Centralisering försämrar demokratin

Jämtland tidning
Östersunds-Posten
Årets val handlar om centralisering eller decentralisering. Kristdemokraterna vill avskaffa regionerna och förstatliga vården. Liberalerna vill förstatliga skolan. Ebba Busch och Simona Mohamsson har kohandlat och enats om att driva båda förstatligandena tillsammans.

Sedan tidigare vet vi att Sverigedemokraterna förespråkar förstatligande av skolan. Att Moderaterna skulle orka stå emot om Tidöpartierna får fortsätta att regera landet är det föga som tyder på.

Bilden: En aktuell bok som varnar för centralism. Centralisering underminerar demokratin.
Valet handlar därför om vi ska ha ett folkstyre nära de som berörs eller om maktkoncentration, något som väljarna bör vara medvetna om när det snart är dags att rösta. Demokratin behöver försvaras varje dag, i alla sammanhang, inte minst på den lokala och regionala nivån. En positiv lokal och regional utveckling byggs underifrån och kan inte konstrueras och centralstyras från Rosenbad och Helgeandsholmen.

Ingen borde inbilla sig att ett statligt ”sjukvårdsverk” i huvudstaden är bättre på att besluta om vilka sjukhus som ska finnas och var olika specialiteter ska finnas. Eller att ett nationellt ”skolverk” skulle vara bättre på att bestämma vilka skolor och förskolor som ska finnas runt om i kommunerna. Men det är uppenbarligen vad Busch och Mohamsson arbetar för. Fortsätt läsa

Två Gunnar som visar Norden vägen framåt!

Norden är ”viktigare än någonsin” konstaterade författaren Bengt Lindroth när han föreläste hos Föreningen Norden i Östersund för ett par år sedan. I dagens oroliga omvärld är samarbetet ännu viktigare. Tillsammans kan de nordiska länderna bli både starkare och tryggare.

Mer än 500 år har gått sedan Kalmarunionens tid, men idag står Norden för första gången sedan dess på samma försvars- och säkerhetspolitiska grund. Något som bör underlätta en nordisk samling.

Flera gånger har ett samlat Norden varit nära att bli verklighet. Under skandinavismens storhetstid på 1860-talet var ett enande nära, men när Sverige-Norge inte gav Danmark militärt stöd vid Tysklands angrepp sköts visionen i sank. Under andra världskriget drog debatten om Nordens Förenta Stater i gång med ny kraft. Många menade att ett enat Norden skulle haft kraft att stå emot såväl Sovjets angrepp mot Finland som Nazitysklands ockupation av Danmark och Norge. Det talades om en ”nordisk väckelse”.

Bild: Boken ”Från Bullerbyn till Lidarrende” (Ekerlids) visar den mångsidige Gunnar Ericssons insatser på olika områden, inte minst Norden.
”Nordens Förenade Stater”
En engagerad nordist vid denna tid var Gunnar Ericsson, Astrid Lindgrens bror. Redan i slutet av 1930-talet verkade han, aktiv i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund, för samarbete mellan landsbygdens ungdom över de nordiska gränserna. Senare spelade Gunnar en nyckelroll i stödet till Finland under andra världskriget. Han blev vän med den blivande presidenten Urho Kekkonen, började skriva krönikor i finska tidningar (på finska!), snart även i danska och norska tidningar. Gunnar reste runt och föreläste om ”Nordens Förenade Stater”. Hans vision såg ut så här:

Förbundsstaten borde inte vara en utopi, med tanke på den gemensamma kulturen och likheterna i språkligt och religiöst hänseende. Förbundsstaten skulle konstitutionellt och organiskt vila på de nordiska länderna med bevarade särdrag. Förbundsriksdag och förbundsregering skulle utgöra den sammanhållande kraften. (Politisk tidskrift 1/1943)

När planerna på en nordisk försvarsunion gick i stöpet 1949 sköts förbundsstaten ännu en gång på obestämd framtid och samarbetet tog andra former.  Först efter järnridåns fall kunde man åter på allvar diskutera en nordisk samling. Då stämplades emellertid Norden som en föråldrad tanke. Fortsätt läsa

Nordens tid är nu! Två Gunnar visar vägen!

Vi lever i en orolig värld. I Kreml sitter en brutal diktator och i Vita Huset en oberäknelig president. Lägg till detta att Frankrike nästa år kan få en högerextrem president och att det största partiet i Tyskland också finns långt ut på högerkanten, vilket kan få allvarliga konsekvenser för det europeiska samarbetet.

I detta läge är det nordiska samarbetet viktigare än någonsin. Men det händer allt för lite på detta område trots att regeringarna har lagt fast en fin målsättning om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Ska detta bli mer än en vacker vision krävs fler konkreta beslut snarast och inte i en obestämd framtid.

När det gäller försvars- och säkerhetspolitik står hela Norden för första gången sedan Kalmarunionens tid på samma grund. En utmärkt utgångspunkt för att utveckla ett gemensamt militärt och civilt försvar. Detta bör kombineras med kraftfulla åtgärder för att samordna utrikes- och handelspolitik. Överhuvudtaget är ett gemensamt agerande när det gäller ekonomi och handel viktigt. Gränshinder bör snarast undanröjas.

Redan för mer än 15 år sedan startade historikern och författaren Gunnar Wetterberg en diskussion om att forma en union, som skulle innebära att Norden blev en av världens 10 – 12 största ekonomier. Norden skulle på så sätt få ett större inflytande både i Europa och i världen i övrigt. Även om han fick uppdraget att skriva Nordiska Rådets årsbok 2010 (”Förbundsstaten Norden”) avfärdades hans idéer som intressanta men orealistiska.

Nyligen lyfte Wetterberg åter tanken på en nordisk union i en krönika i Expressen (24/5 2026). Han konstaterar där att näringslivet nu har tagit initiativet i det nordiska samarbetet. Tjugofem stora nordiska företag har nämligen startat ”Nordic Compass Group” för att stärka samarbetet i Norden, medan det politiska samarbetet närmast går på tomgång, ”staternas oförmåga är ett svaghetstecken”. Wetterberg pekar i krönikan på att den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, gemensam aktiebolagslag och forskning är områden som snarast bör samordnas. Fortsätt läsa

Böcker 2006 – 2026 – fortfarande aktuella!

Under senare år har jag skrivit flera böcker, en del själv, andra i samarbete med andra författare. Den senaste – och mest aktuella – är boken om Astrid Lindgrens bror Gunnar Ericsson, ”Från Bullerbyn till Lidarrende”, som jag skrivit tillsammans med Gunvor och Leif Ruhnström och Lauri Kontro. Den presenterades nyligen vid ett boksläpp

Här är listan:

Frihetskämpen från Tullus, En jämtländsk bonde i storpolitiken (Jengel 2006)
Boken handlar om Nils Larsson i Tullus (1822 – 1896), bonde, riksdagsman, bland annat som Bondeståndets siste talman. Han medverkade till många reformer i demokratisk riktning mellan 1850- och 1880-talen, bland annat en modern banklagstiftning och ökad frihandel. Han arbetade för att jämställa Norge och Sverige i unionen, ledde solidaritetsmöten och verkade för fred.

Lägg till detta att talmannen är min fru Marias morfars farfar.

 

En bok till Thorbjörn (Norrlands Universitetsförlag i Umeå AB 2008)
När jag under en tid arbetade på kommunikationsföretaget Begriplig i Östersund fick jag bland annat uppdraget att vara redaktör för en vänbok till Thorbjörn Fälldin efter hand 80-årsdag. Det var stimulerande. Bland författarna märks Maud Olofsson, Nicke Sjödin, Karin Söder, Nils G Åsling, Anders Ljunggren, Birgitta Hambraeus, Allan Pettersson, Christian Rogestam, Doris Gunnarsson, Sten Rentzog, Mats Svegfors, Kerstin Ekman, Bengt Göransson och Thord Eric Nilsson. Själv skrev jag en text i boken om Thorbjörns föregångare, Nils Larsson i Tullus.

Fortsätt läsa

Från Bullerbyn till Lidarrende – nu finns boken!

Nu finns boken ”Från Bullerbyn till Lidarrende” i konkret form. Boken handlar om Astrid Lindgrens mångsidige bror Gunnar Ericsson (1906 – 1974). Tillsammans med Gunnars dotter Gunvor Ruhnström, hennes man Leif och Lauri Kontro har jag skrivit boken. Lauri och jag lärde känna varandra när vi var kollegor som förbundssekreterare i CUF respektive finska NKL.

Målsättningen med boken är att lyfta fram Gunnar Ericsson ”ur hans världsberömda systers skugga” som hans döttrar har sagt.

Gunnar var ”leknärmast” med sin ett år yngre syster Astrid. Han spelar en viktig roll i författarinnans böcker. Gunnar är förbilden för ”Lasse i Bullerbyn” och åtminstone delvis för ”Emil i Lönneberga”. Det är heller ingen tvekan om att han medverkade till att systern kom in på författarbanan, bland annat genom att se till att hon fick skriva sagor i Landsbygdens Jul och Mors Hyllning redan på 1930-talet.

En fantastisk insats gjorde Gunnar Ericsson som riksombudsman i Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund (SLU) mellan 1936 och 1942. Han reste runt i hela Sverige och motiverade unga att starta SLU-avdelningar i nästan varenda socken. Verksamheten var bred; politik, studiecirklar, tävlingar, danser osv. Under Gunnars tid i SLU växte organisationen till över 100 000 medlemmar. SLU konkurrerade med SSU om att vara inte bara Sveriges utan hela den demokratiska världens största politiska ungdomsförbund.

Redan i slutet av 1930-talet var Gunnar också med om att utveckla kontakterna med Agrarförbundet i Finland, men även med organisationer i Danmark och Norge. Den språkbegåvade bondsonen började lära sig finska och snart både talade och skrev han flytande på det för de flesta svåra språket. Under andra världskriget blev Gunnar Ericsson en nyckelperson i stödet till Finland. Mest stolt var han över den omfattande Jordbrukshjälpen, att närmare 1000 unga svenska bönder varje vår och höst reste till Finland och hjälpte till på gårdarna när männen var vid fronten. Fortsätt läsa

Sätt fart på Nordensamarbetet!

Östersunds-Posten 21 juni 2025
Tidigare i vår gav jag ut boken ”Dags för Norden!”, där jag argumenterar för ett närmare nordiskt samarbete. Det råder ingen tvekan om att ett starkt, samarbetande Norden kan påverka mer än varje land var för sig – och det vore utan tvekan bra för oss själva, för Europa och världen i övrigt. Särskilt i dagens oroliga omvärld.

Glädjande nog ser jag att fler förespråkare för ett starkare Norden ger sig in i debatten. Alla applåderar dock inte. En ilsken debattör i nyliberala Smedjan, Carl-Vincent Reimers (26 maj), gillar inte att ”nordismen sprids som en löpeld i den svenska debatten”. Men det får han stå ut med när förhoppningsvis allt fler inser Nordens betydelse.

Ska regeringarnas vackra vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” krävs konkreta åtgärder och beslut. Där är vi inte ännu.

