Kategoriarkiv: Agrardemokratiska partier

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Läs mer

”En bra läkare för sjuka tider”

Bilden: Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, ordförande för Centerpartiet PSL, framstår allt mer som den främste utmanare till Andrzej Duda som Polens president.

Om tre veckor – den 10 maj – tänker det polska regeringspartiet Lag och rättvisa, PiS, tvinga polackerna att välja president. Trots att det borde vara självklart att skjuta upp valet tills coronakrisen har passerat. Något som oppositionen kräver och även en majoritet av väljarna anser enligt flera opinionsundersökningar.

PiS starke man, partiordföranden Jaroslaw Kaczynski, ser emellertid det nuvarande läget som lämpligt för att ytterligare stärka sin makt. Kaczynski bedömer uppenbarligen att coronan gör det lättare för den nuvarande presidenten Andrzej Duda, som snällt följer hans direktiv, att bli omvald. Under nuvarande förhållanden är det i praktiken bara Duda som kan bedriva valrörelse. Hans budskap förs ut genom public service, de radio- och TV-kanaler som numera i praktiken är styrda av det högernationalistiska regeringspartiet. Oppositionens kandidater kan inte arrangera valmöten och får i hög grad lita på sociala medier för att nå ut till väljarna. Demokratin sätts i andra hand.

För att kunna genomdriva presidentvalet har PiS nyligen lyckats ända vallagen så att alla ska rösta via posten. Om detta är möjligt i praktiken återstår att se.

Helt säkra ska nog varken Kaczynski eller Duda vara på att deras utstuderade taktik kommer att lyckas. Oppositionens kandidater har diskuterat om de ska bojkotta valet, men ingen har hoppat av. Inriktningen har från början varit att de olika partierna och partikoalitionerna ställer upp sina egna kandidater i första omgången och att man i andra omgången samlas bakom den oppositionskandidat som får störst stöd i första omgången. Detta förutsätter dock att inte Andrzej Duda får egen majoritet den 10 maj. Läs mer

Gedigen bok om omstritt statsråd

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Läs mer

Hopp för Polen

Bilden: Kosiniak-Kamysz, en polsk tiger, president 2020?
Samtidigt som varje steg i den amerikanska presidentvalskampanjen redovisas i svenska medier är det i stort sett tyst om presidentvalet i vårt grannland Polen. Detta trots att det som händer söder om Östersjön är av stort intresse även för oss.

Jag har mer eller mindre aktivt följt polsk politik sedan 1980-talet och då främst utifrån vad som händer inom det polska agrardemokratiska och gröna Centerpartiet PSL (Polska folkpartiet). Under 1990-talet hade det svenska och övriga nordiska centerpartier ett nära samarbete med PSL inom ramen för International Network of Centre Parties (INC). Tyvärr finns idag knappast några kontakter på partinivå, vilket rent ut sagt är sorgligt.

Personligen har jag dock följt vad som händer inom PSL, i hög grad med hjälp av min vän Andrzej Mroz. Under 2019 besökte jag Warszawa två gånger och träffade då bland annat den färgstarke partiordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz. Min förhoppning är förstås att partikontakterna mellan de genuina gröna centerpartierna ska återupptas på olika nivåer.

Nyckelroll i polsk politik

Bilden: Entusiasm vid valkonventet. I mitten Wladyslaw Kosiniak-Kamysz tillsammans med sin fru Paulina.
Just nu spelar Kosiniak-Kamysz och PSL en nyckelroll i polsk politik. PSL-ledaren är en av de starkaste kandidaterna till presidentposten. Många bedömare tror att han har störst möjligheter att utmana den sittande presidenten Andrzej Duda från det högernationella och allt mer auktoritära regeringspartiet PiS (”Lag och rättvisa”). Presidentvalets första omgång är den 10 maj. Om ingen av kandidaterna då får mer än 50 procent av rösterna blir det en andra omgång ett par veckor senare mellan de två kandidater som fått störst stöd.

I lördags drog Kosiniak-Kamyszs kampanj igång med full kraft. Mycket hög stämning med mycket folk på valupptakten/valkonventet i Rzeszow. Parollen är ”Nadzieja dla Polski”, Hopp för Polen. Det är helt tydligt att förhoppningarna är stora på att PSL-ordföranden ska bli framgångsrik i presidentvalskampanjen. Han går också framåt i opinionsundersökningarna.
Följ gärna Kosiniak-Kamyszs facebooksida för presidentvalskampanjen! Läs mer

Lär av historien för framtiden!

