Vilken väg väljer EU?

Har ägnat förmiddagen åt att junckerfölja debatten i Europaparlamentet om EU:s läge efter Brexit. Debatten stärkte ordföranden Jean Claude Junckers påstående om att EU befinner sig i en ”existensiell kris”. Nivån på debatten var högst varierande.

Dagens debatt utgick från ordförande Junckers linjetal. Innehållet var inte särskilt förvånande. Juncker arbetar ju sedan länge för att överföra mer makt till EU. Nu lyfte han fram kravet på en gemensam försvarsunion för EU och att en ”verklig utrikesminister” måste utses. Han påstod också att euron var ett ”uttryck för solidaritet”, vilket jag tror att greker och andra betvivlar.

Juncker sa också en del bra sakar som att han vill ta strid för det europeiska jordbruket. Han sa bland annat att ”jag kan aldrig acceptera att mjölk är billigare än vatten” – och det är det ju lätt att hålla med om. Frågan är förstås hur detta ska ske i praktiken.

Efter ordförandens tal följde en brokig diskussion av varierande kvalitet, där företrädare för de olika partigrupperna deltog. Jag fäste mig ännu en gång vid liberala Aldegruppens ordförande Guy Verhofstadt, den mest extreme statsbyggaren i parlamentet. Han verkar tro att mycket mer union skulle övertyga medborgarna om EU:s förträfflighet när allt tyder på att det är tvärtom. Det är något svårt att förstå hur han kan företräda en grupp där många av de övriga ledamöterna inte alls vill gå lika långt på vägen mot ett Europas Förenta Stater.
Nedan lägger jag in en text som jag skrivit efter att jag i förra veckan besökte Europaparlamentet i Bryssel tillsammans med kollegor i Föreningen Centerjournalister. Den handlar också om läget efter Brexit. Den ännu obesvarade frågan är ”Vilken väg väljer EU?” Frågan är om fredagens toppmöte med stats- och regeringscheferna i Bratislava kan ge någon antydan om svaret.

Vilken väg väljer EU? 
På fredag samlas EU:s stats- och regeringschefer till extra toppmöte i Slovakiens huvudstad Bratislava. EU-ledarna ska diskutera läget efter Brexit, britternas beslut att lämna unionen. Alla – utom Theresa May – kommer att finnas på plats. Fredagens möte kan ge en antydan om vilken väg EU väljer framöver.

Antingen drar man slutsatsen att EU bör koncentrera sig på genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och säkerhet eller så går man vidare mot en union med mer överstatlighet och centralisering. Båda vägarna har uttalade förespråkare.

För min del är jag övertygad om att det europeiska samarbetet bör koncentreras till de gränsöverskridande frågorna i ett samarbete mellan självständiga stater, Nationernas Europa. Besluten bör i övrigt så långt möjligt återföras till medlemsstaterna. Annars kommer fler länder att följa britterna. Tjeckiens president har redan lyft frågan om en folkomröstning i sitt land.

Starka krafter menar emellertid att slutsatsen av Brexit är mer överstatlighet och ökad centralisering med Europas Förenta Stater som mål. Företrädare för stora EU-länder som Tyskland, Frankrike och Italien verkar stå för en sådan inriktning. Jag håller med Sveriges förre finansminister Anders Borg om att det utan eftertanke är farligt ”att vid problem svara med ännu mer samarbete” (DI 9/9).

Nyligen besökte jag Europaparlamentet i Bryssel och kunde konstatera att även där råder osäkerhet om framtiden. Uppfattningarna varierar. Den mest extreme statsbyggaren är Guy Verhofstadt, gruppledare för liberala Alde. Den tidigare belgiske premiärministern har nu också utsetts till parlamentets representant i Brexitförhandlingarna.

Efter britternas omröstning skrev Verhofstadt ett förslag till betänkande som nu behandlas i utskottet för konstitutionella frågor. Några exempel på vad han föreslår:
-Kommissionen ska bli ”en äkta regering”. En regering som ska ”förses med en statskassa och budget som står i proportion till den uppgift den står inför”.

– En finansminister och en utrikesminister ska utses. Finansministern ska kunna ”ingripa i fastställandet av den ekonomiska politiken och finanspolitiken i medlemsstaterna”. Utrikesministern ska bli ”den viktigaste externa företrädaren för EU i internationella forum, inte minst FN”.

– Upprätta en europeisk försvarsunion, ”en pelare inom Nato”

-Slut på ”Europa à la carte”. Alla medlemsstater måste vara med i till exempel euron och Schengen.

Guy Verhofstadt tror att förslaget skulle göra EU populärt. Inget tyder dock på att han har rätt. Inte heller Fredrick Federley från Sverige och Anneli Jäätenmäki från Finland, centerpartiska parlamentariker, vill inte se det statsbygge deras gruppledare så aktivt driver. Jag har dock svårt att förstå hur de kan låta denne ”diehard European” hållas, även om han anses färgstark.

På fredag kan vi få en antydan om i vilken riktning stats- och regeringscheferna vill ställa kosan. Att den svenska EU-bevakningen är sämre än på länge är bekymmersamt. Behovet av diskussion om hur vi vill samarbeta i Europa framöver är stort.

Håkan Larsson, Rödön (c)

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *