PSL – Polens gröna, decentralistiska centerparti

Det äldsta gröna centerpartiet på agrardemokratisk grund är polska PSL, som grundades femton år innan Carl Berglunds upprop för att bilda Bondeförbundet.
Jag har intresserat mig för polsk politik sedan 1980-talet och följt PSL:s återupprättande som självständigt parti kring 1990 fram till idag. Eftersom jag anser att PSL är de nordiska centerpartiernas genuina systerparti är min förhoppning att kontakterna och samarbetet ska återupptas. Under 1990-talet fanns ett organiserat samarbete inom INC (International Network of Centre Parties), vilket tyvärr har somnat in. Dags för att återknyta förbindelserna!
Jag ger här i punktform min bild av PSL:s historia från 1895 fram till idag, 2021. (Bildtexter kursiva.)

1863

Även innan de agrardemokratiska partierna bildades fanns kontakter mellan bönderna i Sverige och Polen. När polska folket 1863 gjorde uppror mot den ryska ockupationen arrangerade bondepolitiker i Sverige solidaritetsmöten. Bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, startade en insamling för Polen genom att ge 500 riksdaler av sitt talmansarvode och bonderiksdagsmannen Sven Rosenberg höll ett kraftfullt till stöd för den polska frihetskampen. Kontakterna bönder emellan fanns innan PSL bildades i Polen och Bondeförbundet i Sverige.

Bondeförbundets  siste  talman,  Nils  Larsson  i Tullus,  arrangerade  solidaritetsmöten  och  startade  insamling  för  den  polska  frihetskampen 1863.

1895

– PSL är ”urcenterpartiet”, bildat 1895 i Rzeszow i den österrikiska delen av det då delade Polen, 15 år innan Carl Berglund tog initiativ till Bondeförbundet i Sverige. Partiet blev snart en stark politisk kraft som främst organiserade bönderna. Redan från början handlade det alltså om att kämpa för rättvisa för landsbygden och för landsbygdsbefolkningen. Samma krav som bondepartierna i Norden drev, men utifrån förhållandena i Polen.

Det är för övrigt möjligt att PSL var en av inspirationskällorna när Berglund tog initiativ till Bondeförbundet genom uppropet i tidningen Landsbygden 1910. Han hade rest runt på kontinenten (och i USA) åren innan och hämtat idéer och inspiration.

Wincenty  Witos  i centrum  för  PSL  i samband  med  Polens  självständighet  1918.

1918

– PSL spelade en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat 1918. Partiordföranden Wincenty Witos var premiärminister tre gånger under 1920-talet, bland annat 1920 när Röda Arméns tåg västerut stoppades. (”Undret vid Wisla”)

1921

– 1921 tog Witos (tillsammans med den tjeckiske bondeledaren Svehla och den bulgariske Stambolijskij) initiativ till Internationella Agrarbyrån, kallad Gröna Internationalen som samlade de agrardemokratiska partierna. Grundvärdena var fem; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering.

Fyrklövern var tidigt symbol för PSL. Här en fana från 1905. 

1924
– Bondeförbundet blev inte fullvärdig medlem i Gröna Internationalen, men hade en särskild kontaktman (Herbert Rettig) med partierna i Internationalen. Han rapporterade om samarbetet inom Gröna Internationalen vid partistämmorna, bland annat 1924. Läs mer

En strålande framtid?

Länstidningen 26/2 2021
Östersunds-Posten 1/3 2021
Vid centerstämman i Luleå 1973 lyssnade jag på professor Hannes Alfvén. Hans tal om riskerna med kärnkraft gjorde starkt intryck på mig och många andra runt om i landet. Talet i den norrbottniska sporthallen för snart 48 år sedan var historiskt och kan ses som starten för det breda kärnkraftsmotståndet i Sverige.

En viktig del i Alfvéns argumentation var produktionen av farligt högradioaktivt avfall. ”Lager av svårhanterligt radioaktivt avfall, är det det arv vi ska ge kommande generationer?”, frågade han retoriskt. En annan del av professorns tal handlade om att ”fredlig” kärnkraft kan leda till kärnvapenspridning. Kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar”, konstaterade han.

Mycket har hänt när det gäller kärnkraften sedan den där dagen i Luleå för snart ett halvsekel sedan. Vi har folkomröstat 1980 och så sent som 2016 gjordes en bred uppgörelse med målet om ett helt förnybart energisystem kring 2040. Då var vi många som hoppades på en långsiktigt hållbar energipolitik och grön omställning som innebär att kärnkraften äntligen successivt kan fasas ut.

