Kategoriarkiv: Agrardemokratiska partier

Centerhistoria 21: Inspiratören Thore Petersson

För 60 år sedan – 1952 – skrev SLU:s dåvarande förbundssekreterare Thore Petersson en serie artiklar om ”bondepolitisk internationalism” i Politisk tidskrift. Det var denna artikelserie som inspirerade Kjell Dahle och jag själv att skriva boken Annerledes-Europa (som ännu så länge enbart finns på norska.)

I samband med bokskrivandet intervjuade vi Thore. Han var fortfarande vid över 90 års ålder en mycket inspirerande centerideolog som såg sambanden mellan de agrardemokratiska pionjärerna i början av 1900-talet och de centergröna partierna ett sekel senare. Han såg den moderna ekohumanismen som en utveckling av bondeideologin:

-Ekohumanism är ett bra och modernt begrepp, en uppdatering av den gröna bondeideologin. Även om bonden alltid har insett att naturen sätter gränser är det naturligtvis mycket viktigt att de ekologiska ramarna så tydligt vägs in i ekohumanismen. Det handlar ju i grunden om att bruka utan att förbruka – och det gäller allt vad människan tar sig för.

Thore avled strax innan Annerledes-Europa kom ut 2010. Intervjun, som gjordes 2008, ingår i boken.

– Någon gång under 1947 blev jag på ett SLU-möte i Stockholm kontaktad av Michal Pluchinski. Han hade varit aktiv i bondepartiet PSL hemma i Polen men liksom många av sina partivänner tvingats i exil. Nu sökte han sig till SLU och bondeförbundet, som stod för samma grundideologi som han. Under de kommande åren träffades Michal och jag ofta och vi insåg att vi tillhörde samma internationella gröna bonderörelse.

Den som berättar är Thore Petersson, som satt i ledningen för Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) i slutet av 1940- och början av 1950-talet. Vi träffas en vinterdag hemma hos Thore, som nu är över 90 år, i radhuset i Spånga i västra Stockholm. Det är fascinerande att höra Thore berätta om sitt internationella arbete för mer än ett halvsekel sedan. Hans minne är glasklart fastän det är så länge sedan. Läs mer

Centerhistoria 20: Bondepolitiskt samarbete i exil

Agrardemokraterna i öst- och centraleuropa kämpade först mot nazistisk ockupation och efter andra världskriget mot kommunisterna. Många av dem tvingades i exil, där de fortsatte sitt arbete inom International Peasant Union (IPU). På så sätt kunde de gröna centeridéerna överleva.

En ledande person i IPU var den polske PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk (i mitten av bilden ovan. Till vänster företrädaren Wincenty Witos.) PSL sitter nu åter i Polens regering och håller aktivt sin historia levande. Bilden från 2010  är från 115-årsfirandet av partiets grundande. Denna text har tidigare publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

När nazisterna invaderade Tjeckoslovakien1938 tvingades den gröna internationalen (Internationella agrarbyrån) stänga sitt kontor i Prag. Agrarbyråns historia var slut men kontakterna mellan agrarpartierna fortsatte på olika sätt.

Under andra världskriget var det naturligtvis omöjligt att upprätthålla normala förbindelser länder och partier emellan. I juli 1942 hölls en konferens i London med företrädare för sju bondepartier från Öst- och Centraleuropa, där bland andra Stanislaw Mikolajczyk från Polen och Milan Gavrilovic från Jugoslavien deltog. Vid den här tiden såg agrarerna hoppfullt på hur framtiden efter krigets slut skulle te sig. Man målade upp visioner om demokratiska länder, där bönderna och deras partier skulle få ett stort inflytande. Läs mer

Centerhistoria 19: Bondepartierna i Norden under mellankrigstiden

Under sina första decennier var bondepartierna i Norden, särskilt i Sverige och Norge, inte särskilt inriktade på regeringsmakten. Man prioriterade sakfrågorna, rättvisa åt landsbygden och bönderna. Under 1930-talet valde emellertid alla partierna att göra rödgröna uppgörelser med Socialdemokraterna. Dessa uppgörelser betydde mycket för att befästa demokratin och slå tillbaka auktoritära rörelser som vid denna tid försökte etablera sig.

Bilden visar en karikatyr i Dagens Nyheter efter den så kallade ”kohandeln” mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. ”Kon” bärs här in i riksdagen. Texten har tidigar publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Dagens nordiska centerpartier fick alla sina genombrott under åren kring 1920. Framgångarna berodde på att de tidigare etablerade partierna uppfattades vara ointresserade av bönder och landsbygdsbefolkning. Det var endast rösterna de var ute efter. De nya partierna erbjöd alternativ till stadspartierna både till höger och vänster. Partierna i Finland, Sverige och Norge kallade sig agrar- eller bondepartier. I Sverige blev namnet Bondeförbundet. Läs mer

Centerhistoria 18: Starka agrarpartier i Öst- och Centraleuropa

 

Efter första världskriget växte den politiska bonderörelsen, de agrardemokratiska partierna, sig starka i de flesta länder i öst- och centraleuropa. Ett exempel är Rumänien, där Bondepartiet (PNT) med Ion Mihalache (bilden) i ledningen, växte sig starkt. Snart sattes demokratin emellertid mer eller mindre ur spel och agrardemokraterna fick, tillsammans med andra demokrater, kämpa mot auktoritära regimer av olika slag.

