Kategoriarkiv: Böcker

Mannen som stack ut

En av de sista böckerna som Kjell Albin Abrahamson författade handlade om Victor Hugo Wickström (1856 – 1907). En intressant, men idag i stort sett bortglömd, man. Victor Hugo var redaktör i Östersund, för Jämtlands-Posten, i slutet av 1800-talet. Där förde han intensiva diskussioner med två andra publicister, Johan L Saxon, Jämtlands tidning, och Agaton Burman, Östersunds-Posten.

Striderna mellan de tre tidningsredaktörerna i Östersund är värda en egen text, men jag är mest fascinerad över att denne Victor Hugo var Sveriges förste världsreporter. Varje år företog han sig långa resor runt om i världen med tåg och båt. Långt innan alla andra journalister.

Den som exempelvis läser boken I öster- och västerled (Bonnier 1900) får följa med Victor Hugo tillRyssland, bland annat till Gammalsvenskby, till Grekland, till Konstantinopel och till Frankrike. Så bläddrar jag i en annan liten bok, Två föreläsningar, Varer svenske och Viktor Rydbergs hjärtetankar (Bonnier 1901) och får följa Victor Hugo till USA, där han håller föreläsningar för svenskamerikaner i San Francisco, Denver, Minneapolis, Chicago och New York. Så höll han på. Detta är bara två exempel på alla de böcker han författade. Parallellt som han var chefredaktör hemma i Östersund reste han runt jorden och publicerade varje år flera böcker. Läs mer

En tänkvärd betraktelse av dagens värld

Mycket har hänt i det politiska landskapet sedan 1990-talet. Såväl i Sverige som runt om i världen. För 25 år sedan levde de flesta i tron att demokratin var vunnen i de flesta länder och enpartisystem och starka diktatoriska ledare var begrepp som snart skulle ha förpassats till historien.

Idag vet vi att så inte är fallet. I land efter land vinner auktoritära krafter allt större inflytande och folkstyret, demokratin, sätts på undantag. Anne Applebaum ger i sin aktuella bok Demokratins skymning (Albert Bonniers förlag) en mycket tänkvärd överblick vad som är på väg att ske.

Applebaum, som är gift med den tidigare polske utrikesministern Radek Sikorski och polsk medborgare, börjar med att berätta om den trevliga nyårsfest de ordnade på familjen Sikorskis gård vid millennieskiftet, den 31 december 1999. Många vänner var på plats; journalister, diplomater och politiker. Främst var det personer ur den nya polska ”liberala” intelligentian som var på plats.

Vi var överens om demokrati, om vägen till välstånd, om åt vilket håll allt gick. Den stunden är förbi. Nu, tjugo år senare, skulle jag gå över gatan för att undvika några av dem som var med den kvällen. De i sin tur skulle inte bara vägra att stiga in i vårt hus, de skulle skämmas för att erkänna att de någonsin varit där. Läs mer

Vilken EU-inställning man än har är det viktigt att känna historien

Bilden: Ingmar Karlssons bok sätter in EU och Europa i sina historiska sammanhang. Mycket läsvärd.

I skuggan av coronan händer mycket inom EU. Starka krafter – med Frankrikes president Emanuel Macron i spetsen – agerar för närvarande för att ge Unionen egen beskattningsrätt, eller som det heter ”egna medel”. Det är en av många åtgärder för att successivt överföra makt från medlemsstaterna till unionen. Att federalisterna tar chansen att ta ytterligare några steg mot ett Europas Förenta Stater råder i varje fall ingen tvekan om.

Jag förespråkar själv ett fortsatt, i huvudsak mellanstatligt, europeiskt samarbete i genuint gränsöverskridande frågor som handel, miljö och brottsbekämpning. Däremot är jag kritisk till fortsatt centralisering i ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater dominerat av Tyskland och Frankrike. Grundläggande är, vad man än personligen tycker, att sådana steg är förankrade i folkviljan. Det är en grundläggande, demokratisk princip. Men idag är det nästan tyst.

Oberoende av grundinställning till EU är det av största vikt att känna historien, hur diskussionerna har gått under tidigare epoker. Den som vill känna den europeiska historien kan hämta kunskap ur Ingmar Karlssons bok Europa, En historia i tid och rum (Historiska media), som kom ut tidigare i år. Karlsson, tidigare diplomat och ambassadör med småländska rötter, är mycket kunnig och vet vad han skriver om. Jag träffade honom i Istanbul 2005, under min riksdagstid, när han var generalkonsul där. Läs mer

En av vår tids viktigaste politiker

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Läs mer

De första 70 åren…

När jag var liten lyssnade jag med stora öron när farfar, morfar eller någon annan i den äldre generationen berättade om hur det var ”förr”. Då handlade det om vad som hände kring sekelskiftet 1900. Det var förstås spännande att höra, men de skrev aldrig ned sina minnen.

Jag berättar förstås gärna för mina barnbarn om hur det var att växa upp på 1950- och 60-talen, men vill gärna att de också ska ha minnena på pränt. Därför har jag skrivit ihop boken De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm. Den har tryckt i liten upplaga är främst ämnad för familjen.

Jag är hursomhelst lite stolt över att ha tagit mig samman och skrivit ned mina minnen från att jag föddes i Skärstad i Småland 1950 och fram till idag då jag lever på Rödön i Jämtland. Med dagens teknik är det dessutom lätt att komplettera och trycka en ny upplaga. Hur det blir med det får vi se.

Så här skriver jag på bokens baksida:

Sjuttio år är en lång tid i en människas liv, men en kort tid i historien. Ändå har väldigt mycket hänt sedan jag såg dagens ljus i Småland 1950. Jag har fått vara med om en fantastisk omvandling av det svenska samhället och själv gjort vad jag kan för att påverka utvecklingen.

Min hembygd Skärstad var starkt präglad av folkrörelser, särskilt de frikyrkliga. Här fanns även en stark centerrörelse. Allt detta har i hög grad påverkat min livsbana och gjort mig till den jag är.

Jag har på olika sätt varit aktiv inom centerrörelsen i mer än ett halvsekel. Det har gett mig mycket. Allra viktigast är att det var tack vare ungdomsförbundet CUF som jag träffade Maria, min fru. Idag är vi en familj med barn och barnbarn som jag är oerhört glad och tacksam för. Jag hoppas få vara med ett bra tag till i denna fina familj och inte minst följa barnbarnen på deras väg mot framtiden. Med all de möjligheter och utmaningar vi står inför.

Om detta skriver jag i den här skriften, ”De första 70 åren – från Småland till Jämtland via Stockholm”. Den har gången har jag gjort det mesta själv, även när det gäller redigering och design.

Nära folket genom 100 år

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Läs mer

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Läs mer

Gedigen bok om omstritt statsråd

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Läs mer

Vår föränderliga tid

Det har hänt mycket på 30 år. Både hos oss i Sverige och i vår omvärld. När kommunismen plötsligt föll och järnridån öppnades trodde de flesta på att den liberala, demokratiska demokratin var framtiden både i väst och öst. Idag kan vi konstatera att utvecklingen inte riktigt stämmer med förhoppningarna 1989/1990.

Under helgerna har jag studerat flera intressanta böcker om vår samtidshistoria. Några av dem handlar om högerpopulismens framgångar de senaste decennierna. Konturerna av en annan framtid har successivt vuxit fram såväl i vårt land, i Europa som i världen i övrigt.

Polen och Ungern

Den första boken är Hotet mot demokratin, högerpopulismens återkomst i Europa och USA (Historiska media) av Martin Gelin och Erik Åsard. Särskilt intressanta tycker jag att Åsards genomgångar av den auktoritära utvecklingen i Polen och Ungern är. Vi får följa såväl Lag och rättvisas (PiS) som Fidesz väg till makten i Warszawa och Budapest.

Även om de högerpopulistiska, ”illiberala”, ledarna Jaroslaw Kaczynski och Victor Orban har olika framtoning står de på många sätt för samma politik. Så snart deras partier har fått makten i regeringskanslierna har arbetet på att koncentrera makten till sig själva dragit igång. Rättsväsendet har börjat styras politiskt samtidigt som kontrollen har tagits över medierna, främst public service, vilka har omvandlats till rena propagandakanaler för makten. Tusentals statstjänstemän och journalister, som inte ansetts tillräckligt lojala, har förlorat sina jobb. Längst har utvecklingen i centralistisk och auktoritär riktning gått i Ungern. Läs mer

Lär av historien för framtiden!

Att känna sin historia är en bra grund för att förstå nuet och på bästa sätt möta framtiden. Det gäller inte minst politiska partier. I dagens Sverige är dock kunskaperna bland de partiaktiva om vad som varit under det gångna seklet inte särskilt stora. Det är i varje fall mitt intryck och det gäller inte minst mitt eget parti, Centerpartiet.

Bondeförbundets/Centerpartiets största framgångsperiod, hittills, inträffade från mitten av 1950-talet och under de följande två decennierna. Då breddades och stärktes partiet kraftigt. I valet till riksdagens andra kammare 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1973 hade stödet vuxit till 25,1 procent. Det växande folkliga stödet var självfallet inte följden av en slump. Bakom framgångarna låg ett medvetet och målmedvetet arbete, politiskt och organisatoriskt.
(Bild 1: Gustaf Jonnergård, partisekreterare 1951-76, spelade en nyckelroll för Centerpartiets breddning och idéutveckling.)

Hedlund och Jonnergård

Ansiktet utåt under den här framgångsrika perioden var den jovialiske partiordföranden Gunnar Hedlund, som inte minst gick hem via TV. Men i bakgrunden spelade Gustaf Jonnergård en kanske ännu viktigare roll för framgångarna. Han var partisekreterare under hela perioden från 1951 till 1976. Jonnergård såg till att partiet fungerade väl och utvecklades både organisatoriskt och idémässigt även under perioder då Hedlund prioriterade sitt andra uppdrag som ordförande i den kooperativa skogskoncernen NCB.

I den här texten ska jag lyfta fram Gustaf Jonnergårds roll som den kanske främste ideolog centerrörelsen har haft, eftersom jag anser att hans idéer är viktiga även idag. Han utgick från Bondeförbundets grundläggande idégrund, som han utvecklade och tydliggjorde. Det arbete han gjorde medverkade till att bredda partiet och gjorde det intressant för fler grupper än tidigare. Särskilt efter namnbytet till Centerpartiet 1957/58. Läs mer