Nordens tid är här!

Länge var jag övertygad motståndare till ett svenskt Natomedlemskap. Sveriges alliansfria utrikespolitik har medverkat till att hålla oss utanför krig i mer än 200 år. Alliansfriheten har tjänat oss väl.

Putins överfallskrig mot Ukraina ändrade emellertid min och många andras syn på världen och försvarsalliansen. Efter decennier av nedrustning och förhoppningar om avspänning kom vi till insikt att vi måste samarbeta för att kunna försvara oss mot den aggressiva makten i öster. När Finland, med över 130 mil gräns mot Ryssland, valde att ansöka om medlemskap i Nato följde Sverige exemplet. Det fungerar inte med en alliansfri ö mitt i Norden.

En stor majoritet i riksdagen ställde sig bakom Natoansökan, stödd av en bred folkopinion. Man kan beklaga att det inte fanns tid för en ordentlig debatt om för- och nackdelar med detta historiska steg, än mindre för en folkomröstning. I den osäkra omvärld vi befinner oss i måste man ibland handla snabbt.

Även Ungern, som sista Natoland, har nu sagt ja till den svenska ansökan och inom kort är Sverige fullvärdig medlem i försvarsalliansen. Det innebär att vi måste tänka nytt på olika sätt. Fortsätt läsa

Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa

Farligt att förläsa sig på historien…

Tucker Carlsons ”intervju” med Rysslands president Vladimir Putin är två timmar lång. I verkligheten handlar det till största delen om en föreläsning. Jag har sett det hela – och visst är det intressant att få en inblick i hur presidenten i Kreml tänker.

Historia är intressant och viktigt, men Putin har förläst sig, fantiserar och vantolkar vad som hänt genom århundradena för att agera motivera sitt agerande idag. Historierevisionism är oerhört farlig vilket vi kan se konsekvenserna av idag.

Putin ser vikingen Ruriks grundande av Kievriket 862 som starten för den ryska staten. Alla historiska händelser därefter tolkar han som steg för att stärka Ryssland. Ukraina anser han vara en konstgjord stat och ukrainarna ser han som ryssar. Att han i så fall bedriver ett förfärligt krig mot det egna folket låtsas han inte om.

Med samma synsätt som Putin skulle Sverige exempelvis kunna göra anspråk på området kring St Petersburg, Ingermanland, som en gång ingick i det svenska riket. Ja, varför inte även Kievriket, som enligt den ryske presidenten grundades av en svensk viking. Ett minst sagt uppseendeväckande, absurt synsätt. Fortsätt läsa

Inspiration från de gröna rötterna kan ge Centerpartiet nödvändig nystart

Yngve och jag lyfter Gustaf Jonnergård inför centerstämman i Örebro. Hos honom finns inspiration för framtiden att hämta!
Just nu pågår Centerpartiets nystart efter det föga framgångsrika valet förra året. Partistämman i Örebro, där tre viktiga program och många motioner kommer att behandlas, får stor betydelse i denna process. Av programförslagen kan vi konstatera att partiet tydligt lyfter sina traditionella profilfrågor, landsbygden och miljön. Back to basi(c)s – och det är en riktig prioritering i dagens utsatta läge.

 För att möta framtiden kan Centerpartiet hämta inspiration från sina gröna rötter. Mellan 1950- och 1970-talen gjorde partiet uppseendeväckande framgångar. Väljarstödet växte från nio procent 1956 till över 25 procent 1973. Partiet utvecklades såväl idémässigt som breddades kraftigt. Stödet bland de traditionella väljargrupperna på landsbygden växte samtidigt som partiet vann stort stöd även i städerna. Det finns utan tvekan mycket att lära för dagens centerpartister.

Under vårt arbete med biografin över Gustaf Jonnergård, partisekreterare under den unika framgångsperioden, har vi konstaterat att denne ideologiske tänkare spelade en nyckelroll i nära samspel med partiordföranden Gunnar Hedlund. Klart är också att den starka folkrörelseorganisationen runt om i landet hade stor betydelse för framgångarna.

Redan från starten för mer än hundra år sedan betecknade Bondeförbundet sig som ett centerparti, ett alternativ till såväl höger som vänster. Under 1940-talet inspirerades Bondeförbundet av sitt finska systerparti att markera sin mittenposition som ”tredje vägen”. Från denna utgångspunkt arbetade Jonnergård vidare när han i början av 1950-talet blev partisekreterare. Fortsätt läsa

Rödöbron 30 år!

Den 29 juni 1993 invigdes Rödöbron. 30 år senare kan vi konstatera att bron mellan Frösön och Rödön – tillsammans med Sannsundsbron och Vallsundsbron – betyder oerhört mycket för att binda samman Storsjöbygden. Broarna kom inte till av en tillfällighet. Mycket arbete krävdes för att de skulle förverkligas.

Förslag om en bro mellan Rödön och Frösön framfördes redan i slutet av 1800-talet av bondeståndets siste talman Nils Larsson i Tullus. Han åstadkom mycket, men bron fick vänta. I stället fortsatte färjetrafiken över Rödösundet i ytterligare ett sekel.

Nils G Åsling från Trångsviken blev industriminister 1976 och han lyfte behovet av broar i Storsjöbygden. Tillsammans med lokala politiker förverkligades först Sannsundsbron som blev verklighet fem år senare. Rödöbron fick vänta ännu en tid, men tiden arbetade för ett brobygge även här.

Turismen utvecklades i Västjämtland och det blev aktuellt att ansöka om att få arrangera vinter-OS. Nils G Åsling och landshövding Sven Heurgren arbetade länge målmedvetet tillsammans med Krokoms och Åre kommuner för att göra verkstad av planerna. När det inte blev resultat lyckades Åsling få riksdagen att besluta om att broar kunde avgiftsfinansieras. Då kunde en rad privata företag gå in och finansiera bygget tillsammans med staten. Fortsätt läsa

Tal, Nationaldagen 6 juni 2023 i Krokom

Kära svenskar, kära jämtar och kära Krokomsbor!
Idag firar vi vårt land, våra bygder och oss själva. Vi som vuxit upp här och vi som har kommit hit. Nationaldagen är allas vår gemensamma dag. Den dag då vi också firar vårt samhälle och de grundläggande värden det vilar på; demokrati, yttrandefrihet, allas lika värde och rättvisa.

Idag är det på dagen 500 år sedan Gustav Vasa – eller Gøsste Erichson som han kallades då – valdes till Sveriges kung vid ett möte i Strängnäs. Denna dag brukar också ses som slutet på den nordiska unionen, Kalmarunionen. Det dröjde därefter 122 år innan Jämtland och Krokom – 1645 – blev en del av den nationalstat som Gustav Vasa lade grunden till. (Jämtland och Krokom har varit en del av Sverige i 378 år)

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om Kristian II ”Tyrann” inte hade ställt till med Stockholms blodbad 1520. Kanske hade de nordiska folken försonats, Kalmarunionen levt vidare och vi idag levt i ett enat Norden. Ingen vet förstås, men det var blodbadet som var bakgrunden till Gustaf Vasas och svenskarnas högst befogade uppror mot den danska övermakten. Fortsätt läsa

Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.
Fortsätt läsa

Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?
Fortsätt läsa

Hur blev det så här?

I dessa dagar funderar jag ibland över varför det har gått så illa att vi åter har ett förfärligt krig i Europa. Hur kunde Putin roffa åt sig närmast diktatorisk makt och därefter få för sig att anfalla grannlandet Ukraina?

Jag har inget konkret svar, men inser hur naiva jag och många andra var efter murens fall 1989 – och Sovjetunionens upplösning ett par år därefter. Nu skulle alla Europas stater, inklusive Ryssland, bli fria och demokratiska. Trodde vi. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama gjorde sitt berömda uttalande om ”historiens slut”, nämligen att efter Sovjetunionens fall skulle hela världen enas om marknadsekonomi och liberal demokrati. Idag kan vi konstatera att det var fria fantasier.

Bild: Boris Jeltsin och efterträdaren Vladimir Putin. Båda har ett stort ansvar för att Ryssland inte blev den demokrati och rättsstat många hoppades och trodde på under 1990-talet.

Utbyte under 1970- och 1980-talen

Själv minns jag de delegationsresor till Sovjet som jag deltog i under 1970- och 1980-talen. Såväl CUF (Centerns Ungdomsförbund) som SUL (Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd) hade utbyte med de sovjetiska ungdomsorganisationernas landsråd, KMO. Jag var med i båda sammanhangen. Vi fick besöka inte bara Moskva utan även städer som Leningrad, Tallinn, Tibilisi och Dusjanbe. Vi tog också emot unga sovjetiska medborgare i delegationer som besökte Sverige. Det var både intressant och informativt.
Fortsätt läsa

200 år sedan Jämtlands viktigaste politiker föddes

I år är det 200 år sedan Nils Larsson föddes i Tullus. För eftervärlden är han främst känd som bondeståndets siste talman, mannen som med ett klubbslag i december 1865 bekräftade att ett enigt bondestånd stod bakom avskaffandet av ståndsriksdagen och införandet av en tvåkammarriksdag. Ett viktigt steg på vägen mot demokrati även om mycket återstod.

Ättlingarna Maria Söderberg och Håkan Persson hedrar Nils Larsson på 200-årsdagen av hans födelse med en krans på hans grav.

Nils Larsson gjorde stora insatser även på andra områden. Redan som 26-åring tog han 1848 initiativ till ett ”reformsällskap” i Östersund med krav på allmän rösträtt (om än bara för män), ett radikalt krav vid denna tid. Han hade då redan blivit invald i hemsocknen Näskotts nya skolstyrelse och medlem i Jämtlands urgamla landsting.

Under flera decennier från 1850 – då han invaldes i riksdagen – var Nils Larsson också nationell politiker med stort inflytande. Han ingick i 1858 års kommunalkommitté, som ledde till att landsting fyra år senare infördes i hela landet efter jämtländsk förebild. Samtidigt skiljdes den kyrkliga och borgerliga kommunen åt. Fortsätt läsa