Kategoriarkiv: Historia

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Läs mer

Gedigen bok om omstritt statsråd

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Läs mer

Min farmors mormors farmors farmors far Johan Georg från Bayern…

Nu vet jag vem som var min farmors mormors farmors farmors far! Han hette Johan Georg Lütze och var född i Schweinfurt, Bayern, i södra Tyskland. Om detta hade jag ingen aning – men släktens egen forskare i tidigare generationer, Claes Axelsson, har klarat ut även detta.

Länge trodde vi att vår släkt var så ursmåländsk som bara är möjligt. Men tack vare Claes och hans Jenny får man veta spännande saker om tidigare generationer. Förra året avslöjade de att en anfader på min farfars mors sida var en finsk svedjefinne vid namn Hytiänen och kom till Hulan i östra Skärstad kring år 1600. Där försvenskades snart släkten och glömde sina finska rötter.

Nu har Claes alltså visat att vi även har en bayersk anfader. Denne Johan Georg Lütze föddes 1683 och gick ung i militär tjänst hos kurfursten av Sachsen. Trettio år gammal tillfångatogs han av Karl XII:s trupper och skickades till Sverige. Karolinerarmén behövde förstärkas och de tyska fångarna gick i svensk tjänst. Johan Georg blev löjtnant i Boijes sachsiska infanteribataljon.

Efter Karl XII:s död och därmed den svenska stormaktstiden slut skickades många av de tyska soldaterna tillbaka till Tyskland, men Johan Georg stannade kvar i Sverige. I sitt andra äktenskap gifte han sig med kyrkoherdedottern Catharina Wietia och bosatte sig i Siggarp i Skärstad. Där har uppenbarligen många i de senare generationerna därefter levt sina liv.

Ju äldre man blir desto mer intresserad blir man av vilka ens förfäder och förmödrar var. Hur har man hamnat här, frågar man sig. Jag tycker att det är spännande att få den ena pusselbiten efter den andra. Tack vare Claes och Jenny vet vi nu att det såväl finns en finsk svedjebonde som en soldat från Bayern bland de som har delat sin gener till oss som lever idag.

Vår föränderliga tid

Det har hänt mycket på 30 år. Både hos oss i Sverige och i vår omvärld. När kommunismen plötsligt föll och järnridån öppnades trodde de flesta på att den liberala, demokratiska demokratin var framtiden både i väst och öst. Idag kan vi konstatera att utvecklingen inte riktigt stämmer med förhoppningarna 1989/1990.

Under helgerna har jag studerat flera intressanta böcker om vår samtidshistoria. Några av dem handlar om högerpopulismens framgångar de senaste decennierna. Konturerna av en annan framtid har successivt vuxit fram såväl i vårt land, i Europa som i världen i övrigt.

Polen och Ungern

Den första boken är Hotet mot demokratin, högerpopulismens återkomst i Europa och USA (Historiska media) av Martin Gelin och Erik Åsard. Särskilt intressanta tycker jag att Åsards genomgångar av den auktoritära utvecklingen i Polen och Ungern är. Vi får följa såväl Lag och rättvisas (PiS) som Fidesz väg till makten i Warszawa och Budapest.

Även om de högerpopulistiska, ”illiberala”, ledarna Jaroslaw Kaczynski och Victor Orban har olika framtoning står de på många sätt för samma politik. Så snart deras partier har fått makten i regeringskanslierna har arbetet på att koncentrera makten till sig själva dragit igång. Rättsväsendet har börjat styras politiskt samtidigt som kontrollen har tagits över medierna, främst public service, vilka har omvandlats till rena propagandakanaler för makten. Tusentals statstjänstemän och journalister, som inte ansetts tillräckligt lojala, har förlorat sina jobb. Längst har utvecklingen i centralistisk och auktoritär riktning gått i Ungern. Läs mer

Tusen år av krig och kärlek

Grundades Polen av vikingar? Ja, det spekulerar Herman Lindqvist om i sin senaste bok ”Polen – Sverige, 1000 år av krig och kärlek” (Albert Bonniers förlag). I sanningens namn är Lindqvist inte ensam. Även i Polen finns historiker som menar att så kan ha varit fallet. På samma sätt som att det var vikingar som grundade riken i Novgorod och Kiev.

Klart är att det på 900-talet fanns samhällen befolkade av nordbor – svear, danskar och gotlänningar – vid den polska östersjökusten. Lindqvist pekar också på att moderna DNA-analyser visar att det polska folket är det mest uppblandade i Europa. Många polacker är blonda och blåögda. Klart är att såväl nordbor som slaviska stammar befolkade det som blev landet Polen och så småningom blandades och gick upp i varandra.

Sigrid Storråda – Swietoslawa

En kraftfull kvinna från vikingatiden går under namnet Sigrid Storråda. Hon var dotter till den polske kungen Miescko I under namnet Swietoslawa. Sigrid Storråda gifte sig först med den svenske kungen Erik Segersäll och sedan med dennes danske antagonist Sven Tveskägg. Sonen till Sigrid och Erik är Olof Skötkonung, som lät sig döpas till kristendomen i Husaby källa år 1008.

Detta visar att utbytet mellan Sverige och Polen är minst tusenåriga, förmodligen mycket längre än så. Herman Lindqvist visar att kontakterna därefter har varit många och omfattande genom seklerna. Inte minst mellan kungliga familjer och adelssläkter. Det är ju främst sådana kontakter som är dokumenterade, men det har säkerligen funnits många andra kontakter. Läs mer

Polariseringen i Polen underminerar demokratin

Bild 1: Utanför Kungliga slottet i Warszwa råder feststämning de första dagarna i maj. Många polacker har ledigt eftersom det är ”majovka”.

Bild 2: Torget i Gamla stan i Warszawa är också fylld av folkliv; musik, konst och gymnastik.

Bild 3: Kung Sigismund Wasa vakar över slottsplatsen. Han var kung i både Polen och Sverige 1592 – 1598. Därefter fick han nöja sig att vara kung över Polen. Han flyttade landets huvudstad från Krakow till Warszawa.

I Warszawa råder feststämning de första dagarna i maj. Den polska huvudstaden är renare och fräschare än vad jag minns från tidigare besök. Polen har haft en mycket positiv utveckling de senaste decennierna, som har kommit de många människorna till del.

Det glada folkvimlet på gatorna dessa dagar beror delvis på att det är ”majovka”, då många polacker är lediga från jobbet. Inte många demonstrerade 1 maj, men däremot firades ”Festival Europejski”, att det denna dag var exakt 15 år sedan Polen blev EU-medlem. Firandet fortsatte av bara farten med polska flaggans dag 2 maj och konstitutionens dag, nationaldagen, 3 maj. Denna dag 1791 antogs en grundlag som kan ses som ett stort steg mot demokrati och som dagens polacker med all rätt är stolta över.

Skrapar man lite på ytan av det polska samhället blir man dock bekymrad. Sedan det ”nationalkonservativa” partiet Lag och Rättvisa (PiS) vann egen majoritet i sejmen 2015 pågår en polarisering som successivt underminerar demokratin. Den bild som trumpetas ut via de regeringsstyrda statliga medierna är att du antingen är ”patriot eller landsförrädare”. Ett budskap som delar samhället ända ned på familjenivå.

Att pressfriheten har inskränkts sedan PiS kom till makten står klart. Public servicekanalerna är idag propagandakanaler för regeringen. En del bedömare menar att dagens statliga TV- och radiokanaler är mer ensidiga än de var under kommunismen. Journalister som inte idkar självcensur riskerar att sparkas. En skillnad är dock att det fortfarande finns fria, självständiga medier som kan balansera ensidigheten. Läs mer

Nyttiga perspektiv på rasbiologin

Inte sällan attackeras Centerpartiet i den dagspolitiska debatten för att ha en ”brunfärgad” historia. Som slagträ används ofta formuleringar i föregångaren Bondeförbundets program från 1933. Där sägs bland annat följande: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Självfallet är detta en motbjudande formulering, som Centerpartiet för övrigt många gånger har tagit avstånd ifrån. Ändå upprepas anklagelserna av politiska motståndare.

Sanningen är att hela det svenska samhället var präglat av dessa uppfattningar under de första decennierna av 1900-talet.

Jag har nu läst en viktig, nyutkommen bok om den kanske viktigaste ideologen bakom rasbiologin Gustaf Retzius, ”Skallmätaren, Gustaf Retzius – hyllad och hatad” (fritanke.se) av Nils Uddenberg. Det är på många sätt en fantastisk bok som ger inblick i hur den svenska akademiska eliten levde under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Boken ger en mycket upplysande bild om tidsandan under denna epok.

Gustaf Retzius far och farfar var båda professorer och han gifte sig med Anna Hierta, dotter till den kände liberale tidningsmannen och entreprenören Lars Johan Hierta, mannen bakom Aftonbladet. Gustaf och Anna var liberaler som arbetade för arbetarnas rättigheter, stöttade fackföreningar och kvinnosakskvinnor samtidigt som de drev sociala projekt. På äldre dar kom de dock på kant med en del av sina tidigare åsiktsfränder.

Under en period ägde de Aftonbladet, där Gustaf skrev många texter. Läs mer

Ett starkt Norden bra för oss alla!

Kan vi åter lyfta upp det nordiska samarbetet på den politiska agendan? Ett starkt Norden skulle vara bra inte bara för oss själva utan också för Europa och världen i övrigt.
Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj bör vi även fundera över hur vi vill se samarbetet i Norden i framtiden. Det vore fatalt om så mycket makt överförs till Bryssel så att det försvårar ett fördjupat och utvecklat nordiskt samarbete.

—–

Inför folkomröstningen om EG/EU 1994 arbetade jag aktivt för ett nej till svenskt inträde i unionen. Mitt – och många andra kritikers – alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att bli medlem i Brysselunionen. Jag är fortfarande övertygad om att det hade varit ett bra alternativ.

Tyvärr spelades också den gången de nordiska länderna ut mot varandra. Finland, där man visste att stödet för EU-inträde var starkast, främst av säkerhetspolitiska skäl, fick folkomrösta först. Därefter var det Sveriges tur och jag är övertygad om att de hade blivit ett nej hos oss om folkomröstningarna hade skett samtidigt. Det var Finlands ja som fick en knapp majoritet av svenskarna att följa exemplet. Norge, där motståndet var starkast, fick enligt upplägget rösta sist men de norska väljarna stod fast och röstade nej till EU-inträde.

Inte kört för samarbete
När de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel var vi många som trodde att det nu var mer eller mindre kört för ett närmare samarbete under överskådlig tid. Och visst hade vi säkert nått längre i samarbetet i Norden om vi hade valt samma väg vid folkomröstningarna för 25 år sedan. Men jag har ändå med tiden kommit fram till att det inte är kört för ett fördjupat samarbete i vår gemensamma region. Läs mer

Ett mord 1843 – som berör mig idag

Bilden: Någon bild på Petter Jonasson, min farfars farfars far, som mördades 1843 finns inte. Däremot på hans änka, Lena Andersdotter, min farfars farfars mor, på gamla dar (Ur Tore Ljungkvists bok). Lena fick efter mordet själv ta hand om sina fyra små barn. Hon överlevde sin mördade man med ett halv sekel, dog 1893.

Rusthållaren Petter Jonasson blev ihjälslagen på Ränneslätt i Eksjö den 7 juni 1843. Varför berör detta dåd mig idag? Jo, jag har på sistone fått klart för mig att denne Petter var min farfars farfars far.

Jag hade ingen aning om denna händelse förrän jag läste Tore Ljungkvists bok ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika”. Tore är en nyfunnen släkting sedan vi (genom DNA-prov) har fått klart för oss vem som egentligen var min farfar Kalles pappa, (vilket jag har skrivit om i en tidigare text).

Denne Petter var en bonde i byn Förås utanför Eksjö som, i enlighet med indelningsverket, underhöll en ryttare, en husar. Då kallades man för rusthållare.

De första dagarna i juni 1843 var den då 33-årige Petter på flykt. Han gömde sig i en stuga på skjutfältet Ränneslätt. Exakt varför vet man inte säkert, men uppenbarligen hade han försatt sig i ekonomiska svårigheter. Han hade gått i borgen men kunde inte betala och tvingades gå från gård och grund. Han sonson Otto Ljungqvist lär ha sagt att ”dom” slog ihjäl honom, men det var bara en mördare som ställdes inför rätta.

Mördaren – eller mördarna – hittade uppenbarligen Petter i hans gömställe, slog helt sonika ihjäl honom och sänkte ned honom i en göl på Ränneslätt. Hans kropp hittades nästan omgående av en yngling som också kunde berätta att dennes äldre bror, den unge bonden Johan Johannesson, var banemannen. Tyvärr har många handlingar från rättegången brunnit upp i en brand i Eksjö 1856, men vi vet att mördaren tog sitt eget liv innan han hann avrättas. Att det skulle ha blivit en offentlig avrättning är knappast någon tvekan om och då fann han uppenbarligen det bättre att ta sig själv av daga. Läs mer

2019 är inte 1933 – men visst kan vi lära av historien!

Bild: Krisuppgörelsen 1933 ledde till ett närmare samarbete mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna, inte minst mellan ledarna Bramstorp och Per Albin. Frågan är om Januariavtalet också kan leda till ett mer förtroendefullt samarbete i landets intresse mellan de båda folkrörelsepartierna.

Uppenbarligen har Stefan Löfvén läst historia och lärt en del av den. Det framgår i varje fall av hans tal inför den socialdemokratiska kongressen i Örebro i helgen. Han pekar på likheterna med krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 – och det gör han rätt i.

Dagens samhälle skiljer sig på många sätt drastiskt jämfört med situationen för 86 år sedan, men det finns också uppenbara likheter.

Efter valet 1932 bildade Socialdemokraterna en minoritetsregering, men det krävdes bredare uppgörelser för att komma till rätta med de växande problemen i samhället. Arbetslösheten skenade och många bönder gick i konkurs. Den stora arbetslösheten liksom jordbrukskrisen skapade grogrund för antidemokratiska organisationer. Demokratin var fortfarande skör; det var bara lite mer än ett decennium sedan de svenska kvinnorna fick rösträtt. På en del håll ropade man efter en stark ledare, inspirerade från Tyskland. Läs mer