Vilken EU-inställning man än har är det viktigt att känna historien

Bilden: Ingmar Karlssons bok sätter in EU och Europa i sina historiska sammanhang. Mycket läsvärd.

I skuggan av coronan händer mycket inom EU. Starka krafter – med Frankrikes president Emanuel Macron i spetsen – agerar för närvarande för att ge Unionen egen beskattningsrätt, eller som det heter ”egna medel”. Det är en av många åtgärder för att successivt överföra makt från medlemsstaterna till unionen. Att federalisterna tar chansen att ta ytterligare några steg mot ett Europas Förenta Stater råder i varje fall ingen tvekan om.

Jag förespråkar själv ett fortsatt, i huvudsak mellanstatligt, europeiskt samarbete i genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot är jag kritisk till fortsatt centralisering i ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater dominerat av Tyskland och Frankrike. Grundläggande är, vad man än personligen tycker, att sådana steg är förankrade i folkviljan. Det är en grundläggande, demokratisk princip. Men idag är det nästan tyst.

Oberoende av grundinställning till EU är det av största vikt att känna historien, hur diskussionerna har gått under tidigare epoker. Den som vill känna den europeiska historien kan hämta kunskap ur Ingmar Karlssons bok Europa, En historia i tid och rum (Historiska media), som kom ut tidigare i år. Karlsson, tidigare diplomat och ambassadör med småländska rötter, är mycket kunnig och vet vad han skriver om. Jag träffade honom i Istanbul 2005, under min riksdagstid, när han var generalkonsul där.

De historiska Europarötterna finns i antiken i ett dunkelt förflutet. Redan på 300-talet började det vi idag betecknar som Europa delas i väst och öst, både politiskt och religiöst. Under 800-talet samlades en stor del av västra Europa under Karl den store, med huvudmetropol i tyska Aachen, som motpol till Konstantinopel. När turkarna erövrade Konstantinopel 1453 samlade påven det katolska Europa.

Så har det fortsatt genom seklerna. Ibland har ansträngningar gjorts för att samla Europa politiskt, ibland har resultatet blivit krig. Centraleuropa, Mitteleuropa, är ett diskuterat begrepp som har betytt olika saker. Överhuvudtaget är Europas gränser flytande. Hur stort är egentligen ”det europeiska huset” om det finns? Finns det överhuvudtaget en europeisk identitet?

Ingmar Karlsson beskriver hur diskussionerna har pågått genom århundradena. Han konstaterar att ett gränsöverskridande samarbete kan organiseras efter två modeller: mellan självständiga nationalstater eller efter en modell där delar av den nationella beslutsmakten överförs till överstatliga institutioner med gemensam lagstiftning.

Av de historiska erfarenheterna drar Ingmar Karlsson en avgörande slutsats:

Om någon lärdom kan dras av den europeiska historien är det att den europeiska enheten bara kan fullbordas med och inte mot nationerna och vad de upplever som sina legitima intressen.

Karlsson menar att Europeiska unionen under överskådlig tid blir ett elitprojekt och den europeiska identiteten ett elitfenomen.

En europeisk nationalstat är därför ett projekt utan verklighetsförankring.

Detta hindrar förstås inte att de europeiska nationerna behöver samarbeta. Frågan är i vilken form – och detta måste självfallet diskuteras brett. Att genomföra steg utan förankring i folkopinionen är riskabelt för att inte säga farligt. Karlsson menar att det inte finns några givna mallar. EU blir en ofullbordad förbundsstat – något mer än ett löst statsförbund.

I slutet av boken skisserar Ingmar Karlsson på olika möjliga utvecklingar för EU framöver. Det kan handla om ett alltmer integrerat EU, en union i två eller flera olika hastigheter eller en lösare, mer mellanstatlig organisation.

Personligen menar jag att han förbiser den nordiska dimensionen. Ett nära samverkande och starkt Norden som samverkar med övriga Europa utan att underordna sig centrala organ i Bryssel och Frankfurt. Det är en vision som jag är övertygad om är möjlig att förverkliga om vi verkligen önskar detta. Att vara en perifer del av en allt mer centraliserad och överstatlig union, styrd från Bryssel, och dit allt mer makt successivt överförs är knappast den bästa lösningen för vårt land.

Det finns olika uppfattningar om vilket samarbete i Europa som tjänar oss bäst. Vilken väg vi väljer behöver självfallet diskuteras och den utveckling vi väljer måste vara förankrad i folkviljan. Men då måste de olika vägarna diskuteras brett innan beslut. Annars handlar det inte om demokrati.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *