Kategoriarkiv: Centerhistoria

Regeringsbildningen: Kan vi lära av historien?

Bilden: Som 19-åring gjorde den blivande världsmästartecknaren EWK den här bilden. Den visar hur Per Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp, Socialdemokraterna och Bondeförbundet, tidigare pucklade på varandra för att efter krisuppgörelsen 1933 samarbeta i bygget av folkhemmet.

Historien upprepas aldrig exakt, EWK 1937men det kan ändå ofta finnas lärdomar att dra av vad som tidigare har hänt. Det gäller även de ännu så länge fruktlösa regeringssonderingarna.

Jag ser likheter mellan situationen efter valet 1932 och vad som pågår för närvarande. En skillnad är förstås att Sverige vid den tiden var drabbat av den ekonomiska depressionen med växande arbetslöshet bland arbetarna och konkurser bland bönderna. En likhet är däremot att det var svårt att bilda en stabil och handlingskraftig regering efter valet.

I valrörelsen för 86 år sedan var motsättningarna stora, inte minst mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. SSU gav ut en smädesskrift om Bondeförbundets ungdomsförbund SLU, ”De idélösas samfund”, och Per Albin Hansson drog till med att Bondeförbundet stod för ”en mer reaktionär politik än den Lindmanska högern”. Bondeförbundet, med Olof Olsson i Kullenbergstorp i spetsen, svarade med att anklaga Socialdemokraterna för att svika bönderna och för att hota med socialisering.

Valet blev emellertid en framgång för båda partierna. Först testade Socialdemokraterna att bilda regering med de Frisinnade, som suttit i regeringsställning med Felix Hamrin som statsminister före valet, men utan resultat. Högern ville att Olsson i Kullenbergstorp skulle bilda regering, men han ville inte. Motvilligt bildade Per Albin Hansson då en socialdemokratisk minoritetsregering. ”Vi var tvungna att bilda regering”, skrev Ernst Wigforss som blev finansminister. Nästan alla trodde att det skulle bli en kortlivad ministär, som snart skulle fällas i riksdagen. Läs mer

När man prövas utvecklas man

Så har även jag läst Annie Lööfs bokAnnies bok Sanningens ögonblick (Ekerlids förlag). Det är en välskriven och lättläst bok som främst beskriver Annies egen väg som partiordförande sedan valet i Åre 2011. Den som vill veta närmare hur Annie har haft det sedan hon som 28-åring valdes att leda Centerpartiet fram till idag kan hämta mycket information ur den här boken.

Bokens rubrik inträffade då Annie och hennes man var på semester i Thailand kring årsskiftet 2012/2013, lite mer än ett år efter Årestämman. Konvulsionerna kring förslaget till idéprogram inom centerrörelsen var så stora att ordföranden måste visa att hon klarade av att leda i en svår tid. Då var det bara att resa hem. Det var verkligen en tuff situation, ett sanningens ögonblick. Inte blev det bättre av att partiet låg klart under fyraprocentsspärren i flera opinionsundersökningar. Det var kris i partiet, helt enkelt.

Jag minns mycket väl hur upprörda många var över de extrema nyliberala inslagen (platt skatt, månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fri invandring etc) i förslaget. Många centerpartister kände inte igen sitt parti och reagerade med kraft. Även de som inte varit särskilt engagerade höjde rösten. Från Centerpartiet i Krokoms kommun skrev vi ett tydligt mycket kritiskt remissyttrande. Liknande reaktioner kom från nästan alla delar av landet.

Annie Lööf hade tillhört den nyliberalt påverkade unga generationen centerpartister, men nu lyfte hon sig över detta och tog hon ansvar för partiet. Efter hemkomsten förklarade hon att ”jag är inte nyliberal” och att hon är motståndare till nattväktarstaten. Vidare att samhället har ansvar för att ge alla en social grundtrygghet. Det mesta av de nyliberala inslagen togs också bort och det idéprogram som antogs senare under våren 2013 är i huvudsak att ett genuint centergrönt program. För första gången skrevs det dock i ett partiprogram in att Centerpartiet är ett liberalt parti. En liberalism som är ”grön, decentralistisk och social”. Läs mer

Ett halvsekel har gått sedan 1968…

Bilden: FNL-märket blev något av symbolen för ungdomsrevolten

Det har gått 50 år sedan det FNL-märkemytomspunna året 1968. Ungdomsrevoltens år, då först studenterna i Paris gick ut på gatorna i början av maj och Stockholmsstudenterna ockuperade sitt eget kårhus ett par veckor senare. Allt under viftande med röda fanor, Maos lilla röda och paroller som att ”det är rätt att göra uppror”.

Vad hände egentligen detta ungdomsupprorets år? Själv har jag många minnen från Alfred Dahlingymnasiet i Huskvarna där jag detta år tillbringade mina dagar med diskussioner och en och annan demonstration. Visst påverkade tidsandan en hel ungdomsgeneration, om än inte så mycket som historieskrivarna vill göra gällande.

Jag började på det nya gymnasiet i Huskvarna hösten 1967 efter att ha gått den gamla realskolan i Gränna. Bland det första jag var med om var att starta Huskvarna Centerklubb, en av de skolklubbar som CUF drog igång runt om i landet vid denna tid. När vi startade fanns såväl en SSU-klubb som en avdelning knuten till Liberal skolungdom (FPU). Vi diskuterade med varandra, mest om skolfrågor vad jag minns. Läs mer

En stor politisk ledare

Självfallet är det bra att en av FÄLLDIN KÄRNKRAFTSOMRÖSTNINGSveriges absolut viktigaste politiska ledare under det senaste seklet uppmärksammas i Sveriges Television. Jag tänker naturligtvis på Thorbjörn Fälldin (1926-2016), som Pär Fjällström (som en gång gick i min klass på Journalisthögskolan) har gjort en dokumentär om, uppdelad i två timslånga program.

Jag träffade Thorbjörn många gånger när jag arbetade på CUF:s RO, lyssnade på honom på riksdagsgruppen och vid många stämmor. Vid den berömda debatten mellan Thorbjörn och Olof Palme i Scandinavium 1976 fanns jag på plats. Det var inte alltid jag höll med Thorbjörn men jag beundrade honom på flera sätt. Att en enkel bonde från Ådalen var så kraftfull och fick förtroendet att leda landets regering var fantastiskt i sig. Han representerade verkligen ”småfolket”.

Thorbjörn var i grunden en sann mittenpolitiker. Han var icke-socialist men ingen högerpolitiker, som Anders Ljunggren konstaterar i dokumentären. Grunden var att bygga ett generellt välfärdssamhälle i hela landet. Trygghet och frihet i förening. Thorbjörn använde aldrig beteckningen ”borgerlig” om sig själv eller centerpolitiken. Där menar jag att dagens företrädare har en del att lära. Läs mer

Natoanslutning ingen självklarhet

En av de största besvikelserna Skärmavbild 2017-10-17 kl. 15.05.04sedan jag blev politiskt aktiv i centerrörelsen 1967 inträffade inför centerstämman i Falun 2015. Då gick majoriteten i partistyrelsen ut på DN Debatt och förklarade att de hade tagit ställning för ett svenskt Natomedlemskap. Utan att frågan diskuterats brett och förankrats i folkrörelsen. Så bör det inte gå till i ett demokratiskt folkrörelseparti i en så principiellt viktig fråga.

Även idag, 2017, är centerrörelsen delad i synen på Nato, liksom det svenska samhället överhuvudtaget. Enligt SOM-institutets undersökningar sjönk stödet för en svensk Natoanslutning bland Centerpartiets väljare från 52 procent 2015 till 35 procent 2016. Det är kanske inte så konstigt när de mäktigaste ledarna inom Nato idag heter Donald Trump och Recep Tayyip Erdoğan.

Jag anser fortfarande att vi i Sverige behöver en bred diskussion om försvar och säkerhetspolitik. Ska vårt land bli medlem i Nato behöver ett sådant beslut vara förankrad i folkviljan. Mycket viktigt är också att diskussionen samordnas med Finland så att, om möjligt, våra länder agerar samordnat. Likaså bör man diskutera hur det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet kan utvecklas även om länderna idag har olika relationer till Nato. Och är det verkligen så att en Natoanslutning skulle öka stabiliteten i norra Europa – eller är det precis tvärtom. En Natoanslutning är ingen självklarhet även om en del debattörer vill framställa det som så.

Läs mer

Mannen som avgjorde folkomröstningen om EU

Bild 1: Omslaget till den nyutkomna boken ”Spårbyten”.
Bild 2: Ledare ur ÖP från april 1994 om ett klart EU-nej från Jämtlandscenterns distriktsstämma (85 röster mot 9).

Bo Dockered är den kanske Skannad 4mest betydelsefulle bondeledaren Sverige har haft. Mycket tyder nämligen på att det var han som först fick den egna organisationen LRF, därefter Centerpartiet och till sist väljarna i folkomröstningen 1994 att säga ja till EU-medlemskap. Han var naturligtvis inte ensam om att ha haft en förmodligen avgörande betydelse, men utan hans agerande som ”Ja-lokomotiv” betvivlar jag att Sverige idag skulle vara medlem i Europeiska unionen.

Jag, som hade en annan uppfattning än LRF-ordföranden när EU-frågan blev aktuell, beklagar än idag att han var så framgångsrik på det här området. Mitt alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att underkasta sig Bryssels regelverk. Det tror jag att vi hade varit betjänta av på samma sätt som att vi ska vara glada över att ha kronan kvar efter folkets nej 2003.

När jag läser Bo Dockereds memoarbok ”Spårbyten”, skriven tillsammans med Pär Fornling och utgiven på Arena förlag, kommer jag ihåg EG/EU-debatten under första halvan av 1990-talet som vore den igår. Jag skrev många ledarartiklar i de här frågorna inför folkomröstningen på Östersunds-Postens ledarsida och kritiserade inte sällan bondeledaren Dockered. På ÖP:s ledarsida argumenterade vi konsekvent för ett nej till inträde i Brysselunionen. Läs mer

Lyft fram Gustaf Jonnergård!

Bilden: Gustaf Jonnergård markerade att centerideologin, den gröna decentralismen, skiljer sig från de gamla 1800-talsideologierna.

Häromdagen hittade jag en ganskaGustaf Jonnergård tunn, grön skrift i mina gömmor. Bara titeln – Decentralisera framtiden – väcker mitt intresse. När jag ser att författaren är Centerpartiets främste ideolog genom tiderna, Gustaf Jonnergård, måste jag förstås sätta mig ned i fåtöljen och ta del av innehållet.

Förra gången jag läste den här skriften (”Decentralisera framtiden”, Gröna debattserien, LT 1980) var jag aktiv i CUF och jag inser att jag fortfarande delar det mesta i Gustaf Jonnergårds syn på samhället och centerpolitiken. Han var partisekreteraren som utvecklade den gröna, decentralistiska idégrunden under partiets fantastiska uppgång från slutet av 1950-talet och två decennier framåt.

Jonnergård understryker ofta att Centerpartiet står för en egen idégrund. I den här skriften konstaterar han:

De gamla ismerna från 1800-talet – socialismen, konservatismen och den gamla liberalismen – öppnade aldrig för någon diskussion om problemen kring centralisering/decentralisering. Men de leder i sig själva till centralisering – därför att de i så stor utsträckning förutsätter långtgående centrala beslut. Man skall observera att socialistiska partier och högerpartier har en gemensam centraliseringsinställning. Läs mer

Lärdomar från det senaste seklet

Bilden: Krisuppgörelsen 1933 innebar att den svenska demokratin stabiliserades och välfärdssamhället kunde byggas. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per Albin Hansson var två modiga skåningar som satte landets intressen först.

I april 1917 – för 100 år sedan – var Bramstorp Per AlbinSverige i en djup ekonomisk och politisk kris. Utanför landets gränser rasade första världskriget och matförsörjningen fungerade inte. Bröd- och mjölransoneringen var nere på 200 gram per person och dag om det ens gick att få efter att ha köat utanför affärerna. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, hade just tvingats bort och ersatts av en mer moderat högerpolitiker, Carl Swartz.
I min egen barndom minns jag hur min farfar Kalle talade om hur svårt det under kriget var att få fram mat till hans växande familj. Han arbetade då i gjuteriet på Huskvarna Vapenfabrik och bodde med sin familj i arbetarbostäderna nära fabriken. ”Men som tur var hade vi släktingar som var bönder i Skärstad som vi kunde få en del tillskott i form av potatis och annat från”, berättade farfar.

Våren 1917 präglades av hungerdemonstrationer runt om i Sverige, men också i omvärlden. I Västervik genomfördes en demonstration, ”en direkt aktion”, som vann genklang på många håll. I Östersund var det främst soldaterna vid regementena som protesterade mot den dåliga mat de fick livnära sig på. Stora delar av landet hotades av svält och på många håll höjdes krav på större brödransoner och billigare potatis. Desperationen var nära. Det sägs att kungen, Gustaf V, hade väskorna packade ifall han skulle tvingas fly.

Läs mer

Att ta ansvar för landet

Bilden: Axel Pehrsson i Bramstorp och Bondeförbundet hade 1933 modet att göra upp med Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, den så kallade kohandeln, krisuppgörelsen. Det ogillades i hög grad av högerkrafterna, men efteråt kan vi konstatera abramstorp-och-per-albin2tt uppgörelsen stärkte den ännu sköra demokratin och lade en stabil grund för folkhemmet, det svenska välfärdssamhället.
Av detta kan vi lära att det inte sällan krävs mod för att ta ansvar för landet, men att det gäller att agera när det är nödvändigt.

Det politiska spelet upptar för närvarande en stor del av tiden för såväl ledande politiker som för media. Vem ska samarbeta med vem – och vem ska inte samarbeta med vem…

Spelteorier kan förvisso vara intressanta, men sakpolitiken är viktigare. Det är den, politikens innehåll, som lägger grunden för vilka samarbeten som är möjliga. Vi måste också fråga oss hur vi på bästa sätt tar ansvar för landet i den tid av osäkerhet inför framtiden som vi lever i nu. Då gäller det att försöka enas brett över partigränserna om vad som behöver göras och om hur landet ska styras.

Om ett och ett halvt år går svenska folket till val och väljer sina företrädare för den kommande mandatperioden. Utifrån väljarnas röster på valdagen kan Sverige förhoppningsvis få en stark regering, helst med stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter. Tycker vi att detta är viktigt är det oklokt att redan nu stänga dörrar för tänkbara koalitioner.

Jag delar uppfattningen att en ny regering inte bör vara beroende av Sverigedemokraternas välvilja. En handlingskraftig regering bör i stället om möjligt bildas i politikens centrum och då håller inte dagens närmast cementerade blocktänkande. Visst kan man drömma om att de fyra allianspartierna får egen majoritet i det kommande valet, men att drömmen ska bli verklighet är inte särskilt troligt. Inte heller tyder mycket på att dagens rödgröna konstellation kommer att kunna bilda den starka regering landet är i behov av. Ur allianspartiernas synvinkel vore det heller inte särskilt välbetänkt att låta socialdemokrater och miljöpartister regera vidare på Vänsterpartiets villkor. Läs mer

En utmärkt julklapp även i år!

Inför förra julen kom min bokbokomslag ”Grön Politik för Det Goda Livet”. Den är fortfarande aktuell och läsvärd för alla som vill lära mer om Centerpartiets och andra agrardemokratiska partiers historia och idégrund. Ta därför chansen att läsa den själv eller ge den som julklapp till någon du tror är intresserad.

Det finns fortfarande böcker kvar. I år har vi det speciella julpriset 150 kr per bok, inklusive frakt. Swisha gärna till 070-2667262.

God Jul och Gott Nytt År!