2003 folkomröstade de svenska väljarna om vi skulle ha kronan som valuta även framöver eller om vi skulle övergå till euron. Folkviljan var tydlig; närmare 55 procent röstade nej, medan 43 procent ville skrota kronan. Detta trots att ja-sidan hade långt större resurser till sitt förfogande i folkomröstningskampanjen.
Ställningstagandet har tjänat oss väl och alla undersökningar visar att stödet för euron är ännu lägre idag. Ändå görs försök att på olika sätt göra Sverige beroende av euroområdet och Europeiska Centralbanken i Frankfurt. Det senaste exemplet är Riksbankens remissyttrande över utredningen ”Sverige och bankunionen” (SOU 2019:52), där majoriteten i direktionen uttalar sig för att Sverige bör ansluta sig till EU:s bankunion.
Bankunionen bildades efter eurokrisen 2010-12 för att skapa en bättre beredskap vid nästa kris för den gemensamma valutan. Den består bland annat av en gemensam mekanism för tillsyn av bankerna. För euroländerna är det obligatoriskt att vara med i bankunionen, men även övriga EU-länder kan ansluta sig om de så önskar.
För Sverige skulle ett medlemskap innebära ytterligare suveränitetsavsägelse till EU-systemet. En del av de uppgifter när det gäller banktillsynen som idag sköts av Finansinspektionen skulle överföras till bankunionen, där Europiska Centralbankens ECB-råd har det avgörande inflytandet – och där Sverige inte har någon representation. I praktiken centraliseras makten till de mäktigaste euroländerna, främst Tyskland och Frankrike. Dessutom skulle Sverige vid ett medlemskap tvingas lägga mångmiljardbelopp till en fond knuten till bankunionen. Läs mer →
Vi lever i en föränderlig tid inte minst när det gäller det europeiska samarbetet. Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj är det nödvändigt att även vi i Sverige på allvar diskuterar hur vi vill se samarbetet framöver.
Det är viktigt att Europas länder samarbetar på genuint gränsöverskridande områden som handel, miljö och klimat, migration och brottsbekämpning. Däremot måste planerna på en centraliserad, överstatlig statsbildning med kraft ifrågasättas. Makten bör ligga så nära medborgarna som möjligt och det sker bäst i ett i huvudsak mellanstatligt samarbete. Vill några av länderna fördjupa samarbetet ska de ha möjlighet till detta utan att alla behöver vara med.
EU är inne i ett omvälvande skede. Samtidigt som högernationalism firar framgångar arbetar starka krafter för att gå vidare mot det centraliserade statsbygget. En polarisering som riskerar att hota ett konstruktivt samarbete mellan länderna.
Frankrike och Tyskland verkar inriktade på att omvandla EU till en statsbildning, uppbackade av byråkratin i Bryssel. Det talas öppet om att EU ska skapa en gemensam militärmakt, en EU-armé, vilket den franske presidenten Macron och den tyska kanslern Merkel har enats om i Aachendeklarationen. Före 2025 ska Unionen ha ett gemensamt militärt försvar är tanken, sannolikt bestyckat med franska atomvapen. Det militära samarbetet inom PESCO är ett första steg, ett samarbete som för övrigt har diskuterats alltför lite i vårt land. Läs mer →
Ett nytt år står åter för dörren. Det är länge sedan så mycket osäkerhet om vad som komma skall dominerar inför ett årsskifte som nu. Som vanligt är det ändå en blandning av möjligheter och utmaningar.
Sverige har fortfarande inte någon reguljär regering efter valet i september, vilket skapar en växande nervositet. Regerandet upprätthålls nödtorftigt av en övergångsregering utan handlingsutrymme. Alltfler väljare undrar vad partiledarna egentligen håller på med och om de är kapabla att förvalta valresultatet.
Jag hoppas och tror dock att Sverige kommer att få en statsminister när riksdagen behandlar frågan nästa gång, den 16 januari – och att en handlingskraftig regering snabbt kan vara på plats därefter. För landets skull måste partierna vara beredda att ge, ta och kompromissa om ett regeringsprogram. De politiska ledarna på riksplanet har mycket att lära av kollegorna på kommun- och regionnivå. Där har man, utifrån väljarnas utslag, i olika konstellationer sett till att det från årsskiftet finns fungerande styren för den kommande mandatperioden. Den hårda blockpolitiken måste förpassas till historien även nationellt. Läs mer →
Bilden: Intressanta böcker att läsa inför valet till Europaparlamentet
Snart är det val igen. Den 26 maj nästa år ska vi välja våra svenska representanter till Europaparlamentet. Diskussionen om hur vi vill samarbeta med omvärlden, med våra nordiska grannar och i EU lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro. Medierna och partierna förefaller närmast ointresserade av en bred folklig debatt. Resultatet blir att Sverige närmast viljelöst följer med i utvecklingen mot ett Europas förenta stater. Så kan det inte få fortsätta.
Jag beklagar fortfarande att de nordiska länderna spelades ut mot varandra 1994. Regeringarna valde då att först låta Finland, där stödet för EU-inträde var störst, folkomrösta först, därefter Sverige och till sist Norge. Hade folkomröstningarna hållits samtidigt är jag övertygad om att även en majoritet av svenskarna hade valt att säga nej till medlemskap i Unionen.
Mitt och många andras alternativ för 24 år sedan, 1994, var ett starkt Norden som kunde samarbeta med EU utan att vara en del av Unionen. Nu splittrade i stället EU de nordiska länderna eftersom man valde olika relationer till Bryssel. Jag är fortfarande övertygad om att ett starkt Norden utanför EU även idag skulle ha spelat en viktig roll i Europa och globalt. Tillsammans skulle de nordiska länderna spela en långt större roll internationellt än var för sig. Läs mer →
Efter att de brittiska väljarna röstat för att Storbritannien ska lämna EU kunde man hoppas på viss självrannsakan i Bryssel. Men icke, i stället anstränger man sig för att öka farten på unionståget.
Detta blev tydligt när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker häromdagen höll sitt ”state-of-the-union-tal” inför Europaparlamentet i Strasbourg. Centraliseringen av makten till EU-byråkratin ska fortsätta för att göra Unionen mäktigare. Konturerna av ett Europas Förenta Stater blir allt tydligare. Om medborgarna vill följa med på unionståget eller inte verkar ordförande Juncker strunta i.
Juncker föreslår att den som innehar hans nuvarande post i framtiden (själv kommer han snart att avgå) även ska vara ordförande för ländernas stats- och regeringschefer. Uppenbarligen drömmer han om att Europas Förenta Stater ska ha en post motsvarande presidentposten i Amerikas Förenta Stater. Läs mer →
Bild 1: Omslaget till den nyutkomna boken ”Spårbyten”. Bild 2: Ledare ur ÖP från april 1994 om ett klart EU-nej från Jämtlandscenterns distriktsstämma (85 röster mot 9).
Bo Dockered är den kanske mest betydelsefulle bondeledaren Sverige har haft. Mycket tyder nämligen på att det var han som först fick den egna organisationen LRF, därefter Centerpartiet och till sist väljarna i folkomröstningen 1994 att säga ja till EU-medlemskap. Han var naturligtvis inte ensam om att ha haft en förmodligen avgörande betydelse, men utan hans agerande som ”Ja-lokomotiv” betvivlar jag att Sverige idag skulle vara medlem i Europeiska unionen.
Jag, som hade en annan uppfattning än LRF-ordföranden när EU-frågan blev aktuell, beklagar än idag att han var så framgångsrik på det här området. Mitt alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att underkasta sig Bryssels regelverk. Det tror jag att vi hade varit betjänta av på samma sätt som att vi ska vara glada över att ha kronan kvar efter folkets nej 2003.
När jag läser Bo Dockereds memoarbok ”Spårbyten”, skriven tillsammans med Pär Fornling och utgiven på Arena förlag, kommer jag ihåg EG/EU-debatten under första halvan av 1990-talet som vore den igår. Jag skrev många ledarartiklar i de här frågorna inför folkomröstningen på Östersunds-Postens ledarsida och kritiserade inte sällan bondeledaren Dockered. På ÖP:s ledarsida argumenterade vi konsekvent för ett nej till inträde i Brysselunionen. Läs mer →
Länstidningen 14 juni 2017 Östersunds-Posten 17 juni 2017 Bilden: Kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har presenterat en vitbok med fem scenarier för EU:s utveckling. I Sverige diskuteras detta knappast alls.
Brexit, senast den överraskande utgången av det brittiska valet, får stor uppmärksamhet. Spekulationerna är många även i svenska medier. Att själva EU står inför ett avgörande vägval får däremot knappast alls någon plats i debatten.
I våras presenterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker en ”vitbok” med fem framtidsscenarier för Unionen. Fyra av dessa går ut på att samla mer makt till Bryssel och successivt bygga en regelrätt statsbildning. Positivt är dock att ett alternativ innebär att samarbetet främst koncentreras till handel och de fyra friheterna. I övrigt kan beslut återföras till medlemsländerna. Kommissionen kan dock inte låta bli att omgående såga detta alternativ.
