Kategoriarkiv: Centerpartiet

Tydliggör Centerpartiets idégrund och sakpolitik!

Publicerat av
Svara

Centerpartiet är det gröna, decentralistiska alternativet i svensk politik. Men politiken behöver tydliggöras för att få verkligt genomslag. Idag – när media främst frågar ”vilken statsministerkandidat” partiet stöder – måste centerrörelsen med kraft tydliggöra den egna idégrunden och sakpolitiken.

Att beteckna Centerpartiet som ”ett liberalt, borgerligt parti”, vilket idag är vanligt, skapar enligt min mening oklarhet. Dessutom är vi många centerpartister som inte känner oss bekväma med dessa beteckningar. Vi som har varit med länge och som studerat partiets historia vill hellre använda våra egna begrepp. Framgångarna mellan 1950- och 1970-talen byggde på att partiet tydligt stod för en grön, decentralistisk politik både i sak och i ord.

Centerpartiet står fortfarande i grunden för samma politik som inför det största framgångsvalet hittills 1973, då decentralisering och miljöansvar låg till grund för att en fjärdedel av väljarna valde centeralternativet. Detta är viktigt att tydliggöra i år, 2026, inför höstens val.

Grönt, rättvist och ansvarsfullt
Bondeförbundet och de agrardemokratiska systerpartierna i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för landsbygden, både för de självägande bönderna och övrig landsbygdsbefolkning. Redan från start utgick dessa partier från principer som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. I grunden var partierna ”gröna” eftersom principen för bönderna var att markerna skulle ”brukas utan att förbrukas”.

Året efter att Carl Berglund 1910 tagit initiativ till vad som skulle bli Bondeförbundet underströk han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti”, ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Några år tidigare hade Santeri Alkio, grundaren till det finska systerpartiet Agrarförbundet, understrukit att detta parti var ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Idén om ”tredje vägens politik” var född och grunden för centeridéerna lagd.

Bild: Polska PSL är världens äldsta gröna centerparti, grundat 1895. Redan från start var fyrklövern symbol.

Beteckningen ”borgerlig” användes aldrig vid den här tiden, eftersom begreppet har sitt ursprung i städernas borgerskap och borgarna i den gamla ståndsriksdagen. Bondeförbundets rötter fanns bland bönderna på landsbygden. 1929 valde rörelsen, först SLU och snart även Bondeförbundet, den gröna färgen efter inspiration från Gröna internationalen, de agrardemokratiska partiernas samarbetsorganisation.

Nej till blockpolitik
Nationellt fick Bondeförbundet verkligt genomslag genom krisuppgörelsen, ”kohandeln”, med Socialdemokraterna 1933. Genom denna överenskommelse kunde arbetslösheten slås tillbaka och böndernas ekonomi stärkas. Välfärdssamhället kunde börja byggas i samarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

En viktig konsekvens av krisuppgörelsen blev att den ännu sköra demokratin kunde stärkas och de högerextrema rörelserna slås tillbaka. Professorn och riksdagsmannen KG Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken, som en del krafter drev även då. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skrev han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samling”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 stärkte demokratin och lade grunden för välfärdssamhället. Bramstorp och Per Albin!

I slutet av 1930-talet utvecklade Bondeförbundet ett närmare samarbete med systerpartierna i Norden. Under andra världskriget, då Bondeförbundet och SLU gav omfattande stöd till Finland, utvecklades samarbetet med det finska systerpartiet ytterligare. Främst SLU:arna Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att ”tredje vägens politik” blev grunden även för Bondeförbundet. I förlängningen ledde detta till det kommande namnbytet till Centerpartiet. Fortsätt läsa →

Argumenten mot att införa euro minst lika starka som tidigare

Publicerat av
1

Förespråkarna för att Sverige ska avskaffa kronan för euron hörs åter. Ännu en gång hävdas att fördelarna med att överföra penningpolitiken till Frankfurt skulle vara större än att behålla en egen valuta. Handeln skulle växa, liksom utländska direktinvesteringar, och därmed stärka välfärden, hävdar man.

I verkligheten är argumenten mot att skrota kronan för euron minst lika starka idag som när svenska folket 2003 med bred majoritet röstade nej. Förespråkarna verkar ha glömt eurokrisen för femton år sedan – som kostade medlemsländerna tusentals miljarder euro – och blundar för de underskott och obalanser som även idag präglar EMU. Inte bara länder som Grekland och Italien utan även områdets näst största ekonomi, Frankrike, lider för närvarande av stora ekonomiska problem. Landet har stort budgetunderskott och hög, växande, statsskuld, långt över de regler som egentligen finns. Risken för nya eurokriser ska inte underskattas.

Bilden:
Det finns inga goda skäl att ge upp kronan för euron.

Vårt grannland Finland har heller inte gynnats av att ge upp den egna valutan. Idag ifrågasätter allt fler det kloka i att utan folkomröstning ge upp den egna marken.

Värt att lägga märke till är också att tillväxten i Sverige har varit klart större mellan 1999 och 2023 än vad som är fallet i euroländerna.

Lägg till detta att vi lever i en orolig omvärld. Polariseringen blir dessutom alltmer extrem inom länderna. I en del opinionsundersökningar är Nationell Samling största parti i Frankrike och AfD i Tyskland. Vad händer om Marine Le Pens och Alice Weidels partier når den politiska makten? Det skulle säkert i hög grad påverka eurosamarbetet. Fortsätt läsa →

Förpassa kärnkraftstron till papperskorgen!

Publicerat av
Svara

Östersunds-Posten 20/9 2025
Jämtlands Tidning 22/9 2025
I juni 2016 fattades en bred energiöverenskommelse mellan fem av riksdagens åtta partier. Syftet var att lägga grunden för en för landet långsiktig energipolitik, som fungerar över mandatperioderna.

Bakom överenskommelsen stod Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som då satt i regering, tillsammans med oppositionspartierna Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna. För att komma överens krävdes kompromisser, att ge och ta för att nå resultat. Uppgörelsen innebar satsningar på förnybar energi samtidigt som den öppnade för ny kärnkraft utan statliga subventioner. Den långsiktiga målsättningen om 100 procent förnybar elproduktion låg fast.

Bilden: Tankeväckande knappar. Nej tack till atomkraft – Uranbrytning – Nej tack – Min bygd mitt ansvar – Grön Politik för Det Goda Livet – Decentralist!

Moderaterna och Kristdemokraterna accepterade att staten inte skulle subventionera nya kärnkraftsreaktorer samtidigt som de mer kärnkraftskritiska Centerpartiet och Miljöpartiet öppnade för nya reaktorer. Uppgörelsen medverkade till att utbyggnaden av förnybar elproduktion satte fart. Fortsätt läsa →

Dags för rättvis fördelning av naturresursernas värden!

Publicerat av
1

Jämtlands Tidning
Sedan århundraden tillbaka har centralmakten sett norra Sverige som ett förråd av billiga råvaror och naturresurser. Det är hög tid att en gång för alla förpassa detta närmast koloniala tänkande till historien. En rättmätig del av de värden som kommuner och regioner levererar i form av naturresurser ska stanna lokalt och regionalt och medverka till utveckling. Som i jämförbara länder.

När det gäller produktion av el från vattenkraft och vindkraft borde det vara en självklarhet att fastighetsskatten ska gå till de kommuner/regioner där fastigheterna finns och inte skickas till staten. Att så inte är fallet i Sverige idag – till skillnad vad som exempelvis är fallet i våra grannländer Norge och Finland – är närmast absurt. Även en del av energiskatten bör gå till kommunerna. Föreningen för vattenkrafts- och vindkraftskommuner/regioner, FSV, har kämpat för en rättvis fördelning sedan 1999. Nu är det dags för resultat!

