Kategoriarkiv: Böcker

Nyttiga perspektiv på rasbiologin

Inte sällan attackeras Centerpartiet i den dagspolitiska debatten för att ha en ”brunfärgad” historia. Som slagträ används ofta formuleringar i föregångaren Bondeförbundets program från 1933. Där sägs bland annat följande: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Självfallet är detta en motbjudande formulering, som Centerpartiet för övrigt många gånger har tagit avstånd ifrån. Ändå upprepas anklagelserna av politiska motståndare.

Sanningen är att hela det svenska samhället var präglat av dessa uppfattningar under de första decennierna av 1900-talet.

Jag har nu läst en viktig, nyutkommen bok om den kanske viktigaste ideologen bakom rasbiologin Gustaf Retzius, ”Skallmätaren, Gustaf Retzius – hyllad och hatad” (fritanke.se) av Nils Uddenberg. Det är på många sätt en fantastisk bok som ger inblick i hur den svenska akademiska eliten levde under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Boken ger en mycket upplysande bild om tidsandan under denna epok.

Gustaf Retzius far och farfar var båda professorer och han gifte sig med Anna Hierta, dotter till den kände liberale tidningsmannen och entreprenören Lars Johan Hierta, mannen bakom Aftonbladet. Gustaf och Anna var liberaler som arbetade för arbetarnas rättigheter, stöttade fackföreningar och kvinnosakskvinnor samtidigt som de drev sociala projekt. På äldre dar kom de dock på kant med en del av sina tidigare åsiktsfränder.

Under en period ägde de Aftonbladet, där Gustaf skrev många texter. Läs mer

Ett starkt Norden bra för oss alla!

Kan vi åter lyfta upp det nordiska samarbetet på den politiska agendan? Ett starkt Norden skulle vara bra inte bara för oss själva utan också för Europa och världen i övrigt.
Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj bör vi även fundera över hur vi vill se samarbetet i Norden i framtiden. Det vore fatalt om så mycket makt överförs till Bryssel så att det försvårar ett fördjupat och utvecklat nordiskt samarbete.

—–

Inför folkomröstningen om EG/EU 1994 arbetade jag aktivt för ett nej till svenskt inträde i unionen. Mitt – och många andra kritikers – alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att bli medlem i Brysselunionen. Jag är fortfarande övertygad om att det hade varit ett bra alternativ.

Tyvärr spelades också den gången de nordiska länderna ut mot varandra. Finland, där man visste att stödet för EU-inträde var starkast, främst av säkerhetspolitiska skäl, fick folkomrösta först. Därefter var det Sveriges tur och jag är övertygad om att de hade blivit ett nej hos oss om folkomröstningarna hade skett samtidigt. Det var Finlands ja som fick en knapp majoritet av svenskarna att följa exemplet. Norge, där motståndet var starkast, fick enligt upplägget rösta sist men de norska väljarna stod fast och röstade nej till EU-inträde.

Inte kört för samarbete
När de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel var vi många som trodde att det nu var mer eller mindre kört för ett närmare samarbete under överskådlig tid. Och visst hade vi säkert nått längre i samarbetet i Norden om vi hade valt samma väg vid folkomröstningarna för 25 år sedan. Men jag har ändå med tiden kommit fram till att det inte är kört för ett fördjupat samarbete i vår gemensamma region. Läs mer

Hög tid att diskutera hur vi vill samarbeta i Norden och Europa

Bilden: Intressanta böcker att läsa inför valet till Europaparlamentet

Snart är det val igen. Skärmavbild 2018-10-04 kl. 10.34.49Den 26 maj nästa år ska vi välja våra svenska representanter till Europaparlamentet. Diskussionen om hur vi vill samarbeta med omvärlden, med våra nordiska grannar och i EU lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro. Medierna och partierna förefaller närmast ointresserade av en bred folklig debatt. Resultatet blir att Sverige närmast viljelöst följer med i utvecklingen mot ett Europas förenta stater. Så kan det inte få fortsätta.

Jag beklagar fortfarande att de nordiska länderna spelades ut mot varandra 1994. Regeringarna valde då att först låta Finland, där stödet för EU-inträde var störst, folkomrösta först, därefter Sverige och till sist Norge. Hade folkomröstningarna hållits samtidigt är jag övertygad om att även en majoritet av svenskarna hade valt att säga nej till medlemskap i Unionen.

Mitt och många andras alternativ för 24 år sedan, 1994, var ett starkt Norden som kunde samarbeta med EU utan att vara en del av Unionen. Nu splittrade i stället EU de nordiska länderna eftersom man valde olika relationer till Bryssel. Jag är fortfarande övertygad om att ett starkt Norden utanför EU även idag skulle ha spelat en viktig roll i Europa och globalt. Tillsammans skulle de nordiska länderna spela en långt större roll internationellt än var för sig. Läs mer

När man prövas utvecklas man

Så har även jag läst Annie Lööfs bokAnnies bok Sanningens ögonblick (Ekerlids förlag). Det är en välskriven och lättläst bok som främst beskriver Annies egen väg som partiordförande sedan valet i Åre 2011. Den som vill veta närmare hur Annie har haft det sedan hon som 28-åring valdes att leda Centerpartiet fram till idag kan hämta mycket information ur den här boken.

Bokens rubrik inträffade då Annie och hennes man var på semester i Thailand kring årsskiftet 2012/2013, lite mer än ett år efter Årestämman. Konvulsionerna kring förslaget till idéprogram inom centerrörelsen var så stora att ordföranden måste visa att hon klarade av att leda i en svår tid. Då var det bara att resa hem. Det var verkligen en tuff situation, ett sanningens ögonblick. Inte blev det bättre av att partiet låg klart under fyraprocentsspärren i flera opinionsundersökningar. Det var kris i partiet, helt enkelt.

Jag minns mycket väl hur upprörda många var över de extrema nyliberala inslagen (platt skatt, månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fri invandring etc) i förslaget. Många centerpartister kände inte igen sitt parti och reagerade med kraft. Även de som inte varit särskilt engagerade höjde rösten. Från Centerpartiet i Krokoms kommun skrev vi ett tydligt mycket kritiskt remissyttrande. Liknande reaktioner kom från nästan alla delar av landet.

Annie Lööf hade tillhört den nyliberalt påverkade unga generationen centerpartister, men nu lyfte hon sig över detta och tog hon ansvar för partiet. Efter hemkomsten förklarade hon att ”jag är inte nyliberal” och att hon är motståndare till nattväktarstaten. Vidare att samhället har ansvar för att ge alla en social grundtrygghet. Det mesta av de nyliberala inslagen togs också bort och det idéprogram som antogs senare under våren 2013 är i huvudsak att ett genuint centergrönt program. För första gången skrevs det dock i ett partiprogram in att Centerpartiet är ett liberalt parti. En liberalism som är ”grön, decentralistisk och social”. Läs mer

Varför vet vi så lite om Tadzjikistan?

För 38 år sedan, 1979, besökteSkärmavbild 2017-12-29 kl. 14.07.56 jag Dusjanbe, huvudstad i dåvarande sovjetrepubliken Tadzjikistan. Jag deltog i en delegation från Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL) till motsvarande organisation i Sovjetunionen, KMO. När vi kom till Moskva fick vi veta att vi dagen därpå skulle resa till Tadzjikistan, vilket självfallet var spännande.

Mitt intryck den gången var att Tadzjikistan var ett nybyggarland på frammarsch. Det fanns många unga ryssar och ukrainare som byggde kraftverk, vägar och nya hus i Dusjanbe. De tadzjiker vi såg sopade gator eller gick runt på de breda esplanaderna. Det verkade inte vara några närmare och mer omfattande kontakter mellan folkgrupperna.

Dusjanbe var en vacker och ganska fräsch stad med breda alléer, kantade med träd. Vi gjorde också en biltur söderut på den ganska glesbebyggda landsbygden till gränsen till Afghanistan. Strax efter vårt besök invaderade sovjetiska styrkor detta land, ett dyrt krig både politiskt och mänskligt. Konsekvenserna lever vi fortfarande med.

Vad har då hänt i denna centralasiatiska republik sedan 1979? I våra medier förekommer detta land ytterst sällan. Därför var det med intresse jag öppnade den unga norska författaren Erika Fatlands bok Sovjetistan (Leopold förlag), där hon målande berättar om sin resa genom Tadzjikistan – och övriga centralasiatiska republiker, Turkmenistan, Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan. Läs mer

Läget i landet kan bli bättre

I vissa kretsar är journalisten Läget i landetPo Tidholm en ganska omstridd man. Han är sedan länge starkt engagerad i landsbygdsfrågor men har inte ansetts komma med några förslag till lösningar. Den som tycker så får skäl att ompröva sin kritik när hen läser Tidholms nya bok Läget i landet med underrubriken 89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror (Teg Publishing).

Po Tidholm konstaterar att Sverige avhände sig många regionalpolitiska verktyg i och med EU-inträdet 1995. Nu kunde vi inte längre bedriva samma aktiva politik när det gäller landsbygd, jordbruk och regional utveckling från statens sida. EU:s regelverk sätter gränser, en marknadisering av välfärden har blivit en konsekvens.

Urbaniseringen har fortsatt och den urbana normen har blivit en stark drivkraft. Staten har i hög grad medverkat till detta. Mellan 1995 och 2015 förlorade Sveriges landsbygdskommuner ungefär 30000 statliga jobb, samtidigt som 12000 nya skapades i Storstockholm. Tidholm konstaterar vidare att medan Solna under perioden 2001 till 2013 fick ett tillskott med unga på 300 procent tappade kommuner som Övertorneå och Dorotea över 60 procent av sina unga. Sorgligt i sammanhanget är att den urbana normen inte bara driver unga att flytta, den stigmatiserar dessutom de som väljer att stanna kvar. Så kan vi inte ha det i fortsättningen. Läs mer

Att förstå Ryssland

För 46 år sedan – 1971 – läste jag Skannadryska vid Stockholms universitet. En av lärarna var en ung slavist, Bengt Jangfeldt. En sak som fastnade hos mig var när han föreläste var den ryska ”miren”. Mir är ett fantastiskt ryskt ord som betyder såväl by, världen som fred. Allt i ett och samma ord. För mig gav ordet och dess betydelse inspiration i den lokalsamhällesdebatt som Centerns Ungdomsförbund (CUF) drog igång ett par år senare även om inspirationen till denna debatt främst kom från Norge.

Jag har inte träffat Bengt Jangfeldt under åren sedan dess, men läst en del av honom i artiklar och böcker. Idag är han en av Sveriges främsta Rysslandskännare. Därför öppnade jag hans nyutkomna bok ”Vi och dom” med underrubriken ”Om Ryssland som idé” (Wahlström & Widstrand) med stort intresse – och jag blev inte besviken.

För den som vill förstå vad som händer i dagens Ryssland är ”Vi och dom” en värdefull kunskapskälla. Boken följer den ryska idéhistorien från Peter den store till Vladimir Putin och visar att det hela tiden pågår en ständig kamp mellan ”slavofiler” och ”europeer”. Genom att skaffa kunskap om hur ryssarna ser på sig själva och omvärlden blir det lättare att förstå dagens situation.

Peter den store försökte med viss framgång reformera Ryssland i början av 1700-talet. Han hämtade inspiration från väst, men snart kom en motreaktion. Sedan dess har utvecklingen böljat fram och tillbaka, inte sällan språngvis som Jangfeldt konstaterar. Vissa tider har landet strävat efter att reformeras med inspiration från västra Europa, under andra tider har man betraktat väst som dekadent och den egna civilisationen som överlägsen. Läs mer

En skicklig, självsäker och fräck herre

Egentligen är nog bara Olof Palme Skannad 3som – bland svenska politiker – under det senast seklet har varit mer känd internationellt än Carl Bildt. Att båda herrarna från Östermalm har varit kompetenta och skickliga råder ingen tvekan om. Annars skulle de inte blivit statsministrar och medlare i internationella konflikter.

Samtidigt råder det knappast någon tvekan om att Palmes och Bildts framgångar också beror på stort självförtroende och fräckhet. Bådas skicklighet i att domptera media ska inte underskattas. Det är en konst att inte svara på frågor och den behärskar särskilt Carl Bildt.

När jag läser Björn Hägers bok ”Uppdrag Bildt, En svensk historia” (Norstedts) bekräftas detta många gånger om. Det är en innehållsrik och läsvärd bok även om Häger inte fick mer än en kvarts audiens med Bildt i Almedalen 2014. I stället fick han sätta sig i Kungliga biblioteket och söka på ”Carl Bildt” – vilket gav 64840 träffar. Så nog fanns det material att gräva i. Nu föreligger resultatet, en tjock bok på 644 sidor. Läs mer

Mannen som avgjorde folkomröstningen om EU

Bild 1: Omslaget till den nyutkomna boken ”Spårbyten”.
Bild 2: Ledare ur ÖP från april 1994 om ett klart EU-nej från Jämtlandscenterns distriktsstämma (85 röster mot 9).

Bo Dockered är den kanske Skannad 4mest betydelsefulle bondeledaren Sverige har haft. Mycket tyder nämligen på att det var han som först fick den egna organisationen LRF, därefter Centerpartiet och till sist väljarna i folkomröstningen 1994 att säga ja till EU-medlemskap. Han var naturligtvis inte ensam om att ha haft en förmodligen avgörande betydelse, men utan hans agerande som ”Ja-lokomotiv” betvivlar jag att Sverige idag skulle vara medlem i Europeiska unionen.

Jag, som hade en annan uppfattning än LRF-ordföranden när EU-frågan blev aktuell, beklagar än idag att han var så framgångsrik på det här området. Mitt alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att underkasta sig Bryssels regelverk. Det tror jag att vi hade varit betjänta av på samma sätt som att vi ska vara glada över att ha kronan kvar efter folkets nej 2003.

När jag läser Bo Dockereds memoarbok ”Spårbyten”, skriven tillsammans med Pär Fornling och utgiven på Arena förlag, kommer jag ihåg EG/EU-debatten under första halvan av 1990-talet som vore den igår. Jag skrev många ledarartiklar i de här frågorna inför folkomröstningen på Östersunds-Postens ledarsida och kritiserade inte sällan bondeledaren Dockered. På ÖP:s ledarsida argumenterade vi konsekvent för ett nej till inträde i Brysselunionen. Läs mer

”Världens bästa bönder” behöver bättre lönsamhet

Bilden: Enigheten var Fores Boksläppöverraskande stor om vikten av att utveckla det svenska jordbruket när Helena Jonsson släppte sin nya bok. Från vänster: LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, miljöprofessor Johan Rockström, LRF-ordföranden Helena Jonsson och moderatorn, Fores vd Mattias Goldmann.

Nyligen var jag med på avgående LRF-ordföranden Helena Jonssons boksläpp i den gröna tankesmedjan Fores lokaler i Stockholm. I Sverige ser inte ut som du tror (8tto förlag) ger hon sin syn på det svenska jordbrukets utmaningar och möjligheter.

Mest intressant denna dag var emellertid inte boken, i sig mycket läsvärd, utan diskussionen denna afton. Inbjudna recensenter var LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och miljöprofessorn Johan Rockström. Det som framfördes förebådar förhoppningsvis en ny tid då Sveriges bönder får det stöd och det beröm de förtjänar. Jag blev positivt överraskad.

De tre var överens om böndernas nyckelroll om Sverige ska bli världens första fossilfria samhälle och visa vägen mot en hållbar framtid. En del ”miljövänner” framför annars en okunnig kritik om att bönderna skulle bedriva ett miljöskadligt ”industrijordbruk”. Miljöprofessor Rockström vet bättre och även om mer måste göras slog han fast:

Vi har världens bästa bönder, världens bästa djurhållning och det minsta antibiotikaanvändandet. Detta är något att vara stolt över – och då bör vi också föra en politik som ger jordbruket goda förutsättningar. Läs mer