Mer än ett halvsekel i den gröna ungdomsrörelsen

Bild 1: 50 år efteråt. 2016 träffade jag Margareta Bråhn (Thorsson) som 50 år tidigare inspirerade mig att åka på CUF-kurs. Margareta till höger om mig på bilden. Till höger om henne sitter Inger Ekengard som också var med och inspirerade och till vänster Arnold Sigonius som var med och bildade Huskvarna Centerklubb 1967,

Bild 2: 1974 efterträdde jag Anita Brorsson som redaktör för Ung Center.
Bild 3: Under åren 1973-74 var jag redaktör för Politisk tidskrift, centerrörelsens idé- och debattorgan.
Bild 4: 2009 var jag mycket aktiv i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. Här vid valstugorna i Stockholm.

GRATTIS CUF PÅ HUNDRAÅRSDAGEN!
Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF, tidigare Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU) fyller 100 år. Idag firar generationer av CUF:are årsdagen med festligheter i Nässjö, där förbundet en gång bildades. Sorgligt nog har jag inte möjlighet att vara på plats, det hade annars varit en fröjd, men jag vill ändå hylla denna gröna ungdomsrörelse, det goda kamratskapets förbund.

För mig har CUF betytt oerhört mycket för vad som har hänt under livet. Det hela började 1966 i Gränna kommunala realskola. Vi hade en hushållslärarinna, Margareta Bråhn (Thorsson), som inte var rädd att tala om var hon stod politiskt. Margareta tycket att det var illa att det inte fanns någon CUF-avdelning i Gränna och fick mig intresserad av att åka på en CUF-kurs i Lövhult utanför Nässjö. Inspirationen från hushållslärarinnan har påverkat mycket i mitt liv sedan dess. Tack Margareta!

På CUF-kursen fick vi ta del av vad Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt hade att säga och det gav intryck. Här träffade jag dessutom bland andra Inger Axelsson (Ekengard), som jag kände från realskolan, Anders Ljunggren, Kjell Magnusson och många fler. Året därpå, när jag hade börjat gymnasiet i Huskvarna, var jag mogen att engagera mig på allvar. Tillsammans med bland andra Inger bildade jag en skolklubb, Huskvarna Centerklubb, och sedan blev det full fart framåt. Jag har nu varit CUF-medlem i 52 år, alltså under mer än halva förbundets existens. Ganska fantastiskt, eller hur?
Läs mer

Det handlar om demokrati

(Publicerad i Jämtlands Tidning 23 maj 2019)

Bilden: Centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz tillsammans med partisekreteraren Piotr Zgorzelski.

Den svenska debatten inför valet till Europaparlamentet handlar till alltför stor del om inrikespolitiska frågor, vilket enligt min uppfattning är en riktig kritik. När jag besöker Polen får jag emellertid större förståelse för att EU-valet även kan handla om inrikes frågor. Här står själva demokratin på spel.

De polska oppositionspartierna har bildat en ”koalition” för att tillsammans bilda en motvikt till det allt mer auktoritära regeringspartiet Lag och rättvisa (PiS). Centerpartiet PSL, den högerliberala Medborgarplattformen, socialdemokratiska SLD, liberala Nowoscesna och de Gröna ställer upp med gemensamma listor. Ur svensk synvinkel kan detta framstå som främmande, men så är det inte i grannlandet söder om Östersjön.

Vi utsätts dagligen för smutskastning och misskrediteras på olika sätt i de regeringstrogna medierna, säger centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, PSL, när jag träffar honom. Det är ingen tvekan om att PiS vill eliminera vårt parti och övrig opposition, men det kommer de inte att lyckas med. Vi samarbetar för demokratins skull. Läs mer

Den gröna fanan förpliktigar

Bild 1: Träff vid den gröna fanan. F v Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, Håkan Larsson. Piotr Zgorzelski och Andrzej Mroz.
Bild 2: Centerledaren spelar en nyckelroll i polsk politik.
Bild3: PSL-ordförande Kosiniak-Kamysz och partisekreteraren Zgorzelski blir glada när de ser att de i hög grad är överens med svenska Centerpartiet inför valet till Europaparlamentet.
Bild 4: Vid Donald Tusks möte i Warszawa fanns naturligtvis PSL-ledningen på plats.
Bild 5: Den gröna centerfärgen står inte att ta fel på. Unga PSL:are tillsammans med ordföranden och Andrzej Grzyb som kandiderar för en ny period i Europaparlamentet.
Bild 6: Jaroslaw Kalinowski har tidigare varit ordförande i PSL och jordbruksminister. Nu kandiderar han för en ny period i Europaparlamentet. (Han talade vid centerstämman i Skövde år 2000)

Wladyslaw Kosiniak-Kamysz kommer direkt från ett möte med Europeiska rådets ordförande Donald Tusk för att träffa mig och Andrzej Mroz (min tolk och allt-i-allo vid besök i Polen). Den 38-årige läkaren har, sedan han tog över ordförandeskapet i Centerpartiet PSL 2015, återfört sitt parti till en nyckelposition i det politiska landskapet. Enkelt är det dock inte i en atmosfär som präglas av en allt hårdare styrning från regeringen, från det nationalkonservativa partiet Lag och Rättvisa (PiS).

-Vi utsätts dagligen för smutskastning och misskrediteras på olika sätt i de regeringstrogna medierna, konstaterar Kosiniak-Kamysz. Det är ingen tvekan om att PiS egentligen vill eliminera vårt parti, men det kommer de inte att lyckas med.

Ute i landet trakasseras PSL-företrädare. Det fick vi själva ett konkret exempel på när vi ville intervjua en lokal företrädare i en kommun utanför Warszawa. ”Jag skulle gärna ställa upp, förklarade han, men jag vågar inte. Om jag framför kritik riskerar jag att bli av med jobbet.”

Kosiniak-Kamysz går så långt som att hävda att attackerna mot PSL är de allvarligaste sedan kommunisterna angrep partiet åren efter andra världskriget. Läget är utan tvekan allvarligt för demokratin, men Wladyslaw Kosiniak-Kamysz är ändå optimist för framtiden.

-Inför regionvalet förra året attackerades vi särskilt hårt runt om i hela landet. Men vi fick 12 procent av rösterna, två miljoner röster. PSL lever även i svåra tider, men de kommande valen blir viktiga för framtiden. Läs mer

Polariseringen i Polen underminerar demokratin

Bild 1: Utanför Kungliga slottet i Warszwa råder feststämning de första dagarna i maj. Många polacker har ledigt eftersom det är ”majovka”.

Bild 2: Torget i Gamla stan i Warszawa är också fylld av folkliv; musik, konst och gymnastik.

Bild 3: Kung Sigismund Wasa vakar över slottsplatsen. Han var kung i både Polen och Sverige 1592 – 1598. Därefter fick han nöja sig att vara kung över Polen. Han flyttade landets huvudstad från Krakow till Warszawa.

I Warszawa råder feststämning de första dagarna i maj. Den polska huvudstaden är renare och fräschare än vad jag minns från tidigare besök. Polen har haft en mycket positiv utveckling de senaste decennierna, som har kommit de många människorna till del.

Det glada folkvimlet på gatorna dessa dagar beror delvis på att det är ”majovka”, då många polacker är lediga från jobbet. Inte många demonstrerade 1 maj, men däremot firades ”Festival Europejski”, att det denna dag var exakt 15 år sedan Polen blev EU-medlem. Firandet fortsatte av bara farten med polska flaggans dag 2 maj och konstitutionens dag, nationaldagen, 3 maj. Denna dag 1791 antogs en grundlag som kan ses som ett stort steg mot demokrati och som dagens polacker med all rätt är stolta över.

Skrapar man lite på ytan av det polska samhället blir man dock bekymrad. Sedan det ”nationalkonservativa” partiet Lag och Rättvisa (PiS) vann egen majoritet i sejmen 2015 pågår en polarisering som successivt underminerar demokratin. Den bild som trumpetas ut via de regeringsstyrda statliga medierna är att du antingen är ”patriot eller landsförrädare”. Ett budskap som delar samhället ända ned på familjenivå.

Att pressfriheten har inskränkts sedan PiS kom till makten står klart. Public servicekanalerna är idag propagandakanaler för regeringen. En del bedömare menar att dagens statliga TV- och radiokanaler är mer ensidiga än de var under kommunismen. Journalister som inte idkar självcensur riskerar att sparkas. En skillnad är dock att det fortfarande finns fria, självständiga medier som kan balansera ensidigheten. Läs mer

Kristdemokratiskt kärnkraftshaveri

Att ledaren för Kristdemokraterna skulle komma ut som kärnkraftsaktivist hade jag aldrig trott för några år sedan. Efter att ha hört lördagsintervjun i P1 med Ebba Busch Thor kan jag dock konstatera att hon uppenbarligen tror att kärnkraftsvurm ska ge hennes parti ökat stöd. Några sakskäl är svåra att se.

I mitt stilla sinne funderar jag över hur hennes partivänner, tidigare generationer av kristdemokrater, som var med i arbetet i Linje 3 inför folkomröstningen 1980 och, liksom jag, ville fasa ut kärnkraften ur energisystemet ser på dagens partiledares blinda reaktortro. Ett viktigt argument mot kärnkraften för KDS:arna den gången, och för många av oss andra, var att slutförvaringen av det radioaktiva avfallet inte var löst. Att producera högaktiv radioaktivitet som måste hållas avskild från allt liv i hundratusentals år stred inte minst mot den kristna förvaltarskapstanken. Faktum är avfallsproblemet ännu inte är löst, även om det finns omstridda planer på en slutförvaring i Östhammar.

Varken avfallet eller andra risker med kärnkraft verkar dock bekymra Ebba Busch Thor. Hon vill att politiken ska ge sig in och styra i den breda energiuppgörelsen. Vattenfall ska beordras att köra Ringhals 1 och 2 vidare mot företagets vilja. Att Vattenfalls vd Magnus Hall har konstaterat att reaktorerna är gamla och att det är olönsamt att rusta dem för fortsatt drift efter 2020 bryr hon sig inte om. Ett nytt uppseendeväckande hugskott från kd-ledaren i lördagsintervjun är dessutom att kärnkraften ska göras till en EU-fråga. Enligt Busch Thor bör EU ta fram en gemensam standard för godkännande av reaktorer och för att ta fram ny kärnkraft. Sedan ska Bryssel uppdra åt två av medlemsländerna att hantera de här frågorna åt hela Unionen. Man tar sig för pannan. Läs mer

Nyttiga perspektiv på rasbiologin

Inte sällan attackeras Centerpartiet i den dagspolitiska debatten för att ha en ”brunfärgad” historia. Som slagträ används ofta formuleringar i föregångaren Bondeförbundets program från 1933. Där sägs bland annat följande: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Självfallet är detta en motbjudande formulering, som Centerpartiet för övrigt många gånger har tagit avstånd ifrån. Ändå upprepas anklagelserna av politiska motståndare.

Sanningen är att hela det svenska samhället var präglat av dessa uppfattningar under de första decennierna av 1900-talet.

Jag har nu läst en viktig, nyutkommen bok om den kanske viktigaste ideologen bakom rasbiologin Gustaf Retzius, ”Skallmätaren, Gustaf Retzius – hyllad och hatad” (fritanke.se) av Nils Uddenberg. Det är på många sätt en fantastisk bok som ger inblick i hur den svenska akademiska eliten levde under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Boken ger en mycket upplysande bild om tidsandan under denna epok.

Gustaf Retzius far och farfar var båda professorer och han gifte sig med Anna Hierta, dotter till den kände liberale tidningsmannen och entreprenören Lars Johan Hierta, mannen bakom Aftonbladet. Gustaf och Anna var liberaler som arbetade för arbetarnas rättigheter, stöttade fackföreningar och kvinnosakskvinnor samtidigt som de drev sociala projekt. På äldre dar kom de dock på kant med en del av sina tidigare åsiktsfränder.

Under en period ägde de Aftonbladet, där Gustaf skrev många texter. Läs mer

Ett starkt Norden bra för oss alla!

Kan vi åter lyfta upp det nordiska samarbetet på den politiska agendan? Ett starkt Norden skulle vara bra inte bara för oss själva utan också för Europa och världen i övrigt.
Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj bör vi även fundera över hur vi vill se samarbetet i Norden i framtiden. Det vore fatalt om så mycket makt överförs till Bryssel så att det försvårar ett fördjupat och utvecklat nordiskt samarbete.

—–

Inför folkomröstningen om EG/EU 1994 arbetade jag aktivt för ett nej till svenskt inträde i unionen. Mitt – och många andra kritikers – alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att bli medlem i Brysselunionen. Jag är fortfarande övertygad om att det hade varit ett bra alternativ.

Tyvärr spelades också den gången de nordiska länderna ut mot varandra. Finland, där man visste att stödet för EU-inträde var starkast, främst av säkerhetspolitiska skäl, fick folkomrösta först. Därefter var det Sveriges tur och jag är övertygad om att de hade blivit ett nej hos oss om folkomröstningarna hade skett samtidigt. Det var Finlands ja som fick en knapp majoritet av svenskarna att följa exemplet. Norge, där motståndet var starkast, fick enligt upplägget rösta sist men de norska väljarna stod fast och röstade nej till EU-inträde.

Inte kört för samarbete
När de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel var vi många som trodde att det nu var mer eller mindre kört för ett närmare samarbete under överskådlig tid. Och visst hade vi säkert nått längre i samarbetet i Norden om vi hade valt samma väg vid folkomröstningarna för 25 år sedan. Men jag har ändå med tiden kommit fram till att det inte är kört för ett fördjupat samarbete i vår gemensamma region. Läs mer

Sluta kärnkraftsdrömma – följ energiuppgörelsen!

För tre år sedan – 2016 – gjordes en bred uppgörelse om energipolitiken mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Som det brukar vara när man kommer överens över partigränserna var uppgörelsen en kompromiss. Det handlade om att ge och ta, om att lägga fast långsiktiga spelregler.

Kärnkraften var även denna gång en nyckelfråga. Inga stoppår fastställdes för nuvarande reaktorer och man öppnade även för nybyggnation på de platser där kraftverken finns. Kraftbolagen, med Vattenfall i spetsen, får avgöra. Samtidigt slogs fast att kärnkraften ska stå för sina kostnader och att målet är att 100 procent av energin ska vara förnybar senast 2040.

Utbyggnaden av de förnybara energikällorna går snabbt. Som professor Tomas Kåberger, ledamot i Vattenfalls styrelse, har konstaterat är ny elproduktion från sol- och vindenergi idag långt billigare än från ny kärnkraft. Även driftskostnaderna för existerande kol- och kärnkraftverk är högre än för de förnybara energikällorna. Läs mer

Ett mord 1843 – som berör mig idag

Bilden: Någon bild på Petter Jonasson, min farfars farfars far, som mördades 1843 finns inte. Däremot på hans änka, Lena Andersdotter, min farfars farfars mor, på gamla dar (Ur Tore Ljungkvists bok). Lena fick efter mordet själv ta hand om sina fyra små barn. Hon överlevde sin mördade man med ett halv sekel, dog 1893.

Rusthållaren Petter Jonasson blev ihjälslagen på Ränneslätt i Eksjö den 7 juni 1843. Varför berör detta dåd mig idag? Jo, jag har på sistone fått klart för mig att denne Petter var min farfars farfars far.

Jag hade ingen aning om denna händelse förrän jag läste Tore Ljungkvists bok ”Gustav Frithiofs tid – en släktkrönika”. Tore är en nyfunnen släkting sedan vi (genom DNA-prov) har fått klart för oss vem som egentligen var min farfar Kalles pappa, (vilket jag har skrivit om i en tidigare text).

Denne Petter var en bonde i byn Förås utanför Eksjö som, i enlighet med indelningsverket, underhöll en ryttare, en husar. Då kallades man för rusthållare.

De första dagarna i juni 1843 var den då 33-årige Petter på flykt. Han gömde sig i en stuga på skjutfältet Ränneslätt. Exakt varför vet man inte säkert, men uppenbarligen hade han försatt sig i ekonomiska svårigheter. Han hade gått i borgen men kunde inte betala och tvingades gå från gård och grund. Han sonson Otto Ljungqvist lär ha sagt att ”dom” slog ihjäl honom, men det var bara en mördare som ställdes inför rätta.

Mördaren – eller mördarna – hittade uppenbarligen Petter i hans gömställe, slog helt sonika ihjäl honom och sänkte ned honom i en göl på Ränneslätt. Hans kropp hittades nästan omgående av en yngling som också kunde berätta att dennes äldre bror, den unge bonden Johan Johannesson, var banemannen. Tyvärr har många handlingar från rättegången brunnit upp i en brand i Eksjö 1856, men vi vet att mördaren tog sitt eget liv innan han hann avrättas. Att det skulle ha blivit en offentlig avrättning är knappast någon tvekan om och då fann han uppenbarligen det bättre att ta sig själv av daga. Läs mer

2019 är inte 1933 – men visst kan vi lära av historien!

Bild: Krisuppgörelsen 1933 ledde till ett närmare samarbete mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna, inte minst mellan ledarna Bramstorp och Per Albin. Frågan är om Januariavtalet också kan leda till ett mer förtroendefullt samarbete i landets intresse mellan de båda folkrörelsepartierna.

Uppenbarligen har Stefan Löfvén läst historia och lärt en del av den. Det framgår i varje fall av hans tal inför den socialdemokratiska kongressen i Örebro i helgen. Han pekar på likheterna med krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 – och det gör han rätt i.

Dagens samhälle skiljer sig på många sätt drastiskt jämfört med situationen för 86 år sedan, men det finns också uppenbara likheter.

Efter valet 1932 bildade Socialdemokraterna en minoritetsregering, men det krävdes bredare uppgörelser för att komma till rätta med de växande problemen i samhället. Arbetslösheten skenade och många bönder gick i konkurs. Den stora arbetslösheten liksom jordbrukskrisen skapade grogrund för antidemokratiska organisationer. Demokratin var fortfarande skör; det var bara lite mer än ett decennium sedan de svenska kvinnorna fick rösträtt. På en del håll ropade man efter en stark ledare, inspirerade från Tyskland. Läs mer

– Republikens röst i Kungariket