För 25 år sedan föreslog Erik Arthur Egervärn, min föregångare som centerpartistisk riksdagsledamot från Jämtland, i riksdagsmotioner att inkomster från skog ska beskattas där skogen finns och inte där ägaren råkar vara skriven. Jag följde upp med samma krav Sedan dess har en ännu större del av skogsfastigheterna blivit utboägd, i Jämtlands  län närmare en tredjedel. Skogslänen tvingas med dagens system i praktiken bidra med allt större summor, miljardbelopp, till Stockholm och andra städer söderut. Så kan det inte fortsätta.

Även när det gäller beskattning av mineraler är gruvnationen Sverige extrem. Här finns bara en marginell mineralavgift. Sverige bör följa Finlands exempel och införa en gruvmineralskatt. Hos grannlandet i öster går 40 procent av skatten till staten och 60 procent till den kommun där gruvan ligger.

Att en del av naturresursernas värden ska stanna i de bygder, kommuner och regioner som levererar dem borde vara en självklarhet. Har man släppt till sina forsar för vattenkraftsproduktion, landområden för vindkraft och gruvor eller levererar trävaror måste man få del av de värden man producerar.

Mitt parti, Centerpartiet, har länge stått bakom dessa rättvisekrav och jag hoppas att centerrörelsen kommer att driva på med ökad kraft framöver. Det handlar om att ta hela landet i bruk och ge likvärdiga förutsättningar.
Förhoppningsvis inser fler partier inser att något måste hända så snart som bara är möjligt. Det gäller att skapa majoritet för rättvisa och att förpassa det koloniala tänkandet till historien!

Äntligen dags för Norden?!

Publicerat av
Svara

Altinget 13 augusti 
Offentliga affärer 18 augusti
Vi lever i en mer orolig värld än på länge. I Kreml sitter en diktator som ägnar sig åt ett anfallskrig och i Vita Huset härskar en oberäknelig president. I flera europeiska länder växer oro och polarisering. I detta läge är ett närmare nordiskt samarbete viktigare än någonsin i modern tid. Vi behöver inse att ett samlat Norden kan påverka långt mer än varje enskild stat var för sig. De nordiska frågorna behöver med kraft lyftas in i samhällsdebatten – och resultera i konkreta politiska beslut.

Under andra världskriget och efter krigsslutet 1945 växte insikten om att ett samlat Norden skulle ha bättre möjligheter att stå emot aggression från omvärlden. Böcker skrevs och föredrag hölls runt om i de nordiska länderna. Föreningen Norden blev något av massrörelser i de nordiska länderna. Gunnar Ericsson (Astrid Lindgrens bror) var en av de många som vid den här tiden reste runt och argumenterade för ”Nordens Förenade Stater”. Denne bonde, nordist och riksdagsledamot (Bondeförbundet) argumenterade för ett Norden med gemensamt försvar och gemensam utrikes- och handelspolitik. Gärna i form av statsförbund eller förbundsstat. Han var före sin tid på många områden, även detta.

Den nordiska försvarsallians som diskuterades 1948 – 49 – och som var nära att förverkligas – syftade även till att de ingående länderna skulle agera som en gemensam kraft i utrikes- och säkerhetspolitiken. Försvarsalliansen gick dock i stöpet eftersom Danmark, Norge och Island valde att ansluta sig till det nybildade Nato och Finland bands vid VSB-pakten med Sovjet. Sverige valde i detta läge att stå fast vid alliansfriheten.

Idag vilar hela Norden, genom Finlands och Sveriges inträde i Nato, på samma säkerhetspolitiska och försvarspolitiska grund för första gången sedan Kalmarunionens tid. Om de nordiska länderna ska gå vidare mot ett närmare och fördjupat samarbete är upp till dem själva. Därför måste Nordenfrågorna på allvar in i samhällsdebatten. Det kan handla om att samordna ekonomisk politik, utrikes- och säkerhetspolitik, miljö- och energipolitik, liksom kultur- och språkpolitik. Kvarvarande och nytillkomna gränshinder behöver undanröjas för att öka den fri rörligheten. Fortsätt läsa →

Grunden för ett livslångt engagemang

Publicerat av
Svara

När man går igenom gamla böcker, tidningar och pappershögar hittar man en hel del. Det är lätt att bli nostalgisk.

Idag bläddrar jag i en bok som jag fick när jag slutade realskolan i Gränna 1967.  Givaren var den fina läraren Margareta Bråhn (senare Thorsson). Jag kan inte påstå att jag gjorde några stora framsteg i hushållskunskap, som hon undervisade i, men det var hon som inspirerade mig att resa på min första CUF-kurs 1966, på Lövhult utanför Nässjö. Inger Axelsson (Ekengard) och jag reste dit.

Bland föreläsarna på Lövhult var Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt. Lika viktigt var att jag där träffade många CUF:are som blev mina vänner för lång tid framöver. I boken ”Trots allt, Sveriges sak är vår, svensk utrikespolitik 1939 – 45”, som jag fick av Margareta ligger en liten lapp med texten ”Lycka till i fortsättningen, inte minst med Ditt samhällsintresse”!

Detta väckta samhällsintresse ledde till att Inger och jag 1967 startade Huskvarna Centerklubb på gymnasiet Alfred Dahlinskolan i Huskvarna. Det var en tid då ungdomarnas samhällsintresse verkligen väcktes. Många hamnade på vänsterkanten – det var ju ”1968”, men i Huskvarna var CUF:s skolklubb framgångsrik. På Alfred Dahlingymnasiet blev det centerklubben och Clarté som främst fick medlemmar. Lennart Svenssons artikel i Ung Center (5/1970) ger en bra bild av den framgångsrika centerklubben.

För mig betydde de här åren oerhört mycket. I Huskvarna Centerklubb lades grunden för ett engagemang i centerrörelsen som fortfarande lever. Egentligen ganska fantastiskt!

Beskatta inkomster från skogen där skogen finns!

Publicerat av
Svara

Östersunds-Posten 27/1 2025
Sverige är ett land rikt på naturresurser, men sedan århundraden tillbaka ser centralmakten de bygder och kommuner där resurserna finns som ett förråd av billiga råvaror. Ett närmast kolonialt synsätt. Så kan det inte fortsätta om vi ska ta hela landet i bruk och ge likvärdiga förutsättningar för utveckling.

Sedan länge är vi många, inte minst inom centerrörelsen, som arbetar för att en rättmätig del av värdena från vattenkraft och vindkraft ska stanna i de kommuner och regioner där värdena skapas. Sverige är unikt genom att inte ens fastighetsskatten stannar där fastigheterna finns utan skickas till staten. I alla jämförbara länder, som våra grannar Norge och Finland, är det självklart att de bygder som släppt till sina forsar för vattenkraft och/eller landområden för vindkraft ska få behålla en del av värdena som levereras därifrån.

Bild: Illustration till detta inlägg i Östersunds-Posten.

Att arbeta för en rättvis fördelning är ett tålamodsprövande arbete, men man får aldrig ge upp. Här vill jag lyfta en annan viktig fråga, inte minst för Jämtlands län. Inkomster från skog bör beskattas där skogen finns och inte där ägaren är skriven! Idag ägs hela 32 procent av skogsmarken i vårt län på distans av utbor, ägare som är skrivna utanför länet.

Min företrädare som centerledamot i riksdagen Erik Arthur Egervärn motionerade redan 2001 (motion 2001/02:Sk351) om att inkomster från skogs- och jordbruksfastigheter ska beskattas i den kommun där fastigheten är belägen. ”Det är lätt att inse vad det rättmätiga tillskottet från 100 000 utbors avverkningar och övriga fastighetsinkomster skulle betyda för den lokala ekonomin i skogskommunerna”, konstaterade Erik Arthur.

Jag följde själv upp med flera liknande motioner (exempelvis motion 2003/04:Sk282). I denna motion konstaterade jag att de stora rikedomar som naturresurserna i norra Sverige genererar hamnar i hög utsträckning någon helt annanstans – och det gäller även skogen. ”I flera av länets kommuner (Jämtland) ägs ungefär hälften av skogen av utbor – och inkomsterna från dessa fastigheter beskattas ofta i kommuner som Stockholm, Göteborg och Uppsala. Det handlar i praktiken om överföring av stora summor från glesbygdskommunerna i norr till storstadsområden i södra Sverige”, skrev jag i motionen. Fortsätt läsa →

Låt oss vara stolta decentralister!

