En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat.

Bokens underrubrik är ”om ett liv i politikens mitt” och där har P-O verkligen befunnit sig. Efter valet 1994, som resulterade i att Socialdemokraterna återtog regeringsmakten, ökade pajkastningen mellan partierna. Det var P-O inte bekväm med. Svensk ekonomi var under isen och då kan man inte hålla på med ett politiskt spel som inte ger några resultat. I boken citerar han sig själv från finansdebatten i mars 1995:

Sveriges ekonomiska situation, som vi upplever den dessa dramatiska dagar, med fallande kronkurs och stigande räntor, motiverar att vi söker det politiska handslaget och långsiktiga lösningar. Sverige är för litet och problemen för stora för att vi ska fastna i politisk pajkastning om vem som bär skulden när det gäller dagens problem. De som dignar under räntebördan, står utanför arbetsmarknaden eller har svårt att få hushållskassan att räcka till, kräver att vi söker efter det som enar istället för det som skiljer.

Därefter utvecklades samarbetet mellan Centerpartiet och den socialdemokratiska regeringen – och där var P-O Eriksson och Göran Persson nyckelpersonerna. De blev också nära vänner. I boken redogör P-O hur det rödgröna samarbetet tog Sverige ut ur den djupa ekonomiska krisen. Tuffa åtgärder var nödvändiga, men de gav resultat.

Alla var dock inte förtjusta i Centerpartiets samarbete med Socialdemokraterna under dessa år. Den marknadsliberala tankesmedjan Timbro bedrev ett aktivt arbete mot samarbetet och fick även stöd av en del centerpartister, ”Timbrocentern”. Tankesmedjan anställde Dick Erixon, som bedrev en högljudd kampanj mot samarbetet i allmänhet och Olof Johansson och P-O i synnerhet. Samme Erixon är numera chefredaktör för Sverigedemokraternas webbtidning…

Bild 2: P-O/Pekka Eriksson är kanske inte så känd bland den breda allmänheten idag. Men har gjort en viktig politisk insats som tjänar oss även idag. Själv träffade jag honom första gången i samband med centerstämmorna i Luleå 1973.

Om detta skriver P-O inget i sin bok, men han konstaterar att saneringsarbetet inte alla gånger var något som fick applåder. Han blev omstridd i vissa kretsar. Han markerar tydligt Centerpartiets självständiga mittenposition. NSD:s ledarskribent Olov Abrahamsson ger i sin recension honom beteckningen ”Kung i Mittens rike”. P-O citerar Centerpartiets valplattform, antagen vid centerstämman i Haparanda 1997:

Under årtionden har landet kommit i kläm i konfrontationen mellan höger- och vänsterblock. Vi kan bara lyfta landet om vi höjer oss över en gammal motsättning mellan höger och vänster. Allt för länge har politik handlat om att skylla ifrån sig. Sverige behöver nationell samling.

Vår uppgift är att samarbeta om den politik som vi anser är bäst för att lyfta Sverige in i 2000-talet, bort från arbetslöshet och otrygghet. Avgörande är vad vi samarbetar om, inte vem vi samarbetar med. Centerpartiet, som ett icke-socialistiskt parti, samarbetar med andra partier utifrån denna grund.

P-O Eriksson skulle ha blivit en utmärkt efterträdare till Olof Johansson som centerledare, men partiet var vid den här tiden ganska delat. Lennart Daléus blev ny partiordförande och med honom var inte personkemin den bästa. I valet 1998 förlorade Centerpartiet i Norrbotten sitt riksdagsmandat och P-O fick lämna parlamentet. Snart lämnade han även den aktiva partipolitiken.

Men att lämna den aktiva partipolitiken innebär inte att man slutar att ha åsikter. Själv hade jag ett utbyte med P-O i samband med den för centerrörelsen skadliga diskussionen om det föreslagna idéprogrammet för några år sedan. Då underströk han bland annat hur viktigt det är att lyfta de gröna centerrötterna och ”lyfta fram värderingar som visar vårt arbete för decentralisering, lokalsamhälle, trygghet, god miljö och rättvisa”. Jag kunde förstås helhjärtat instämma om detta.

Under några år var P-O generaldirektör för Nutek, men så ringde statsminister Göran Persson 2003 och berättade att landshövdingeposten i Luleå väntade. Där gjorde P-O viktiga insatser fram till att han gick i pension 2012. Intressant är att han berättar om den utskällning han fick av sin vän Maud Olofsson, som då var centerledare för att han hade bjudit in regeringen till Norrbotten. Det är ju knappast konstigt i att en landshövding bjuder in landets regering. Men blocktänkande blockerar…

Det var naturligtvis en stor omställning att gå i pension, ”när telefonerna tystnar”. Nu skulle P-O ställa om och det var inte lätt, men han hade ju sitt stora stöd och fru Lena. Dessutom blev hans syn allt sämre. Det hårdaste av alla slag kom emellertid när Lena plötsligt gick bort i september 2018. Hon hade drabbats av massiv hjärnblödning och inget fanns att göra. P-O berättar att han gick in i en depression. Även om många vänner hörde av sig var det svart. ”Sveriges förre statsminister, Göran Persson, av många upplevd som arrogant – han ringde mig varje dag när det var som svartast.”

Kompromisskungen är en viktig, personlig, livsbetraktelse av en betydelsefull person i vår tid. Det finns inte minst en hel del att lära för dagens politiska företrädare. P-O avslutar boken med detta budskap till oss alla:

Vi lever i en omvälvande tid. Vårda dig själv och dina nära och känn tillit till de goda krafter som finns i oss människor. Då klarar vi allt.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *