PSL – Polens gröna, decentralistiska centerparti

Det äldsta gröna centerpartiet på agrardemokratisk grund är polska PSL, som grundades femton år innan Carl Berglunds upprop för att bilda Bondeförbundet.
Jag har intresserat mig för polsk politik sedan 1980-talet och följt PSL:s återupprättande som självständigt parti kring 1990 fram till idag. Eftersom jag anser att PSL är de nordiska centerpartiernas genuina systerparti är min förhoppning att kontakterna och samarbetet ska återupptas. Under 1990-talet fanns ett organiserat samarbete inom INC (International Network of Centre Parties), vilket tyvärr har somnat in. Dags för att återknyta förbindelserna!
Jag ger här i punktform min bild av PSL:s historia från 1895 fram till idag, 2021. (Bildtexter kursiva.)

1863

Även innan de agrardemokratiska partierna bildades fanns kontakter mellan bönderna i Sverige och Polen. När polska folket 1863 gjorde uppror mot den ryska ockupationen arrangerade bondepolitiker i Sverige solidaritetsmöten. Bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, startade en insamling för Polen genom att ge 500 riksdaler av sitt talmansarvode och bonderiksdagsmannen Sven Rosenberg höll ett kraftfullt till stöd för den polska frihetskampen. Kontakterna bönder emellan fanns innan PSL bildades i Polen och Bondeförbundet i Sverige.

Bondeförbundets  siste  talman,  Nils  Larsson  i Tullus,  arrangerade  solidaritetsmöten  och  startade  insamling  för  den  polska  frihetskampen 1863.

1895

– PSL är ”urcenterpartiet”, bildat 1895 i Rzeszow i den österrikiska delen av det då delade Polen, 15 år innan Carl Berglund tog initiativ till Bondeförbundet i Sverige. Partiet blev snart en stark politisk kraft som främst organiserade bönderna. Redan från början handlade det alltså om att kämpa för rättvisa för landsbygden och för landsbygdsbefolkningen. Samma krav som bondepartierna i Norden drev, men utifrån förhållandena i Polen.

Det är för övrigt möjligt att PSL var en av inspirationskällorna när Berglund tog initiativ till Bondeförbundet genom uppropet i tidningen Landsbygden 1910. Han hade rest runt på kontinenten (och i USA) åren innan och hämtat idéer och inspiration.

Wincenty  Witos  i centrum  för  PSL  i samband  med  Polens  självständighet  1918.

1918

– PSL spelade en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat 1918. Partiordföranden Wincenty Witos var premiärminister tre gånger under 1920-talet, bland annat 1920 när Röda Arméns tåg västerut stoppades. (”Undret vid Wisla”)

1921

– 1921 tog Witos (tillsammans med den tjeckiske bondeledaren Svehla och den bulgariske Stambolijskij) initiativ till Internationella Agrarbyrån, kallad Gröna Internationalen som samlade de agrardemokratiska partierna. Grundvärdena var fem; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering.

Fyrklövern var tidigt symbol för PSL. Här en fana från 1905. 

1924
– Bondeförbundet blev inte fullvärdig medlem i Gröna Internationalen, men hade en särskild kontaktman (Herbert Rettig) med partierna i Internationalen. Han rapporterade om samarbetet inom Gröna Internationalen vid partistämmorna, bland annat 1924. Fortsätt läsa

En stabil centergrön idégrund

Ibland påstås att Bondeförbundet/Centerpartiet skulle ha varit ett rent intresseparti utan ideologi innan den liberala retoriken började användas på bred front i början av 2000-talet. Så är det inte alls. Den som studerar partiets politik ända sedan starten för mer än ett sekel sedan kan snart konstatera att det redan från start finns en stabil centergrön idégrund. Rättvisa och trygghet är grundläggande utgångspunkter som senare har kompletterats med decentralisering och miljöansvar.

Om man – som en del hävdar – vill beteckna partiet som ”liberalt” redan från start är det helt avgörande att markera att det handlar om socialliberalism och inte om ”den gamla liberalismen”, eller som det kallas numera ”nyliberalism”, som Bondeförbundet tidigt tog avstånd ifrån eftersom marknadens fria spel innebär koncentration och centralisering. Marknaden måste omgärdas av ramar och styrmedel för att en politik i hela folkets intresse, en närodlad politik, ska vara möjlig. Själv anser jag att vårt parti i första hand bör använda sina egna begrepp. Jag är även idag, 2021, stolt decentralist och ekohumanist.

Jag vill här lyfta fram ett citat av Lars Eliasson från Centerpartiets jubileumsbok Samarbete och skiljelinjer, en skrift till bondeförbundets/centerpartiets 60-årsjubileum 1970 (LT:s förlag). Han är en viktig ideolog i centerrörelsens historia som bör uppmärksammas även idag, om än inte lika viktig som Gustaf Jonnergård. Fortsätt läsa

En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Fortsätt läsa

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Fortsätt läsa

Mer än ett halvsekel i den gröna ungdomsrörelsen

Bild 1: 50 år efteråt. 2016 träffade jag Margareta Bråhn (Thorsson) som 50 år tidigare inspirerade mig att åka på CUF-kurs. Margareta till höger om mig på bilden. Till höger om henne sitter Inger Ekengard som också var med och inspirerade och till vänster Arnold Sigonius som var med och bildade Huskvarna Centerklubb 1967,

Bild 2: 1974 efterträdde jag Anita Brorsson som redaktör för Ung Center.
Bild 3: Under åren 1973-74 var jag redaktör för Politisk tidskrift, centerrörelsens idé- och debattorgan.
Bild 4: 2009 var jag mycket aktiv i valrörelsen inför Europaparlamentsvalet. Här vid valstugorna i Stockholm.

GRATTIS CUF PÅ HUNDRAÅRSDAGEN!
Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF, tidigare Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, SLU) fyller 100 år. Idag firar generationer av CUF:are årsdagen med festligheter i Nässjö, där förbundet en gång bildades. Sorgligt nog har jag inte möjlighet att vara på plats, det hade annars varit en fröjd, men jag vill ändå hylla denna gröna ungdomsrörelse, det goda kamratskapets förbund.

För mig har CUF betytt oerhört mycket för vad som har hänt under livet. Det hela började 1966 i Gränna kommunala realskola. Vi hade en hushållslärarinna, Margareta Bråhn (Thorsson), som inte var rädd att tala om var hon stod politiskt. Margareta tycket att det var illa att det inte fanns någon CUF-avdelning i Gränna och fick mig intresserad av att åka på en CUF-kurs i Lövhult utanför Nässjö. Inspirationen från hushållslärarinnan har påverkat mycket i mitt liv sedan dess. Tack Margareta!

På CUF-kursen fick vi ta del av vad Thorbjörn Fälldin och Pär Granstedt hade att säga och det gav intryck. Här träffade jag dessutom bland andra Inger Axelsson (Ekengard), som jag kände från realskolan, Anders Ljunggren, Kjell Magnusson och många fler. Året därpå, när jag hade börjat gymnasiet i Huskvarna, var jag mogen att engagera mig på allvar. Tillsammans med bland andra Inger bildade jag en skolklubb, Huskvarna Centerklubb, och sedan blev det full fart framåt. Jag har nu varit CUF-medlem i 52 år, alltså under mer än halva förbundets existens. Ganska fantastiskt, eller hur?
Fortsätt läsa