Texten har tidigare (på norska) publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget var En central del av den gröna bonderesningen efter första världskriget varagrarpartiernas stora genombrott i Central- och Östeuropa. En stor och energisk insats från såväl bondeledare som aktivister på gräsrotsnivå låg bakom. Dessutom kom de nya agrarpartierna på flera sätt till ett dukat bord. Allmän rösträtt, åtminstone för män, gällde nu i såväl gamla som nya nationalstater. Samtidigt utgjorde bönderna, med ett växande självförtroende, fortfarande den i särklass största befolkningsgruppen.

Fruktan och bristande självtillit hade tidigare lett till att bönder med rösträtt i stor omfattning använt denna till att stödja politiker och partier med bas i städerna. Nu klarade partier som uppstått på grund av missnöjet på landsbygden att få stöd av en stor del av väljarna där. Agrarpartierna lyckades appellera såväl till bondebefolkningens önskan att förbättra sina ekonomiska intressen som till missnöjet med huvudstädernas sociala och kulturella hegemoni. Läs mer

Centerhistoria 17: Sockerbruksarbetaren och bonden som stred mot kommunismen

 

Den polske centerpartisten och PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk tog strid för demokratin i Polen efter andra världskrigets slut. Han tvingades fly och gå i exil, men den gröna politiken överlevde. Tillsammans med andra agrardemokrater från det av Röda Armén ockuperade öst- och centraleuropa bildade han International Peasant Union (IPU) för att ha beredskap för att återvända till hemlandet. Han uppmärksammades i sitt nya hemland, USA, där tidskriften Time utsåg honom till månadens man 1948. Idag sitter Mikolajczyks parti PSL i Polens regering.

Stanislaw Mikolajczyk föddes i västra Tyskland 1901. Hans familj kom från Poznan i västra Polen, då ockuperat och en del av det tyska kejsardömet. Det var vid den här tiden vanligt att polacker reste västerut för att få arbete, så också Stanislaws föräldrar.

Vid tio års ålder flyttade familjen Mikolajczyk hem till sin lilla gård. Stanislaw fick tidigt tjäna sitt levebröd som sockerbruksarbetare. Samtidigt började han engagera sig i den polska frihetskampen. Efter att Polen åter blivit en självständig stat 1918 deltog han i försvaret mot den framryckande Röda armén. Läs mer

Centerhistoria 16: En grön international för agrarpartier

 

Våren 1921 inrättades på initiativ av de tre gröna statsministrarna i Bulgarien, Polen och Tjeckoslovaken Gröna Internationalen, formellt Internationella Agrarbyrån. Huvudkontoret förlades till Prag, där verksamheten fortsatte fram till 1938, då Nazi-Tyskland invaderade Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget fortsatte samarbetet i exil inom IPU (International Peasant Union).

Gröna Internationalen hade stor betydelse för att en självständig agrardemokratisk rörelse kunde utvecklas och för att partierna använde samma symbolspråk. Ett exempel på detta är att fyrklövern redan från internationalens start användes som symbol för de agrardemokratiska partierna (bilden). Klövern på bilden från internationalens bulletin kan vara ”urklövern”.

Under de första åren efter första världskriget upplevde stora delar av Europa en omfattande bondeoffensiv, kallad ”the Green Rising”. Särskilt i Central- och Östeuropa, liksom i Norden, var det därmed läge för politiska partier som hade till syfte att formulera och kanalisera böndernas och landsbygdsbefolkningens tankar och krav. De agrarpartier som redan fanns utvecklade sig till masspartier och blev en maktfaktor i samhället. Där sådana partier saknades bildades de vid den här tiden. Snart slöt man sig samman i en grön international av agrardemokratiska partier. Läs mer

Centerhistoria 15: Bröderna Radic och kampen för Kroatiens bönder

Bröderna Radic är förmodligen helt okända för 99 procent av svenska folket. Men för Kroatien och Jugoslavien spelade de en mycket viktig roll under de första decennierna av 1900-talet. De grundade Kroatiska Bondepartiet och särskilt den yngre brodern, Stjepan (bilden) fick en betydelsefull roll.

Texten har tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa (på norska).

Två bröder som hade vuxit upp i ytterstafattigdom stod 1904 bakom grundandet av Kroatiska Bondepartiet. Småbönderna, som de kämpade för, hade inte rösträtt och var oftast analfabeter. Vägen mot makten verkade länge hopplös. Den äldste brodern, Ante Radic (1868-1919) dog året innan partiet fick sitt verkliga genombrott. Stjepan Radic (1871-1928) fick leda Kroatiens i särklass största parti fram till han mördades mitt under en häftig debatt i Jugoslaviens parlament.