Publicerat av
Svara

Inte sällan betecknas Centerpartiet numera som ”ett liberalt, borgerligt parti”. Det är beteckningar som jag inte är bekväm med, eftersom det inte bygger på partiets egen idégrund och dessutom ger en otydlighet.

Själv håller jag fast vid de egna beteckningarna. Jag är grön decentralist, grön centerpartist. Jag beklagar även att partiet inte längre använder ekohumanism som beteckning på den egna ideologin. Det är dags för en renässans för decentralism och ekohumanism!

Frihet och trygghet
När Bondeförbundet och övriga systerpartier både i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för rättvisa åt landsbygden. Samtidigt är det fel att, som en del gör, beteckna de ”ideologilösa”. Redan från början utgick de från principer om frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Statsvetarna brukar beteckna detta som agrarianism eller agrardemokrati.

Redan året efter att Carl Berglund tagit initiativ till att bilda Bondeförbundet,1911, skrev han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti” och ett ”i ordets finast bemärkelse ett centerparti”. Ett par år dessförinnan hade Berglunds finske kollega som partibildare, Santeri Alkio, förklarat att Agrarförbundet skulle vara ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Därmed föddes idén om ”tredje vägens politik”. Grunden för centeridéerna var lagd.

Tredje vägen
När svenska Bondeförbundet och SLU under andra världskriget utvecklade samarbetet med det finska systerpartiet tog man över beteckningen ”tredje vägens politik”. SLU:s Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att även Bondeförbundet underströk att man stod för den tredje vägen i svensk politik. Något som senare i allt högre grad ersattes med centerpolitik för att markera att man stod för ett alternativ till såväl vänster som höger. En konsekvens blev namnbytet till Centerpartiet.

Intressant är att de båda gröna centerpartieran i Polen, det äldsta gröna partiet PSL och det yngsta Polska2050, idag samarbetar under den gemensamma beteckningen ”Tredje vägen”.

Bild: Tredje vägen visar framåt! Bild av EWK som omslagsbild på Politisk tidskrift.

Med Gustaf Jonnergård som ledande ideolog utvecklades centeridéerna. Han var noga med att undvika beteckningar som ”liberal” och ”borgerlig” om centerpolitiken. När Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin i spetsen bildade regering med Folkpartiet och Moderaterna becknades den som ”icke-socialistisk”. Detta för att markera att Centerpartiets gröna rötter fanns på landsbygden och inte bland städernas borgare.

Dessutom var det en markering mot att dela upp svenska folket i två block, socialister och borgare. Gunnar Hedlund underströk detta när han förklarade att ”jag vill inte dela upp det svenska folket i block och ställa dem emot varandra. Det blir bättre resultat om man kan samarbeta. Som centerpartist har vi möjlighet att kunna verka för goda samförståndslösningar.” Fortsätt läsa →

Anders Ljunggren – centerpartist, nordist, journalist, diplomat och folkbildare!

Publicerat av
Svara

Minnesord över Anders i DN.
Påminns allt oftare om livets förgänglighet. När man kommer upp den ålder jag befinner mig i lämnar allt fler gamla vänner och bekanta jordelivet.

Särskilt sorgsen är jag för närvarande över att Anders Ljunggren har gått bort efter en tuff sjukdomsperiod. Jag har känt Anders ända sedan vi 1966 – för 58 år sedan – träffades på en CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö, då bland andra Thorbjörn Fälldin föreläste. Redan då gjorde Anders intryck på mig med sitt engagemang och kunskap.

Snart samarbetade vi inom CUF. Våra skolklubbar i Huskvarna och Eksjö (Huskvarna Centerklubb och Östanå Centerklubb) inspirerade varandra till en omfattande verksamhet och mycket diskussioner. Många unga valde centergrönt.

