Kategoriarkiv: Historia

KD:s sorgliga utveckling

Publicerat av
Svara

Idag står Kristdemokraterna, KD, med Ebba Busch i ledningen, för mer kärnkraft, för neddragning av biståndet och för centralisering. Jag minns när samma parti stod för andra värden, för förvaltarskap, för internationell rättvisa och makten nära människorna. KD:s utveckling är sorglig; frågan är vad som händer framöver.

——————–

Med tiden förändras samhället och därmed även de politiska partierna. Det behöver emellertid inte innebära att ett parti överger sin ideologi, sina grundläggande värderingar. Tvärtom är det viktigt att veta vilken grund ett parti står på och utgår ifrån i sina politiska ställningstaganden.

Idag är jag mest förundrad över Kristdemokraternas, KD:s, enligt min mening sorgliga utveckling. Redan när KDS (Kristen Demokratisk Samling) bildades i mitten på 1960-talet blev jag medveten om partibildningen. I min hemsocken Skärstad, Sveriges med frireligiösa bygd, blev nämligen så gott som alla pingstvänner plötsligt KDS:are, medan de flesta aktiva i Alliansmissionen även i fortsättningen valde Centerpartiet och missionsförbundarna Folkpartiet.

Lewi Pethrus partiprojekt var till en början lite virrigt och byggde främst på krav på fortsatt kristendomsundervisning i skolan och förbud mot aborter. Snart dök emellertid Alf Svensson upp som företrädare för det nya partiet och det började bli lite mer stadga. Jag minns fortfarande KDS-affischerna inför valet 1968 med budskapet ”Välj Alf, 29, till riksdagen”. Själv träffade jag Alf, som var lärare, såväl i realskolan i Gränna som senare på gymnasiet i Huskvarna. Han gav ett positivt intryck.

Själv engagerade jag mig i CUF, Centerpartiets Ungdomsförbund, och kom på så sätt alltmer in samhällsdebatten. CUF, den gröna ungdomsrörelsen, var en stark och offensiv organisation vid den här tiden. I olika sammanhang träffade jag också företrädare för övriga politiska ungdomsförbund, även KDU, KDS:s ungdomsförbund. Oftast framstod KDU vid den här tiden som ganska närstående CUF i de flesta frågor.

Gemensam kamp mot kärnkraft

Bild: Det fanns en tid då KDS var kärnkraftsmotståndare och i folkomröstningen 1980 arbetade för Linje 3, tillsammans med bland andra Centerpartiet.

Inför folkomröstningen om kärnkraft 1980 var det naturligt att Centerpartiet och KDS samarbetade i Linje 3 om att fasa ut kärnkraften så snart som möjligt. Partierna hade en likartad syn på denna energikälla. I ledningen satt bland andra blivande centerledaren Lennart Daléus och KDU:s ordförande Mats Odell. Partiledarna Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson lärde under kampanjen känna varandra närmare.

Båda partierna varnade för vad det radioaktiva avfallet kunde innebära och pekade på att kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, som professor Hannes Alfvén konstaterade vid centerstämman i Luleå 1973. KDS lyfte fram den kristna förvaltarskapstanken att människan har ett moraliskt ansvar att förvalta natur, miljö och resurser åt kommande generationer. En syn som även vi i centerrörelsen i hög grad delade. Fortsätt läsa →

Böcker 2006 – 2026 – fortfarande aktuella!

Publicerat av
Svara

Under senare år har jag skrivit flera böcker, en del själv, andra i samarbete med andra författare. Den senaste – och mest aktuella – är boken om Astrid Lindgrens bror Gunnar Ericsson, ”Från Bullerbyn till Lidarrende”, som jag skrivit tillsammans med Gunvor och Leif Ruhnström och Lauri Kontro. Den presenterades nyligen vid ett boksläpp

Här är listan:

Frihetskämpen från Tullus, En jämtländsk bonde i storpolitiken (Jengel 2006)
Boken handlar om Nils Larsson i Tullus (1822 – 1896), bonde, riksdagsman, bland annat som Bondeståndets siste talman. Han medverkade till många reformer i demokratisk riktning mellan 1850- och 1880-talen, bland annat en modern banklagstiftning och ökad frihandel. Han arbetade för att jämställa Norge och Sverige i unionen, ledde solidaritetsmöten och verkade för fred.

Lägg till detta att talmannen är min fru Marias morfars farfar.

 

En bok till Thorbjörn (Norrlands Universitetsförlag i Umeå AB 2008)
När jag under en tid arbetade på kommunikationsföretaget Begriplig i Östersund fick jag bland annat uppdraget att vara redaktör för en vänbok till Thorbjörn Fälldin efter hand 80-årsdag. Det var stimulerande. Bland författarna märks Maud Olofsson, Nicke Sjödin, Karin Söder, Nils G Åsling, Anders Ljunggren, Birgitta Hambraeus, Allan Pettersson, Christian Rogestam, Doris Gunnarsson, Sten Rentzog, Mats Svegfors, Kerstin Ekman, Bengt Göransson och Thord Eric Nilsson. Själv skrev jag en text i boken om Thorbjörns föregångare, Nils Larsson i Tullus.

Fortsätt läsa →

Från Bullerbyn till Lidarrende – nu finns boken!

Publicerat av
Svara

Nu finns boken ”Från Bullerbyn till Lidarrende” i konkret form. Boken handlar om Astrid Lindgrens mångsidige bror Gunnar Ericsson (1906 – 1974). Tillsammans med Gunnars dotter Gunvor Ruhnström, hennes man Leif och Lauri Kontro har jag skrivit boken. Lauri och jag lärde känna varandra när vi var kollegor som förbundssekreterare i CUF respektive finska NKL.

Målsättningen med boken är att lyfta fram Gunnar Ericsson ”ur hans världsberömda systers skugga” som hans döttrar har sagt.

Gunnar var ”leknärmast” med sin ett år yngre syster Astrid. Han spelar en viktig roll i författarinnans böcker. Gunnar är förbilden för ”Lasse i Bullerbyn” och åtminstone delvis för ”Emil i Lönneberga”. Det är heller ingen tvekan om att han medverkade till att systern kom in på författarbanan, bland annat genom att se till att hon fick skriva sagor i Landsbygdens Jul och Mors Hyllning redan på 1930-talet.

En fantastisk insats gjorde Gunnar Ericsson som riksombudsman i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) mellan 1936 och 1942. Han reste runt i hela Sverige och motiverade unga att starta SLU-avdelningar i nästan varenda socken. Verksamheten var bred; politik, studiecirklar, tävlingar, danser osv. Under Gunnars tid i SLU växte organisationen till över 100 000 medlemmar. SLU konkurrerade med SSU om att vara inte bara Sveriges utan hela den demokratiska världens största politiska ungdomsförbund.

Redan i slutet av 1930-talet var Gunnar också med om att utveckla kontakterna med Agrarförbundet i Finland, men även med organisationer i Danmark och Norge. Den språkbegåvade bondsonen började lära sig finska och snart både talade och skrev han flytande på det för de flesta svåra språket. Under andra världskriget blev Gunnar Ericsson en nyckelperson i stödet till Finland. Mest stolt var han över den omfattande Jordbrukshjälpen, att närmare 1000 unga svenska bönder varje vår och höst reste till Finland och hjälpte till på gårdarna när männen var vid fronten. Fortsätt läsa →

Utred även en nordisk valuta!

Publicerat av
Svara

Altinget

Flera partier vill att en svensk euroanslutning åter ska utredas. Det har ju gått 23 år sedan svenska folket med bred majoritet sa nej till att skrota kronan för euron. En utredning måste självfallet noga analysera både för- och nackdelar i dagens läge med ett valutabyte.

Själv har jag följt den här frågan sedan folkomröstningen 2003, då jag var aktiv på nej-sidan, och ser ingen anledning att ändra åsikt. Sverige har hanterat sin ekonomi bättre än många euroländer och det finns inga skäl att överlämna, centralisera, penningpolitiken till Europeiska Centralbanken (ECB) i Frankfurt. Men visst kan man göra en utredning för att analysera för- och nackdelar med en euroanslutning.

Bild: Mellan 1873 och 1924 fanns en nordisk valutaunion, byggd på guldmyntfot. En krona var lika mycket värd i Sverige, Danmark och Norge.

Om en utredning tillsätts efter höstens val föreslår jag att även för- och nackdelar med en nordisk valutaunion samtidigt analyseras. I dagens oroliga värld är ett starkt, samarbetande Norden ”viktigare än någonsin”, som författaren och nordisten Bengt Lindroth har konstaterat. En gemensam valuta, en nordisk krona, skulle vara ett viktigt redskap för att samordna och stärka Norden ekonomiskt.

En reflexartad invändning är förmodligen att detta inte är realistiskt. Men varför inte? För- och nackdelar bör prövas likaväl som för- och nackdelar med en euroanslutning.

En nordisk valutaunion fanns mellan 1873 och 1924, då på guldmyntfot. Det är tack vare denna valutaunion vi idag handlar med kronor och ören i Sverige, Danmark och Norge. Under första världskriget övergavs guldmyntfoten. Man kunde inte längre lösa in sedlar mot guld och valutaunionen blev historia för den gången. Fortsätt läsa →

Tydliggör Centerpartiets idégrund och sakpolitik!

Publicerat av
Svara

Centerpartiet är det gröna, decentralistiska alternativet i svensk politik. Men politiken behöver tydliggöras för att få verkligt genomslag. Idag – när media främst frågar ”vilken statsministerkandidat” partiet stöder – måste centerrörelsen med kraft tydliggöra den egna idégrunden och sakpolitiken.

Att beteckna Centerpartiet som ”ett liberalt, borgerligt parti”, vilket idag är vanligt, skapar enligt min mening oklarhet. Dessutom är vi många centerpartister som inte känner oss bekväma med dessa beteckningar. Vi som har varit med länge och som studerat partiets historia vill hellre använda våra egna begrepp. Framgångarna mellan 1950- och 1970-talen byggde på att partiet tydligt stod för en grön, decentralistisk politik både i sak och i ord.

Centerpartiet står fortfarande i grunden för samma politik som inför det största framgångsvalet hittills 1973, då decentralisering och miljöansvar låg till grund för att en fjärdedel av väljarna valde centeralternativet. Detta är viktigt att tydliggöra i år, 2026, inför höstens val.

Grönt, rättvist och ansvarsfullt
Bondeförbundet och de agrardemokratiska systerpartierna i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för landsbygden, både för de självägande bönderna och övrig landsbygdsbefolkning. Redan från start utgick dessa partier från principer som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. I grunden var partierna ”gröna” eftersom principen för bönderna var att markerna skulle ”brukas utan att förbrukas”.

Året efter att Carl Berglund 1910 tagit initiativ till vad som skulle bli Bondeförbundet underströk han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti”, ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Några år tidigare hade Santeri Alkio, grundaren till det finska systerpartiet Agrarförbundet, understrukit att detta parti var ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Idén om ”tredje vägens politik” var född och grunden för centeridéerna lagd.

Bild: Polska PSL är världens äldsta gröna centerparti, grundat 1895. Redan från start var fyrklövern symbol.

Beteckningen ”borgerlig” användes aldrig vid den här tiden, eftersom begreppet har sitt ursprung i städernas borgerskap och borgarna i den gamla ståndsriksdagen. Bondeförbundets rötter fanns bland bönderna på landsbygden. 1929 valde rörelsen, först SLU och snart även Bondeförbundet, den gröna färgen efter inspiration från Gröna internationalen, de agrardemokratiska partiernas samarbetsorganisation.

