I vissa kretsar är journalisten Po Tidholm en ganska omstridd man. Han är sedan länge starkt engagerad i landsbygdsfrågor men har inte ansetts komma med några förslag till lösningar. Den som tycker så får skäl att ompröva sin kritik när hen läser Tidholms nya bok Läget i landet med underrubriken 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror (Teg Publishing).

Po Tidholm konstaterar att Sverige avhände sig många regionalpolitiska verktyg i och med EU-inträdet 1995. Nu kunde vi inte längre bedriva samma aktiva politik när det gäller landsbygd, jordbruk och regional utveckling från statens sida. EU:s regelverk sätter gränser, en marknadisering av välfärden har blivit en konsekvens.

Urbaniseringen har fortsatt och den urbana normen har blivit en stark drivkraft. Staten har i hög grad medverkat till detta. Mellan 1995 och 2015 förlorade Sveriges landsbygdskommuner ungefär 30000 statliga jobb, samtidigt som 12000 nya skapades i Storstockholm. Tidholm konstaterar vidare att medan Solna under perioden 2001 till 2013 fick ett tillskott med unga på 300 procent tappade kommuner som Övertorneå och Dorotea över 60 procent av sina unga. Sorgligt i sammanhanget är att den urbana normen inte bara driver unga att flytta, den stigmatiserar dessutom de som väljer att stanna kvar. Så kan vi inte ha det i fortsättningen.

Hur ska då detta förändras? Po Tidholm pekar på Norges geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter och del av vattenkraftens och andra naturresursers värden. Hittills har ju de flesta partier viftat bort dessa kraftfulla åtgärder för att ta hela landet i bruk, men trägen vinner förhoppningsvis. Jag är övertygad om att en stor del av den framgångsrika norska distriktspolitiken kan överföras till vår sida av Kölen om den politiska viljan infinner sig.

Tidholm konstaterar att skillnaden i kommunalskatt 2014 var 5,34 kr. En sjuksköterska i Vilhelmina får efter skatt ungefär 13000 kronor mindre om året än en sköterska i Stockholm med samma lön. Faktum är att skatteutjämningssystemet effektivt döljer var värden skapas och får närande kommuner att framstå som tärande. Så kan det förstås inte fortsätta, systemet måste ändras och de lokala och regionala skattebaserna vidgas. Skattesystemet behöver reformeras i grunden.

Landsbygdskommittén har över partigränserna glädjande nog enats om en del steg i rätt riktning, om än alldeles otillräckligt. Frågan är vad regeringens proposition kommer att innehålla, om den kommer före valet. Jag håller med Po Tidholm om att det säkert krävs en bred politisk samling för att åstadkomma verklig förändring, rättvisa förutsättningar åt alla delar av landet. Man måste sätta sig ned, bestämma sig för vad man vill och vad det får kosta.

Po Tidholm har ett vänsterperspektiv, men det är ändå främst Centerpartiet han sätter sitt hopp till. ”Centerpartiet är själva lackmuspapperet, partiet förkroppsligar hela landsbygdsfrågans problematik”, skriver han. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har gamla lösningar på nya problem och Miljöpartiet sitter fast i ett urbant perspektiv. Moderaterna bryr sig inte, Kristdemokraterna finns inte och Liberalerna är frånvarande i debatten.

Ändå hoppas Po Tidholm på en politisk samling för rättvisa åt landsbygden. Jag hoppas att det blir möjligt så snart som möjlgit – och Centerpartiet har en nyckelroll för att åstadkomma detta. Det är dags gå från ord till handling för att ta hela landet i bruk. Läget i landet – och då handlar det om hela landet – kan utan tvekan bli bättre.

Håkan Larsson
En annan aktuell och läsvärd bok som tar upp frågorna om landsbygd och stad är Arne Müllers ”Stockholm, städerna och Resten” (Ord & visor förlag). Förhoppningsvis innebär den allt intensivare debatten att regional rättvisa hamnar högt upp på den politiska agendan inför nästa års val.
Vill man arbeta enligt parollen ”Stad och land – hand i hand” måste det få konsekvenser i den praktiska politiken.