Det är bråttom att välja väg, menar kommissionen, som hoppas att stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet redan i slutet av innevarande år ska enas om i vilken riktning EU ska gå. Att så avgörande framtidsbeslut måste diskuteras brett och förankras bland medborgarna verkar man blunda för. Om ytterligare centralisering pressas igenom von oben hotar demokratiskt haveri. Läs mer →
Lördagen 25 mars ska det firas i den italienska huvudstaden. Åtminstone är det tänkt så. EU-ledarna samlas för att påminna om att det är 60 år sedan Romfördaget, Unionens grunddokument, antogs.
Jubiléet sker i ett läge då EU befinner sig i sin djupaste kris sedan fördraget skrevs 1957. Britterna har beslutat lämna och motsättningarna växer bland de kvarvarande medlemmarna. Därför blir den ”framtidsdeklaration” som ska antas i Rom intressant. Tanken är att deklarationen ska starta en bred ”medborgardiskussion”. Som underlag har kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker presenterat en vitbok med fem alternativ. Vi går in i ett avgörande skede för det europeiska samarbetet.
En bred diskussion om EU är välkommen, inte minst i Sverige. Risken är emellertid att statsbyggarna, de som vill öka Bryssels makt med mer överstatlighet tar befälet i debatten trots en växande kritik bland allmänheten. Tyskland och Frankrike vill samla mer makt till EU. Ordföranden för liberala Aldegruppen Guy Verhofstadt går längst och argumenterar i klartext för ett Europas Förenta Stater med gemensam regering och armé. Alla medlemsländer ska vara med i Schengen och ha euron som valuta. Läs mer →
I helgen skrevs ”frihandelsavtalet” Ceta mellan EU och Kanada under i Bryssel. Glada herrar – kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker, Kanadas premiärminister Justin Trudeau och rådsordföranden Donald Tusk – poserar på bilderna från den högtidliga ceremonin.
Är det då ett bra avtal? Faktum är att jag inte vet. Diskussionen i Sverige har varit miserabel. I detta land, till skillnad från i många andra EU-länder, applåderas närmast reflexmässigt nämligen allt som betecknas som ”frihandel”. Den som ifrågasätter och kritiserar stämplas lätt som ”protektionist”.
Att Ceta mer handlar om regelverk och standarder, liksom om att företag ska kunna stämma länder om de anser att deras intressen skadas (ISDS), kommer sällan fram i svensk debatt. Tullarna är ju redan avskaffade eller mycket låga. Läs mer →
Har ägnat förmiddagen åt att följa debatten i Europaparlamentet om EU:s läge efter Brexit. Debatten stärkte ordföranden Jean Claude Junckers påstående om att EU befinner sig i en ”existensiell kris”. Nivån på debatten var högst varierande.
Dagens debatt utgick från ordförande Junckers linjetal. Innehållet var inte särskilt förvånande. Juncker arbetar ju sedan länge för att överföra mer makt till EU. Nu lyfte han fram kravet på en gemensam försvarsunion för EU och att en ”verklig utrikesminister” måste utses. Han påstod också att euron var ett ”uttryck för solidaritet”, vilket jag tror att greker och andra betvivlar.
Juncker sa också en del bra sakar som att han vill ta strid för det europeiska jordbruket. Han sa bland annat att ”jag kan aldrig acceptera att mjölk är billigare än vatten” – och det är det ju lätt att hålla med om. Frågan är förstås hur detta ska ske i praktiken.
Efter ordförandens tal följde en brokig diskussion av varierande kvalitet, där företrädare för de olika partigrupperna deltog. Jag fäste mig ännu en gång vid liberala Aldegruppens ordförande Guy Verhofstadt, den mest extreme statsbyggaren i parlamentet. Han verkar tro att mycket mer union skulle övertyga medborgarna om EU:s förträfflighet när allt tyder på att det är tvärtom. Det är något svårt att förstå hur han kan företräda en grupp där många av de övriga ledamöterna inte alls vill gå lika långt på vägen mot ett Europas Förenta Stater. Nedan lägger jag in en text som jag skrivit efter att jag i förra veckan besökte Europaparlamentet i Bryssel tillsammans med kollegor i Föreningen Centerjournalister. Den handlar också om läget efter Brexit. Den ännu obesvarade frågan är ”Vilken väg väljer EU?” Frågan är om fredagens toppmöte med stats- och regeringscheferna i Bratislava kan ge någon antydan om svaret.Läs mer →
