De första 70 åren…

När jag var liten lyssnade jag med stora öron när farfar, morfar eller någon annan i den äldre generationen berättade om hur det var ”förr”. Då handlade det om vad som hände kring sekelskiftet 1900. Det var förstås spännande att höra, men de skrev aldrig ned sina minnen.

Jag berättar förstås gärna för mina barnbarn om hur det var att växa upp på 1950- och 60-talen, men vill gärna att de också ska ha minnena på pränt. Därför har jag skrivit ihop boken De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm. Den har tryckt i liten upplaga är främst ämnad för familjen.

Jag är hursomhelst lite stolt över att ha tagit mig samman och skrivit ned mina minnen från att jag föddes i Skärstad i Småland 1950 och fram till idag då jag lever på Rödön i Jämtland. Med dagens teknik är det dessutom lätt att komplettera och trycka en ny upplaga. Hur det blir med det får vi se.

Så här skriver jag på bokens baksida:

Sjuttio år är en lång tid i en människas liv, men en kort tid i historien. Ändå har väldigt mycket hänt sedan jag såg dagens ljus i Småland 1950. Jag har fått vara med om en fantastisk omvandling av det svenska samhället och själv gjort vad jag kan för att påverka utvecklingen.

Min hembygd Skärstad var starkt präglad av folkrörelser, särskilt de frikyrkliga. Här fanns även en stark centerrörelse. Allt detta har i hög grad påverkat min livsbana och gjort mig till den jag är.

Jag har på olika sätt varit aktiv inom centerrörelsen i mer än ett halvsekel. Det har gett mig mycket. Allra viktigast är att det var tack vare ungdomsförbundet CUF som jag träffade Maria, min fru. Idag är vi en familj med barn och barnbarn som jag är oerhört glad och tacksam för. Jag hoppas få vara med ett bra tag till i denna fina familj och inte minst följa barnbarnen på deras väg mot framtiden. Med all de möjligheter och utmaningar vi står inför.

Om detta skriver jag i den här skriften, ”De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm”. Den har gången har jag gjort det mesta själv, även när det gäller redigering och design.

Min farmors mormors farmors farmors far Johan Georg från Bayern…

Nu vet jag vem som var min farmors mormors farmors farmors far! Han hette Johan Georg Lütze och var född i Schweinfurt, Bayern, i södra Tyskland. Om detta hade jag ingen aning – men släktens egen forskare i tidigare generationer, Claes Axelsson, har klarat ut även detta.

Länge trodde vi att vår släkt var så ursmåländsk som bara är möjligt. Men tack vare Claes och hans Jenny får man veta spännande saker om tidigare generationer. Förra året avslöjade de att en anfader på min farfars mors sida var en finsk svedjefinne vid namn Hytiänen och kom till Hulan i östra Skärstad kring år 1600. Där försvenskades snart släkten och glömde sina finska rötter.

Nu har Claes alltså visat att vi även har en bayersk anfader. Denne Johan Georg Lütze föddes 1683 och gick ung i militär tjänst hos kurfursten av Sachsen. Trettio år gammal tillfångatogs han av Karl XII:s trupper och skickades till Sverige. Karolinerarmén behövde förstärkas och de tyska fångarna gick i svensk tjänst. Johan Georg blev löjtnant i Boijes sachsiska infanteribataljon.

Efter Karl XII:s död och därmed den svenska stormaktstiden slut skickades många av de tyska soldaterna tillbaka till Tyskland, men Johan Georg stannade kvar i Sverige. I sitt andra äktenskap gifte han sig med kyrkoherdedottern Catharina Wietia och bosatte sig i Siggarp i Skärstad. Där har uppenbarligen många i de senare generationerna därefter levt sina liv.

Ju äldre man blir desto mer intresserad blir man av vilka ens förfäder och förmödrar var. Hur har man hamnat här, frågar man sig. Jag tycker att det är spännande att få den ena pusselbiten efter den andra. Tack vare Claes och Jenny vet vi nu att det såväl finns en finsk svedjebonde som en soldat från Bayern bland de som har delat sin gener till oss som lever idag.

Ett mord 1843 – som berör mig idag

Bilden: Någon bild på Petter Jonasson, min farfars farfars far, som mördades 1843 finns inte. Däremot på hans änka, Lena Andersdotter, min farfars farfars mor, på gamla dar (Ur Tore Ljungkvists bok). Lena fick efter mordet själv ta hand om sina fyra små barn. Hon överlevde sin mördade man med ett halv sekel, dog 1893.

Rusthållaren Petter Jonasson blev ihjälslagen på Ränneslätt i Eksjö den 7 juni 1843. Varför berör detta dåd mig idag? Jo, jag har på sistone fått klart för mig att denne Petter var min farfars farfars far.

Jag hade ingen aning om denna händelse förrän jag läste Tore Ljungkvists bok ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika”. Tore är en nyfunnen släkting sedan vi (genom DNA-prov) har fått klart för oss vem som egentligen var min farfar Kalles pappa, (vilket jag har skrivit om i en tidigare text).

Denne Petter var en bonde i byn Förås utanför Eksjö som, i enlighet med indelningsverket, underhöll en ryttare, en husar. Då kallades man för rusthållare.

De första dagarna i juni 1843 var den då 33-årige Petter på flykt. Han gömde sig i en stuga på skjutfältet Ränneslätt. Exakt varför vet man inte säkert, men uppenbarligen hade han försatt sig i ekonomiska svårigheter. Han hade gått i borgen men kunde inte betala och tvingades gå från gård och grund. Han sonson Otto Ljungqvist lär ha sagt att ”dom” slog ihjäl honom, men det var bara en mördare som ställdes inför rätta.

Mördaren – eller mördarna – hittade uppenbarligen Petter i hans gömställe, slog helt sonika ihjäl honom och sänkte ned honom i en göl på Ränneslätt. Hans kropp hittades nästan omgående av en yngling som också kunde berätta att dennes äldre bror, den unge bonden Johan Johannesson, var banemannen. Tyvärr har många handlingar från rättegången brunnit upp i en brand i Eksjö 1856, men vi vet att mördaren tog sitt eget liv innan han hann avrättas. Att det skulle ha blivit en offentlig avrättning är knappast någon tvekan om och då fann han uppenbarligen det bättre att ta sig själv av daga. Fortsätt läsa

Att finna sin farfarsfar…

Bild 1: min farfar Kalle i 20-årsåldern kring 1910.

Bild 2. ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika” av Tore Ljungkvist. Gustav Frithiof är min farfars farfar.

Bild 3: Kalles far Axel Henning med sin amerikanska familj, också ca 1910. Barnen på bilden är alltså Kalles halvsyskon.
Bild 4: Farfar Kalle med farmor Ida och de ses barnen ca 1950. Min pappa Harald längst till höger i övre raden.

När jag växte upp i Skärstad mellan Huskvarna och Gränna spekulerades det ibland i släkten om vem som egentligen var far till min farfar, Kalle (Karl Teodor). Vi visste inte. Kalle var född i januari 1888. I födelseboken stod att fadern var okänd. Själv ville han inte tala om vem som var hans pappa fastän han säkert visste. Det sägs att han hade fått papper som visade vem som var fadern när hans mor Charlotta dog 1945 men att han hade bränt upp dem i en kakelugn. Han ville uppenbarligen inte gräva i det som varit.

Att fadern hette Ljungqvist och hade åkt till Amerika var ändå en osäker uppgift som cirkulerade i släkten. Vi funderade förstås över vem denne Ljungqvist var och det fanns flera teorier. En sådan var att det var en son till patronen på Munksjö pappersbruk med detta namn, men det verkade inte särskilt troligt.

För några år sedan fick vi klart för oss att Kalles mor Charlotta Larsdotter hade varit piga i en familj, just med namnet Ljungqvist, i Jönköping en kort tid 1886-87 och då blivit med barn. Det visade sig också att en son i familjen, Axel Henning, hade rest över Atlanten våren 1887 – och att han skulle kunnat ha gjort Charlotta med barn strax innan han drog västerut. Fortsätt läsa