Ett par år senare fick Anders och jag på sommarlovet möjlighet att komma till Lennart Svensson på Smålandsbygdens tidning och börja formulera oss i text. Det var fantastiskt att bli publicerad i tidningen. På kvällarna fortsatte vi ofta – tillsammans med andra CUF:are – diskussionerna hemma hos Lennart och hans fru Aina på Styrmansgatan i Jönköping. Det var en tid som säkerligen präglade oss.

Engagemanget inom CUF fortsatte i nya former. Anders blev först distriktsordförande i Jönköpingsdistriktet och därefter förbundsstyrelseledamot i CUF. Jag blev när jag kom till Stockholm redaktör för först Politisk Tidskrift och därefter för Ung Center. Vi var med på många möten och konferenser, inte minst på Föreningsgården Mem. Utbytet med våra systerorganisationer i Finland och Norge var omfattande.

Bilden: Anders Ljunggren i spetsen för ett rikstingståg på 1970-talet tillsammans med Centerkvinnornas  Gunilla André. Under parollen ”Lokalsamhälle för hushållning” Anders föregångare som CUF-ordförande Lars Weinehall, centerledaren Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Sonja Fredgardh.

Anders blev 1976 förbundsordförande i CUF och anställde mig som förbundssekreterare 1981. Under ett par år, 1979 – 81, var Anders dessutom riksdagsledamot och senare under 1980-talet arbetade han som chefredaktör för Laholms Tidning. Därefter arbetade han bland annat med Centerns Presstjänst, Precent, som levererade många nyheter och intressanta kommentar till centerpressen runt om i landet. Han var även partiets informationschef. Anders hade utan tvekan en nyckelroll i ungdomsförbundet och senare även i partiet. Fortsätt läsa →

Vi ska vara stolta över vår egen idégrund!

Publicerat av
Svara

Tidningen Verto
Centeridéer går att finna långt tillbaka, långt före Bondeförbundets bildande. Rötter finns hos de självägande bönderna, som utgjorde ett eget stånd i Sveriges gamla ståndsriksdag. Genom seklerna kämpade bönderna mot kungligt envälde och adelns övermakt. I mitten av 1800-talet blev en grupp bönder i bondeståndet drivande i arbetet för att öka frihet och demokrati.

Jag vill särskilt lyfta fram bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus. Han var inspirerad av tidens liberala idéer och tog redan som 26-åring initiativ till ett ”reformsällskap” med krav på allmän rösträtt, om än bara för män.  Som riksdagsman medverkade han till att ståndsriksdagen 1865 ersattes med en tvåkammarriksdag och även till att näringsfrihet infördes, liksom en modern banklagstiftning och att Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet. Nils Larsson arbetade samtidigt för att hela landet och för att Norge skulle jämställas med Sverige i den dåvarande unionen.

Bild: Nils Larsson i Tullus – centerpartist före Centerpartiet.

Under ett par decennier spelade Lantmannapartiet en viktig roll, men partiet splittrades mellan frihandlare och tullvänner och förlorade successivt inflytande. Resterna av partiet gick till slut upp i högerpartiet Allmänna valmansförbundet.

Trots att landsbygdsbefolkningen utgjorde den största befolkningsgruppen kände sig många utan inflytande efter sekelskiftet 1900. De etablerade partierna upplevdes som ”stadspartier” som inte tog landsbygdens intressen på allvar.

Bröder, låtom oss enas!
1910 startade Carl Berglund i Gimmene tidningen Landsbygden med uppropet ”Bröder, låtom oss enas!” i första numret. Uppropet innebar startskottet för Bondeförbundet, som formellt bildades tre år senare.

Ibland hävdas att Bondeförbundet saknade ideologi och bara var ett intresseparti för bönder. Det stämmer inte med verkligheten. Såväl partigrundaren Carl Berglund som den senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp lämnade de frisinnade/liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden om man vill undvika centralisering och koncentration. Det behövdes ett centerparti som drev landsbygdens intressen. Fortsätt läsa →