Sveriges DCA-avtal med USA behöver kompletteras!

Östersunds-Posten 12 juni
Jämtlands Tidning 11 juni
Den 18 juni är det tänkt att Sveriges riksdag ska behandla DCA-avtalet med USA (Defense Cooperation Agreement). Att inte detta avtal har diskuterats mer är uppseendeväckande och allvarligt.

Att Sverige numera är medlem av Nato har ett starkt folkligt stöd. Även många av oss som länge var motståndare till att vårt land skulle överge 200 år av alliansfrihet för att i stället bli en del av den västliga försvarsalliansen står idag bakom anslutningen. Rysslands angreppskrig mot Ukraina har lett till detta omtänkande. Positivt i sammanhanget är att hela Norden idag står på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund för första gången på 500 år.

DCA-avtalet med USA kan ses som en följd av Natoanslutningen, men är inte en del av medlemskapet. Det handlar om ett bilateralt avtal. Våra nordiska grannländer har också ingått liknande avtal, men det finns uppseendeväckande skillnader.

När Norges försvarsminister Bjørn Arild Gram nyligen besökte Östersund frågade jag honom vad motsvarande avtal innebär för hans land. Till stora delar är det norska avtalet det samma som det svenska. I det norska avtalet tydliggörs emellertid att amerikanska trupper inte ska permanent ska stationeras i landet i fredstid. Inte heller får kärnvapen placeras på norsk mark. Däremot får USA förhandslagra utrustning, stridsfordon och förnödenheter på olika håll i Norge, vilket man också sedan länge gör. Fortsätt läsa

Ett historiskt skifte – klockan 17.27 den 7 mars 2024

Efter 210 år av alliansfrihet har Sverige idag – närmare exakt klockan 17.27 – blivit den 32:a medlemmen i försvarsalliansen Nato. Jag har dubbla känslor inför detta historiska skifte av vårt lands roll i Europa och världen.

Det är ingen tvekan om att alliansfriheten har tjänat vårt land väl. Att Sverige har kunnat undvika att bli indraget i krig under mer än två hundra år säger det mesta och visar att politiken har varit framgångsrik. Detta även om de styrande vid flera tillfällen har bedrivit ett visst dubbelspel.

Bilden: Statsminister Kristersson och utrikesminister Billström flankerar USA:s utrikesminister Blinken i samband med Sveriges historiska inträde i Nato. (Aftonbladets framsida)

Själv var jag länge övertygad motståndare till en svensk Natoanslutning. Vid stämman i Falun 2015, då mitt parti Centerpartiet bytte fot och en majoritet av ombuden ställde sig bakom en Natoanslutning, argumenterade jag engagerat emot. Bland ombuden var vi ganska många motståndare även om vi var i minoritet.

När Ryssland, med diktatorn Putin i spetsen, den 24 februari 2022 inledde sitt angreppskrig mot Ukraina måste vi ändå tänka efter – och när Finland med över 130 mil gräns mot landet i öster svängde och bestämde sig för att ansöka om Natomedlemskap var vi många som insåg att världen faktiskt var förändrad. På en kort tid ökade stödet även för en svensk Natoansökan både i riksdagen och i folkopinionen. Jag och många med mig kom fram till att det skulle vara ohållbart med en alliansfri ö emellan Norge och Finland med ett hotfullt Ryssland i öster. Fortsätt läsa

En historisk dag: Natoansökan öppnar för nordiskt försvarsförbund

16 maj 2022 kan bli en märkesdag i svensk historia. En dag då Sveriges regering – med starkt stöd i riksdagen – beslutade att överge alliansfriheten för en ansökan om medlemskap i försvarsalliansen Nato. Men också en dag då ett ”nordiskt försvarsförbund” blev verklighet.
—-
Den formella medlemsansökan till Nato kommer att överlämnas av Sveriges och Finlands Natoambassadörer i morgon tisdag eller på onsdag till generalsekreteraren Jens Stoltenberg. Sedan återstår en rad steg – bland annat ska alla dagens 30 Natoländer – godkänna ansökningarna. Måhända kan det bli problem eftersom Turkiets president Erdogan vill ställa villkor för att godkänna ansökningarna.

Jag ska villigt erkänna att jag fortfarande är tveksam till om ett medlemskap i Nato är bra för vårt land. I över 200 år har alliansfriheten tjänat oss väl och lyckats hålla oss utanför krig. Samtidigt har Rysslands överfall på Ukraina förändrat omvärlden och Finland dragit slutsatsen att det är läge att söka inträde i Nato för att minska hotet från grannen i öster. I detta läge måste även Sverige inse att världen har förändrats. Att samordna agerandet med Finland är viktigt av säkerhetsskäl. Vårt land skulle utanför Nato bli en alliansfri ö, omgiven av Natoländer – och ett Ryssland på ett par platser vid Östersjön. Fortsätt läsa

Ett oförlåtligt övergrepp mot broderfolke

Hur kan Vladimir Putin inbilla sig att han kan ena de östslaviska broderfolken genom ett förfärligt anfallskrig mot Ukraina? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Om den ryske presidenten ville ha ett nära och bra grannsamarbete med vad man i Moskva gärna kallar ”Lillryssland”, Malorussia, skulle han agerat på helt annat sätt. Nu riskerar han att ha skapat fientlighet mellan ryssar och ukrainare för generationer framåt.

Det går dock att få en viss insikt i hur presidenten i Kreml resonerar. I juli förra året publicerade han nämligen en lång artikel om ”Ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet”, på ryska och engelska, på den egna presidenthemsidan. Jag har ägnat en stund åt att ta del av Putins tankar genom att läsa artikeln.

Bilden: Ryssland har utvidgats successivt. År 1462 ingick inte Ukraina i Moskvastyret och har under århundradena till stora delar haft en annan historia än Ryssland.

I sina ansträngningar att visa att ryssar, ukrainare och vitryssar/belarussier egentligen är samma folk går Putin tillbaka till ”Gamla Rus” som på 800-talet bildades av Rurik i Kiev. Att denne man var en viking, enligt legenden från Roslagen, nämner han dock inte utan understryker i stället att detta rike enade de tre östslaviska folken. Enande var/är också den ortodoxa tron. I sin historiska genomgång försöker han visa att så ska det vara genom tiderna även om litauer, polacker och svenskar från tid till annan har besvärliga inkräktare. Exempelvis utmålas kosackledaren Mazepa som lierade sig med Karl XII som en förrädare. Fortsätt läsa

Krig i Europa – Ukraina angrips av Ryssland

Lägger in ett par texter jag har skrivit på facebook om Rysslands angrepp mot Ukraina. Texter som har fått stor spridning och som bör finnas även på denna sida.
———
En stark, demokratisk ledare i en extremt svår situation
Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyi framstår som en stark, demokratisk ledare i denna för landet svåra situation. Det är imponerande i ett land som har en så kort tid av demokrati.
Zelenskyi var känd som skådespelare i en TV-serie som hette ”Folkets tjänare”. Där spelade han rollen som president, en man som lyssnade på sina uppdragsgivare, folket. Inför valet 2019 ställde han upp i det verkliga presidentvalet och utmanade den sittande presidenten Petro Porosjenko.
Att Zelenskyi var känd och uppskattad för sin roll i TV-serien underlättade säkert. Han bedrev en kort och intensiv valrörelse, nästan enbart på sociala medier. Genomslaget blev enormt. Han gick vidare till presidentvalets andra omgång, där han fick över 73 procent av rösterna. Den sittande presidenten Porosjenko fick 25 procent. (Valdeltagandet förhållandevis högt, 62 procent.)
I parlamentsvalet senare under 2019 fick Zelenskyis parti också med namnet Folkets tjänare egen majoritet. Eftersom valen var demokratiska och fria kan ingen påstå att presidenten saknar folkligt stöd.

Fortsätt läsa

Natoanslutning ingen självklarhet

En av de största besvikelserna Skärmavbild 2017-10-17 kl. 15.05.04sedan jag blev politiskt aktiv i centerrörelsen 1967 inträffade inför centerstämman i Falun 2015. Då gick majoriteten i partistyrelsen ut på DN Debatt och förklarade att de hade tagit ställning för ett svenskt Natomedlemskap. Utan att frågan diskuterats brett och förankrats i folkrörelsen. Så bör det inte gå till i ett demokratiskt folkrörelseparti i en så principiellt viktig fråga.

Även idag, 2017, är centerrörelsen delad i synen på Nato, liksom det svenska samhället överhuvudtaget. Enligt SOM-institutets undersökningar sjönk stödet för en svensk Natoanslutning bland Centerpartiets väljare från 52 procent 2015 till 35 procent 2016. Det är kanske inte så konstigt när de mäktigaste ledarna inom Nato idag heter Donald Trump och Recep Tayyip Erdoğan.

Jag anser fortfarande att vi i Sverige behöver en bred diskussion om försvar och säkerhetspolitik. Ska vårt land bli medlem i Nato behöver ett sådant beslut vara förankrad i folkviljan. Mycket viktigt är också att diskussionen samordnas med Finland så att, om möjligt, våra länder agerar samordnat. Likaså bör man diskutera hur det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet kan utvecklas även om länderna idag har olika relationer till Nato. Och är det verkligen så att en Natoanslutning skulle öka stabiliteten i norra Europa – eller är det precis tvärtom. En Natoanslutning är ingen självklarhet även om en del debattörer vill framställa det som så.

Fortsätt läsa

Guillou i Politisk Tidskrift

Bilderna: Överst Jan Guillou som han presenterades i PT och nederst början på hans artikel i tidskriften.

När jag häromdagen bläddradeSkärmavbild 2017-05-13 kl. 15.52.19 i gamla utgåvor av Politisk tidskrift (PT), centerrörelsens idé- och debattidskrift, fann jag den artikel Jan Guillou skrev 1974 när han satt i isoleringscell i samband med IB-affären. Jag var redaktör för tidskriften vid den här tiden och blev påmind om att jag då kontaktade Guillou för att ge sin bild av vad som hade hänt.

Att Jan Guillou skrev i PT var inte populärt hos Thorbjörn Fälldin och centerledningen, vilket jag fick signaler om. Någon allvarligare utskällning slapp jag dock. Jag var ung och bedömde att det var relevant att Guillou fick ge sin bild av vad som hade hänt. Det kan jag tycka även idag.

När man i dagens ljus läser inlägget kan man konstatera att läget för 43 år sedan var ganska annorlunda. Kalla kriget pågick och även Sverige ansåg det viktigt med hemlig informationsinhämtning, spioneri. Säpo kunde ingripa mot en tidning (Fib/Kulturfront) och de journalister som hade avslöjat den hemliga underrättelseorganisationen IB (Informationsbyrån). Dessa kunde också dömas till fängelse för sitt avslöjande. Inte underligt att det blev diskussion om hur tryckfriheten egentligen mådde.

Även i år – när världens äldsta tryckfrihetsförordning har hunnit bli mer än 250 år gammal – kan det finnas skäl att diskutera hur denna frihet fungerar i verkligheten. Särskilt som omvärlden på en del sätt börjar likna situationen för några decennier sedan…GUillou1 i PT-74

Tankar 35 år efter U137:s grundstötning

Hela 35 år har gått sedan skarmavbild-2016-10-27-kl-08-51-15den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Gåsefjärden vid inloppet till Karlskrona. Sverige har knappast varit närmare en militär konfrontation med stormakten i öster som dessa oktoberdagar. Statsminister Fälldin stod fast och uttalade sina bevingade ord ”Håll gränsen!”.

När detta hände befann jag mig på SSU:s kursgård Bommersvik i Sörmland. Jag arbetade för Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL), som var ungdomsorganisationernas samarbetsorganisation i internationella frågor. I oktober 1981 arrangerade vi en konferens, förlagd till Bommersvik, inom det all-europeiska samarbete som då pågick. Vid de här konferenserna deltog företrädare för alla viktiga ideologiska inriktningar, från de officiella kommuniststyrda ungdomsorganisationerna i öst över socialdemokratiska, liberala och centerinriktade organisationer till högerns unga. Nästan alla europeiska länder, i väst såväl som i öst, var representerade.
Fortsätt läsa

Vilken väg väljer EU?

Har ägnat förmiddagen åt att junckerfölja debatten i Europaparlamentet om EU:s läge efter Brexit. Debatten stärkte ordföranden Jean Claude Junckers påstående om att EU befinner sig i en ”existensiell kris”. Nivån på debatten var högst varierande.

Dagens debatt utgick från ordförande Junckers linjetal. Innehållet var inte särskilt förvånande. Juncker arbetar ju sedan länge för att överföra mer makt till EU. Nu lyfte han fram kravet på en gemensam försvarsunion för EU och att en ”verklig utrikesminister” måste utses. Han påstod också att euron var ett ”uttryck för solidaritet”, vilket jag tror att greker och andra betvivlar.

Juncker sa också en del bra sakar som att han vill ta strid för det europeiska jordbruket. Han sa bland annat att ”jag kan aldrig acceptera att mjölk är billigare än vatten” – och det är det ju lätt att hålla med om. Frågan är förstås hur detta ska ske i praktiken.

Efter ordförandens tal följde en brokig diskussion av varierande kvalitet, där företrädare för de olika partigrupperna deltog. Jag fäste mig ännu en gång vid liberala Aldegruppens ordförande Guy Verhofstadt, den mest extreme statsbyggaren i parlamentet. Han verkar tro att mycket mer union skulle övertyga medborgarna om EU:s förträfflighet när allt tyder på att det är tvärtom. Det är något svårt att förstå hur han kan företräda en grupp där många av de övriga ledamöterna inte alls vill gå lika långt på vägen mot ett Europas Förenta Stater.
Nedan lägger jag in en text som jag skrivit efter att jag i förra veckan besökte Europaparlamentet i Bryssel tillsammans med kollegor i Föreningen Centerjournalister. Den handlar också om läget efter Brexit. Den ännu obesvarade frågan är ”Vilken väg väljer EU?” Frågan är om fredagens toppmöte med stats- och regeringscheferna i Bratislava kan ge någon antydan om svaret. Fortsätt läsa