Nej till blockpolitik
Nationellt fick Bondeförbundet verkligt genomslag genom krisuppgörelsen, ”kohandeln”, med Socialdemokraterna 1933. Genom denna överenskommelse kunde arbetslösheten slås tillbaka och böndernas ekonomi stärkas. Välfärdssamhället kunde börja byggas i samarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

En viktig konsekvens av krisuppgörelsen blev att den ännu sköra demokratin kunde stärkas och de högerextrema rörelserna slås tillbaka. Professorn och riksdagsmannen KG Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken, som en del krafter drev även då. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skrev han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samling”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 stärkte demokratin och lade grunden för välfärdssamhället. Bramstorp och Per Albin!

I slutet av 1930-talet utvecklade Bondeförbundet ett närmare samarbete med systerpartierna i Norden. Under andra världskriget, då Bondeförbundet och SLU gav omfattande stöd till Finland, utvecklades samarbetet med det finska systerpartiet ytterligare. Främst SLU:arna Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att ”tredje vägens politik” blev grunden även för Bondeförbundet. I förlängningen ledde detta till det kommande namnbytet till Centerpartiet. Fortsätt läsa →

Nordens tid är nu!

Publicerat av
1

Inför Nordens dag den 23 mars kommer min nya bok ”Dags för Norden!” från trycket. Jag kommer att berätta mer om innehållet framöver.

Vi lever i en orolig värld med en diktator i Kreml som bedriver ett anfallskrig. I Vita huset sitter idag en oberäknelig president som hotar sina allierade och angriper världsekonomin med höga tullar. Osäkerheten breder ut sig.

I detta läge behöver vi samarbeta med våra demokratiska grannar. Det gäller såväl i Europa som i Norden. Jag menar att det nordiska samarbetet på allvar måste diskuteras och utvecklas. Som författaren och nordisten Bengt Lindroth har understrukit är Norden idag ”viktigare än någonsin”. Ett samlat Norden kan påverka mycket mer än varje stat var för sig.

Detta är bakgrunden till att jag har skrivit boken Dags för Norden! (Fristil förlag).  I boken understryker jag att det snarast krävs konkreta åtgärder och beslut för att de nordiska regeringarnas vackra vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.

För första gången sedan Kalmarunionens tid, för mer än ett halvt årtusende sedan, står hela Norden idag på samma försvarspolitiska och säkerhetspolitiska grund. Det ger förutsättningar för samordning av de nordiska ländernas försvars- och utrikespolitik. Men det ger i förlängningen också möjlighet att samordna även andra samhällsområden. Vad som krävs är politisk vilja och konkreta beslut.

Ett viktigt steg är att uppdatera Nordiska rådets ”grundlag”, Helsingforsavtalet. För att stärka denna församling kan direktval införas på samma sätt som idag sker till Europaparlamentet, vilket föreslagits av Foreningen Norden Danmark. Idag är det också mer realistiskt att tillsätta en förstudie för att ta utreda förutsättningarna för en nordisk förbundsstat än när Gunnar Wetterberg föreslog detta för femton år sedan i boken ”Förbundsstaten Norden”. Jag ser förutsättningar för att förverkliga visionen om en nordisk förbundsstat – om den politiska viljan infinner sig.

Bilden; Erik-Widar Andersson överlämnar ett ex av boken till Jorodd Asphjell, tidigare Nordiska rådets president, i samband med Foreningen Norden Trondheims 100-årsfirande.

I ”Dags för Norden!” gör jag även en historisk genomgång av de tidigare tillfällen då ett samlat Norden har varit nära att förverkligas, men av olika orsaker misslyckats.
Bengt Lindroth har skrivit förord och en studiehandledning som finns med i boken. Förhoppningen är att boken ska medverka till att få in det nordiska perspektivet i samhällsdebatten. Ett starkt Norden är bra för oss själva, för Europa och för världen!

https://www.op.se/2025-03-21/norden-gloms-bort-i-den-politiska-debatten/

Lär av historien – för framtiden!

Publicerat av
Svara

Jämtlands tidning
Östersunds-Posten
Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.) Fortsätt läsa →

När öppnas Kremls murar för demokratin nästa gång?

Publicerat av
Svara

Idag är det fascinerande att betrakta den bild världsmästartecknaren Evert Karlsson (EWK) gjorde av Michail Gorbatjov när denne öppnar dörrarna till Kreml. Det var en tid av glasnosth (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad, ekonomiska reformer). Även Ryssland och Sovjetunionen var under en period på väg mot demokrati.

På EWK:s bild ser man samtidigt på Kremls torn fula, arga miner av kommunistiska diktatorer av Lenin, Stalin och Bresjnev. Uppenbarligen insåg EWK riskerna för ett bakslag.

I slutet av 1980-talet öppnade Gorbatjov inte bara Kreml utan hela Sovjetunionen mot världen. Det var inte enkelt, men ändå en fantastisk förändring. Demokratin började spira så smått, det blev yttrande- och tryckfrihet och omvandlingen av ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi började. Sovjetunionen upplöstes efter ett par år och de olika delrepublikerna blev självständiga stater.

Bild: Michail Gorbatjov öppnar Kreml och Ryssland för omvärlden. Tidigare diktatorer surar i bakgrunden. En fantastisk bild av EWK.
Vad man i efterhand kan konstatera att de nyliberala råd som inte minst förståsigpåare från väst bidrog med under de här åren inte var rätt väg för Ryssland. Under Boris Jeltsins tid på 1990-talet statens företag ut och ett gäng oligarker, som blev oerhört rika, tog över, medan folk i allmänhet hade det ekonomiskt mycket tufft. Det blev oreda i samhället och många ryssar började fråga sig om demokrati skulle innebära allmän oreda och orättvisa. De började längta efter en ”stark man”. Omställningen av ekonomin borde ha gått till på ett mer genomtänkt sätt som skulle ha gynnat hela folket och inte bara en liten elit.

Vid milennieskiftet 2000 utsåg plötsligt Boris Jeltsin den relativt okände Vladimir Putin till sin efterträdare. Den tidigare KGB-agenten ansågs ha visat handlingskraft i det grymma kriget mot Tjetjenien, vilket uppenbarligen uppskattades av många ryssar. Putin valdes i ett relativt demokratiskt val till Rysslands president. Många hoppades att han skulle vara den starke man som skulle få ordning och reda på plats i samhället. Fortsätt läsa →

En viktig bok i vår tid

Publicerat av
Svara

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Historiska myter för att rättfärdiga aggression

Publicerat av
Svara

Hur kunde utvecklingen gå så fel? Det är en frågeställning jag funderar över när det gäller Ryssland. Jag deltog själv i flera ungdomsdelegationer till Sovjet under 1970- och 1980-talen och märkte då hur unga ryssar alltmer öppnande för frihet och demokrati. Det borde alltså ha kunnat bli annorlunda.

Nu har jag läst en bok som gör det lättare att förstå Ryssland och vad som hänt de senaste decennierna; Historien om Ryssland, Myten som maktens redskap (Historiska media) av den brittiske historkern Orlando Figes. Han visar hur ryska makthavare genom historien, tsarer likaväl som Stalin och dagens Putin, ständigt skriver om historien för att passa deras intressen. Uppenbarligen med framgång. ” Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, som George Orwell skrev i 1984.

Figes menar dock att det kunde gått annorlunda i början av 1990-talet. Den ”chockterapi” som inte minst nyliberala rådgivare från väst verkade för resulterade i en social katastrof. Massprivatiseringen skapade enorma klyftor mellan breda folklager och en liten grupp oligarker. Demokratin vann inte folkets stöd.

Likaså missade Nato och EU de öppningar som faktiskt fanns för att integrera Ryssland i ett närmare samarbete. Väst ansåg sig ha vunnit ”kalla kriget” och Ryssland behövde inte tillfrågas. Detta skapade förbittring och har utnyttjats maximalt av Putin, som i stället har lyft fram myter ur historien för att stärka sin allt mer diktatoriska maktställning. Fortsätt läsa →