Kategoriarkiv: Historia

Att finna sin farfarsfar…

Bild 1: min farfar Kalle i 20-årsåldern kring 1910.

Bild 2. ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika” av Tore Ljungkvist. Gustav Frithiof är min farfars farfar.

Bild 3: Kalles far Axel Henning med sin amerikanska familj, också ca 1910. Barnen på bilden är alltså Kalles halvsyskon.
Bild 4: Farfar Kalle med farmor Ida och de ses barnen ca 1950. Min pappa Harald längst till höger i övre raden.

När jag växte upp i Skärstad mellan Huskvarna och Gränna spekulerades det ibland i släkten om vem som egentligen var far till min farfar, Kalle (Karl Teodor). Vi visste inte. Kalle var född i januari 1888. I födelseboken stod att fadern var okänd. Själv ville han inte tala om vem som var hans pappa fastän han säkert visste. Det sägs att han hade fått papper som visade vem som var fadern när hans mor Charlotta dog 1945 men att han hade bränt upp dem i en kakelugn. Han ville uppenbarligen inte gräva i det som varit.

Att fadern hette Ljungqvist och hade åkt till Amerika var ändå en osäker uppgift som cirkulerade i släkten. Vi funderade förstås över vem denne Ljungqvist var och det fanns flera teorier. En sådan var att det var en son till patronen på Munksjö pappersbruk med detta namn, men det verkade inte särskilt troligt.

För några år sedan fick vi klart för oss att Kalles mor Charlotta Larsdotter hade varit piga i en familj, just med namnet Ljungqvist, i Jönköping en kort tid 1886-87 och då blivit med barn. Det visade sig också att en son i familjen, Axel Henning, hade rest över Atlanten våren 1887 – och att han skulle kunnat ha gjort Charlotta med barn strax innan han drog västerut. Läs mer

Barnbidrag till alla barn även framöver!

Ännu en gång ifrågasätts om barnbidrag ska utgå för alla barn. Några yngre enskilda ledamöter från Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna har i riksdagen motionerat om att en behovsprövning av barnbidraget ska utredas.Gemenskap där alla behövs

Det kan i förstone te sig tveksamt om barnbidrag verkligen ska ges till välbeställda miljonärsfamiljer. Ändå är motionärerna ute i ogjort väder. Tidigare utvärderingar av bidraget har visat barnbidraget fungerar väl, är billigt att administrera och uppfyller sitt syfte. Det är alltid dyrare att ha barn än att inte ha barn för såväl fattig som rik.

Det allmänna barnbidraget, lika för alla, infördes 1948 efter riksdagsbeslut året innan. Tidigare, från 1937, hade ett behovsprövat barnbidrag införts, men man kom fram till att det var bättre att göra barnbidraget generellt för att på ett obyråkratiskt sätt nå alla barnfamiljer. Några decennier senare, 1981, infördes flerbarnstillägget för familjer med flera barn efter förslag från Centerpartiets Karin Söder, som då var socialminister.

Överhuvudtaget har Bondeförbundet/Centerpartiet vid många tillfällen varit pådrivande när det gäller de allmänna barnbidragen. Under 1940-talet drev partiet denna fråga aktivt och offensivt såväl i valrörelserna som i riksdagen. Den som mest aktivt argumenterade för allmänna barnbidrag var professorn och riksdagsledamoten Sten Wahlund som var Bondeförbundets företrädare i Befolkningsutredningen. Läs mer

Ett halvsekel har gått sedan 1968…

Bilden: FNL-märket blev något av symbolen för ungdomsrevolten

Det har gått 50 år sedan det FNL-märkemytomspunna året 1968. Ungdomsrevoltens år, då först studenterna i Paris gick ut på gatorna i början av maj och Stockholmsstudenterna ockuperade sitt eget kårhus ett par veckor senare. Allt under viftande med röda fanor, Maos lilla röda och paroller som att ”det är rätt att göra uppror”.

Vad hände egentligen detta ungdomsupprorets år? Själv har jag många minnen från Alfred Dahlingymnasiet i Huskvarna där jag detta år tillbringade mina dagar med diskussioner och en och annan demonstration. Visst påverkade tidsandan en hel ungdomsgeneration, om än inte så mycket som historieskrivarna vill göra gällande.

Jag började på det nya gymnasiet i Huskvarna hösten 1967 efter att ha gått den gamla realskolan i Gränna. Bland det första jag var med om var att starta Huskvarna Centerklubb, en av de skolklubbar som CUF drog igång runt om i landet vid denna tid. När vi startade fanns såväl en SSU-klubb som en avdelning knuten till Liberal skolungdom (FPU). Vi diskuterade med varandra, mest om skolfrågor vad jag minns. Läs mer

Att förstå Ryssland

För 46 år sedan – 1971 – läste jag Skannadryska vid Stockholms universitet. En av lärarna var en ung slavist, Bengt Jangfeldt. En sak som fastnade hos mig var när han föreläste var den ryska ”miren”. Mir är ett fantastiskt ryskt ord som betyder såväl by, världen som fred. Allt i ett och samma ord. För mig gav ordet och dess betydelse inspiration i den lokalsamhällesdebatt som Centerns Ungdomsförbund (CUF) drog igång ett par år senare även om inspirationen till denna debatt främst kom från Norge.

Jag har inte träffat Bengt Jangfeldt under åren sedan dess, men läst en del av honom i artiklar och böcker. Idag är han en av Sveriges främsta Rysslandskännare. Därför öppnade jag hans nyutkomna bok ”Vi och dom” med underrubriken ”Om Ryssland som idé” (Wahlström & Widstrand) med stort intresse – och jag blev inte besviken.

För den som vill förstå vad som händer i dagens Ryssland är ”Vi och dom” en värdefull kunskapskälla. Boken följer den ryska idéhistorien från Peter den store till Vladimir Putin och visar att det hela tiden pågår en ständig kamp mellan ”slavofiler” och ”europeer”. Genom att skaffa kunskap om hur ryssarna ser på sig själva och omvärlden blir det lättare att förstå dagens situation.

Peter den store försökte med viss framgång reformera Ryssland i början av 1700-talet. Han hämtade inspiration från väst, men snart kom en motreaktion. Sedan dess har utvecklingen böljat fram och tillbaka, inte sällan språngvis som Jangfeldt konstaterar. Vissa tider har landet strävat efter att reformeras med inspiration från västra Europa, under andra tider har man betraktat väst som dekadent och den egna civilisationen som överlägsen. Läs mer

En skicklig, självsäker och fräck herre

Egentligen är nog bara Olof Palme Skannad 3som – bland svenska politiker – under det senast seklet har varit mer känd internationellt än Carl Bildt. Att båda herrarna från Östermalm har varit kompetenta och skickliga råder ingen tvekan om. Annars skulle de inte blivit statsministrar och medlare i internationella konflikter.

Samtidigt råder det knappast någon tvekan om att Palmes och Bildts framgångar också beror på stort självförtroende och fräckhet. Bådas skicklighet i att domptera media ska inte underskattas. Det är en konst att inte svara på frågor och den behärskar särskilt Carl Bildt.

När jag läser Björn Hägers bok ”Uppdrag Bildt, En svensk historia” (Norstedts) bekräftas detta många gånger om. Det är en innehållsrik och läsvärd bok även om Häger inte fick mer än en kvarts audiens med Bildt i Almedalen 2014. I stället fick han sätta sig i Kungliga biblioteket och söka på ”Carl Bildt” – vilket gav 64840 träffar. Så nog fanns det material att gräva i. Nu föreligger resultatet, en tjock bok på 644 sidor. Läs mer

Guillou i Politisk Tidskrift

Bilderna: Överst Jan Guillou som han presenterades i PT och nederst början på hans artikel i tidskriften.

När jag häromdagen bläddradeSkärmavbild 2017-05-13 kl. 15.52.19 i gamla utgåvor av Politisk tidskrift (PT), centerrörelsens idé- och debattidskrift, fann jag den artikel Jan Guillou skrev 1974 när han satt i isoleringscell i samband med IB-affären. Jag var redaktör för tidskriften vid den här tiden och blev påmind om att jag då kontaktade Guillou för att ge sin bild av vad som hade hänt.

Att Jan Guillou skrev i PT var inte populärt hos Thorbjörn Fälldin och centerledningen, vilket jag fick signaler om. Någon allvarligare utskällning slapp jag dock. Jag var ung och bedömde att det var relevant att Guillou fick ge sin bild av vad som hade hänt. Det kan jag tycka även idag.

När man i dagens ljus läser inlägget kan man konstatera att läget för 43 år sedan var ganska annorlunda. Kalla kriget pågick och även Sverige ansåg det viktigt med hemlig informationsinhämtning, spioneri. Säpo kunde ingripa mot en tidning (Fib/Kulturfront) och de journalister som hade avslöjat den hemliga underrättelseorganisationen IB (Informationsbyrån). Dessa kunde också dömas till fängelse för sitt avslöjande. Inte underligt att det blev diskussion om hur tryckfriheten egentligen mådde.

Även i år – när världens äldsta tryckfrihetsförordning har hunnit bli mer än 250 år gammal – kan det finnas skäl att diskutera hur denna frihet fungerar i verkligheten. Särskilt som omvärlden på en del sätt börjar likna situationen för några decennier sedan…GUillou1 i PT-74

En kommunistisk diktatur på liv och död

Just nu läser jag Peter KadhammarsSkannad bok om den kommunistiska nomenklaturan i Albanien, Vi som var så lyckliga, Liv och död i en kommunistisk diktatur (Natur & Kultur). Det är en avslöjande berättelse om hur en liten grupp kommunister levde i ett slutet kvarter i huvudstaden Tirana ända fram till början av 1990-talet. Under ledning av diktatorn Enver Hoxha styrde de det lilla landet med järnhand.

Kadhammar har träffat människorna som levde och arbetade i Kvarteret och låter dem själva berätta. Det är i grunden en skräckhistoria. De ledande familjerna i umgicks men levde hela tiden under hot om att gripas, deporteras eller avrättas. Ju längre tiden gick, desto värre blev det. Det gick så långt att landets näst högste potentat, premiärministern Mehmet Shehu, begick självmord efter att ha brutit mot ”partiets linje” genom att godkänna att en av hans söner skulle få gifta sig med en flicka som tillhörde en familj med ”fel historia”. Plötsligt stämplades den tidigare så hyllade Shehu som amerikansk spion. Liksom hela hans familj.

Jag påminns när jag läser Kadhammars bok om min egen resa till Albanien 1974 – under Hoxhadiktaturens hårdaste dagar. Så här i efterhand inser jag hur naiva vi var som deltog på den här resan, som syftade till att studera albanskt jordbruk.

Det hela började med att jag hade skrivit en artikel om mina intryck från Polen i tidningen Ung Center. Jag hade då skrivit kritiskt om hur den polska varianten av socialism fungerade. Då hörde Gun Kessle, ordförande i Svensk-albanska föreningen, av sig och föreslog att jag skulle delta i en resa till Albanien och studera hur ett väl fungerande socialistiskt samhälle ser ut. ”Då ser du skillnaden mot Polen”, förklarade hon. Läs mer

Lärdomar från det senaste seklet

Bilden: Krisuppgörelsen 1933 innebar att den svenska demokratin stabiliserades och välfärdssamhället kunde byggas. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per Albin Hansson var två modiga skåningar som satte landets intressen först.

I april 1917 – för 100 år sedan – var Bramstorp Per AlbinSverige i en djup ekonomisk och politisk kris. Utanför landets gränser rasade första världskriget och matförsörjningen fungerade inte. Bröd- och mjölransoneringen var nere på 200 gram per person och dag om det ens gick att få efter att ha köat utanför affärerna. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, hade just tvingats bort och ersatts av en mer moderat högerpolitiker, Carl Swartz.
I min egen barndom minns jag hur min farfar Kalle talade om hur svårt det under kriget var att få fram mat till hans växande familj. Han arbetade då i gjuteriet på Huskvarna Vapenfabrik och bodde med sin familj i arbetarbostäderna nära fabriken. ”Men som tur var hade vi släktingar som var bönder i Skärstad som vi kunde få en del tillskott i form av potatis och annat från”, berättade farfar.

Våren 1917 präglades av hungerdemonstrationer runt om i Sverige, men också i omvärlden. I Västervik genomfördes en demonstration, ”en direkt aktion”, som vann genklang på många håll. I Östersund var det främst soldaterna vid regementena som protesterade mot den dåliga mat de fick livnära sig på. Stora delar av landet hotades av svält och på många håll höjdes krav på större brödransoner och billigare potatis. Desperationen var nära. Det sägs att kungen, Gustaf V, hade väskorna packade ifall han skulle tvingas fly.

Läs mer

En blodig och grym verklighet före Stalin

En vanlig uppfattning är att Kjell Albins LeninbokSovjetunionens förste ledare Lenin var en bättre, godare, man än efterträdaren Stalin. Jag har själv levt i den tron. Även om Lenin varken var demokrat eller en särskilt sympatisk person så var han inte lika grym som Stalin. Trodde jag – och många med mig.

Kjell Albin Abrahamson reagerade kraftigt mot denna bild. Strax innan sin bortgång i höstas lämnade han in sitt manus till den bok som nu finns på bokhandelsdiskarna; Stor var Lenin…, En massmördare och hans statskupp (Hjalmarson & Högberg). Det är en aktuell bok, 100 år efter den ryska ”revolutionen” eller, med Kjell Albins ord, ”statskuppen” i St Petersburg.

Boken innehåller intressant information om den ryske, delvis svenskättade, adelsmannen Vladimir Uljanov (Lenin). Att den förste sovjetledaren var en enkel äkta storrysk proletär är en av många myter om denne man. Hans mormorsmor var svenska och hette Anna Beata. I övrigt hade han även judiskt, kalmuchiskt och tyskt påbrå.

Kjell Albin Abrahamson slår hål på många av de gängse föreställningarna. Han visar att talet om att Lenin åkte i en ”plomberad järnvägsvagn” genom Tyskland, att ”Stormningen av Vinterpalatset”, liksom att ”Lenin fick en Rolls-Royce av folket” ingår i den mytiska historieskrivningen. Läs mer

Att ta ansvar för landet

Bilden: Axel Pehrsson i Bramstorp och Bondeförbundet hade 1933 modet att göra upp med Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, den så kallade kohandeln, krisuppgörelsen. Det ogillades i hög grad av högerkrafterna, men efteråt kan vi konstatera abramstorp-och-per-albin2tt uppgörelsen stärkte den ännu sköra demokratin och lade en stabil grund för folkhemmet, det svenska välfärdssamhället.
Av detta kan vi lära att det inte sällan krävs mod för att ta ansvar för landet, men att det gäller att agera när det är nödvändigt.

Det politiska spelet upptar för närvarande en stor del av tiden för såväl ledande politiker som för media. Vem ska samarbeta med vem – och vem ska inte samarbeta med vem…

Spelteorier kan förvisso vara intressanta, men sakpolitiken är viktigare. Det är den, politikens innehåll, som lägger grunden för vilka samarbeten som är möjliga. Vi måste också fråga oss hur vi på bästa sätt tar ansvar för landet i den tid av osäkerhet inför framtiden som vi lever i nu. Då gäller det att försöka enas brett över partigränserna om vad som behöver göras och om hur landet ska styras.

Om ett och ett halvt år går svenska folket till val och väljer sina företrädare för den kommande mandatperioden. Utifrån väljarnas röster på valdagen kan Sverige förhoppningsvis få en stark regering, helst med stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter. Tycker vi att detta är viktigt är det oklokt att redan nu stänga dörrar för tänkbara koalitioner.

Jag delar uppfattningen att en ny regering inte bör vara beroende av Sverigedemokraternas välvilja. En handlingskraftig regering bör i stället om möjligt bildas i politikens centrum och då håller inte dagens närmast cementerade blocktänkande. Visst kan man drömma om att de fyra allianspartierna får egen majoritet i det kommande valet, men att drömmen ska bli verklighet är inte särskilt troligt. Inte heller tyder mycket på att dagens rödgröna konstellation kommer att kunna bilda den starka regering landet är i behov av. Ur allianspartiernas synvinkel vore det heller inte särskilt välbetänkt att låta socialdemokrater och miljöpartister regera vidare på Vänsterpartiets villkor. Läs mer