Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Läs mer

Tillsätt även en nordisk coronakommission!

En coronakommission ska tillsättas före sommaren. Det har även statsminister Stefan Löfvén motvilligt gått med på. Han hade knappast något val eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en kommission. Och visst är det viktigt att inte vänta med att dra slutsatser.

Pandemin pågår och utvecklingen framöver går att påverka även om vi inte vet om det kommer nya smittvågor framöver. Vad fungerar bra i den svenska strategin och vad fungerar mindre bra? Statsepidemiologen Anders Tegnell är något självkritisk och ser en ”förbättringspotential” i den svenska strategin även om han fortfarande hävdar att den är bra.

En svensk coronakommisstion är viktig och behövs så snart som möjligt, men samtidigt bör även en nordisk kommission i någon form bli verklighet. Vi kan konstatera det tyvärr inte fanns någon beredskap, än mindre någon samordning mellan de nordiska länderna, när pandemin slog till. Varje land agerade för sig trots statsministrarnas vackra ord om att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Vid kommande kriser måste vi ha en beredskap och kunna samarbeta. Läs mer

Norden måste ta sig samman

Östersunds-Postens webb 26/5 2020
Länstidningens webb 29/5 2020
Nord-Sverige 28/5 2020

Efter andra världskriget öppnades gränserna mellan de nordiska länderna. För snart 70 år sedan konkretiserades samarbetet med såväl passunion som gemensam arbetsmarknad. Nordiska rådet inrättades 1952 för att länderna skulle ha ett forum för att utveckla samarbetet. Dessa beslut har tjänat oss väl.

Så stängdes gränserna plötsligt våren 2020 när coronakrisen slog till. Utan samordning valde länderna olika strategier. Idag bevakar norska hemvärnsmän gränsen mellan Jämtland Härjedalen och Tröndelag – och rakt över det gemensamma torget i Haparanda/Torneå har Finland ställt upp ett stålstaket. Uppenbarligen fanns varken beredskap eller tid för att resonera med grannarna. Ett misslyckande för en region, som enligt statsministrarna, om tio år ska vara ”världens mest hållbara och integrerade region”.

Ingen kan ännu säkert slå fast vilken strategi som är mest framgångsrik. Samtidigt är det inte svårt att förstå att Finland, Norge och Danmark ser med misstro mot Sverige, som redovisar långt högre dödssiffror för pandemin. Att grannländerna överväger att behålla gränskontrollerna mot vårt land när de öppnar mot varandra är ett allvarligt tecken. Tilliten har skadats. Läs mer

Planera för Sverige efter krisen

Östersunds-Posten 11 maj 2020

Det kommer en tid efter coronakrisen. Att stora delar av politiken ligger på is under pandemin hindrar inte en diskussion om vilket samhälle vi vill se. Vill vi bygga ett decentraliserat och hållbart land finns det skäl att nu utveckla en politik för framtiden.

Rapporten ”Naturresurser i hela landet”, som Hela Sverige ska leva nyligen presenterade, är en bra utgångspunkt. Vill vi ge alla delar av landet rättvisa och likvärdiga förutsättningar måste en del av de värden kommuner och regioner levererar få medverka till lokal och regional utveckling. Så är det inte idag.

Uttaget av naturresurser har ökat under senare decennier, däremot inte den lokala sysselsättningen. Det gäller särskilt skog och gruvor. Skogsbruk, gruvor och energiproduktion bidrar enligt rapporten årligen med stora summor, 207 miljarder kronor, till svensk ekonomi (BNP), men det mesta hamnar på andra håll än där värdena genereras. Läs mer

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Läs mer

Respektera folkviljan – för oss inte in i euron bakvägen!

2003 folkomröstade de svenska väljarna om vi skulle ha kronan som valuta även framöver eller om vi skulle övergå till euron. Folkviljan var tydlig; närmare 55 procent röstade nej, medan 43 procent ville skrota kronan. Detta trots att ja-sidan hade långt större resurser till sitt förfogande i folkomröstningskampanjen.

Ställningstagandet har tjänat oss väl och alla undersökningar visar att stödet för euron är ännu lägre idag. Ändå görs försök att på olika sätt göra Sverige beroende av euroområdet och Europeiska Centralbanken i Frankfurt. Det senaste exemplet är Riksbankens remissyttrande över utredningen ”Sverige och bankunionen” (SOU 2019:52), där majoriteten i direktionen uttalar sig för att Sverige bör ansluta sig till EU:s bankunion.

Bankunionen bildades efter eurokrisen 2010-12 för att skapa en bättre beredskap vid nästa kris för den gemensamma valutan. Den består bland annat av en gemensam mekanism för tillsyn av bankerna. För euroländerna är det obligatoriskt att vara med i bankunionen, men även övriga EU-länder kan ansluta sig om de så önskar.

För Sverige skulle ett medlemskap innebära ytterligare suveränitetsavsägelse till EU-systemet. En del av de uppgifter när det gäller banktillsynen som idag sköts av Finansinspektionen skulle överföras till bankunionen, där Europiska Centralbankens ECB-råd har det avgörande inflytandet – och där Sverige inte har någon representation. I praktiken centraliseras makten till de mäktigaste euroländerna, främst Tyskland och Frankrike. Dessutom skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas lägga mångmiljardbelopp till en fond knuten till bankunionen. Läs mer

”En bra läkare för sjuka tider”

Bilden: Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, ordförande för Centerpartiet PSL, framstår allt mer som den främste utmanare till Andrzej Duda som Polens president.

Om tre veckor – den 10 maj – tänker det polska regeringspartiet Lag och rättvisa, PiS, tvinga polackerna att välja president. Trots att det borde vara självklart att skjuta upp valet tills coronakrisen har passerat. Något som oppositionen kräver och även en majoritet av väljarna anser enligt flera opinionsundersökningar.

PiS starke man, partiordföranden Jaroslaw Kaczynski, ser emellertid det nuvarande läget som lämpligt för att ytterligare stärka sin makt. Kaczynski bedömer uppenbarligen att coronan gör det lättare för den nuvarande presidenten Andrzej Duda, som snällt följer hans direktiv, att bli omvald. Under nuvarande förhållanden är det i praktiken bara Duda som kan bedriva valrörelse. Hans budskap förs ut genom public service, de radio- och TV-kanaler som numera i praktiken är styrda av det högernationalistiska regeringspartiet. Oppositionens kandidater kan inte arrangera valmöten och får i hög grad lita på sociala medier för att nå ut till väljarna. Demokratin sätts i andra hand.

För att kunna genomdriva presidentvalet har PiS nyligen lyckats ända vallagen så att alla ska rösta via posten. Om detta är möjligt i praktiken återstår att se.

Helt säkra ska nog varken Kaczynski eller Duda vara på att deras utstuderade taktik kommer att lyckas. Oppositionens kandidater har diskuterat om de ska bojkotta valet, men ingen har hoppat av. Inriktningen har från början varit att de olika partierna och partikoalitionerna ställer upp sina egna kandidater i första omgången och att man i andra omgången samlas bakom den oppositionskandidat som får störst stöd i första omgången. Detta förutsätter dock att inte Andrzej Duda får egen majoritet den 10 maj. Läs mer

Gedigen bok om omstritt statsråd

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Läs mer

En annan värld väntar efter Corona

Inlägg, publicerat i Östersunds-Posten 23 mars 2020

Vi befinner oss i en världsomfattande pandemi som också är en samhällelig kris. Världen kommer att se annorlunda ut efter Coronakrisen. Frågan är hur. Några tvärsäkra påståenden om framtiden kan ingen göra.

Däremot kan vi konstatera att Sveriges krisberedskap är bristfällig. Såväl politik som myndigheter gör ändå storartade insatser för att minimera smittspridning och samhällsskador, men förutsättningarna är verkligen inte de bästa.

Efter järnridåns fall trodde många på en fredlig och krisfri värld. Sverige började rusta ned både det militära försvaret och civilförsvaret. Sedan andra världskriget hade vi byggt upp ett nät av beredskapslager av vitala varor i hela landet. Det mesta avvecklades. På 90-talet fanns över 4000 intensivvårdsplatser, idag är de under 600.

2004 arrangerade jag och en riksdagskollega ett seminarium om vikten av självförsörjning med mat. Då fick jag sura kommentarer om att när vi var med i EU skulle vi inte tala om självförsörjning. Idag har de flesta kommit till insikt om hur viktigt jordbruket är, men ännu har inte mycket hänt i praktiken.

Finland har agerat annorlunda. Under påverkan av historiska erfarenheter har landet behållit såväl värnpliktsförsvar som beredskapslager. Lägg till detta att Finland fortfarande har en självförsörjning av mat på ungefär 80 procent, medan den svenska har fallit under 50 procent. Läs mer

40 år efter kärnkraftsomröstningen – nu kommer den förnybara energin!

Idag är det exakt 40 år sedan svenska folket folkomröstade om kärnkraften. Jag minns detta med dubbla känslor.

Kärnkraftsmotståndet var en bred och stark folkrörelse. Jag var själv en mycket aktiv del i denna rörelse. Efter centerstämman i Luleå 1973 var jag med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) som utvecklades till Folkkampanjen mot kärnkraft. Inför folkomröstningen den 23 mars 1980 hade denna Folkkampanjen breddats och utvecklats till en bred folkrörelse som kunde mobilisera tusentals människor till olika demonstrationer och aktioner. Inom centerrörelsen studerade många tusen energifrågor och engagemanget var enormt. Själv fick jag möjlighet att arbeta på Linje 3:s kansli med att göra tidningen Nej tack!

Samtidigt minns jag folkomröstningen som en manipulation med folkviljan. Kärnkraftsförespråkarna delade upp sig i två linjer, Linje 1 och Linje 2, och fick många väljare att tro att Linje 2 var en slags lagomlinje. Dessutom påstod båda linjerna att de på sikt ville avveckla kärnkraften fast de först skulle fördubbla antalet reaktorer från sex till tolv. Egentligen var hela upplägget en manipulation med folkviljan.

Idag, 40 år senare, kan vi konstatera att kärnkraften äntligen är på väg ut, även om det finns en del kärnkraftsromantiker som talar om nya generationer kärnkraft. Det är de förnybara energikällorna som är hållbara och har framtiden för sig. Samma kloka argument som vi framförde inför folkomröstningen för idag exakt 40 år sedan!
Bilden: Centerrörelsen med Thorbjörn Fälldin i spetsen har spelat – och spelar – en nyckelroll i den gröna energiomställningen.

– Republikens röst i Kungariket