Efter 210 år av alliansfrihet har Sverige idag – närmare exakt klockan 17.27 – blivit den 32:a medlemmen i försvarsalliansen Nato. Jag har dubbla känslor inför detta historiska skifte av vårt lands roll i Europa och världen.

Det är ingen tvekan om att alliansfriheten har tjänat vårt land väl. Att Sverige har kunnat undvika att bli indraget i krig under mer än två hundra år säger det mesta och visar att politiken har varit framgångsrik. Detta även om de styrande vid flera tillfällen har bedrivit ett visst dubbelspel.

Bilden: Statsminister Kristersson och utrikesminister Billström flankerar USA:s utrikesminister Blinken i samband med Sveriges historiska inträde i Nato. (Aftonbladets framsida)

Själv var jag länge övertygad motståndare till en svensk Natoanslutning. Vid stämman i Falun 2015, då mitt parti Centerpartiet bytte fot och en majoritet av ombuden ställde sig bakom en Natoanslutning, argumenterade jag engagerat emot. Bland ombuden var vi ganska många motståndare även om vi var i minoritet.

När Ryssland, med diktatorn Putin i spetsen, den 24 februari 2022 inledde sitt angreppskrig mot Ukraina måste vi ändå tänka efter – och när Finland med över 130 mil gräns mot landet i öster svängde och bestämde sig för att ansöka om Natomedlemskap var vi många som insåg att världen faktiskt var förändrad. På en kort tid ökade stödet även för en svensk Natoansökan både i riksdagen och i folkopinionen. Jag och många med mig kom fram till att det skulle vara ohållbart med en alliansfri ö emellan Norge och Finland med ett hotfullt Ryssland i öster.

Sverige lämnade in sin Natoansökan samtidigt som Finland. Broderlandet fick emellertid sitt fullvärdiga medlemskap i försvarsalliansen tidigare än Sverige, eftersom Turkiet och Ungern valde att ställa krav på vårt land. Idag har emellertid även Erdogan och Orban gett sitt klartecken och Sverige är fullvärdig Natomedlem.

Man kan förstås i efterhand tycka att vi borde haft möjlighet till en bred debatt om för- och nackdelar med ett Natointräde. Det handlar ju om ett historiskt skifte. Tiden räckte dock inte till – och en stor majoritet inte bara i riksdagen utan även i folkopinionen är positiva. Vi får hoppas att inträdet faktiskt medverkar till ökad trygghet i vår oroliga och osäkra tid.

Att hela Norden från och med idag står på samma försvarsmässiga och säkerhetspolitiska grund är något som kan visa sig positivt. Det är faktiskt första gången sedan Kalmarunionens tid för 500 år sedan. Ett gemensamt försvar kan lägga grunden för närmare samarbete även på andra samhällsområden.

Vi hade kunnat fått till stånd en nordisk försvarsallians flera gånger tidigare. Närmast var det 1948-1949 då intensiva förhandlingar fördes om att bilda en alliansfri nordisk försvarsallians. Det var främst Sverige med statsminister Tage Erlander som drev på. Det slutade emellertid med att Norge och Danmark valde att ansluta sig till den nybildade Atlantpakten Nato. Samtidigt bands Finland vid den så kallade vänskapspakten, VSB, med Sovjet. Sverige förblev alliansfritt, till stor del med hänsyn till Finland.

Från och med idag ingår alla nordiska länder i samma försvarsallians. Världen är förändrad. Diktatorn i Kreml har genom sitt agerande åstadkommit just vad han har sagt sig vara emot; att Finland och Sverige har blivit medlemmar i Nato.

Förhoppningsvis kommer försvaret i de fem nordiska länderna att integreras och samordnas framöver så att Norden får ett genuint gemensamt försvar. Jag hoppas att det blir en utveckling som kan medverka till ett närmare samarbete även på andra samhällsområden. Det vore en logisk utveckling – särskilt som regeringarna säger sig arbeta för att Norden till 2030, om sex år, ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Men det kräver politisk vilja och handlingskraft som åstadkommer konkreta resultat.

Norden kan påverka utvecklingen långt mer om man agerar tillsammans än att länderna agerar var för sig. Nu finns möjligheten att bygga ett starkt Norden, vilket är bra för oss själva, för Europa och världen!