Men Moderaterna och Kristdemokraterna kunde inte stå för uppgörelsen utan hoppade av och kör nu tillsammans med Liberalerna och Sverigedemokraterna en svårförståelig och ohistorisk fulkampanj för mer kärnkraft. Jag blir särskilt sorgsen över Kd:s kärnkraftsvurm eftersom jag minns hur vi en gång samarbetade och var så överens om problemen med denna energikälla. Läs mer

Kärnkraft – ingen lösning för framtiden!

Bild 1: Denna kalla kväll – den 7 februari – exporterar Sverige en hel del el till våra grannländer.
Bild 2: Tabell som visar att Sverige under januari 2021 har exporterat en hel del el till våra grannländer. Endast från Norge har vi under månaden haft en nettoimport.

Vi har en kall vinter och behovet av el är stort. Men detta hindrar inte att Sverige även nu exporterar en hel del el till våra grannländer. Det kan man måhända inte tro när kärnkraftsromantiker av olika kulör hela tiden driver en kampanj om att vi skulle importera kolbaserad ”fulel” från Polen.

Under januari månad har Sverige, enligt Svenska Kraftnät, exporterat närmare 1,2 TWh. Det är enbart från Norge det handlar om en nettoimport – och norsk el produceras nästan enbart av vattenkraft. Vad gäller Polen har Sverige under denna vintermånad exporterat 266 GWh och importerat 14. Det är svårt att tro om man bara läser inlägg i olika medier från Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Detta innebär självfallet inte att Sverige inte står inför stora utmaningar när det gäller att möta ökande behov av el när vi ska ställa om till ett mer hållbart, grönt samhälle. Ett område där kraftfulla insatser krävs är att stärka kraftnätet så att överföringen mellan olika delar av landet fungerar på bästa sätt. Det är viktigt att såväl storstadsområden som glesare bebyggda områden har tillgång till el.

Att detta kräver mer kärnkraft stämmer dock inte. Den breda energiuppgörelse som gjordes 2016 innebar att kraftbolagen själva fick avgöra hur länge kärnkraftsreaktorerna får drivas på ett säkert sätt. De fick till och med möjlighet att bygga nya reaktorer. Även vi som sedan länge har varit kritiska till kärnkraften och de risker denna energikälla innebär accepterade detta eftersom det är viktigt att energiproduktionen ges långsiktiga spelregler.

De förnybara energikällorna, främst vind- och solkraft, utvecklas emellertid snabbt och är långt billigare än kärnkraft. Vattenfall beslutade att stänga de båda reaktorerna Ringhals 1 och Ringhals 2. För att fortsätta att driva dessa reaktorer tillräckligt säkert skulle det krävas så stora investeringar så att det inte skulle vara lönsamt att driva dem vidare. Moderaterna och Kristdemokraterna hoppade av energiuppgörelsen, vilket är att beklaga, och började argumentera för att skattebetalarna ska bidra med stora summor för att dessa reaktorer ska drivas vidare.

Kärnkraftsförespråkarna talade vidare om något som betecknas som ”fjärde generationens kärnkraft”. Problemet är att dessa reaktorer bara finns på ritbordet. Frankrike, annars känt för att vara kärnkraftspositivt, har för övrigt lagt ned sitt forskningsprogram på detta område eftersom man insåg att det varken är ekonomiskt eller tekniskt möjligt att nå resultat. Nya reaktorer tar decennier att bygga. Finlands reaktor Olkiluoto 3 skulle varit färdig för produktion 2009 men har ännu inte startat. Dessutom kvarstår kärnkraftens risker – allt emellan uranbrytningen över driften till slutförvaringen av det radioaktiva avfallet.

Sverige har möjlighet att nå målet om ett helt förnybart energisystem kring 2040, men det är naturligtvis inte enkelt. Vi har mycket vattenkraft, som kan effektiviseras. Vindkraften har vuxit mycket under senare år, men utbyggnaden i norra Sverige har en gräns. Därför bör inriktningen vara att i större grad bygga ut havsbaserad vindkraft, främst i södra delen av landet. Danmark beslutade nyligen om en storsatsning på detta område i Nordsjön. Lägg till detta att vårt land har goda möjligheter att utveckla bioenergin och vätgasproduktionen.

En större del av den el som produceras i norra Sverige kommer i framtiden att behövas där när stål ska produceras fossilfritt och batterifabriker utvecklas. För övrigt bör en rättmätig del av den kraft som produceras av vind och vatten stanna lokalt och regionalt.

Faktum är också att Sverige fortfarande har sju aktiva kärnkraftsreaktorer kvar. De kommer sannolikt att vara i funktion tio-femton år framöver. Som kärnkraftskritiker hoppas jag förstås att de kan stängas av så snart som möjligt, men det är, enligt energiuppgörelsen, kraftbolagen som avgör när detta är möjligt.

Sverige står – liksom världen i övrigt – inför stora utmaningar på energiområdet. Men vi, liksom övriga Norden, har bättre förutsättningar än då flesta länder att bygga ett väl fungerande helt förnybart energisystem. Låt oss satsa offensivt på detta i stället för att romantisera den föråldrade och riskabla kärnkraften!

 

 

 

En stabil centergrön idégrund

Ibland påstås att Bondeförbundet/Centerpartiet skulle ha varit ett rent intresseparti utan ideologi innan den liberala retoriken började användas på bred front i början av 2000-talet. Så är det inte alls. Den som studerar partiets politik ända sedan starten för mer än ett sekel sedan kan snart konstatera att det redan från start finns en stabil centergrön idégrund. Rättvisa och trygghet är grundläggande utgångspunkter som senare har kompletterats med decentralisering och miljöansvar.

Om man – som en del hävdar – vill beteckna partiet som ”liberalt” redan från start är det helt avgörande att markera att det handlar om socialliberalism och inte om ”den gamla liberalismen”, eller som det kallas numera ”nyliberalism”, som Bondeförbundet tidigt tog avstånd ifrån eftersom marknadens fria spel innebär koncentration och centralisering. Marknaden måste omgärdas av ramar och styrmedel för att en politik i hela folkets intresse, en närodlad politik, ska vara möjlig. Själv anser jag att vårt parti i första hand bör använda sina egna begrepp. Jag är även idag, 2021, stolt decentralist och ekohumanist.

Jag vill här lyfta fram ett citat av Lars Eliasson från Centerpartiets jubileumsbok Samarbete och skiljelinjer, en skrift till bondeförbundets/centerpartiets 60-årsjubileum 1970 (LT:s förlag). Han är en viktig ideolog i centerrörelsens historia som bör uppmärksammas även idag, om än inte lika viktig som Gustaf Jonnergård. Läs mer

Senterpartiet visar vägen på 2020-talet

På 70-talet – ett halvsekel sedan – arbetade jag på CUF:s riksorganisation på Bergsgatan 7B på Kungsholmen i Stockholm. Jag var redaktör för medlemstidningen Ung Center och arbetade med information i bred bemärkelse. Det var Centerpartiets hittills starkaste period. Ungefär en fjärdedel av landets väljare valde centervalsedeln i valen 1973 och 1976.

Under den här perioden hade vi omfattande kontakter och utbyten med våra nordiska systerorganisationer inom NCF (Nordiska Centerungdomens Förbund). Vi hämtade inspiration och erfarenheter från varandra och vi utvecklade de gröna, decentralistiska idéerna tillsammans. 

Ett minne från denna tid är när norska SUL, Senterdommen, kom på besök och ville veta varför Centerpartiet i Sverige hade stöd av kring 25 procent av väljarna medan Senterpartiet i Norge vid samma tid fick nöja sig med 8 – 10 procent i valen. De tog verkligen till sig av vad vi sa. Några månader senare kunde vi se broschyrer och artiklar i norska tidningar som visade att inspirationen verkligen hade förts över Kölen. Vi vet också att det norska Senterpartiet under de här åren hade nära kontakter med partisekreteraren Gustaf Jonnergård och utvecklade sin decentralism med idéer från honom. Även idag ser man Jonnergård som en viktig inspiratör. Läs mer

Att känna historien är grunden för att förstå nuet och möta framtiden

Bondeförbundets och Centerpartiets partiprogram

Historien har lagt grunden till nuet – och är basen även för framtiden. Därför är den så viktig – och det gäller även politiska partier. Det handlar om att lära såväl av det som har varit bra och av det som har varit mindre bra.

Jag är därför glad över att Centerpartiet har gett ut ännu en jubileumsbok, På väg framåt under 110 år, En resa genom Centerpartiets historia (Utgiven på eget förlag). Det är en snygg och välgjord bok, som den unge redaktören Andreas Håkansson ska all heder av. Som den historienörd jag är kan jag ändå inte låta bli att ha en del synpunkter på innehållet.

Särskilt vill jag lyfta fram Yngve Sunessons avsnitt om En inkluderande politik för välfärd och rättvisa och Susanne Öbergs Ett parti för hela Sverige. Yngve visar i sitt avsnitt på ett heltäckande sätt hur Bondeförbundet/Centerpartiet under hela sin historia har verkat för att ge alla en grundtrygghet och för att minska de sociala och regionala klyftorna i landet. Susanne lyfter särskilt arbetet för att ge landsbygden rättvisa förutsättningar – och att de gröna näringarna, jorden och skogen, är navet för utvecklingen.

Även stora delar av den nyutkomna jubileumsboken i övrigt är också innehållsrika och värdefulla att ta del av för dagens centergeneration. Jag har emellertid några kritiska anmärkningar.

Tydlig idégrund redan från start

Idéutvecklingen speglas på ett ytligt sätt. Det hävdas exempelvis att det var först 1958 som partiet lade fast ”en tydlig ideologisk väg”, vilket är struntprat. Bondeförbundet placerade sig redan från början som ett ”centerparti” mellan socialism och marknadsliberalismen. Partigrundaren Carl Berglund – liksom senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp – lämnade liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden för att motverka centralisering och koncentration.

Denna ideologiska grund delade Bondeförbundet med andra agrardemokratiska partier som växte fram i Norden, men även i övriga Europa, i början av 1900-talet. Gemensamma grundvärden var demokrati, frihet, trygghet, kooperation och social rättvisa. Att påstå att detta inte är en ideologi stämmer helt enkelt inte – även om en del statsvetare och politiska motståndare hävdade att Bondeförbundet skulle ha saknat ideologi. Men man kan ha en stabil idégrund även om man inte ensidigt hyllar någon av –ismerna från 1800-talet. Även ett parti som särskilt kämpar för rättvisa åt landsbygden. Läs mer

Polackerna tröttnar på PiS och Kaczynski

De senaste månaderna har hundratusentals polacker demonstrerat runt om i landet. Efter att den regeringsstyrda konstitutionsdomstolen föreslog ytterligare skärpningar av den redan mycket restriktiva abortlagen i Polen organiserades omfattande kvinnostrejker, strajk kobiet, i protest. Så småningom har även många män, främst yngre, anslutit sig och protesterna riktar sig alltmer mot hela styret av det regerande högernationella PiS-partiet (”Lag och Rättvisa”) och särskilt dess starke man Jaroslaw Kaczynski. Premiärministern Mateusz Morawiecki ses av många som helst styrd av Kaczynski. Opinionssiffrorna visar också en tydlig nedgång i stödet för PiS, vilket skapar oro inom regeringslägret.

Polen och Ungern är två länder som under senaste åren utvecklats i auktoritär riktning. Här Polens premiärminister Morawiecki med Ungerns Orban.

Protesterna riktas samtidigt mot det starka politiska inflytandet som den katolska kyrkan har. Även om ungefär 90 procent av polackerna fortfarande betecknar sig som katoliker vill man inte ha något präststyre. Uppenbarligen har de flesta en mer liberal syn på abort än vad det regerande partiet förstått. ”Vi måste flytta politiken ut från de polska kyrkorna”, som centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, PSL, själv katolik, sa i en intervju i somras.

Samtidigt demonstrerar bönderna mot att regeringen plötsligt beslutat förbjuda pälsuppfödning och allmänt försvårat för jordbruket. Under senare år har PiS haft ett starkt stöd på landsbygden och gjort vad man har kunnat för att pressa tillbaka det traditionella bondepartiet centerpartiet PSL. Nu kan emellertid en förändring vara på gång särskilt PSL stöder bondeprotesterna. På en del håll, bland annat i Gdansk, har bönder och kvinnor förenat sina demonstrationer mot regeringen.

Under senare tid finns det alltså tecken på att oron har spridit sig in i regeringspartiet PiS. ”Dogmen om påvens ofelbarhet håller inte längre – och påven i PiS är Kaczynski”, säger en anonym företrädare i tidningen Wyborcza. Vad detta kommer att innebära återstår att se.

Stark polarisering

Man kan fråga sig vad kung Sigismund tänker om utvecklingen i hans land där han står på sin utsiktspunkt utanför Gamla Stan i Warszawa.

Risken är stor för att motsättningarna skärps ytterligare. Jaroslaw Kaczynski, som fortfarande har makten i sin hand och numera även formellt ingår i regeringen, förklarar att kyrkan måste försvaras ”till varje pris” och att om de protesterande skulle segra så skulle detta ”avsluta den polska nationens historia”. Samtidigt talar den förre premiärministern och ordföranden i Europeiska rådet Donald Tusk klartext och betecknar i en tweet sitt land som ”Kalifatet Polen 2020”. Polariseringen i Polen har gått långt… Läs mer

”Politiskt jordskalv” hos grannarna i väster

Bild 1: En av de senaste opinionsundersökningarna som visar att Senterpartiet idag är jämnstort med Arbeiderpartiet och Høyre. En helt ny situation i norsk politik. Särskilt om Senterpartiets uppgång fortsätter fram till stortingsvalet i september nästa år.

