Vår föränderliga tid

Det har hänt mycket på 30 år. Både hos oss i Sverige och i vår omvärld. När kommunismen plötsligt föll och järnridån öppnades trodde de flesta på att den liberala, demokratiska demokratin var framtiden både i väst och öst. Idag kan vi konstatera att utvecklingen inte riktigt stämmer med förhoppningarna 1989/1990.

Under helgerna har jag studerat flera intressanta böcker om vår samtidshistoria. Några av dem handlar om högerpopulismens framgångar de senaste decennierna. Konturerna av en annan framtid har successivt vuxit fram såväl i vårt land, i Europa som i världen i övrigt.

Polen och Ungern

Den första boken är Hotet mot demokratin, högerpopulismens återkomst i Europa och USA (Historiska media) av Martin Gelin och Erik Åsard. Särskilt intressanta tycker jag att Åsards genomgångar av den auktoritära utvecklingen i Polen och Ungern är. Vi får följa såväl Lag och rättvisas (PiS) som Fidesz väg till makten i Warszawa och Budapest.

Även om de högerpopulistiska, ”illiberala”, ledarna Jaroslaw Kaczynski och Victor Orban har olika framtoning står de på många sätt för samma politik. Så snart deras partier har fått makten i regeringskanslierna har arbetet på att koncentrera makten till sig själva dragit igång. Rättsväsendet har börjat styras politiskt samtidigt som kontrollen har tagits över medierna, främst public service, vilka har omvandlats till rena propagandakanaler för makten. Tusentals statstjänstemän och journalister, som inte ansetts tillräckligt lojala, har förlorat sina jobb. Längst har utvecklingen i centralistisk och auktoritär riktning gått i Ungern. Läs mer

Lär av historien för framtiden!

Att känna sin historia är en bra grund för att förstå nuet och på bästa sätt möta framtiden. Det gäller inte minst politiska partier. I dagens Sverige är dock kunskaperna bland de partiaktiva om vad som varit under det gångna seklet inte särskilt stora. Det är i varje fall mitt intryck och det gäller inte minst mitt eget parti, Centerpartiet.

Bondeförbundets/Centerpartiets största framgångsperiod, hittills, inträffade från mitten av 1950-talet och under de följande två decennierna. Då breddades och stärktes partiet kraftigt. I valet till riksdagens andra kammare 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1973 hade stödet vuxit till 25,1 procent. Det växande folkliga stödet var självfallet inte följden av en slump. Bakom framgångarna låg ett medvetet och målmedvetet arbete, politiskt och organisatoriskt.
(Bild 1: Gustaf Jonnergård, partisekreterare 1951-76, spelade en nyckelroll för Centerpartiets breddning och idéutveckling.)

Hedlund och Jonnergård

Ansiktet utåt under den här framgångsrika perioden var den jovialiske partiordföranden Gunnar Hedlund, som inte minst gick hem via TV. Men i bakgrunden spelade Gustaf Jonnergård en kanske ännu viktigare roll för framgångarna. Han var partisekreterare under hela perioden från 1951 till 1976. Jonnergård såg till att partiet fungerade väl och utvecklades både organisatoriskt och idémässigt även under perioder då Hedlund prioriterade sitt andra uppdrag som ordförande i den kooperativa skogskoncernen NCB.

I den här texten ska jag lyfta fram Gustaf Jonnergårds roll som den kanske främste ideolog centerrörelsen har haft, eftersom jag anser att hans idéer är viktiga även idag. Han utgick från Bondeförbundets grundläggande idégrund, som han utvecklade och tydliggjorde. Det arbete han gjorde medverkade till att bredda partiet och gjorde det intressant för fler grupper än tidigare. Särskilt efter namnbytet till Centerpartiet 1957/58. Läs mer

Kärnkraften räddar inte klimatet!

2016 gjordes en bred uppgörelse om energipolitiken. Det var en kompromiss, men den har på ett positivt sätt lagt fast långsiktiga spelregler. Utbyggnaden av förnybar energi går snabbt. Målet om ett helt förnybart energisystem till 2040 kan mycket väl bli verklighet.

Enligt energiuppgörelsen kan kraftbolagen driva existerande kärnkraftsreaktorer vidare och även bygga nya. Det är bolagen som bestämmer hur länge de existerande reaktorerna ska vara i drift och om de vill bygga nya. Föga tyder dock på att ny kärnkraft är intressant. Vattenfall har beslutat stänga två reaktorer i Ringhals eftersom de inte är lönsamma att driva vidare.

Den ökande produktionen av förnybar el borde glädja alla som arbetar för att nå klimatmålen även om mer självfallet behövs. Att kräva massiva satsningar på kärnkraft leder dock fel. Men uppenbarligen har Moderaterna och Kristdemokraterna drabbats av blind kärnkraftstro. Först gick Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor ut och krävde en ny energiuppgörelse före årsskiftet. Utspelet (DN 28/11) gjorde de tillsammans med Liberalernas Nyamko Sabuni, vars parti gillar kärnkraft och därför inte var med i uppgörelsen 2016. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson applåderade i bakgrunden. Läs mer

Tusen år av krig och kärlek

Grundades Polen av vikingar? Ja, det spekulerar Herman Lindqvist om i sin senaste bok ”Polen – Sverige, 1000 år av krig och kärlek” (Albert Bonniers förlag). I sanningens namn är Lindqvist inte ensam. Även i Polen finns historiker som menar att så kan ha varit fallet. På samma sätt som att det var vikingar som grundade riken i Novgorod och Kiev.

Klart är att det på 900-talet fanns samhällen befolkade av nordbor – svear, danskar och gotlänningar – vid den polska östersjökusten. Lindqvist pekar också på att moderna DNA-analyser visar att det polska folket är det mest uppblandade i Europa. Många polacker är blonda och blåögda. Klart är att såväl nordbor som slaviska stammar befolkade det som blev landet Polen och så småningom blandades och gick upp i varandra.

Sigrid Storråda – Swietoslawa

En kraftfull kvinna från vikingatiden går under namnet Sigrid Storråda. Hon var dotter till den polske kungen Miescko I under namnet Swietoslawa. Sigrid Storråda gifte sig först med den svenske kungen Erik Segersäll och sedan med dennes danske antagonist Sven Tveskägg. Sonen till Sigrid och Erik är Olof Skötkonung, som lät sig döpas till kristendomen i Husaby källa år 1008.

Detta visar att utbytet mellan Sverige och Polen är minst tusenåriga, förmodligen mycket längre än så. Herman Lindqvist visar att kontakterna därefter har varit många och omfattande genom seklerna. Inte minst mellan kungliga familjer och adelssläkter. Det är ju främst sådana kontakter som är dokumenterade, men det har säkerligen funnits många andra kontakter. Läs mer

Än är Polen ej förlorat…

PiS (”Lag och rättvisa”) fortsätter att styra Polen. Partiets stöd ökade till över 43 procent och PiS fortsätter att ha egen majoritet i parlamentets andra kammare, sejmen. Men samtidigt förlorade partiet majoriteten i första kammaren, senaten. Detta kan innebära att det inte blir lika enkelt för PiS att fortsätta utvecklingen i auktoritär riktning som under den gångna mandatperioden.

(Bild: PSL ökade i valet. Från valvakan.)
Faktum är att det polska samhället är starkt polariserat och att motsättningarna växer. De tre oppositionskoalitionerna – Medborgarkoalitionen, Lewica (vänstern) och PSL/Kukisz15 – fick tillsammans ungefär 900 000 fler röster än PiS. Att regeringspartiet ändå behåller majoriteten i sejmen och kan fortsätta i regeringsställning beror på att valsystemet bygger på d´Hondts princip (i varje valkrets), vilket gynnar det största partiet eftersom det inte finns några utjämningsmandat. Sverige övergav detta system 1952, då Socialdemokraterna och Bondeförbundet enades om att ersätta detta system med den jämkade uddatalsprincipen, utarbetad av professor Sten Wahlund, riksdagsman för Bondeförbundet. Läs mer

Centerpositionen ger politisk nyckelroll

Idag publicerar jag en gammal text, som jag skrev i augusti år 2000, för 19 år sedan. Innehållet är emellertid fortfarande aktuellt. Centerpartiet behöver hämta inspiration från de egna gröna rötterna för att på bästa sätt möta framtiden.

Jag är ganska optimistisk när nu centerstämman i Karlstad i morgon tar sin början. Idag är Centerpartiet ett självständigt parti som tar ansvar för sin politik och som är berett att samverka med andra partier för landets bästa. Utan hämmande blocklåsningar.

Vad som har hänt efter att jag författade denna text är att Centerpartiet mer än tidigare har börjat beteckna sig som ett liberalt parti. Jag menar att detta behöver diskuteras och att detta inte får innebära att man glömmer den egna unika idétraditionen.

Begreppet liberal behöver analyseras. Om beteckningen ska användas för Centerpartiets ideologi måste detta ändå innebära att partiet, liksom förr, är berett att sätta ramar för marknaden och använda styrmedel för att motverka centralisering och koncentration. I så fall kan beteckningen ”socialliberal” användas. Partiideologen Gustaf Jonnergård var mycket tydlig i sitt avståndstagande till ”gammelliberalismen”, vilket är ungefär samma som de senaste decenniernas ”nyliberalism”.

Personligen anser jag att de tidigare beteckningarna som decentralism och ekohumanism inte bör glömmas bort utan användas när man även idag analyserar centerpolitiken. Som jag skrev för snart 20 år sedan anser jag att vi bör använda våra egna, positiva beteckningar på centerpolitiken.

Bild: Gustaf Jonnergård har mycket att lära även dagens centerpartister.

—–
En granskning av bondeförbundets/centerpartiets samarbetsmönster

 Håkan Larsson

Rödön i augusti 2000

Förord:

En onödig etikettsdebatt

Vid 1999 års centerstämma i Jönköping fick diskussionen om vilken etikett som bör sättas på partiets politik stort utrymme, alltför stor ansåg många. Att frågan fick en så central plats i debatten berodde på att partiordföranden Lennart Daléus i sitt rikstingstal använde sig av begreppet ”borgerligt mittenparti” som beteckning på partiet. Tidigare centerledare har mestadels – på goda grunder – undvikit begreppet ”borgerlig” om det egna partiet och dess politik.

Om termen ”borgerlig” enbart ses som en synonym till ”icke-socialistisk” är begreppet måhända inte särskilt mycket att tvista om. Men om begreppet ses som ett sätt att markera centerpartiets tillhörighet till ett ”borgerligt block” står det i strid med centerpartiets historiska roll som ett självständigt och ansvarstagande parti i politikens centrum. Det är nämligen just genom denna självständiga roll och vägran att låta sig cementeras in i ett tvåblockssystem som bondeförbundet/centerpartiet har fått den nyckelroll partiet haft i svensk politik under 1900-talet.

Det kan också tilläggas att borgerlighetsbegreppet från början har sitt ursprung hos städernas borgerskap, borgarna i den gamla ståndsriksdagen, medan centerpartiets historiska rötter återfinns bland bönderna på landsbygden. För många står också begreppet ”borgare” för den ekonomiskt styrande överklassen, i motsatsställning till den breda allmänheten, ”folket”.

Även ur dessa historiska perspektiv är det alltså felaktigt att beteckna centerpartiet som ett borgerligt parti. Den politiska bonderörelsen, som utvecklats till centerpartiet, byggdes som en folklig rörelse underifrån, ofta i strid mot städernas ”borgare”.

Sammantaget är det inte konstigt att olusten inför begreppet ”borgerlig” har varit – och är – utbredd inom bondeförbundet/centerpartiet genom decennierna.

I ett yttrande till årets centerstämma i Skövde gör centerns partistyrelse en strikt uppdelning mellan etikettering och politiskt samarbete:

”Eventuella etiketter har inget att göra med möjligheterna till politisk samverkan. Samarbete formas utifrån politikens innehåll, och vad som är politiskt angeläget och parlamentariskt möjligt i olika tidsperioder.”

Gott och väl, men varför överhuvudtaget använda en sakpolitiskt och känslomässigt illa passade etikett som ”borgerlig” på centerpolitiken? En etikett som dessutom riskerar att göra centerpolitiken otydligt och ge en illusion om motsättningar som inte finns.

För min del anser jag att det borde vara närmast självklart att centerrörelsen använder egna, positiva, etiketter när man beskriver den egna politiken. Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt och ekohumanistiskt parti. Det är beteckningar som räcker långt på 2000-talet!

Rödön i augusti 2000

Håkan Larsson

Läs mer

Polens affärer angår oss även idag!

Den 13 oktober väljer Polen framtid. Ska väljarna ge det högernationella partiet Lag och rättvisa mandat (PiS) makt att fortsätta den allt hårdare styrningen av rättsväsende och medier – och därmed driva det polska samhället vidare i auktoritär riktning? Eller ska oppositionspartierna lyckas hindra PiS från att med egen majoritet i senaten och sejmen fortsätta nedmonteringen av demokratin? Ett avgörande val för Polen – som får betydelse även för oss i Sverige och övriga Europa.

Ska man tro opinionsundersökningarna ser det inte särskilt ljust ut en månad före valet. PiS ligger kring 45 procent, vilket är högre än resultatet 2015, då partiet fick egen majoritet med 38 procent av rösterna. Men det gäller också att se till att inga röster blir ”bortkastade” i det här valet vilket skedde förra gången. Gränsen för representation i sejmen ligger nämligen på fem procent.

Bild:
Sigismund var kung både i Sverige och Polen. Idag står han staty utanför gamla stan i Warszawa. Kanske det vore på sin plats att förbättra informationen mellan de båda riken som en gång hade Sigismund som statsöverhuvud.
Oppositionspartierna har för om möjligt undvika detta gått samman i olika ”koalitioner” i valet till sejmen (460 ledamöter). De viktigaste är liberalkonservativa ”Koalicja Obywatelska” med Medborgarplattformen (PO) och Moderna (.N), vänsterns ”Lewica” med socialdemokratiska/postkommunistiska SLD, Våren (Wiosna) och Razem samt centerkoalitionen ”Koalicja Polska” med Centerpartiet PSL och mer populistiska Kukiz15. Tillsammans har dessa samarbeten också kring 45 procent i de senaste opinionsundersökningarna. Valrörelsen blir avgörande för utgången.
Läs mer

I Bramstorps anda

Bild 1: Axel Pehrsson Bramstorp tog ansvar för land och folk. (Valaffisch från 1940-talet).
Bild 2: Bramstorp gjorde upp med Socialdemokraterna och Per Albin Hansson om krisuppgörelsen (”kohandeln”) 1933. Det var en historisk insats för landet.

Bild 3: Bramstorps serafimersköld med parollen ”Samarbete ger styrka”.

Det finns de som är förvånade över att Centerpartiet (och Liberalerna) genom Januariavtalet inledde ett budgetsamarbete med den socialdemokratiskt ledda regeringen. Den som känner historien bör dock inte vara förvånad; Centerpartiet (Bondeförbundet) har i för landet svåra situationen inte backat för att ta ansvar utifrån en självständig mittenposition. Krisuppgörelsen 1933 och samarbetet för att få ordning på ekonomin 1995-98 är bara två uppenbara exempel.

Redan partigrundaren Carl Berglund underströk innan ens partiet formellt bildats att Bondeförbundet skulle vara ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Utifrån den utgångspunkten har det aldrig passat partiet särskilt väl att vara instängt i ett cementerat block. Det är politikens innehåll och väljarnas val som är avgörande för hur samarbetsmönstret kan se ut.

