En tänkvärd betraktelse av dagens värld

Mycket har hänt i det politiska landskapet sedan 1990-talet. Såväl i Sverige som runt om i världen. För 25 år sedan levde de flesta i tron att demokratin var vunnen i de flesta länder och enpartisystem och starka diktatoriska ledare var begrepp som snart skulle ha förpassats till historien.

Idag vet vi att så inte är fallet. I land efter land vinner auktoritära krafter allt större inflytande och folkstyret, demokratin, sätts på undantag. Anne Applebaum ger i sin aktuella bok Demokratins skymning (Albert Bonniers förlag) en mycket tänkvärd överblick vad som är på väg att ske.

Applebaum, som är gift med den tidigare polske utrikesministern Radek Sikorski och polsk medborgare, börjar med att berätta om den trevliga nyårsfest de ordnade på familjen Sikorskis gård vid millennieskiftet, den 31 december 1999. Många vänner var på plats; journalister, diplomater och politiker. Främst var det personer ur den nya polska ”liberala” intelligentian som var på plats.

Vi var överens om demokrati, om vägen till välstånd, om åt vilket håll allt gick. Den stunden är förbi. Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen. De i sin tur skulle inte bara vägra att stiga in i vårt hus, de skulle skämmas för att erkänna att de någonsin varit där. Läs mer

Vilken EU-inställning man än har är det viktigt att känna historien

Bilden: Ingmar Karlssons bok sätter in EU och Europa i sina historiska sammanhang. Mycket läsvärd.

I skuggan av coronan händer mycket inom EU. Starka krafter – med Frankrikes president Emanuel Macron i spetsen – agerar för närvarande för att ge Unionen egen beskattningsrätt, eller som det heter ”egna medel”. Det är en av många åtgärder för att successivt överföra makt från medlemsstaterna till unionen. Att federalisterna tar chansen att ta ytterligare några steg mot ett Europas Förenta Stater råder i varje fall ingen tvekan om.

Jag förespråkar själv ett fortsatt, i huvudsak mellanstatligt, europeiskt samarbete i genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot är jag kritisk till fortsatt centralisering i ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater dominerat av Tyskland och Frankrike. Grundläggande är, vad man än personligen tycker, att sådana steg är förankrade i folkviljan. Det är en grundläggande, demokratisk princip. Men idag är det nästan tyst.

Oberoende av grundinställning till EU är det av största vikt att känna historien, hur diskussionerna har gått under tidigare epoker. Den som vill känna den europeiska historien kan hämta kunskap ur Ingmar Karlssons bok Europa, En historia i tid och rum (Historiska media), som kom ut tidigare i år. Karlsson, tidigare diplomat och ambassadör med småländska rötter, är mycket kunnig och vet vad han skriver om. Jag träffade honom i Istanbul 2005, under min riksdagstid, när han var generalkonsul där. Läs mer

En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Läs mer

Ska EU:s statsbygge fortsätta utan diskussion?

Länstidningen 26/9 2020

Skånska Dagbladet 27/9 2020

Östersunds-Posten 2/10 2020

Bilden: EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen höll nyligen ett linjetal om ”Next generation EU”. I bakgrunden finns dock Macron och Merkel, som har en stor del av den verkliga makten när det gäller Unionens utveckling.

I slutet av juli förhandlade Stefan Löfvén och övriga regeringschefer i EU fram en ny flerårsbudget och en gigantisk återhämningsfond efter coronakrisen. Under de nattliga överläggningarna kompromissade Löfvén och övriga ”sparsamma” om principerna. Den principiella inställningen om att hela återhämtningsfonden – ungefär 8000 miljarder kronor – skulle vara lån och inte bidrag vägde lätt. Den nattliga kompromissen resulterade i att det mesta utgår i form av bidrag.

I samband med toppmötet förekom en viss diskussion om vart EU är på väg, men därefter är det i stort sett tyst. Nog borde vi ha en bred diskussion om vilken utveckling vi vill se. De federalistiska krafterna – de som vill utveckla EU till ett Europas Förenta Stater – är nämligen på offensiven och använder skuggan av coronakrisen för att ta nya steg i denna riktning. Helst utan större diskussion. Läs mer

De första 70 åren…

När jag var liten lyssnade jag med stora öron när farfar, morfar eller någon annan i den äldre generationen berättade om hur det var ”förr”. Då handlade det om vad som hände kring sekelskiftet 1900. Det var förstås spännande att höra, men de skrev aldrig ned sina minnen.

Jag berättar förstås gärna för mina barnbarn om hur det var att växa upp på 1950- och 60-talen, men vill gärna att de också ska ha minnena på pränt. Därför har jag skrivit ihop boken De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm. Den har tryckt i liten upplaga är främst ämnad för familjen.

Jag är hursomhelst lite stolt över att ha tagit mig samman och skrivit ned mina minnen från att jag föddes i Skärstad i Småland 1950 och fram till idag då jag lever på Rödön i Jämtland. Med dagens teknik är det dessutom lätt att komplettera och trycka en ny upplaga. Hur det blir med det får vi se.

Så här skriver jag på bokens baksida:

Sjuttio år är en lång tid i en människas liv, men en kort tid i historien. Ändå har väldigt mycket hänt sedan jag såg dagens ljus i Småland 1950. Jag har fått vara med om en fantastisk omvandling av det svenska samhället och själv gjort vad jag kan för att påverka utvecklingen.

Min hembygd Skärstad var starkt präglad av folkrörelser, särskilt de frikyrkliga. Här fanns även en stark centerrörelse. Allt detta har i hög grad påverkat min livsbana och gjort mig till den jag är.

Jag har på olika sätt varit aktiv inom centerrörelsen i mer än ett halvsekel. Det har gett mig mycket. Allra viktigast är att det var tack vare ungdomsförbundet CUF som jag träffade Maria, min fru. Idag är vi en familj med barn och barnbarn som jag är oerhört glad och tacksam för. Jag hoppas få vara med ett bra tag till i denna fina familj och inte minst följa barnbarnen på deras väg mot framtiden. Med all de möjligheter och utmaningar vi står inför.

Om detta skriver jag i den här skriften, ”De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm”. Den har gången har jag gjort det mesta själv, även när det gäller redigering och design.

Nu krävs en EU-diskussion värd namnet

Bilder:
Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har hittills framgångsrikt lotsat sina planer genom EU-maskineriet.

Ungerns premiärminister Viktor Orban och hans polske kollega Mateusz Morawiecki var nöjda över utfallet av förhandlingarna förra helgen.

Ett historiskt steg för EU, konstaterar Frankrikes president Macron belåtet efter förra helgens uppgörelse. Ett steg mot mer federalism och i förlängningen ett Europas Förenta stater. Tysklands utrikesminister Heiko Maas betecknar återhämtningsfonden som en ”revolutionär” skapelse, som ska reparera ”historiska misstag”. I Sverige vill de mest entusiastiska EU-förespråkarna däremot av taktiska skäl tona ned betydelsen och menar att det främst handlar om ”solidaritet”.

”Nästa generations EU” handlar mer om politik än om ekonomi. Återhämtningsfonden handlar mer om att rädda euron än om coronan. Syftet är att i krisens skugga, som Lars Anell, Lotta Fogde och Leif Pagrotsky skriver (Expressen 24/7), ta ”ytterligare ett kliv mot en federal stat”.

EU ska låna upp en enorm summa som medlemsländerna ska gå i borgen för. I förlängningen kan EU omvandlas till en finansunion, ett avgörande steg mot det statsbygge starka krafter drömmer om. I praktiken innebär fonden samtidigt en omfattande resursöverföring från norra Europa till södra och östra Europa.

Sverige har drabbats förhållandevis hårt av coronan, men får stå för en stor del av kostnaden. Enbart till återhämtningsfonden handlar det om närmare 150 miljarder kronor – mellan 15000 och 20000 kronor per svensk. Mellan 2 – 3 procent av BNP, vilket är mycket pengar. (Michael Grahn, Danske bank, VK 21/7). Läs mer

Nära folket genom 100 år

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Läs mer

Ska EU i tysthet utvecklas till en förbundsstat?

Länstidningen 14/7 2020

På torsdag och fredag, 16-17 juli, håller EU toppmöte i Bryssel. Ett av de kanske viktigaste någonsin. Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, kommer säkert att använda sin auktoritet – och den är stor – för att driva igenom den ”återhämtningsfond” som hon och Frankrikes Emmanuel Macron har konstruerat – och som med alla medel backas upp av EU-kommissionen.

Det hävdas att det handlar om solidaritet med de länder som drabbats hårdast av coronapandemin. Visst behöver vi solidaritet och samarbete för att ekonomin ska återhämta sig, men det är knappast enda syftet. Merkel och Macron vill nämligen även använda krisen för att rädda den felkonstruerade valutaunionen EMU – och i förlängningen ta nya steg i statsbygget. I skuggan av krisen hoppas unionens mäktigaste politiker kunna ta EU närmare ett Europas Förenta Stater.

Leif Pagrotsky (tidigare handelsminister), Lotta Fogde (tidigare statssekreterare) och Lars Anell (tidigare EU-ambassadör) menar i klartext att återhämtningsfonden är ”en dimridå för att rädda euron” (Expressen 8/7). De konstaterar att den föreslagna fördelningen av fondmedlen inte utgår från konsekvenserna av pandemin utan främst syftar till att rädda EMU. I ett annat inlägg (SvD 16/6) pekar Anell på att ”Italiens tillverkningsindustri har formligen massakrerats av att vara instängd i samma valuta som Tyskland”. Efter 20 år med gemensam valuta har Italien förlorat 20 procent av sin köpkraft jämfört med Tyskland och så kan det inte fortsätta. Läs mer

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Läs mer

Tillsätt även en nordisk coronakommission!

En coronakommission ska tillsättas före sommaren. Det har även statsminister Stefan Löfvén motvilligt gått med på. Han hade knappast något val eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en kommission. Och visst är det viktigt att inte vänta med att dra slutsatser.

Pandemin pågår och utvecklingen framöver går att påverka även om vi inte vet om det kommer nya smittvågor framöver. Vad fungerar bra i den svenska strategin och vad fungerar mindre bra? Statsepidemiologen Anders Tegnell är något självkritisk och ser en ”förbättringspotential” i den svenska strategin även om han fortfarande hävdar att den är bra.

En svensk coronakommisstion är viktig och behövs så snart som möjligt, men samtidigt bör även en nordisk kommission i någon form bli verklighet. Vi kan konstatera det tyvärr inte fanns någon beredskap, än mindre någon samordning mellan de nordiska länderna, när pandemin slog till. Varje land agerade för sig trots statsministrarnas vackra ord om att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Vid kommande kriser måste vi ha en beredskap och kunna samarbeta. Läs mer

– Republikens röst i Kungariket