Bild 2: Den här bilden visar vilka kraftiga förändringar som skett i den norska opinionen sedan 2017. Något av ett politiskt jordskalv pågår i Norge.

Något av ett ”politiskt jordskalv” pågår i vårt västra grannland. Detta uppmärksammas i mycket liten grad på vår sida av Kölen. Media har annat för sig.

Jag följer emellertid vad som händer i den norska opinionen. Idag kom ytterligare en opinionsundersökning som visar att Senterpartiet nu är i samma storleksklass som Arbeiderpartiet och Høyre – och att partiet är på kraftig uppgång. Bland de norska väljarna har Senterpartiet för närvarande ungefär dubbelt så starkt stöd som i det senaste valet till Stortinget 2017. Blir det också resultatet i nästa val, i september nästa år, får detta självfallet mycket stor betydelse – och varför skulle inte trenden hålla i sig eller förstärkas de återstående månaderna till valet. Det blir mycket intressant att följa.

Klart är att en politik nær folk, en grön, decentralistisk politik för att ta hela landet i bruk ligger i tiden. Det svenska systerpartiet har all anledning att låta sig inspireras.

Mannen som stack ut

En av de sista böckerna som Kjell Albin Abrahamson författade handlade om Victor Hugo Wickström (1856 – 1907). En intressant, men idag i stort sett bortglömd, man. Victor Hugo var redaktör i Östersund, för Jämtlands-Posten, i slutet av 1800-talet. Där förde han intensiva diskussioner med två andra publicister, Johan L Saxon, Jämtlands tidning, och Agaton Burman, Östersunds-Posten.

Striderna mellan de tre tidningsredaktörerna i Östersund är värda en egen text, men jag är mest fascinerad över att denne Victor Hugo var Sveriges förste världsreporter. Varje år företog han sig långa resor runt om i världen med tåg och båt. Långt innan alla andra journalister.

Den som exempelvis läser boken I öster- och västerled (Bonnier 1900) får följa med Victor Hugo tillRyssland, bland annat till Gammalsvenskby, till Grekland, till Konstantinopel och till Frankrike. Så bläddrar jag i en annan liten bok, Två föreläsningar, Varer svenske och Viktor Rydbergs hjärtetankar (Bonnier 1901) och får följa Victor Hugo till USA, där han håller föreläsningar för svenskamerikaner i San Francisco, Denver, Minneapolis, Chicago och New York. Så höll han på. Detta är bara två exempel på alla de böcker han författade. Parallellt som han var chefredaktör hemma i Östersund reste han runt jorden och publicerade varje år flera böcker. Läs mer

Värden måste få stanna lokalt och regionalt!

Länstidningen 11/11 2020

Nordsverige 12/11 2020

Sverige och Norge delar den Skandinaviska halvön. Båda länderna är rika på naturresurser. Synen på hur dessa rikedomar ska fördelas skiljer sig dock åt. Medan det i Norge är en självklarhet att en del av vattenkraftens värden ska stanna lokalt och regionalt ser man i Sverige sedan århundraden tillbaka den norra delen av landet som ett förråd av naturresurser som centralmakten kan hämta för en billig penning. Så kan det inte få fortsätta.

För ett par år sedan ville den norska regeringen, ledd av Erna Solberg från Høyre, dra in en del av de medel som går till norska vattenkraftskommuner till staten. Motståndet var emellertid starkt och det fanns ingen majoritet i Stortinget. Solbergregeringen tillsatte en utredning, Distriktsnæringsutvalget (Distriktsnäringsutredningen), med Svein Richard Brandtzæg, tidigare vd i Hydrokoncernen och ordförande för universitetet NTNU i Trondheim, som ordförande. Nu har utredningen (NOU 2020:12) presenterats och budskapet är tydligt.

– Kommunerna måste få behålla mer av skatteintäkterna från naturresurserna!, slog Brandtzæg fast när utredningen presenterades på Frosta i Trøndelag. Utredningen är tydlig – och det i ett land som redan låter en avsevärd del av naturresursernas värden stanna lokalt och regionalt. Läs mer

– Republikens röst i Kungariket