Natoanslutning ingen självklarhet

En av de största besvikelserna Skärmavbild 2017-10-17 kl. 15.05.04sedan jag blev politiskt aktiv i centerrörelsen 1967 inträffade inför centerstämman i Falun 2015. Då gick majoriteten i partistyrelsen ut på DN Debatt och förklarade att de hade tagit ställning för ett svenskt Natomedlemskap. Utan att frågan diskuterats brett och förankrats i folkrörelsen. Så bör det inte gå till i ett demokratiskt folkrörelseparti i en så principiellt viktig fråga.

Även idag, 2017, är centerrörelsen delad i synen på Nato, liksom det svenska samhället överhuvudtaget. Enligt SOM-institutets undersökningar sjönk stödet för en svensk Natoanslutning bland Centerpartiets väljare från 52 procent 2015 till 35 procent 2016. Det är kanske inte så konstigt när de mäktigaste ledarna inom Nato idag heter Donald Trump och Recep Tayyip Erdoğan.

Jag anser fortfarande att vi i Sverige behöver en bred diskussion om försvar och säkerhetspolitik. Ska vårt land bli medlem i Nato behöver ett sådant beslut vara förankrad i folkviljan. Mycket viktigt är också att diskussionen samordnas med Finland så att, om möjligt, våra länder agerar samordnat. Likaså bör man diskutera hur det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet kan utvecklas även om länderna idag har olika relationer till Nato. Och är det verkligen så att en Natoanslutning skulle öka stabiliteten i norra Europa – eller är det precis tvärtom. En Natoanslutning är ingen självklarhet även om en del debattörer vill framställa det som så.

Självfallet har världen förändrats, liksom den säkerhetspolitiska situationen, sedan 1970-talet, då fortfarande det kalla kriget rådde. Dessutom har Sverige idag ett mindre eget försvar än då, en brist som oberoende av relationerna till Nato måste åtgärdas. Ändå anser jag att det finns mycket klokhet i det anförande Thorbjörn Fälldin höll vid Folk och Försvars konferens i Storlien den 6 februari 1978, som är relevant även idag, snart 40 år senare. Läs och begrunda:

Sverige är ett jämförelsevis litet land. Sverige har ett demokratiskt statsskick. Förutom den samhörighet, som betingas av ideologiska och kulturella traditioner, har vi också starka ekonomiska band till västvärlden. Samtidigt ligger vi i skärningspunkten mellan strategiska ointressen av stor vikt för båda stormakterna. Den ena av dessa är vår granne med politiskt, ekonomiskt och militärt betydelsefulla områden i vår omedelbara närhet.

 I detta läge är det för oss naturligt att, för det första, undvika att komma under den ena supermaktens inflytande och, för det andra, undvika att bli en utpost åt den andra supermakten. I den situationen är den alliansfria politiken alltjämt – och jag är övertygad om också för överskådlig framtid – den bästa lösningen på vårt säkerhetsproblem. 

Den alliansfria politiken ger oss möjlighet att uppnå två mål av central betydelse. Den ena är att vi kan stå utanför stormaktskonflikter i vår närhet. Det andra är att vi får speciella förutsättningar att bidra till att skapa ett system av internationell avspänning. Likaväl som att hålla Sverige utanför internationella konflikter syftar vår alliansfria politik till att påverka den globala miljön i fredlig riktning.

I fullföljandet av denna politik spelar inte minst vårt försvar en central roll.

Sverige ställning spelar helt naturligt en särskilt viktig roll för att vidmakthålla stabiliteten i det nordiska området. Den förhindrar att maktblocken i detta område ställs direkt mot varandra. För båda blocken är Norden ett flankområde inom vilket väsentliga positionsförändringar skulle kunna påverka den i Europa rådande balanssituationen. 

Väsentliga försvagningar av det svenska försvarets styrka i förhållande till omvärlden skulle kunna rubba denna bild av stabilitet och balans i Nordeuropa. De skulle kunna leda till ökat tryck från supermakterna på främst våra grannländer samt, i ett konfliktläge, till att förberedelser vidtas för att förhindra att motsatta blocket skaffar sig kontroll över det nordiska området. En fast och konsekvens utrikes- och försvarspolitik främjar därför freden och stabiliteten i norra Europa. Det torde även ligga i andra länders intresse att denna politik fullföljs.

Alliansfriheten ger oss också speciella möjligheter att genom en aktiv utrikespolitik inom nedrustning, i de europeiska säkerhetsfrågorna, i FN och internationella utvecklingsfrågor arbeta för en sådan fredlig utveckling internationellt som ytterst gagnar vårt eget oberoende. De internationella nedrustningsansträngningarna – i vilka Sverige som bekant sedan länge intar framskjutna positioner – har på senare år fördjupats och breddats till nya problemområden. Detta har gett oss anledning att ytterligare intensifiera våra ansträngningar på det internationella planet. Jag tänker då bl a på den under de senaste åren aktuella frågan om en ny ekonomisk världsordning, vilken också inrymmer säkerhetspolitiska aspekter.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *