Tydliggör Centerpartiets idégrund och sakpolitik!

Centerpartiet är det gröna, decentralistiska alternativet i svensk politik. Men politiken behöver tydliggöras för att få verkligt genomslag. Idag – när media främst frågar ”vilken statsministerkandidat” partiet stöder – måste centerrörelsen med kraft tydliggöra den egna idégrunden och sakpolitiken.

Att beteckna Centerpartiet som ”ett liberalt, borgerligt parti”, vilket idag är vanligt, skapar enligt min mening oklarhet. Dessutom är vi många centerpartister som inte känner oss bekväma med dessa beteckningar. Vi som har varit med länge och som studerat partiets historia vill hellre använda våra egna begrepp. Framgångarna mellan 1950- och 1970-talen byggde på att partiet tydligt stod för en grön, decentralistisk politik både i sak och i ord.

Centerpartiet står fortfarande i grunden för samma politik som inför det största framgångsvalet hittills 1973, då decentralisering och miljöansvar låg till grund för att en fjärdedel av väljarna valde centeralternativet. Detta är viktigt att tydliggöra i år, 2026, inför höstens val.

Grönt, rättvist och ansvarsfullt
Bondeförbundet och de agrardemokratiska systerpartierna i Norden och på kontinenten växte fram som kamporganisationer för landsbygden, både för de självägande bönderna och övrig landsbygdsbefolkning. Redan från start utgick dessa partier från principer som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. I grunden var partierna ”gröna” eftersom principen för bönderna var att markerna skulle ”brukas utan att förbrukas”.

Året efter att Carl Berglund 1910 tagit initiativ till vad som skulle bli Bondeförbundet underströk han i tidningen Landsbygden att partiet skulle bli ”ett verkligt frisinnat demokratiskt parti”, ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Några år tidigare hade Santeri Alkio, grundaren till det finska systerpartiet Agrarförbundet, understrukit att detta parti var ”ett reformvänligt centerparti”. Alkio slog också fast att ”vårt parti är varken socialismen eller borgerlighet utan ett tredje”. Idén om ”tredje vägens politik” var född och grunden för centeridéerna lagd.

Bild: Polska PSL är världens äldsta gröna centerparti, grundat 1895. Redan från start var fyrklövern symbol.

Beteckningen ”borgerlig” användes aldrig vid den här tiden, eftersom begreppet har sitt ursprung i städernas borgerskap och borgarna i den gamla ståndsriksdagen. Bondeförbundets rötter fanns bland bönderna på landsbygden. 1929 valde rörelsen, först SLU och snart även Bondeförbundet, den gröna färgen efter inspiration från Gröna internationalen, de agrardemokratiska partiernas samarbetsorganisation.

Nej till blockpolitik
Nationellt fick Bondeförbundet verkligt genomslag genom krisuppgörelsen, ”kohandeln”, med Socialdemokraterna 1933. Genom denna överenskommelse kunde arbetslösheten slås tillbaka och böndernas ekonomi stärkas. Välfärdssamhället kunde börja byggas i samarbete mellan arbetarnas och böndernas partier.

En viktig konsekvens av krisuppgörelsen blev att den ännu sköra demokratin kunde stärkas och de högerextrema rörelserna slås tillbaka. Professorn och riksdagsmannen KG Westman (senare justitieminister) hörde till de bondeförbundare som under den svåra tiden i början av 30-talet aktivt bekämpade blockpolitiken, som en del krafter drev även då. I Svenska Landsbygden 29 december 1933 skrev han:

Jag bestrider starkt, att det i dessa tider är klokt att trumpeta ut slagordet ”borgerlig samling” och gräva upp en skyttegrav som stadigvarande stridslinje, murad med politisk betong utefter den linjen. I de allvarliga och för vårt folkhushåll bekymmersamma tider, som vi mött och som vi skola gå till mötes, vill jag hellre föreslå lösenordet ”medborgerlig samling”.

Bild: Krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 stärkte demokratin och lade grunden för välfärdssamhället. Bramstorp och Per Albin!

I slutet av 1930-talet utvecklade Bondeförbundet ett närmare samarbete med systerpartierna i Norden. Under andra världskriget, då Bondeförbundet och SLU gav omfattande stöd till Finland, utvecklades samarbetet med det finska systerpartiet ytterligare. Främst SLU:arna Gunnar Ericsson och Lars Eliasson såg till att ”tredje vägens politik” blev grunden även för Bondeförbundet. I förlängningen ledde detta till det kommande namnbytet till Centerpartiet. Fortsätt läsa

Lär av historien – för framtiden!

Jämtlands tidning
Östersunds-Posten
Det finns likheter mellan utvecklingen under 1930-talet och vad som händer idag. Krig pågår på flera håll i världen, även i vårt närområde. Högerauktoritära krafter underminerar demokrati och rättssamhälle i många länder. Efter en tid då många trodde att demokrati, folkstyre, skulle bli den dominerande samhällsformen globalt är den på tillbakagång.

Samtidigt finns positiva lärdomar att dra av vad som hände i Sverige och övriga Norden för 90 år sedan. I våra länder lyckades man stärka den ännu bräckliga demokratin och slå tillbaka de högerextrema rörelserna som vann framgångar i andra länder. I stället kunde man arbeta vidare på att stärka folkhemmet, den nordiska modellen.

I Sverige kom Socialdemokraterna och Bondeförbundet i maj 1933 överens om en bred krisuppgörelse, av de politiska motståndarna till höger föraktfullt avfärdad som ”kohandeln”. Liksom övriga världen led Sverige under denna tid av en djup depression med hög arbetslöshet och jordbrukskris. Arbetare och bönder drabbades hårt.

Bilden: Axel Pehrsson Bramstorp och Per-Albin Hansson enades 1933 om krisuppgörelsen (”kohandeln”) som stärkte demokratin och gav näring åt arbetet för folkhemmet. Inspirationen hämtade de båda skåningarna från Danmark. (Bilden ur boken om Bramstorp)

I uppgörelsen accepterade Bondeförbundet Socialdemokraternas arbetslöshetspolitik mot att Socialdemokraterna gick med på att stödja jordbruket. Arbetslösheten kunde tryckas tillbaka och bönderna fick bättre lönsamhet. Underlaget för de extrema rörelserna drogs undan och demokratin stärktes. Efter kompromisserna i krisuppgörelsen kom folkhemsbygget på allvar igång. (Folkhemstanken grundar sig i grunden på franska revolutionens paroll ”frihet, jämlikhet, broderskap”.) Fortsätt läsa

När öppnas Kremls murar för demokratin nästa gång?

Idag är det fascinerande att betrakta den bild världsmästartecknaren Evert Karlsson (EWK) gjorde av Michail Gorbatjov när denne öppnar dörrarna till Kreml. Det var en tid av glasnosth (öppenhet) och perestrojka (ombyggnad, ekonomiska reformer). Även Ryssland och Sovjetunionen var under en period på väg mot demokrati.

På EWK:s bild ser man samtidigt på Kremls torn fula, arga miner av kommunistiska diktatorer av Lenin, Stalin och Bresjnev. Uppenbarligen insåg EWK riskerna för ett bakslag.

I slutet av 1980-talet öppnade Gorbatjov inte bara Kreml utan hela Sovjetunionen mot världen. Det var inte enkelt, men ändå en fantastisk förändring. Demokratin började spira så smått, det blev yttrande- och tryckfrihet och omvandlingen av ekonomin från planekonomi till marknadsekonomi började. Sovjetunionen upplöstes efter ett par år och de olika delrepublikerna blev självständiga stater.

Bild: Michail Gorbatjov öppnar Kreml och Ryssland för omvärlden. Tidigare diktatorer surar i bakgrunden. En fantastisk bild av EWK.
Vad man i efterhand kan konstatera att de nyliberala råd som inte minst förståsigpåare från väst bidrog med under de här åren inte var rätt väg för Ryssland. Under Boris Jeltsins tid på 1990-talet statens företag ut och ett gäng oligarker, som blev oerhört rika, tog över, medan folk i allmänhet hade det ekonomiskt mycket tufft. Det blev oreda i samhället och många ryssar började fråga sig om demokrati skulle innebära allmän oreda och orättvisa. De började längta efter en ”stark man”. Omställningen av ekonomin borde ha gått till på ett mer genomtänkt sätt som skulle ha gynnat hela folket och inte bara en liten elit.

Vid milennieskiftet 2000 utsåg plötsligt Boris Jeltsin den relativt okände Vladimir Putin till sin efterträdare. Den tidigare KGB-agenten ansågs ha visat handlingskraft i det grymma kriget mot Tjetjenien, vilket uppenbarligen uppskattades av många ryssar. Putin valdes i ett relativt demokratiskt val till Rysslands president. Många hoppades att han skulle vara den starke man som skulle få ordning och reda på plats i samhället. Fortsätt läsa

En viktig bok i vår tid

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Viktigt att rösta i EU-valet – men glöm inte Norden!

Östersunds-Posten 5 juni
Jämtlands Tidning 3 juni
Årets val till Europaparlamentet är det viktigaste hittills i EU:s historia. Därför bör vi självfallet använda oss av vår möjlighet att påverka genom att rösta. Vi behöver ett nära samarbete i Europa när det gäller gränsöverskridande frågor som handel, miljö och klimat, liksom säkerhet och brottsbekämpning. Däremot bör vi se upp med centralisering och maktkoncentration till Bryssel. För min del röstar jag även denna gång centergrönt.

Rysslands angreppskrig mot Ukraina sätter stark press på de europeiska demokratierna. Vi måste tillsammans ge ukrainarnas självständighetskamp kraftfullt stöd. Skulle Putin lyckas besegra Ukraina är risken överhängande att andra länder snart står på Kremls imperialistiska agenda. Mot denna bakgrund vore det allvarligt om högerauktoritära och mer eller mindre Putinvänliga partier runt om i EU vinner framgångar i valet och får ett reellt inflytande.

Jag vill ändå, mitt i EU-valrörelsen, påminna om vikten av att inte glömma det för oss viktiga nordiska samarbetet. Risken är uppenbar, som bland andra Föreningen Nordens generalsekreterare Josefin Carlring har varnat för, att Norden hamnar i skuggan av EU-frågorna. Detta trots att det nordiska samarbetet har ett starkt folkligt stöd och regeringarna har lanserat den fina visionen om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”.
Kanske det är läge att ordna allmänna val även till Nordiska rådet för lyfta fram vår region i debatten och påskynda ett närmare samarbete mellan våra länder. Ett förslag som för övrigt nyligen lyftes av Föreningen Norden Danmark.

Ett enat Norden skulle bli världens tionde eller elfte starkaste ekonomi. De nordiska länderna kompletterar varandra väl och skulle tillsammans få ett långt större internationellt inflytande än varje land för sig. Norden skulle hävda sig väl i förhållande till starka europeiska stater som Frankrike och Tyskland och kunna ta plats i G20. Fortsätt läsa

Farligt att förläsa sig på historien…

Tucker Carlsons ”intervju” med Rysslands president Vladimir Putin är två timmar lång. I verkligheten handlar det till största delen om en föreläsning. Jag har sett det hela – och visst är det intressant att få en inblick i hur presidenten i Kreml tänker.

Historia är intressant och viktigt, men Putin har förläst sig, fantiserar och vantolkar vad som hänt genom århundradena för att agera motivera sitt agerande idag. Historierevisionism är oerhört farlig vilket vi kan se konsekvenserna av idag.

Putin ser vikingen Ruriks grundande av Kievriket 862 som starten för den ryska staten. Alla historiska händelser därefter tolkar han som steg för att stärka Ryssland. Ukraina anser han vara en konstgjord stat och ukrainarna ser han som ryssar. Att han i så fall bedriver ett förfärligt krig mot det egna folket låtsas han inte om.

Med samma synsätt som Putin skulle Sverige exempelvis kunna göra anspråk på området kring St Petersburg, Ingermanland, som en gång ingick i det svenska riket. Ja, varför inte även Kievriket, som enligt den ryske presidenten grundades av en svensk viking. Ett minst sagt uppseendeväckande, absurt synsätt. Fortsätt läsa

Turerna fortsätter i Polen

Valet i Polen den 15 oktober var en stor framgång för de demokratiska krafterna. De tre allianserna Medborgarkoalitionen, KO, Tredje vägen, PSL och Polska2050, och Nya Vänstern fick en klar majoritet av väljarnas röster och var omgående beredda att bilda regering med Donald Tusk som premiärminister.

Den förlorande högerauktoritära PiS-regeringen gillade förstås inte väljarnas dom. Med president Andrzej Dudas hjälp förhalar man regeringsskiftet så mycket man kan. Duda utsåg därför den avgående premiärministern Mateusz Mazowiecki som ny regeringsbildare trots att han är högst medveten om att denne inte kommer att få majoritet i sejmen.

Idag tillträder ändå en ny Mazowieckiregering med presidentens stöd. Det blir en ”tvåveckorsregering”, eftersom sejmen kommer att ta ställning till vilken regering som har dess förtroende om ett par veckor. Då kan inte presidenten längre förhala regeringsskiftet.

Varför då dessa turer? Många befarar att det handlar om att PiS försöker att roffa åt sig så mycket som möjligt av statens tillgångar innan man får lämna regeringskanslierna. Beskyllningarna är i varje fall hårda.

Bilden: Tredje vägen – alliansen mellan PSL och Polska2050 – fick starkt stöd i valet. Ordförandena Wladyslaw Kosiniak-Kamysz och Szymon Hollownia blir viktiga i polsk politik framöver.
Av allt att döma kommer ändå Donald Tusk och hans regering att tillträda i mitten av december. PiS ”starke man” Jaroslaw Kaczynski gör vad han kan för att svartmåla Tusk och kallar honom exempelvis ”tysk agent”, vilket är en hård anklagelse i Polen.
Hursomhelst kan arbetet på att återställa rättssamhället och den liberala demokratin i Polen förhoppningsvis börja med full kraft i och med regeringsskiftet. Polen är det positiva exemplet i ett Europa som annars går i högerpopulistisk riktning. Senast vann den högerextreme Geert Wilders och hans parti valet i Nederländerna. Fortsätt läsa

Avgörande val väntar i Polen

I skuggan av kriget i grannlandet, en fråga där det i Polen råder stor enighet om att stötta Ukraina och ta emot flyktingar, laddar de polska partierna upp för ett val som kan få stor, kanske avgörande, betydelse för landet framöver. Ska Polen fortsätta utvecklingen i auktoritär riktning eller ska de demokratiska krafterna återvinna initiativet?

Enligt planerna ska val till parlamentet/sejmen hållas under hösten även om valdag ännu inte är fastställd. Hursomhelst laddar de olika partierna inför det viktiga valet. Aleksander Kwasniewski, som var Polens president mellan 1995 och 2005, varnar i Warsaw voice för att högerauktoritära PiS (”Lag och rättvisa”) kan vinna en tredje gång. Det skulle göra det möjligt för PiS (med dess ”starke man” Jaroslaw Kaczyński i spetsen) att ”fortsätta att begränsa demokratin och domstolarnas oberoende”. Styrningen av medierna skulle öka och makten fortsätta att centraliseras.

Bilden:
Läget enligt en aktuell opinionsundersökning. Vänstern (Lewica) får 49 platser, Medborgarplattformen (PO) 124, PSL och Polska250 tillsammans 73, PiS 182 och Konfederationen 31.

Den demokratiska oppositionen måste – även om man inte enas om gemensamma listor – samverka för att visa på ett verkligt alternativ till PiS. I nuläget ser opinionsläget relativt bra ut. Det största oppositionspartiet PO (Medborgarplattformen) med Donald Tusk som ordförande går relativt bra. Till vänster finns Lewica (Vänstern). I mitten förbereder det traditionella, gröna Centerpartiet PSL en samverkan med det relativt nya mittenpartiet Polska2050. Detta samarbete kan bli avgörande för att de demokratiska partierna ska kunna vinna majoritet i sejmen och därmed regeringsmakten.

Ingenting är emellertid avgjort. Oroande är att det ännu mer högerextrema partiet – till höger om PiS – Konfederationen ser ut att få ökat stöd. Skulle detta parti få majoritet tillsammans med PiS riskerar vårt grannland söder om Östersjön att få en ännu mer auktoritär regering.

Vi har all anledning att nära följa den politiska utvecklingen i Polen. För min del hoppas jag att PSL – med den kloke och sympatiske Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i ledningen – lyckas samla de gröna, decentralistiska krafterna i mitten till framgång tillsammans med Polska2050, som leds av Szymon Holownia. De nordiska centerpartierna har all anledning att åter börja samarbetea med PSL.

 

Viktigt val väntar i Polen

I höst kommer Polen att välja väg framåt. Förmodligen blir det nämligen val till sejmen/parlamentet i oktober. Frågan är om den demokratiska oppositionen kommer att få väljarnas stöd och kunna ta över regeringsmakten från den högerauktoritära PiS-regeringen (Lag och rättvisa). Resultatet kommer att få betydelse för oss, ja för hela Europa.

Jag har följt polsk politik i decennier och ser fram emot ett både spännande och viktigt val i vårt grannland söder om Östersjön.

Bild: Det traditionella gröna centerpartiet PSL (grundat 1895) har inlett ett samarbete med det nya centerpartiet Polska2050 (grundat 2015). Tillsammans bildar dessa partier en stark mittenkraft i polsk politik, en nyckelroll för framtiden. PSL:s ordförande är Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, medan Polska2050 leds av Szymon Holownia.

Även om utvecklingen inte har gått lika långt i auktoritär riktning i Kaczynskis Polen som i Orbans Ungern är läget allvarligt. Media centralstyrs i hög grad från regeringspartiet och rättssamhället är delvis satt ut spel. Lägg till detta att PiS med viss framgång använder sig av kyrkan för att sprida sitt budskap och misskreditera sina politiska motståndare. När jag för ett par år sedan träffade centerledaren Wladyslaw Kosyniak-Kamysz, PSL, berättade han om hur regimen använder predikstolarna för att angripa hans parti. Fortsätt läsa

Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.
Fortsätt läsa