Att förstå Ryssland

För 46 år sedan – 1971 – läste jag Skannadryska vid Stockholms universitet. En av lärarna var en ung slavist, Bengt Jangfeldt. En sak som fastnade hos mig var när han föreläste var den ryska ”miren”. Mir är ett fantastiskt ryskt ord som betyder såväl by, världen som fred. Allt i ett och samma ord. För mig gav ordet och dess betydelse inspiration i den lokalsamhällesdebatt som Centerns Ungdomsförbund (CUF) drog igång ett par år senare även om inspirationen till denna debatt främst kom från Norge.

Jag har inte träffat Bengt Jangfeldt under åren sedan dess, men läst en del av honom i artiklar och böcker. Idag är han en av Sveriges främsta Rysslandskännare. Därför öppnade jag hans nyutkomna bok ”Vi och dom” med underrubriken ”Om Ryssland som idé” (Wahlström & Widstrand) med stort intresse – och jag blev inte besviken.

För den som vill förstå vad som händer i dagens Ryssland är ”Vi och dom” en värdefull kunskapskälla. Boken följer den ryska idéhistorien från Peter den store till Vladimir Putin och visar att det hela tiden pågår en ständig kamp mellan ”slavofiler” och ”europeer”. Genom att skaffa kunskap om hur ryssarna ser på sig själva och omvärlden blir det lättare att förstå dagens situation.

Peter den store försökte med viss framgång reformera Ryssland i början av 1700-talet. Han hämtade inspiration från väst, men snart kom en motreaktion. Sedan dess har utvecklingen böljat fram och tillbaka, inte sällan språngvis som Jangfeldt konstaterar. Vissa tider har landet strävat efter att reformeras med inspiration från västra Europa, under andra tider har man betraktat väst som dekadent och den egna civilisationen som överlägsen.

Ryssarna har många gånger känt sig missförstådda av omvärlden. Så är det säkert även idag. Bengt Jangfeldt citerar 1800-talspoeten Fjodor Tiuttjev som skrev så här:

Ryssland kan ej med förståndet fångas

eller med vanlig måttstock mätas.

Hon har en egenartad skepnad;

på Ryssland kan man bara tro

Den kände författaren Fjodor Dostojevskij konstaterade för sin del att ”vi äger alla folks geni och dessutom det ryska geniet, vi kan alltså förstå er medan ni aldrig kan förstå oss”. Under slutet av 1800-talet växte en rörelse fram som menade att Ryssland var en ”eurasiatisk” värld som är skild både från väst och öst med en ortodoxa tron som grund. Ryssland skulle bli en ”ideokratisk” idealstat, baserad på idéer före folkstyre.

Under 70 år av kommunism var Ryssland i form av Sovjetunionen en ”ideokratisk” stat där Kyrkan ersattes av Partiet. Michail Gorbatjov ville på 1980-talet reformera denna stat, skapa avspänning och närma den till väst i ”ett gemensamt europeiskt hus”. Det slutade med att kommunismen föll och plötsligt blev det fritt fram för marknadskrafterna. Nyliberala ekonomer från väst kallades in och företagsamma ”oligarker” roffade åt sig när den gemensamma egendomen såldes ut. Det fanns varnande röster som nobelpristagaren Solzjenitsyn som menade att det inte så snabbt går att införa demokrati av västerländsk modell efter det fasansfulla kommunistiska experimentet. Bakslaget kom också; Bengt Jangfeldt konstaterar att den ”europeiska” perioden egentligen varade mindre än tre år, mellan 1991 och 1994. Snart växte eurasianismen åter sig stark, främst i form av rörelsen Pamjat (Minne).

1996 gav Boris Jeltsin sina medarbetare i uppdrag att fundera ut ”vilken nationell idé, nationell ideologi som är den viktigaste för Ryssland.” Svaret kom från Alexander Dugin, som 1997 gav ut boken ”Geopolitikens grunder”. En bok som, enligt Jangfeldt, har haft större betydelse för utvecklingen i Ryssland än någon annan politisk skrift i modern tid. Dugin, som började som antikommunistisk dissident, hämtade inspiration från högernationalister i väst och tidigare panslavistiska ryska tänkare. Resultatet blev, som Jangfeldt skriver, ett hopkok på rödbruna idéer.

De här idéerna kom så småningom att påverka Vladimir Putin, som blev Rysslands president vid millennieskiftet 2000. Till en början höll han dock öppet för samarbete västerut, inte minst med USA efter terrorattacken i New York 2001. Putin förklarade också vid ett besök i Polen att Ryssland är ett ”europeiskt land”. Från USA:s och EU:s sida tog man emellertid inte dessa samarbetsinviter på allvar, vilket många har kritiserat.

I stället fick Dugin och hans eurasiatiska idéer åter ökat inflytande. Ett Ryssland utan imperium är ingenting och drömmar om ett tusenårigt ryskt imperium började spridas. Putin förklarade i denna anda 2005 att Sovjetunionens fall var ”århundradets största geopolitiska katastrof”. Alltså bör ett imperium, nu ett eurasiatiskt, återupprättas…

Dugin förklarade att fienden fortfarande var USA och att Ryssland därför borde ”så geopolitiskt kaos i den amerikanska inrikespolitiken, uppmuntra alla former av separatism och etniska, sociala och rasmässiga konflikter, aktivt stödja dissidentrörelser, extremistiska, rasistiska och sekteristiska grupper”. Frågan är om det är just detta som man sysslar med i de omtalade ryska ”trollfabrikerna”…

Frågan är hur mycket Alexander Dugins extrema idéer egentligen påverkar Putin och rysk politik. Helt friktionsfritt är förhållandet inte; när Dugin kritiserade Putin för att vara obeslutsam blev han av med sin professur vid Moskvauniversitetet. Hursomhelst har Ryssland under Vladimir Putins tid vid makten betecknats av ”en stadig utveckling från tron på en fri marknad till statskapitalism, från en trevande demokrati i västerländsk tappning till en skendemokrati, från ett pluralistiskt medielandskap till ett statsstyrt, enkelt uttryckt från europeism och liberalism till konservatism och nationalism”.

”Ryssland är inte som vilket annat land som helst”, citerar Bengt Jangfeldt sig själv från 1971. Det är lätt att instämma. En sak är säker; ”alla försök att försöka påtvinga Ryssland en politisk och ekonomisk kultur utifrån är dömda att misslyckas”. Samtidigt tror jag att det är viktigt att vi upprätthåller kontakter på olika nivåer med grannen i öster. Utan dialog och influenser utifrån är risken stor att Ryssland vänder sig ännu mer inåt och känner sig ännu mer hotat av omvärlden – och det kan visa sig verkligt farligt.

Bengt Jangfeldts bok hjälper oss i varje fall att förstå Ryssland lite bättre.

Håkan Larsson

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *