Mer kärnkraft – och uranbrytning – behövs inte!

Östersunds-Posten
För åtta år sedan, 2016, enades fem av riksdagens partier om en bred energiuppgörelse. S, Mp, C, Kd och M kom överens om grunden för en långsiktig energipolitik.

Uppgörelsen var en kompromiss, inte minst när det gällde kärnkraften. Man öppnade för ny kärnkraft, men markerade att inga statliga subventioner för nya reaktorer kunde påräknas. Däremot avskaffades effektskatten på kärnkraft. Uppgörelsen innebar samtidigt ett politiskt godkännande av kraftbolagens beslut att stänga fyra reaktorer. Enighet rådde också när det gällde målsättningen om ett helt förnybart energisystem.

Ett par år senare hoppade M och Kd av uppgörelsen, som var tänkt att vara långsiktig. Nu var det bara kärnkraft som gällde, en inriktning som även L och Sd delade. Uppenbarligen insåg man att det inte skulle byggas några nya reaktorer utan subventioner från skattebetalarna. De här partierna lämnade marknadstänkandet och började diskutera planekonomiska åtgärder för den eftersträvansvärda kärnkraften.

Inför valet 2022 utlovades billig och stabil kärnkraft från Tidöpartierna, inte minst från M och Kd, samtidigt som man i höga tonarter attackerade övriga partier i den uppgörelse man själva hade ingått i några år tidigare. Efter regeringsskiftet utlovades två nya reaktorer till 2035 och minst tio till 2045, men hur skulle det gå till?

Nu har Mats Dillén presenterat sin utredning om hur nya reaktorer skulle kunna finansieras – och det blir inte billigt för skattebetalarna.

Först ska staten låna ut 300 miljarder kronor – kanske mer – till låg ränta under byggfasen. Kraftbolagen ska, enligt förslaget, stå för 25 procent av byggkostnaderna. När väl reaktorerna har börjat producera el ska man få ett garanterat pris på minst 80 öre per kilowattimme under fyra decennier framöver. Bolagen ska också kunna förhandla om förbättrade villkor om de har svårigheter. Sammantaget kan detta bli verkliga ”slukhål” för skattebetalarna. Fortsätt läsa

Regeringen fortsätter blunda i sin ensidiga kärnkraftstro

Östersunds-Posten
Jämtlands Tidning
Sverige har idag en regering som sitter fast i blind kärnkraftstro. Att binda sig vid en energikälla som kostar oerhört mycket, innebär allvarliga risker och dessutom tar lång tid att bygga är att blunda för verkligheten.

I november lanserade Tidöpartierna en färdplan för ny kärnkraft. ”Vi levererar nu ett pärlband av beslut för att bana väg för ny kärnkraft”, förklarade energi- och näringsminister Ebba Busch i en vacker omskrivning. Därefter har en kärnkraftssamordnare tillsatts. Eftersom de tidigare utlovade 400 miljarder kronor som regeringen redan har lovat i kreditgarantier ska mer av skattebetalarnas pengar tas fram. Förbudet mot uranbrytning  ska slopas. Allt för att ny kärnkraft motsvarande två storskaliga reaktorer ska vara i drift 2035 och fem gånger mer till 2045, hoppas regeringen.

Mycket lite tyder emellertid på att det går att bygga nya reaktorer på tio år. De senaste europeiska projekten – Olkiluoto 3 i Finland, Flamanville 3 i Frankrike och Hinkley Point C i Storbritannien – visar tvärtom att kärnkraftsbyggen tar mycket längre tid än planerat – och dessutom blir mycket dyrare. Föga tyder på att det skulle bli annorlunda i Sverige.

Uppenbarligen börjar regeringen inse att det inte blir några nya reaktorer utan stora skattesubventioner. Kreditgarantierna räcker inte. Kärnkraftssamordnaren Carl Berglöf talade nyligen om kostnaden för kärnkraftsplanerna hamnar i storleksordningen 1000 miljarder kronor och moderaterna hoppas nu på medfinansiering från EU. Fortsätt läsa

Kärnkraftsromantikerna blundar för riskerna

Den första centerstämma jag deltog var i Luleå 1973. Där höll professor Hannes Alfvén sitt historiska anförande om kärnkraftens risker. Ett anförande som i hög grad påverkade centerrörelsen – och hela det svenska samhället – och inte minst mig själv. Åren därefter genomfördes omfattande studiekampanjer med tiotusentals deltagare runt om i Sverige. Många lärde sig vad kärnkraft innebär, om risker och problem, om att kärnkraft och kärnvapen är, som Alfvén uttryckte saken, ”siamesiska tvillingar”.

Själv var jag under hösten 1973 med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften, en förening som snart breddades och blev en verklig folkrörelse, Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen. Runt om i landet arrangerades opinionsmöten av olika slag. Flera marscher mot Barsebäck genomfördes och jag var med. Kärnkraftsmotståndet blev en bred folkrörelse.

Bilden: En affisch från tiden när tusentals svenskar och danskar marscherade mot Barsebäck för att protestera mot kärnkraften. Norden mot Barsebäck!

Efter olyckan vände Olof Palme och Socialdemokraterna och stödde Thorbjörn Fälldins och Centerpartiet krav på folkomröstning om kärnkraft. I mars 1980 fick svenska folket välja mellan tre linjer. Vad man verkar ha glömt idag är att samtliga tre linjer förespråkade att kärnkraften skulle avvecklas.

Folkomröstning 1980
Jag arbetade i Linje 3, som förespråkade en avveckling inom tio år kombinerat med satsning på förnybara alternativ, som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack!”. Bakom denna linje stod Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet plus en bred miljörörelse. De mer kärnkraftspositiva partierna delade upp sig i två linjer. Linje 2 med Socialdemokraterna och Folkpartiet – med stöd från fackföreningsrörelsen – förespråkade en succesiv avveckling och offentligt ägande, medan Linje 1, som stöddes av Moderaterna, också stod för avveckling men utan att ta hänsyn till ägandet. (Linje 1 fick 18,9 procent av rösterna, Linje 2 39,1 procent och Linje 3 38,7 procent.) Att samtliga tre linjer förespråkade en avveckling av kärnkraften, om än i olika tidsperspektiv, verkar vara glömt idag. Fortsätt läsa

Förnybar energi är framtiden – inte kärnkraft

Länstidningen 11 december 2023
FN:s klimatkonferens, COP28, i Dubai går in i sitt slutskede. Världens länder ska försöka komma överens om hur vi ska möta klimathotet och undgå en katastrof. Hur den fossila energin ska fasas ut är en avgörande grundfråga.

I svenska medier har de viktigaste resultaten från konferensen hittills i stort sett gått under radarn. Här handlar det mest om att statsminister Kristersson och miljöminister Busch har lyckats samla ett 20-tal länder bakom målet att tredubbla kärnkraften till 2050. En både dyr och farlig väg, som skulle ta resurser från den verkliga gröna omställningen.

En positiv rapport hittills från klimatkonferensen är däremot att de flesta deltagande länderna – 119 – har kommit överens om att fördubbla takten i energieffektiviseringen och tredubbla världens förnybara energiproduktion till 2030. Det är faktiskt bråttom.

I Dubai visas exempelvis att sol- och vindenergi blir allt billigare, att batterier snabbt utvecklas för att underlätta elektrifieringen av vägtrafiken och för att stabilisera elnäten. Det är denna utveckling som bör tas till vara och skyndas på. Fortsätt läsa

När glömde KD(S) Guds skapelse?

Högerregeringen, uppbackad av Sverigedemokraterna, tänker satsa mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar på ny kärnkraft. Nya reaktorer ska byggas så snart det går. Det verkar som om Tidöpartierna bara har mer kärnkraft i sina huvuden när vi ska möta framtidens energiutmaningar. Att denna energikälla innebär stora risker och dessutom blir allt dyrare har man uppenbarligen förträngt.

De som förundrar mig mest i denna utveckling är Kristdemokraterna. Ett parti som numera leds av en ordförande, Ebba Busch, som säger sig ”älska kärnkraft”. Eftersom hon för närvarande är Sveriges energi- och näringsminister har hon möjlighet att omsätta sin kärlek till denna energikälla i regeringspolitik. Hur kunde det gå så illa?

Jag minns en tid då Centerpartiet och KDS, som partiet hette då, stod varandra nära, inte minst när det gäller synen på kärnkraft. Inför folkomröstningen 1980 samarbetade partierna i den kärnkraftskritiska Linje 3. Thorbjörn Fälldin och Alf Svensson var överens och i Linje 3 var Mats Odell aktiv vice ordförande. Jag deltog för övrigt själv i kampanjen inför folkomröstningen, bland annat som en av redaktörerna för tidningen ”Nej tack”.
Bilden: Ebba Busch säger rakt ut att ”Jag älskar kärnkraft”.

Uppvuxen i KDS starkaste område i Småland minns jag hur centerpartister och KDS:are samarbetade inför folkomröstningen, lokalt och centralt. KDS-folket, även Svensson och Odell, underströk att kärnkraft innebar ett övergrepp mot Guds natur. Uranbrytning, slutförvaring av det radioaktiva avfallet och att beroende av kärnkraft innebär ökat hot vid kriser och krig var argument som framfördes av alla kärnkraftskritiker.

Samarbetet inför folkomröstningen den 23 mars 1980 gjorde att Centerpartiet och KDS åren därefter diskuterade ett närmare samarbete även i politiken. Det fanns de – däribland jag – som till och med förordade en sammanslagning av partierna. Jag minns att jag resonerade med Mats Odell om att KDS skulle kunna bli en ”broderskapsrörelse” inom centerrörelsen. Jag tror för övrigt att de båda ordförandena Fälldin och Svensson var öppna för en partisammanslagning.

Bilden: Alf Svensson och KDS var mycket aktiva i kärnkraftsmotståndet inför folkomröstningen 1980.
Det visade sig emellertid att det fanns motstånd mot att gå så långt som till att slå samman partierna. I stället blev det en teknisk valsamverkan i riksdagsvalet 1985. Något som resulterade i att Alf Svensson som förste KDS:are blev invald i Sveriges riksdag under partibeteckningen Centern. Som riksdagsledamot lade han bland annat en motion med kravet att kärnkraften skulle vara avvecklad till år 2000 (motion 1986/87:N535). Fortsätt läsa

Regeringen spårar ur i blind kärnkraftstro

Länstidningen 8 november 2023
Hudiksvalls tidning 9 november 2023
Jämtlands tidning 9 november 2023
Östersunds-Posten 10 november 2023
Tidöregeringen vill se ett ”snabbspår” för ny kärnkraft. Det förklarade energiminister Ebba Busch och klimatminister Romina Pourmokhtari när man nyligen tillsatte en utredning för att ta reda på hur detta ska gå till. Att ifrågasätta om kärnkraft är en hållbar lösning för framtiden finns uppenbarligen inte på kartan. Regeringen sitter fast i blind kärnkraftstro.

I verkligheten är mer kärnkraft en dålig lösning. Tar man hänsyn till kärnbränslekedjan från uranbrytning till slutförvaring av det radioaktiva avfallet finns alla risker och problem kvar. Sanningen är att kärnkraft varken är förnybar, fossilfri eller en grön energikälla.

I början av 1970-talet lyfte professorn och nobelpristagaren Hannes Alfvén fram kärnkraftens risker. Från att ha varit entusiastisk förespråkare för atomkraft, som det hette då, blev han under sina studier allt mer kritisk. Alvén pekade särskilt på risken för kärnvapenspridning. Han betecknade kärnkraft och kärnvapen som ”siamesiska tvillingar”.

Bild: Under 1970-talet genomförde centerrörelsen flera omfattande studiekampanjer om kärnkraft. Resultatet blev en mycket stark opinion mot kärnkraft. Bland annat genomfördes namninsamling, Budkaveln går. Här ser vi CUF-ordföranden Anders Ljunggren, centerordföranden Thorbjörn Fälldin och CKF-ordföranden Anna Lisa Nilsson.

Efter Hannes Alfvéns tal på centerstämman i Luleå 1973 växte kärnkraftsmotståndet i hela samhället. Men insikten kom inte automatiskt. Informationskampanjer med tusentals möten och studiecirklar genomfördes. Samtliga tre linjer i folkomröstningen 1980 förespråkade faktiskt en avveckling av kärnkraften.

Idag låter det annorlunda. Partierna i regeringsunderlaget försöker ge intryck av att mer kärnkraft, fler reaktorer, är nödvändiga för att klara energiutmaningarna. Även de mer kärnkraftskritiska partierna i oppositionen verkar darra på manschetten och håller öppet för fler reaktorer. Vi behöver uppenbarligen även idag studiecirklar för mer kunskap. Fortsätt läsa

Kärnkraft – varken grön, förnybar eller fossilfri

Östersunds-Posten 28 juni 2023
Länstidningen 2 juli 2023
Regeringen argumenterar i sin kärnkraftsvurm, ivrigt påhejade av Sverigedemokraterna, för att Sverige ska byta ut målet om ett förnybart mot ett ”fossilfritt” energisystem. Tanken är förstås att kärnkraften ska få en nyckelroll i den gröna energiomställningen. Kampanjen är så framgångsrik att många verkar ha accepterat fossilfriheten som en sanning.

Att påstå att kärnkraften är fossilfri, ibland till och med ”100 procent fossilfri”, är emellertid ett påstående utan grund. Själva elproduktionen är fossilfri, men tar man hänsyn till hela livscykelperspektivet – och det bör man självfallet göra – stämmer det inte att kärnkraft är fossilfri. De övriga delarna i kärnbränslekedjan – uranbrytning, anrikning, reaktorbygge liksom efterföljande hantering, rivning och avfallshantering – innebär avsevärda utsläpp av koldioxid.

Varje energislag bör ses ut ett livscykelperspektiv. Inte heller förnybar energi är helt koldioxidfri om man tar hänsyn till alla kringaktiviteter. Men varken vind, sol eller vatten kommer i närheten av kärnkraftens koldixidutsläpp – och är dessutom avsevärt billigare än ny kärnkraft.
Bild: Uppenbarligen behövs mer opinionsbildning om vilka risker kärnkraft innebär. Här en affisch från en Barsebäcksmarsch på 1980-talet.

För mer än tio år sedan konstaterade Konsumentverket att Eons marknadsföring om ”koldioxidfri kärnkraft” var vilseförande. ”Tittar man på hela livscykeln för kärnkraft är det uppenbart att den inte är koldioxidfri och därför är termen olämplig i reklamsammanhang”, konstaterade verkets jurist när Eon fälldes. Företaget accepterade utslaget och slutade med det falska påståendet om koldioxidfri kärnkraft. Fortsätt läsa

Nya hot om uranbrytning i Storsjöbygden

Länstidningen 30 maj 2023
Östersunds-Posten 31 maj 2023
För fem år sedan, 2018, förbjöds uranbrytning i Sverige. Det var inte minst en framgång för våra bygder. Några år tidigare hade nämligen kommunerna runt Storsjön – Åre, Berg, Krokom och Östersund – enats om att säga nej till uranbrytning i Oviken. Även regionen sa i politisk enighet nej till gruvplanerna.

Nu är hotet om uranbrytning tillbaka. Tidöpartierna är nämligen överens om att upphäva förbudet. Något som kan tyckas logiskt om man, som högerregeringen vill, ensidigt ska prioritera en kraftig satsning på ny kärnkraft.

I Västergötland har en mängd föreningar – från Hela Sverige ska leva, SNF och LRF till en lokal svampförening – samlats bakom kravet om stopp för alla planer på uranbrytning. Där finns Ranstadsgruvan, som en gång startades för att Sverige skulle få uran till egna atomvapen och senare till svenska reaktorer. Miljökonsekvenserna blev snart uppenbara och motståndet växte fram. I maj 1976 arrangerades exempelvis en gigantisk manifestation med mer än 25 000 deltagare. Planerna på stora dagbrott i området skrotades. Fortsätt läsa

Förträng inte kärnkraftens risker!

Högerpartierna planerar att driva igenom ett upphävande av det förbud mot uranbrytning och uranprospektering som vi har sedan 2018. Ur regeringens synvinkel är detta logiskt eftersom man har drabbats av en närmast blind kärnkraftstro och vill bygga nya reaktorer runt om i landet.

Lyckas regeringen kan vi förvänta oss att Storsjöbygden åter blir föremål för uranjakt. Frågan blir om uran ska brytas i Oviken, i Västgötabergen eller kanske på Österlen. Kommer det kommunala vetot att skrotas om de aktuella kommunerna säger nej? Det skulle inte förvåna om det blir nästa steg.

För oss i Jämtland är hotet om uranbrytning ett skäl att säga nej till nya reaktorer. Vi är övertygade om att ett långsiktigt hållbart energisystem i första hand bör bygga på förnybara energikällor, lagerhållning, effektivisering och hushållning. Om regeringen vill stärka energisystemet förhållandevis snabbt bör Sverige följa grannländernas exempel och satsa på havsbaserad vindkraft.

Den kärnkraftsvurm som präglar svensk debatt idag har i stort sett lyckats förtränga de allvarliga problemen med denna energikälla. Riskerna för miljön vid brytning av uran är bara ett av flera problem. Vi vill här peka på en rad andra skäl för att säga nej till ny kärnkraft. Fortsätt läsa

Det koloniala tänkandet lever i regeringskansliet

Före valet i september talade många vackert om landsbygden, inte minst de partier som nu ingår i nuvarande högerkoalitionen som regerar på Sverigedemokraternas nåd. Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson lovade högkostnadsskydd för elen från 1 november, Jimmie Åkesson lockade väljare med tio kronor billigare diesel och Ebba Busch talade vackert om ”hjärtlandet” och bildade ett särskilt ”Bondeförbund”. Uppenbarligen trodde en hel del väljare på löftena och röstade därefter.

Bild: En stor del av Sveriges energi produceras i norr. Men mycket lite av de stora värden som produceras av vattenkraft och vindkraft stannar lokalt och regionalt. (Klicka på bilden för att lättare läsa.)

Efter valet, då löftesgivarna fick väljarnas förtroende att bilda regering, har föga eller inget av detta blivit verklighet. I stället för ett högkostnadsskydd för hela landet, ska hela 55 miljarder kronor delas ut retroaktivt till hushåll och företag i södra Sverige (bygger på konsumtionen 1 oktober 2021 – 30 september 2022). När pengarna kommer är dock fortfarande något oklart – och det är inte behovet som styr. Har man gjort av med mycket el, kanske slösat, får man mycket stöd.

Inget till norra delen av landet
Norra Sverige får ingenting även om elpriserna kraftigt höjs. Det verkar som att högerregeringen har hemfallit åt det gamla synsättet, med rötter i 1600-talet, att se norra delen av landet som ett förråd av billiga råvaror, ett närmast kolonialt tänkande. Kanske blev man inspirerade av dagarna på Tidö slott, som Axel Oxenstierna lät uppföra, när man förhandlade fram sitt samarbetsavtal. Det var under Oxenstiernas tid man i Stockholm började tala om att Sverige kanske inte behövde något Västindien när man hade Norrland… Att det inte finns något statsråd, bosatt norr om Borlänge, kan måhända också bidra till den nedlåtande synen. Fortsätt läsa