Partitidningen Landsbygden konstaterade redan 1913 att Bondeförbundet skulle ”såsom medelpunkten i samhället verka som klassförsonare, utjämnare och regulator.” Axel Pehrsson Bramstorp utvecklade detta många gånger när han motiverade varför Bondeförbundet var berett att ta regeringsansvar. I Skånska Dagbladet skrev han den 27 augusti 1934, efter krisuppgörelsen men före regeringsinträdet, bland annat följande:

Bondeförbundet är och förblir ett självständigt parti med klart utstakade mål. Det samarbetar gärna med andra meningsriktningar om samhällsgagnande program och låter icke påverka sig till avsteg härifrån vare sig åt höger eller vänster. Läs mer

Kärnkraft blir inte bättre av ny beteckning

Länstidningen     Östersunds-Posten

Sverige behöver ”fjärde generationens kärnkraft” hävdade moderatledaren Ulf Kristersson i Almedalen. Tidigare har han, tillsammans med Kd:s Ebba Busch Thor, argumenterat för samma sak på DN debatt. Lägg till detta att även företrädare för Liberalerna och Sverigedemokraterna framträder som kärnkraftsromantiker så finns det skäl till oro.

”Fjärde generationens kärnkraft” lanseras som något nytt, men i verkligheten handlar det om att lyfta fram det gamla konceptet, bridreaktorer från 1950-talet, ett dyrbart misslyckande. Idag finns två bridreaktorer i Ryssland och en i Kina i drift. I övrigt är de nedlagda.

Bridtekniken är dyr och innebär ökad risk för kärnvapenspridning och terrorism. Kärnkraft och kärnvapen är, som Hannes Alfvén påpekade för snart ett halvsekel sedan, ”siamesiska tvillingar”. Den nödvändiga, dyra upparbetningen innebär att världens farligaste ämne, plutonium, frigörs – och kan användas till kärnvapen. Läs mer

Mer än ett halvsekel i den gröna ungdomsrörelsen

Bild 1: 50 år efteråt. 2016 träffade jag Margareta Bråhn (Thorsson) som 50 år tidigare inspirerade mig att åka på CUF-kurs. Margareta till höger om mig på bilden. Till höger om henne sitter Inger Ekengard som också var med och inspirerade och till vänster Arnold Sigonius som var med och bildade Huskvarna Centerklubb 1967,

Bild 2: 1974 efterträdde jag Anita Brorsson som redaktör för Ung Center.
Bild 3: Under åren 1973-74 var jag redaktör för Politisk tidskrift, centerrörelsens idé- och debattorgan.
Bild 4: 2009 var jag mycket aktiv i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. Här vid valstugorna i Stockholm.

GRATTIS CUF PÅ HUNDRAÅRSDAGEN!
Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF, tidigare Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU) fyller 100 år. Idag firar generationer av CUF:are årsdagen med festligheter i Nässjö, där förbundet en gång bildades. Sorgligt nog har jag inte möjlighet att vara på plats, det hade annars varit en fröjd, men jag vill ändå hylla denna gröna ungdomsrörelse, det goda kamratskapets förbund.

För mig har CUF betytt oerhört mycket för vad som har hänt under livet. Det hela började 1966 i Gränna kommunala realskola. Vi hade en hushållslärarinna, Margareta Bråhn (Thorsson), som inte var rädd att tala om var hon stod politiskt. Margareta tycket att det var illa att det inte fanns någon CUF-avdelning i Gränna och fick mig intresserad av att åka på en CUF-kurs i Lövhult utanför Nässjö. Inspirationen från hushållslärarinnan har påverkat mycket i mitt liv sedan dess. Tack Margareta!

På CUF-kursen fick vi ta del av vad Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt hade att säga och det gav intryck. Här träffade jag dessutom bland andra Inger Axelsson (Ekengard), som jag kände från realskolan, Anders Ljunggren, Kjell Magnusson och många fler. Året därpå, när jag hade börjat gymnasiet i Huskvarna, var jag mogen att engagera mig på allvar. Tillsammans med bland andra Inger bildade jag en skolklubb, Huskvarna Centerklubb, och sedan blev det full fart framåt. Jag har nu varit CUF-medlem i 52 år, alltså under mer än halva förbundets existens. Ganska fantastiskt, eller hur?
Läs mer

– Republikens röst i Kungariket