Nu krävs en EU-diskussion värd namnet

Bilder:
Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel har hittills framgångsrikt lotsat sina planer genom EU-maskineriet.

Ungerns premiärminister Viktor Orban och hans polske kollega Mateusz Morawiecki var nöjda över utfallet av förhandlingarna förra helgen.

Ett historiskt steg för EU, konstaterar Frankrikes president Macron belåtet efter förra helgens uppgörelse. Ett steg mot mer federalism och i förlängningen ett Europas Förenta stater. Tysklands utrikesminister Heiko Maas betecknar återhämtningsfonden som en ”revolutionär” skapelse, som ska reparera ”historiska misstag”. I Sverige vill de mest entusiastiska EU-förespråkarna däremot av taktiska skäl tona ned betydelsen och menar att det främst handlar om ”solidaritet”.

”Nästa generations EU” handlar mer om politik än om ekonomi. Återhämtningsfonden handlar mer om att rädda euron än om coronan. Syftet är att i krisens skugga, som Lars Anell, Lotta Fogde och Leif Pagrotsky skriver (Expressen 24/7), ta ”ytterligare ett kliv mot en federal stat”.

EU ska låna upp en enorm summa som medlemsländerna ska gå i borgen för. I förlängningen kan EU omvandlas till en finansunion, ett avgörande steg mot det statsbygge starka krafter drömmer om. I praktiken innebär fonden samtidigt en omfattande resursöverföring från norra Europa till södra och östra Europa.

Sverige har drabbats förhållandevis hårt av coronan, men får stå för en stor del av kostnaden. Enbart till återhämtningsfonden handlar det om närmare 150 miljarder kronor – mellan 15000 och 20000 kronor per svensk. Mellan 2 – 3 procent av BNP, vilket är mycket pengar. (Michael Grahn, Danske bank, VK 21/7). Läs mer

Nära folket genom 100 år

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Läs mer

Ska EU i tysthet utvecklas till en förbundsstat?

Länstidningen 14/7 2020

På torsdag och fredag, 16-17 juli, håller EU toppmöte i Bryssel. Ett av de kanske viktigaste någonsin. Angela Merkel, Tysklands förbundskansler, kommer säkert att använda sin auktoritet – och den är stor – för att driva igenom den ”återhämtningsfond” som hon och Frankrikes Emmanuel Macron har konstruerat – och som med alla medel backas upp av EU-kommissionen.

Det hävdas att det handlar om solidaritet med de länder som drabbats hårdast av coronapandemin. Visst behöver vi solidaritet och samarbete för att ekonomin ska återhämta sig, men det är knappast enda syftet. Merkel och Macron vill nämligen även använda krisen för att rädda den felkonstruerade valutaunionen EMU – och i förlängningen ta nya steg i statsbygget. I skuggan av krisen hoppas unionens mäktigaste politiker kunna ta EU närmare ett Europas Förenta Stater.

Leif Pagrotsky (tidigare handelsminister), Lotta Fogde (tidigare statssekreterare) och Lars Anell (tidigare EU-ambassadör) menar i klartext att återhämtningsfonden är ”en dimridå för att rädda euron” (Expressen 8/7). De konstaterar att den föreslagna fördelningen av fondmedlen inte utgår från konsekvenserna av pandemin utan främst syftar till att rädda EMU. I ett annat inlägg (SvD 16/6) pekar Anell på att ”Italiens tillverkningsindustri har formligen massakrerats av att vara instängd i samma valuta som Tyskland”. Efter 20 år med gemensam valuta har Italien förlorat 20 procent av sin köpkraft jämfört med Tyskland och så kan det inte fortsätta. Läs mer

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Läs mer

Tillsätt även en nordisk coronakommission!

En coronakommission ska tillsättas före sommaren. Det har även statsminister Stefan Löfvén motvilligt gått med på. Han hade knappast något val eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en kommission. Och visst är det viktigt att inte vänta med att dra slutsatser.

Pandemin pågår och utvecklingen framöver går att påverka även om vi inte vet om det kommer nya smittvågor framöver. Vad fungerar bra i den svenska strategin och vad fungerar mindre bra? Statsepidemiologen Anders Tegnell är något självkritisk och ser en ”förbättringspotential” i den svenska strategin även om han fortfarande hävdar att den är bra.

En svensk coronakommisstion är viktig och behövs så snart som möjligt, men samtidigt bör även en nordisk kommission i någon form bli verklighet. Vi kan konstatera det tyvärr inte fanns någon beredskap, än mindre någon samordning mellan de nordiska länderna, när pandemin slog till. Varje land agerade för sig trots statsministrarnas vackra ord om att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Vid kommande kriser måste vi ha en beredskap och kunna samarbeta. Läs mer

Norden måste ta sig samman

Östersunds-Postens webb 26/5 2020
Länstidningens webb 29/5 2020
Nord-Sverige 28/5 2020

Efter andra världskriget öppnades gränserna mellan de nordiska länderna. För snart 70 år sedan konkretiserades samarbetet med såväl passunion som gemensam arbetsmarknad. Nordiska rådet inrättades 1952 för att länderna skulle ha ett forum för att utveckla samarbetet. Dessa beslut har tjänat oss väl.

Så stängdes gränserna plötsligt våren 2020 när coronakrisen slog till. Utan samordning valde länderna olika strategier. Idag bevakar norska hemvärnsmän gränsen mellan Jämtland Härjedalen och Tröndelag – och rakt över det gemensamma torget i Haparanda/Torneå har Finland ställt upp ett stålstaket. Uppenbarligen fanns varken beredskap eller tid för att resonera med grannarna. Ett misslyckande för en region, som enligt statsministrarna, om tio år ska vara ”världens mest hållbara och integrerade region”.

Ingen kan ännu säkert slå fast vilken strategi som är mest framgångsrik. Samtidigt är det inte svårt att förstå att Finland, Norge och Danmark ser med misstro mot Sverige, som redovisar långt högre dödssiffror för pandemin. Att grannländerna överväger att behålla gränskontrollerna mot vårt land när de öppnar mot varandra är ett allvarligt tecken. Tilliten har skadats. Läs mer

Planera för Sverige efter krisen

Östersunds-Posten 11 maj 2020

Det kommer en tid efter coronakrisen. Att stora delar av politiken ligger på is under pandemin hindrar inte en diskussion om vilket samhälle vi vill se. Vill vi bygga ett decentraliserat och hållbart land finns det skäl att nu utveckla en politik för framtiden.

Rapporten ”Naturresurser i hela landet”, som Hela Sverige ska leva nyligen presenterade, är en bra utgångspunkt. Vill vi ge alla delar av landet rättvisa och likvärdiga förutsättningar måste en del av de värden kommuner och regioner levererar få medverka till lokal och regional utveckling. Så är det inte idag.

Uttaget av naturresurser har ökat under senare decennier, däremot inte den lokala sysselsättningen. Det gäller särskilt skog och gruvor. Skogsbruk, gruvor och energiproduktion bidrar enligt rapporten årligen med stora summor, 207 miljarder kronor, till svensk ekonomi (BNP), men det mesta hamnar på andra håll än där värdena genereras. Läs mer

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Läs mer

Respektera folkviljan – för oss inte in i euron bakvägen!

2003 folkomröstade de svenska väljarna om vi skulle ha kronan som valuta även framöver eller om vi skulle övergå till euron. Folkviljan var tydlig; närmare 55 procent röstade nej, medan 43 procent ville skrota kronan. Detta trots att ja-sidan hade långt större resurser till sitt förfogande i folkomröstningskampanjen.

Ställningstagandet har tjänat oss väl och alla undersökningar visar att stödet för euron är ännu lägre idag. Ändå görs försök att på olika sätt göra Sverige beroende av euroområdet och Europeiska Centralbanken i Frankfurt. Det senaste exemplet är Riksbankens remissyttrande över utredningen ”Sverige och bankunionen” (SOU 2019:52), där majoriteten i direktionen uttalar sig för att Sverige bör ansluta sig till EU:s bankunion.

Bankunionen bildades efter eurokrisen 2010-12 för att skapa en bättre beredskap vid nästa kris för den gemensamma valutan. Den består bland annat av en gemensam mekanism för tillsyn av bankerna. För euroländerna är det obligatoriskt att vara med i bankunionen, men även övriga EU-länder kan ansluta sig om de så önskar.

För Sverige skulle ett medlemskap innebära ytterligare suveränitetsavsägelse till EU-systemet. En del av de uppgifter när det gäller banktillsynen som idag sköts av Finansinspektionen skulle överföras till bankunionen, där Europiska Centralbankens ECB-råd har det avgörande inflytandet – och där Sverige inte har någon representation. I praktiken centraliseras makten till de mäktigaste euroländerna, främst Tyskland och Frankrike. Dessutom skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas lägga mångmiljardbelopp till en fond knuten till bankunionen. Läs mer

”En bra läkare för sjuka tider”

Bilden: Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, ordförande för Centerpartiet PSL, framstår allt mer som den främste utmanare till Andrzej Duda som Polens president.

Om tre veckor – den 10 maj – tänker det polska regeringspartiet Lag och rättvisa, PiS, tvinga polackerna att välja president. Trots att det borde vara självklart att skjuta upp valet tills coronakrisen har passerat. Något som oppositionen kräver och även en majoritet av väljarna anser enligt flera opinionsundersökningar.

PiS starke man, partiordföranden Jaroslaw Kaczynski, ser emellertid det nuvarande läget som lämpligt för att ytterligare stärka sin makt. Kaczynski bedömer uppenbarligen att coronan gör det lättare för den nuvarande presidenten Andrzej Duda, som snällt följer hans direktiv, att bli omvald. Under nuvarande förhållanden är det i praktiken bara Duda som kan bedriva valrörelse. Hans budskap förs ut genom public service, de radio- och TV-kanaler som numera i praktiken är styrda av det högernationalistiska regeringspartiet. Oppositionens kandidater kan inte arrangera valmöten och får i hög grad lita på sociala medier för att nå ut till väljarna. Demokratin sätts i andra hand.

För att kunna genomdriva presidentvalet har PiS nyligen lyckats ända vallagen så att alla ska rösta via posten. Om detta är möjligt i praktiken återstår att se.

Helt säkra ska nog varken Kaczynski eller Duda vara på att deras utstuderade taktik kommer att lyckas. Oppositionens kandidater har diskuterat om de ska bojkotta valet, men ingen har hoppat av. Inriktningen har från början varit att de olika partierna och partikoalitionerna ställer upp sina egna kandidater i första omgången och att man i andra omgången samlas bakom den oppositionskandidat som får störst stöd i första omgången. Detta förutsätter dock att inte Andrzej Duda får egen majoritet den 10 maj. Läs mer

– Republikens röst i Kungariket