Lyssnar på riksdagens partiledardebatt som skulle handla om EU, men som lika mycket handlade om kärnkraft, Kristerssonregeringens hjärtefråga. Att bygga nya reaktorer verkar vara en allt övergripande fråga. Då blir det inte mycket av diskussion om EU fastän det var dagens tema.
Jag blir provocerad när Sveriges statsminister Ulf Kristersson slirar på sanningen och angriper den tidigare regeringen och Centerpartiet för att ha lagt ned kärnkraften och därmed förorsakat de höga elpriserna i södra delen av landet. Att det var kraftbolagen själva som beslutade lägga ned två reaktorer i Ringhals och två i Oskarshamn på grund av bristande lönsamhet och att de höll på bli gamla och krävde stora investeringar för att drivas vidare har han fullständigt förträngt.
Än värre är att statsministern totalt glömmer att hans parti, Moderaterna, för sex år sedan, 2016, var med i en bred energiöverenskommelse med Socialdemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Kristersson och hans parti är faktiskt delaktiga i den energipolitik som förts i Sverige de senaste decennierna. Energiuppgörelsen var en kompromiss, som innebar inriktning på mer förnybar energi, men som också öppnade för nya reaktorer. Kraftbolagen har dock inte sett ny kärnkraft som någon lönsam och bra investering.
Att agera som Ulf Kristersson gör borde inte anstå en statsminister som säger sig vilja samla landet. I dagens situation borde detta vara särskilt viktigt med krig i Europa och när vi är på väg in i en lågkonjunktur. Uppenbarligen försöker statsministern undvika en diskussion om den nedrustning av klimat- och miljöpolitiken som hans regering aktivt sysslar med genom att tala om nya reaktorer – som måhända kan börja producera el om något decennium. Kärnkraft ska uppenbarligen prioriteras före all annan energiproduktion.
Vi som har följt energidiskussionen sedan 1970-talet blir upprörda och provocerade av ett sådant agerande av landets statsminister och hans ministrar. Det är oärligt att blunda för kärnkraftens risker och problem. Dessa finns faktiskt kvar – från uranbrytning till slutförvaring. Lägg till detta att kärnkraftverk är högst sårbara. Lätta att slås ut. Vill man sabotera elförsörjningen är ledningarna lätta att sabotera och vill man sprida radioaktivitet kan man attackera själva reaktorn. Något borde man lära av Ukraina, där Tjernobyl ligger och där ryssarna nu har saboterat kraftledningarna från kärnkraftverken och därmed har slagit ut stora delar av elförsörjningen.
Man kan faktiskt agera på ett helt annat sätt. En regering som vill bygga ett långsiktigt hållbart energisystem skulle satsa på förnybar energi och hushållning nu, inte lägga hundratals miljarder kronor på nya framtida reaktorer.
Regeringen borde exempelvis se till att de sju planerade havsbaserade vindkraftsparkerna snabbt får tillstånd. De kan i så fall producera stora mängder el mycket snabbare och billigare än ny kärnkraft. Överhuvudtaget bör tillståndsprocesserna hos myndigheterna för förnybar energi skyndas på. Ett system som innebär att kommuner och regioner med vattenkraft och vindkraft får behålla en rättmätig del av de värden som genereras bör också snarast förverkligas. Inspiration finna att hämta från grannländerna.
Övergången till el och vätgas inom industrin bör också påskyndas. Produktion av biogas från organiskt avfall kan också ökas. Mer solceller på taken, värmepumpar och energieffektivisering kan ske både i större skala och hos hushållen, något som skulle minska sårbarheten och stärka den lokala elproduktionen.
Vi får inte heller glömma att en ensidig satsning på kärnkraft medverkar centralisering och stordrift. Det insåg vi som var kritiska till denna energikälla redan på 1970-talet.
Med andra ord finns massor av åtgärder som en handlingskraftig regering kan göra om den vill påskynda den gröna omställningen. Tyvärr verkar Sverige ha fått en regering som bara har nya kärnkraftsreaktorer på programmet. Vårt land som har varit ledande i energiomställningen riskerar nu att bli avskräckande exempel. Signalerna från FN:s pågående klimatmöte i Egypten tyder på att besvikelsen över Sveriges agerande sedan regeringsskiftet sprider sig.
Uppenbarligen behöver vi som vill se en fortsatt utveckling mot ett hållbart och förnybart energisystem höja våra röster. Om Kristersson, Busch med flera får fortsätta utan motstånd och ifrågasättande riskerar vi att hamna i ett extremt kärnkraftssamhälle. Så får det inte bli.