Den svensk-finske bankiren Eirik Winter skrev i Dagens Industri (17 mars) att ”nu är det dags att ta ett steg fram och bli en ledande kraft i världsekonomin och bidra till global stabilitet och fred”. Han konstaterar att Norden är världens tionde största ekonomi och skulle kunna visa ledarskap i en osäker värld. Därför är det viktigt att samordna ekonomi, infrastruktur, handel och energipolitik, menar Winter och drar följande slutsats:

Genom att tala med en röst och utnyttja våra styrkor kan vi säkra vårt säte vid det globala bordet och spela en avgörande roll i att forma en mer stabil framtid. Tillsammans kan vi visa världen vad ett enat Norden kan uppnå.

Två av mina vänner, Lauri Kontro och Yngve Sunesson, båda journalister och centerpartister, har läst ”Dags för Norden!” och argumenterar vidare.

Lauri Kontro konstaterar i en krönika hos det finländska public servicebolaget Yle (17 april) bland annat följande:

Norden är alltför svagt ensamt, men tillsammans skulle länderna vara mer än summan av sina delar. Målet kunde till och med vara ett Nordens Förenta Stater.

Lauri Kontro öppnar i krönikan för en gemensam nordisk valuta. Han pekar på att oförutsedda finanskriser kan leda till att euron, som Finland har, faller. Norden skulle kunna införa en gemensam krona eller mark, en valuta som har förutsättningar att bli lika stark som den schweiziska francen.

Yngve Sunesson understryker i en krönika i Skånska Dagbladet (25 mars) att nordiskt samarbete är viktigare än någonsin. Även han lyfter tanken på en nordisk union. Det är hög tid för ”konkreta initiativ för att bygga ut det nordiska samarbetet, kanske med visionen om att gå samman i en förbundsstat”. Fortsätt läsa

Öppna för ”Nordens Förenade Stater”!

Östersunds-Posten 19 april 2025
Vi lever i en orolig värld med en diktator i Kreml som bedriver anfallskrig. I Vita huset sitter en oberäknelig president som hotar sina allierade och angriper världsekonomin med höga tullar. Även i flera europeiska länder ökar polarisering och osäkerhet om vad som kan komma att hända.

I detta läge är ett närmare samarbete med våra nordiska grannländer viktigare än någonsin. Som Finlands president Alexander Stubb konstaterade när han nyligen öppnade Nordiska rådets session i Helsingfors vilar de gemensamma nordiska värderingarna på demokrati, rättsstat, mänskliga rättigheter jämställdhet och hållbarhet. Värderingar som inte får tas för givna utan måste värnas.

– Tillit är det nordiska guldet, sammanfattade presidenten. Det är vårt värdefulla kollektiva kapital.

Detta är så sant som det är sagt. Men de vackra orden måste omsättas i praktisk politik. Regeringarnas vision om att Norden till 2030 ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” är en bra utgångspunkt för handling. Det är dags nu!

Naturligtvis är det bra att regeringarna följer Nordiska rådets krav från i höstas om att Helsingforsavtalet, samarbetets ”grundlag”, ska uppdateras. När hela Norden – för första gången sedan Kalmarunionens tid – idag står på samma säkerhetspolitiska grund bör en gemensam försvars- och utrikespolitik stå högt upp på agendan. Men det finns fler områden där en samordning bör ske. Det kan gälla den ekonomiska politiken, energi- och miljöpolitik, samt språk- och kulturpolitik. Kvarvarande och nytillkomna gränshinder behöver undanröjas för att öka den fria rörligheten.

Själv ser jag gärna att Gunnar Wetterbergs förslag om att en förstudie för en nordisk förbundsstat snarast blir verklighet. Förbundsstaten Norden är mer realistisk idag än när Wetterberg lanserade idén för femton år sedan. Ett steg på vägen kan vara att införa allmänna val till Nordiska rådet, vilket Föreningen Norden Danmark har föreslagit. Något som utan tvekan skulle medverka till det nordiska frågorna får större plats i samhällsdebatten. Fortsätt läsa

En viktig bok i vår tid

Vi delar inte uppfattningen att herr Hitler och hans vänner, nu slutgiltigt i besittning av den makt de så länge eftertraktat, kommer att genomföra de förslag som cirkulerar; de kommer inte att helt plötsligt beröva tyska judar deras grundlagsfästa rättigheter, ej heller stänga in dem i getton eller underkasta dem pöbelns mordiska impulser…

Citatet kommer från en judisk tidning i Berlin, strax efter nazisternas maktövertagande 1933 och måste betraktas som en fullständig missbedömning med hänsyn till det förfärliga som hände sedan. Citatet återfinns i den nyutkomna boken ”Angreppet, så urholkar Tidöregeringen vår demokrati” av Peter Gustafsson.

Det är naturligtvis inte så att historien upprepar sig, men som Gustavsson konstaterar med ett citat av Mart Twain, ”Historien upprepar sig inte, men den rimmar”. Det gäller alltså att inse vad som pågår när demokratin steg för steg, skiva för skiva, börjar urholkas. Det är för övrigt inte bara i Sverige denna utveckling pågår. Internationella inspiratörer för en samhällsutveckling i auktoritär riktning heter bland annat Viktor Orbán och Donald Trump.

Peter Gustavsson pekar i boken bland annat på Tidöregeringens minskade stöd till studieförbund och folkbildning, på påskyndad tidningsdöd, skärpta regler för public service, minskad autonomi för universiteten. I förlängningen begränsas den folkrörelsedemokrati som utvecklat och byggt upp det moderna Sverige. Folkrörelsedemokratin i vårt land har vuxit fram under mer än tre hundra år, från envälde under Karl XII till dagens samhälle. Demokratin behöver hela tiden återvinnas och förnyas. Annars riskerar de auktoritära krafternas ”salamitaktik” att successivt underminera och urholka demokratin. Tidigare erfarenheter visar att det kan gå snabbt.

Bilden: När jag träffade Peter Gustavsson i Almedalen för några år sedan.

”Angreppet” är en angelägen bok som kan öppna ögonen för vad som pågår för närvarande. En viktig bok i vår tid helt enkelt.
Jag känner Peter Gustavsson som en klok och sympatisk socialdemokratisk ledarskribent. Hans bok är lättläst och väl värd att ta del av även för de som inte delar hans partitillhörighet. Den avslutas för övrigt med en studiehandledning som kan ligga till grund för gruppdiskussioner.

Historiska myter för att rättfärdiga aggression

Hur kunde utvecklingen gå så fel? Det är en frågeställning jag funderar över när det gäller Ryssland. Jag deltog själv i flera ungdomsdelegationer till Sovjet under 1970- och 1980-talen och märkte då hur unga ryssar alltmer öppnande för frihet och demokrati. Det borde alltså ha kunnat bli annorlunda.

Nu har jag läst en bok som gör det lättare att förstå Ryssland och vad som hänt de senaste decennierna; Historien om Ryssland, Myten som maktens redskap (Historiska media) av den brittiske historkern Orlando Figes. Han visar hur ryska makthavare genom historien, tsarer likaväl som Stalin och dagens Putin, ständigt skriver om historien för att passa deras intressen. Uppenbarligen med framgång. ” Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, som George Orwell skrev i 1984.

Figes menar dock att det kunde gått annorlunda i början av 1990-talet. Den ”chockterapi” som inte minst nyliberala rådgivare från väst verkade för resulterade i en social katastrof. Massprivatiseringen skapade enorma klyftor mellan breda folklager och en liten grupp oligarker. Demokratin vann inte folkets stöd.

Likaså missade Nato och EU de öppningar som faktiskt fanns för att integrera Ryssland i ett närmare samarbete. Väst ansåg sig ha vunnit ”kalla kriget” och Ryssland behövde inte tillfrågas. Detta skapade förbittring och har utnyttjats maximalt av Putin, som i stället har lyft fram myter ur historien för att stärka sin allt mer diktatoriska maktställning. Fortsätt läsa

Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa