Kategoriarkiv: Historia

Mannen som stack ut

En av de sista böckerna som Kjell Albin Abrahamson författade handlade om Victor Hugo Wickström (1856 – 1907). En intressant, men idag i stort sett bortglömd, man. Victor Hugo var redaktör i Östersund, för Jämtlands-Posten, i slutet av 1800-talet. Där förde han intensiva diskussioner med två andra publicister, Johan L Saxon, Jämtlands tidning, och Agaton Burman, Östersunds-Posten.

Striderna mellan de tre tidningsredaktörerna i Östersund är värda en egen text, men jag är mest fascinerad över att denne Victor Hugo var Sveriges förste världsreporter. Varje år företog han sig långa resor runt om i världen med tåg och båt. Långt innan alla andra journalister.

Den som exempelvis läser boken I öster- och västerled (Bonnier 1900) får följa med Victor Hugo tillRyssland, bland annat till Gammalsvenskby, till Grekland, till Konstantinopel och till Frankrike. Så bläddrar jag i en annan liten bok, Två föreläsningar, Varer svenske och Viktor Rydbergs hjärtetankar (Bonnier 1901) och får följa Victor Hugo till USA, där han håller föreläsningar för svenskamerikaner i San Francisco, Denver, Minneapolis, Chicago och New York. Så höll han på. Detta är bara två exempel på alla de böcker han författade. Parallellt som han var chefredaktör hemma i Östersund reste han runt jorden och publicerade varje år flera böcker. Läs mer

Trygghet och frihet

Bild 1: ”Om Du anser att både trygghet och frihet är väsentliga ting för människorna, Rösta då den 16 september med Bondeförbundet (valbroschyr 1956).
Bild 2: Gustaf Jonnergård påverkade i hög grad centerrörelsens framgångar och idéutveckling mellan 1950- och 1970-talen. Han betecknas inte utan grund som ”chefsideolog”.

Gustaf Jonnergård blev Bondeförbundets partisekreterare 1951 – och den posten satt han på fram till 1976. Även åren därefter, till sin bortgång 1985, var han mycket aktiv i centerrörelsens politiska och ideologiska utveckling.

Det är ingen tvekan om att Jonnergård spelade en nyckelroll i Bondeförbundets/Centerpartiets stora framgångar under de decennier då han fanns i partiledningen. Partiet breddades och utvecklades ideologiskt. Vid valen 1973 och 1976 röstade ungefär en fjärdedel av landets väljare på Centerpartiet.

När det gäller idéutvecklingen – decentralismen – var Gustaf Jonnergård chefsideologen framför andra. Idag är Jonnergård trots detta av många bortglömd, även inom centerrörelsen. Det är en stor brist som bör åtgärdas.

Mycket i Jonnergårds böcker och skrifter är nämligen högst aktuella även idag. Intressant är att hans idéer verkar vara mer levande i det norska Senterpartiet än i det svenska systerpartiet. De stora framgångarna om att ”ta hela landet i bruk” bygger i hög grad på decentraliseringsideologin. Så här skriver John Dale bland annat i boken ”Nær folk gjennom 100 år” (2020):

Desentraliseringsideologien kom frå Sverige, i eit entusiastisk nordisk samarbeid med Centern. Generalsekretæren i Centern, Gustaf Jonnergård, vart ein samtalepartnar framfor alle og med rette omtalt som ”sjefsideolog”. Jonnergårds viktige poeng var å mobilisere til motstand mot liberalistisk og statskapitalistisk politikk. Läs mer

En tänkvärd betraktelse av dagens värld

Mycket har hänt i det politiska landskapet sedan 1990-talet. Såväl i Sverige som runt om i världen. För 25 år sedan levde de flesta i tron att demokratin var vunnen i de flesta länder och enpartisystem och starka diktatoriska ledare var begrepp som snart skulle ha förpassats till historien.

Idag vet vi att så inte är fallet. I land efter land vinner auktoritära krafter allt större inflytande och folkstyret, demokratin, sätts på undantag. Anne Applebaum ger i sin aktuella bok Demokratins skymning (Albert Bonniers förlag) en mycket tänkvärd överblick vad som är på väg att ske.

Applebaum, som är gift med den tidigare polske utrikesministern Radek Sikorski och polsk medborgare, börjar med att berätta om den trevliga nyårsfest de ordnade på familjen Sikorskis gård vid millennieskiftet, den 31 december 1999. Många vänner var på plats; journalister, diplomater och politiker. Främst var det personer ur den nya polska ”liberala” intelligentian som var på plats.

Vi var överens om demokrati, om vägen till välstånd, om åt vilket håll allt gick. Den stunden är förbi. Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen. De i sin tur skulle inte bara vägra att stiga in i vårt hus, de skulle skämmas för att erkänna att de någonsin varit där. Läs mer

Vilken EU-inställning man än har är det viktigt att känna historien

Bilden: Ingmar Karlssons bok sätter in EU och Europa i sina historiska sammanhang. Mycket läsvärd.

I skuggan av coronan händer mycket inom EU. Starka krafter – med Frankrikes president Emanuel Macron i spetsen – agerar för närvarande för att ge Unionen egen beskattningsrätt, eller som det heter ”egna medel”. Det är en av många åtgärder för att successivt överföra makt från medlemsstaterna till unionen. Att federalisterna tar chansen att ta ytterligare några steg mot ett Europas Förenta Stater råder i varje fall ingen tvekan om.

Jag förespråkar själv ett fortsatt, i huvudsak mellanstatligt, europeiskt samarbete i genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot är jag kritisk till fortsatt centralisering i ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater dominerat av Tyskland och Frankrike. Grundläggande är, vad man än personligen tycker, att sådana steg är förankrade i folkviljan. Det är en grundläggande, demokratisk princip. Men idag är det nästan tyst.

Oberoende av grundinställning till EU är det av största vikt att känna historien, hur diskussionerna har gått under tidigare epoker. Den som vill känna den europeiska historien kan hämta kunskap ur Ingmar Karlssons bok Europa, En historia i tid och rum (Historiska media), som kom ut tidigare i år. Karlsson, tidigare diplomat och ambassadör med småländska rötter, är mycket kunnig och vet vad han skriver om. Jag träffade honom i Istanbul 2005, under min riksdagstid, när han var generalkonsul där. Läs mer

En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Läs mer

Nära folket genom 100 år

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Läs mer

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Läs mer

Gedigen bok om omstritt statsråd

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Läs mer

Min farmors mormors farmors farmors far Johan Georg från Bayern…

Nu vet jag vem som var min farmors mormors farmors farmors far! Han hette Johan Georg Lütze och var född i Schweinfurt, Bayern, i södra Tyskland. Om detta hade jag ingen aning – men släktens egen forskare i tidigare generationer, Claes Axelsson, har klarat ut även detta.

Länge trodde vi att vår släkt var så ursmåländsk som bara är möjligt. Men tack vare Claes och hans Jenny får man veta spännande saker om tidigare generationer. Förra året avslöjade de att en anfader på min farfars mors sida var en finsk svedjefinne vid namn Hytiänen och kom till Hulan i östra Skärstad kring år 1600. Där försvenskades snart släkten och glömde sina finska rötter.

Nu har Claes alltså visat att vi även har en bayersk anfader. Denne Johan Georg Lütze föddes 1683 och gick ung i militär tjänst hos kurfursten av Sachsen. Trettio år gammal tillfångatogs han av Karl XII:s trupper och skickades till Sverige. Karolinerarmén behövde förstärkas och de tyska fångarna gick i svensk tjänst. Johan Georg blev löjtnant i Boijes sachsiska infanteribataljon.

Efter Karl XII:s död och därmed den svenska stormaktstiden slut skickades många av de tyska soldaterna tillbaka till Tyskland, men Johan Georg stannade kvar i Sverige. I sitt andra äktenskap gifte han sig med kyrkoherdedottern Catharina Wietia och bosatte sig i Siggarp i Skärstad. Där har uppenbarligen många i de senare generationerna därefter levt sina liv.

Ju äldre man blir desto mer intresserad blir man av vilka ens förfäder och förmödrar var. Hur har man hamnat här, frågar man sig. Jag tycker att det är spännande att få den ena pusselbiten efter den andra. Tack vare Claes och Jenny vet vi nu att det såväl finns en finsk svedjebonde som en soldat från Bayern bland de som har delat sin gener till oss som lever idag.

Vår föränderliga tid

Det har hänt mycket på 30 år. Både hos oss i Sverige och i vår omvärld. När kommunismen plötsligt föll och järnridån öppnades trodde de flesta på att den liberala, demokratiska demokratin var framtiden både i väst och öst. Idag kan vi konstatera att utvecklingen inte riktigt stämmer med förhoppningarna 1989/1990.

Under helgerna har jag studerat flera intressanta böcker om vår samtidshistoria. Några av dem handlar om högerpopulismens framgångar de senaste decennierna. Konturerna av en annan framtid har successivt vuxit fram såväl i vårt land, i Europa som i världen i övrigt.

Polen och Ungern

Den första boken är Hotet mot demokratin, högerpopulismens återkomst i Europa och USA (Historiska media) av Martin Gelin och Erik Åsard. Särskilt intressanta tycker jag att Åsards genomgångar av den auktoritära utvecklingen i Polen och Ungern är. Vi får följa såväl Lag och rättvisas (PiS) som Fidesz väg till makten i Warszawa och Budapest.

Även om de högerpopulistiska, ”illiberala”, ledarna Jaroslaw Kaczynski och Victor Orban har olika framtoning står de på många sätt för samma politik. Så snart deras partier har fått makten i regeringskanslierna har arbetet på att koncentrera makten till sig själva dragit igång. Rättsväsendet har börjat styras politiskt samtidigt som kontrollen har tagits över medierna, främst public service, vilka har omvandlats till rena propagandakanaler för makten. Tusentals statstjänstemän och journalister, som inte ansetts tillräckligt lojala, har förlorat sina jobb. Längst har utvecklingen i centralistisk och auktoritär riktning gått i Ungern. Läs mer