När Kroatiska Bondepartiet grundades lydde kroaterna fortfarande under den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. De var ivriga katoliker. Serberna hade å sin sida till nyligen varit underlagda turkarna och tillhörde den ortodoxa kyrkan. De två broderfolken talade samma språk, men använde olika alfabet. Förhållandena dem emellan präglades av stora motsättningar.

Radicbröderna hade brobyggande mellan kroater och serber som en av sina hjärtefrågor. Under de våldsamma upploppen i Zagreb 1902 angrep många av deras kroatiska landsmän allt som var serbiskt. Stjepan Radic kallade dessa demonstranter för svin. I en pamflett argumenterade han för att fördomarna mellan grannfolken måste brytas ned. Visionen var att hela folket skulle känna sig hemma såväl i Ljubljana och Zagreb som i Belgrad och Sofia. Läs mer

Centerhistoria 14: Agrarpolitiker byggde demokrati i Tjeckoslovakien


Att Tjeckoslovakien under mellankrigstiden var den enda stabila demokratin i Centraleuropa berodde i hög grad på de starka agrardemokratiska partierna med Antonin Svehla (bilden) och Milan Hodza i spetsen.

Den här texten är också hämtad från Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa (norska).

Centraleuropa under mellankrigstiden var Tjeckoslovakien. Från självständigheten 1918 fram till västmakternas svek i Munchen 1938, då man gav Hitler klartecken att ockupera delar av landet (Sudetenland) i utbyte mot ”fred i vår tid” fungerade den tjeckoslovakiska demokratin väl. Ett viktigt skäl till detta var de starka agrarpartierna och ledande företrädare som Antonin Svehla och Milan Hodza.

Både Svehla och Hodza arbetade tidigt för att stärka bondebefolkningens och landsbygdens situation, den förstnämnde i den tjeckiska delen och Hodza i den slovakiska delen av det blivande Tjeckoslovakien. Bland annat arbetade de med att bygga upp lantbrukskooperation, försäkringssystem och en egen bondepress. Milan Hodza var själv journalist och professor i historia. Läs mer

Centerhistoria 13: En självständig, grön idéströmning på 2000-talet

 

Jag lägger inte in de centerhistoriska texterna i kronologisk ordning, vilket den intresserade läsaren säkerligen har förstått. Här kommer en framtidsinriktad text, som (på norska) ingår som slutkapitel i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa. Vi menar att de gröna centeridéerna om frihet, trygghet, miljöansvar och decentralisering har ett minst lika stort befogande på 2000-talet som under förra seklet.

Jag hoppas att den unga generationen centerpartister – som dagens ledande CUF:are i Jämtlands län (bilden), förvaltar det gröna idéarvet väl samtidigt som de offensivt möter framtidsutmaningarna. 

När agrarpartierna/bondepartierna växte fram runt om i Europa kring sekelskiftet 1900 var de främsta drivkrafterna krav på rättvisa och trygghet. Det handlade om rättvisa mellan stad och land, om att ungdomen på landsbygden skulle ha samma rätt till utbildning som ungdomen i städerna, om kommunikationer och service.

Kampen handlade också i hög grad om trygghet. Att ha en egen torva att odla var en trygghet i sig. Strävan efter jordreformer var därför viktigt, särskilt för de många jordlösa i öst- och centraleuropa. Att den som brukade jorden också skulle äga den blev en grundbult i de nya bonderörelser som växte fram. Läs mer

Centerhistoria 12: Varken socialism eller borgerlighet

En av de viktigaste pionjärerna inom den internationella agrardemokratiska rörelsen var finländaren Santeri Alkio (bilden). Han arbetade hårt för att utveckla ett självständigt centeralternativ, en tredje väg mellan socialism och borgerlighet. Alkios budskap påverkade starkt även det svenska systerpartiet och ledde till debatten om den tredje vägen på 1940-talet.

Centerpartiet i Finland vårdar minnet av Santeri Alkio väl. Denna text har publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Santeri Alkio (1862-1930, ursprungligen Alexander Filander) växte upp i Laihela på landsbygden i södra Österbotten. När den finskspråkige pojken, tolv år gammal, skulle studera vidare efter folkskolan fanns enbart ett svenskspråkigt gymnasium att tillgå i hans hembygd. Men varken prästen eller skollärarna på skolan ansträngde sig för att hjälpa den begåvade pojken med dåliga svenskkunskaper – och studieförsöket avbröts snart.

Dessa erfarenheter präglade Santeri Alkio. Fastän djupt religiös kom prästerskapet aldrig att stå högt hos honom. Han tyckte att prästerna ägnade sig åt att tala om för människor vad de skulle göra och inte skulle göra i stället för att hjälpa dem i deras ofta hårda verklighet. En annan slutsats han drog var ingen finskspråkig ungdom skulle tvingas studera i svenskspråkiga skolor mot sin vilja, varför han aktivt kom att arbeta för att bygga upp finskspråkiga folkhögskolor runt om i Finland. Läs mer