Att känna sin historia är en bra grund för att förstå nuet och på bästa sätt möta framtiden. Det gäller inte minst politiska partier. I dagens Sverige är dock kunskaperna bland de partiaktiva om vad som varit under det gångna seklet inte särskilt stora. Det är i varje fall mitt intryck och det gäller inte minst mitt eget parti, Centerpartiet.

Bondeförbundets/Centerpartiets största framgångsperiod, hittills, inträffade från mitten av 1950-talet och under de följande två decennierna. Då breddades och stärktes partiet kraftigt. I valet till riksdagens andra kammare 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1973 hade stödet vuxit till 25,1 procent. Det växande folkliga stödet var självfallet inte följden av en slump. Bakom framgångarna låg ett medvetet och målmedvetet arbete, politiskt och organisatoriskt.
(Bild 1: Gustaf Jonnergård, partisekreterare 1951-76, spelade en nyckelroll för Centerpartiets breddning och idéutveckling.)

Hedlund och Jonnergård

Ansiktet utåt under den här framgångsrika perioden var den jovialiske partiordföranden Gunnar Hedlund, som inte minst gick hem via TV. Men i bakgrunden spelade Gustaf Jonnergård en kanske ännu viktigare roll för framgångarna. Han var partisekreterare under hela perioden från 1951 till 1976. Jonnergård såg till att partiet fungerade väl och utvecklades både organisatoriskt och idémässigt även under perioder då Hedlund prioriterade sitt andra uppdrag som ordförande i den kooperativa skogskoncernen NCB.

I den här texten ska jag lyfta fram Gustaf Jonnergårds roll som den kanske främste ideolog centerrörelsen har haft, eftersom jag anser att hans idéer är viktiga även idag. Han utgick från Bondeförbundets grundläggande idégrund, som han utvecklade och tydliggjorde. Det arbete han gjorde medverkade till att bredda partiet och gjorde det intressant för fler grupper än tidigare. Särskilt efter namnbytet till Centerpartiet 1957/58. Läs mer

Tusen år av krig och kärlek

Grundades Polen av vikingar? Ja, det spekulerar Herman Lindqvist om i sin senaste bok ”Polen – Sverige, 1000 år av krig och kärlek” (Albert Bonniers förlag). I sanningens namn är Lindqvist inte ensam. Även i Polen finns historiker som menar att så kan ha varit fallet. På samma sätt som att det var vikingar som grundade riken i Novgorod och Kiev.

Klart är att det på 900-talet fanns samhällen befolkade av nordbor – svear, danskar och gotlänningar – vid den polska östersjökusten. Lindqvist pekar också på att moderna DNA-analyser visar att det polska folket är det mest uppblandade i Europa. Många polacker är blonda och blåögda. Klart är att såväl nordbor som slaviska stammar befolkade det som blev landet Polen och så småningom blandades och gick upp i varandra.

Sigrid Storråda – Swietoslawa

En kraftfull kvinna från vikingatiden går under namnet Sigrid Storråda. Hon var dotter till den polske kungen Miescko I under namnet Swietoslawa. Sigrid Storråda gifte sig först med den svenske kungen Erik Segersäll och sedan med dennes danske antagonist Sven Tveskägg. Sonen till Sigrid och Erik är Olof Skötkonung, som lät sig döpas till kristendomen i Husaby källa år 1008.

Detta visar att utbytet mellan Sverige och Polen är minst tusenåriga, förmodligen mycket längre än så. Herman Lindqvist visar att kontakterna därefter har varit många och omfattande genom seklerna. Inte minst mellan kungliga familjer och adelssläkter. Det är ju främst sådana kontakter som är dokumenterade, men det har säkerligen funnits många andra kontakter. Läs mer

Än är Polen ej förlorat…

PiS (”Lag och rättvisa”) fortsätter att styra Polen. Partiets stöd ökade till över 43 procent och PiS fortsätter att ha egen majoritet i parlamentets andra kammare, sejmen. Men samtidigt förlorade partiet majoriteten i första kammaren, senaten. Detta kan innebära att det inte blir lika enkelt för PiS att fortsätta utvecklingen i auktoritär riktning som under den gångna mandatperioden.

(Bild: PSL ökade i valet. Från valvakan.)
Faktum är att det polska samhället är starkt polariserat och att motsättningarna växer. De tre oppositionskoalitionerna – Medborgarkoalitionen, Lewica (vänstern) och PSL/Kukisz15 – fick tillsammans ungefär 900 000 fler röster än PiS. Att regeringspartiet ändå behåller majoriteten i sejmen och kan fortsätta i regeringsställning beror på att valsystemet bygger på d´Hondts princip (i varje valkrets), vilket gynnar det största partiet eftersom det inte finns några utjämningsmandat. Sverige övergav detta system 1952, då Socialdemokraterna och Bondeförbundet enades om att ersätta detta system med den jämkade uddatalsprincipen, utarbetad av professor Sten Wahlund, riksdagsman för Bondeförbundet. Läs mer

Centerpositionen ger politisk nyckelroll

Idag publicerar jag en gammal text, som jag skrev i augusti år 2000, för 19 år sedan. Innehållet är emellertid fortfarande aktuellt. Centerpartiet behöver hämta inspiration från de egna gröna rötterna för att på bästa sätt möta framtiden.

Jag är ganska optimistisk när nu centerstämman i Karlstad i morgon tar sin början. Idag är Centerpartiet ett självständigt parti som tar ansvar för sin politik och som är berett att samverka med andra partier för landets bästa. Utan hämmande blocklåsningar.

Vad som har hänt efter att jag författade denna text är att Centerpartiet mer än tidigare har börjat beteckna sig som ett liberalt parti. Jag menar att detta behöver diskuteras och att detta inte får innebära att man glömmer den egna unika idétraditionen.

Begreppet liberal behöver analyseras. Om beteckningen ska användas för Centerpartiets ideologi måste detta ändå innebära att partiet, liksom förr, är berett att sätta ramar för marknaden och använda styrmedel för att motverka centralisering och koncentration. I så fall kan beteckningen ”socialliberal” användas. Partiideologen Gustaf Jonnergård var mycket tydlig i sitt avståndstagande till ”gammelliberalismen”, vilket är ungefär samma som de senaste decenniernas ”nyliberalism”.

Personligen anser jag att de tidigare beteckningarna som decentralism och ekohumanism inte bör glömmas bort utan användas när man även idag analyserar centerpolitiken. Som jag skrev för snart 20 år sedan anser jag att vi bör använda våra egna, positiva beteckningar på centerpolitiken.

Bild: Gustaf Jonnergård har mycket att lära även dagens centerpartister.

—–
En granskning av bondeförbundets/centerpartiets samarbetsmönster

 Håkan Larsson

Rödön i augusti 2000

Förord:

En onödig etikettsdebatt

Vid 1999 års centerstämma i Jönköping fick diskussionen om vilken etikett som bör sättas på partiets politik stort utrymme, alltför stor ansåg många. Att frågan fick en så central plats i debatten berodde på att partiordföranden Lennart Daléus i sitt rikstingstal använde sig av begreppet ”borgerligt mittenparti” som beteckning på partiet. Tidigare centerledare har mestadels – på goda grunder – undvikit begreppet ”borgerlig” om det egna partiet och dess politik.

Om termen ”borgerlig” enbart ses som en synonym till ”icke-socialistisk” är begreppet måhända inte särskilt mycket att tvista om. Men om begreppet ses som ett sätt att markera centerpartiets tillhörighet till ett ”borgerligt block” står det i strid med centerpartiets historiska roll som ett självständigt och ansvarstagande parti i politikens centrum. Det är nämligen just genom denna självständiga roll och vägran att låta sig cementeras in i ett tvåblockssystem som bondeförbundet/centerpartiet har fått den nyckelroll partiet haft i svensk politik under 1900-talet.

Det kan också tilläggas att borgerlighetsbegreppet från början har sitt ursprung hos städernas borgerskap, borgarna i den gamla ståndsriksdagen, medan centerpartiets historiska rötter återfinns bland bönderna på landsbygden. För många står också begreppet ”borgare” för den ekonomiskt styrande överklassen, i motsatsställning till den breda allmänheten, ”folket”.

Även ur dessa historiska perspektiv är det alltså felaktigt att beteckna centerpartiet som ett borgerligt parti. Den politiska bonderörelsen, som utvecklats till centerpartiet, byggdes som en folklig rörelse underifrån, ofta i strid mot städernas ”borgare”.

Sammantaget är det inte konstigt att olusten inför begreppet ”borgerlig” har varit – och är – utbredd inom bondeförbundet/centerpartiet genom decennierna.

I ett yttrande till årets centerstämma i Skövde gör centerns partistyrelse en strikt uppdelning mellan etikettering och politiskt samarbete:

”Eventuella etiketter har inget att göra med möjligheterna till politisk samverkan. Samarbete formas utifrån politikens innehåll, och vad som är politiskt angeläget och parlamentariskt möjligt i olika tidsperioder.”

Gott och väl, men varför överhuvudtaget använda en sakpolitiskt och känslomässigt illa passade etikett som ”borgerlig” på centerpolitiken? En etikett som dessutom riskerar att göra centerpolitiken otydligt och ge en illusion om motsättningar som inte finns.

För min del anser jag att det borde vara närmast självklart att centerrörelsen använder egna, positiva, etiketter när man beskriver den egna politiken. Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt och ekohumanistiskt parti. Det är beteckningar som räcker långt på 2000-talet!

Rödön i augusti 2000

Håkan Larsson

Läs mer

Polens affärer angår oss även idag!

Den 13 oktober väljer Polen framtid. Ska väljarna ge det högernationella partiet Lag och rättvisa mandat (PiS) makt att fortsätta den allt hårdare styrningen av rättsväsende och medier – och därmed driva det polska samhället vidare i auktoritär riktning? Eller ska oppositionspartierna lyckas hindra PiS från att med egen majoritet i senaten och sejmen fortsätta nedmonteringen av demokratin? Ett avgörande val för Polen – som får betydelse även för oss i Sverige och övriga Europa.

Ska man tro opinionsundersökningarna ser det inte särskilt ljust ut en månad före valet. PiS ligger kring 45 procent, vilket är högre än resultatet 2015, då partiet fick egen majoritet med 38 procent av rösterna. Men det gäller också att se till att inga röster blir ”bortkastade” i det här valet vilket skedde förra gången. Gränsen för representation i sejmen ligger nämligen på fem procent.

Bild:
Sigismund var kung både i Sverige och Polen. Idag står han staty utanför gamla stan i Warszawa. Kanske det vore på sin plats att förbättra informationen mellan de båda riken som en gång hade Sigismund som statsöverhuvud.
Oppositionspartierna har för om möjligt undvika detta gått samman i olika ”koalitioner” i valet till sejmen (460 ledamöter). De viktigaste är liberalkonservativa ”Koalicja Obywatelska” med Medborgarplattformen (PO) och Moderna (.N), vänsterns ”Lewica” med socialdemokratiska/postkommunistiska SLD, Våren (Wiosna) och Razem samt centerkoalitionen ”Koalicja Polska” med Centerpartiet PSL och mer populistiska Kukiz15. Tillsammans har dessa samarbeten också kring 45 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Valrörelsen blir avgörande för utgången.
Läs mer

Mer än ett halvsekel i den gröna ungdomsrörelsen

Bild 1: 50 år efteråt. 2016 träffade jag Margareta Bråhn (Thorsson) som 50 år tidigare inspirerade mig att åka på CUF-kurs. Margareta till höger om mig på bilden. Till höger om henne sitter Inger Ekengard som också var med och inspirerade och till vänster Arnold Sigonius som var med och bildade Huskvarna Centerklubb 1967,

Bild 2: 1974 efterträdde jag Anita Brorsson som redaktör för Ung Center.
Bild 3: Under åren 1973-74 var jag redaktör för Politisk tidskrift, centerrörelsens idé- och debattorgan.
Bild 4: 2009 var jag mycket aktiv i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. Här vid valstugorna i Stockholm.

GRATTIS CUF PÅ HUNDRAÅRSDAGEN!
Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF, tidigare Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU) fyller 100 år. Idag firar generationer av CUF:are årsdagen med festligheter i Nässjö, där förbundet en gång bildades. Sorgligt nog har jag inte möjlighet att vara på plats, det hade annars varit en fröjd, men jag vill ändå hylla denna gröna ungdomsrörelse, det goda kamratskapets förbund.

För mig har CUF betytt oerhört mycket för vad som har hänt under livet. Det hela började 1966 i Gränna kommunala realskola. Vi hade en hushållslärarinna, Margareta Bråhn (Thorsson), som inte var rädd att tala om var hon stod politiskt. Margareta tycket att det var illa att det inte fanns någon CUF-avdelning i Gränna och fick mig intresserad av att åka på en CUF-kurs i Lövhult utanför Nässjö. Inspirationen från hushållslärarinnan har påverkat mycket i mitt liv sedan dess. Tack Margareta!

På CUF-kursen fick vi ta del av vad Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt hade att säga och det gav intryck. Här träffade jag dessutom bland andra Inger Axelsson (Ekengard), som jag kände från realskolan, Anders Ljunggren, Kjell Magnusson och många fler. Året därpå, när jag hade börjat gymnasiet i Huskvarna, var jag mogen att engagera mig på allvar. Tillsammans med bland andra Inger bildade jag en skolklubb, Huskvarna Centerklubb, och sedan blev det full fart framåt. Jag har nu varit CUF-medlem i 52 år, alltså under mer än halva förbundets existens. Ganska fantastiskt, eller hur?
Läs mer