Kategoriarkiv: Norden

Nära folket genom 100 år

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Läs mer

Tillsätt även en nordisk coronakommission!

En coronakommission ska tillsättas före sommaren. Det har även statsminister Stefan Löfvén motvilligt gått med på. Han hade knappast något val eftersom det finns en riksdagsmajoritet för en kommission. Och visst är det viktigt att inte vänta med att dra slutsatser.

Pandemin pågår och utvecklingen framöver går att påverka även om vi inte vet om det kommer nya smittvågor framöver. Vad fungerar bra i den svenska strategin och vad fungerar mindre bra? Statsepidemiologen Anders Tegnell är något självkritisk och ser en ”förbättringspotential” i den svenska strategin även om han fortfarande hävdar att den är bra.

En svensk coronakommisstion är viktig och behövs så snart som möjligt, men samtidigt bör även en nordisk kommission i någon form bli verklighet. Vi kan konstatera det tyvärr inte fanns någon beredskap, än mindre någon samordning mellan de nordiska länderna, när pandemin slog till. Varje land agerade för sig trots statsministrarnas vackra ord om att Norden ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Vid kommande kriser måste vi ha en beredskap och kunna samarbeta. Läs mer

Norden måste ta sig samman

Östersunds-Postens webb 26/5 2020
Länstidningens webb 29/5 2020
Nord-Sverige 28/5 2020

Efter andra världskriget öppnades gränserna mellan de nordiska länderna. För snart 70 år sedan konkretiserades samarbetet med såväl passunion som gemensam arbetsmarknad. Nordiska rådet inrättades 1952 för att länderna skulle ha ett forum för att utveckla samarbetet. Dessa beslut har tjänat oss väl.

Så stängdes gränserna plötsligt våren 2020 när coronakrisen slog till. Utan samordning valde länderna olika strategier. Idag bevakar norska hemvärnsmän gränsen mellan Jämtland Härjedalen och Tröndelag – och rakt över det gemensamma torget i Haparanda/Torneå har Finland ställt upp ett stålstaket. Uppenbarligen fanns varken beredskap eller tid för att resonera med grannarna. Ett misslyckande för en region, som enligt statsministrarna, om tio år ska vara ”världens mest hållbara och integrerade region”.

Ingen kan ännu säkert slå fast vilken strategi som är mest framgångsrik. Samtidigt är det inte svårt att förstå att Finland, Norge och Danmark ser med misstro mot Sverige, som redovisar långt högre dödssiffror för pandemin. Att grannländerna överväger att behålla gränskontrollerna mot vårt land när de öppnar mot varandra är ett allvarligt tecken. Tilliten har skadats. Läs mer

Ett starkt Norden bra för oss alla!

Kan vi åter lyfta upp det nordiska samarbetet på den politiska agendan? Ett starkt Norden skulle vara bra inte bara för oss själva utan också för Europa och världen i övrigt.
Inför valet till Europaparlamentet den 26 maj bör vi även fundera över hur vi vill se samarbetet i Norden i framtiden. Det vore fatalt om så mycket makt överförs till Bryssel så att det försvårar ett fördjupat och utvecklat nordiskt samarbete.

—–

Inför folkomröstningen om EG/EU 1994 arbetade jag aktivt för ett nej till svenskt inträde i unionen. Mitt – och många andra kritikers – alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att bli medlem i Brysselunionen. Jag är fortfarande övertygad om att det hade varit ett bra alternativ.

Tyvärr spelades också den gången de nordiska länderna ut mot varandra. Finland, där man visste att stödet för EU-inträde var starkast, främst av säkerhetspolitiska skäl, fick folkomrösta först. Därefter var det Sveriges tur och jag är övertygad om att de hade blivit ett nej hos oss om folkomröstningarna hade skett samtidigt. Det var Finlands ja som fick en knapp majoritet av svenskarna att följa exemplet. Norge, där motståndet var starkast, fick enligt upplägget rösta sist men de norska väljarna stod fast och röstade nej till EU-inträde.

Inte kört för samarbete
När de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel var vi många som trodde att det nu var mer eller mindre kört för ett närmare samarbete under överskådlig tid. Och visst hade vi säkert nått längre i samarbetet i Norden om vi hade valt samma väg vid folkomröstningarna för 25 år sedan. Men jag har ändå med tiden kommit fram till att det inte är kört för ett fördjupat samarbete i vår gemensamma region. Läs mer

2019 – ett spännande, men osäkert, år

Ett nytt år står åter för dörren. Det är länge sedan så mycket osäkerhet om vad som komma skall dominerar inför ett årsskifte som nu. Som vanligt är det ändå en blandning av möjligheter och utmaningar.Skärmavbild 2018-12-30 kl. 15.47.15

Sverige har fortfarande inte någon reguljär regering efter valet i september, vilket skapar en växande nervositet. Regerandet upprätthålls nödtorftigt av en övergångsregering utan handlingsutrymme. Alltfler väljare undrar vad partiledarna egentligen håller på med och om de är kapabla att förvalta valresultatet.

Jag hoppas och tror dock att Sverige kommer att få en statsminister när riksdagen behandlar frågan nästa gång, den 16 januari – och att en handlingskraftig regering snabbt kan vara på plats därefter. För landets skull måste partierna vara beredda att ge, ta och kompromissa om ett regeringsprogram. De politiska ledarna på riksplanet har mycket att lära av kollegorna på kommun- och regionnivå. Där har man, utifrån väljarnas utslag, i olika konstellationer sett till att det från årsskiftet finns fungerande styren för den kommande mandatperioden. Den hårda blockpolitiken måste förpassas till historien även nationellt. Läs mer

Regeringsdiskussioner på ömse sidor av Kölen: Kan det bli mittenregeringar i både Sverige och Norge?

Bilden: Knut Arild Hareide gratulerar sin svenska partiledarkollega Ebba Busch Thor till valframgången i september. Politiskt verkar de båda och deras partier dock glida allt längre ifrån varandra. (Bilden från KrF:s facebooksida.)

I Sverige pågår sonderingar i Busch Thor och Hareideregeringsfrågan mellan partierna. Blockeringarna verkar svåra att bryta upp, även om vi inte ska ge upp hoppet. För egen del hoppas jag att vårt land så snart som möjligt har en bred, handlingskraftig regering med tyngdpunkten i det politiska mittfältet. Ur det perspektivet är det också intressant att se hur diskussionerna går i omvärlden.

Jag följer sedan länge norsk politik med stort intresse. Även hos grannarna i väster ligger regeringsfrågan just nu i stöpsleven – och det är Kristelig Folkeparti (KrF) som skapar spänning och nervositet i regeringskvarteret i Oslo. Partiordföranden Knut Arild Hareide har nämligen kommit fram till att hans parti kan påverka mer om man väljer att söka regeringssamarbete med Senterpartiet och Arbeiderpartiet i stället för att fungera som stödparti till Erna Solbergs blå-blå regering med Høyre (H) och Fremskrittspartiet (FrP).

Just nu pågår en intensiv diskussion inom KrF runt om i hela Norge om vilken väg partiet ska välja. Den 2 november samlas KrF till extra landsmöte för att ta ställning till hur partiet ska samarbeta framöver. Ställningstagandet kan få avgörande betydelse för vilka partier som kommer att ingå i Norges regering framöver.

I sitt underlag inför landsmötet understryker Hareide att KrF är ett mittenparti (sentrumsparti) och att Norge bör ha en regering med tyngdpunkt i mitten. Han understryker att KrF har stor värdegemenskap med det andra mittenpartiet Senterpartiet. ”Vi vil ha levende bygder og bygge sterke lokalsamfunn i hele landet, vi vil bygge samfundet nedenfra, der mennesker bryr seg om hverandre.” Om detta är de båda partierna helt överens.
Läs mer

Hög tid att diskutera hur vi vill samarbeta i Norden och Europa

Bilden: Intressanta böcker att läsa inför valet till Europaparlamentet

Snart är det val igen. Skärmavbild 2018-10-04 kl. 10.34.49Den 26 maj nästa år ska vi välja våra svenska representanter till Europaparlamentet. Diskussionen om hur vi vill samarbeta med omvärlden, med våra nordiska grannar och i EU lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro. Medierna och partierna förefaller närmast ointresserade av en bred folklig debatt. Resultatet blir att Sverige närmast viljelöst följer med i utvecklingen mot ett Europas förenta stater. Så kan det inte få fortsätta.

Jag beklagar fortfarande att de nordiska länderna spelades ut mot varandra 1994. Regeringarna valde då att först låta Finland, där stödet för EU-inträde var störst, folkomrösta först, därefter Sverige och till sist Norge. Hade folkomröstningarna hållits samtidigt är jag övertygad om att även en majoritet av svenskarna hade valt att säga nej till medlemskap i Unionen.

Mitt och många andras alternativ för 24 år sedan, 1994, var ett starkt Norden som kunde samarbeta med EU utan att vara en del av Unionen. Nu splittrade i stället EU de nordiska länderna eftersom man valde olika relationer till Bryssel. Jag är fortfarande övertygad om att ett starkt Norden utanför EU även idag skulle ha spelat en viktig roll i Europa och globalt. Tillsammans skulle de nordiska länderna spela en långt större roll internationellt än var för sig. Läs mer

EU-tåget rusar vidare utan att medborgarna tillfrågas

Efter att de brittiska väljarna röstat för att Storbritannien ska lämna EU kunde man hoppas på viss självrannsakan i Bryssel. Men icke, i stället anstränger man sig för att öka farten på unionståget.

Detta blev tydligt när EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker häromdagen höll sitt ”state-of-the-union-tal” inför Europaparlamentet i Strasbourg. Centraliseringen av makten till EU-byråkratin ska fortsätta för att göra Unionen mäktigare. Konturerna av ett Europas Förenta Stater blir allt tydligare. Om medborgarna vill följa med på unionståget eller inte verkar ordförande Juncker strunta i.Skärmavbild 2017-09-15 kl. 11.05.29

Juncker föreslår att den som innehar hans nuvarande post i framtiden (själv kommer han snart att avgå) även ska vara ordförande för ländernas stats- och regeringschefer. Uppenbarligen drömmer han om att Europas Förenta Stater ska ha en post motsvarande presidentposten i Amerikas Förenta Stater. Läs mer

Sätt fart på Norden!

”Förenade Norden är en union bildad av de nordiska staterna. Våra länder samarbetar bl a i utrikespolitiska frågor och det interna samarbetet sker ofta på regional och lokal nivå.”

Så står det i boken Norden år 2030 (Tryckeriförlaget) från 1982 som jag häromdagen hittade i en låda när jag städade i förrådet. Jag kommer mycket väl ihåg boken som vi i CUF på den tiden läste och uppskattade. Boken av designern Henrik Wahlforss och fotografen Leif O Pehrson genomsyras av samma tänkande som den lokalsamhällesidé vi arbetade så aktivt för. Lägg till detta en stor dos engagemang för nordiskt samarbete.Skärmavbild 2017-08-13 kl. 12.49.32

I ”Norden år 2030” beskrivs ett mänskligt och miljömässigt uthålligt samhälle, byggt på gemenskap, överskådlighet och småskalighet. Lokalsamhällesidén konkretiserad. Författarna menade att ett sådant samhälle var fullt möjligt att skapa om de nordiska länderna gick samman. Målet var alltså, 1982, satt till år 2030. Vem författar visioner om hur det framtida samhället bör se ut om 48 år, 2065?

Intressant är dock att Gunnar Wetterberg i sin bok från 2010, ”Förbundsstaten Norden” också sätter 2030 som mål då visionen ska vara förverkligad. Det är alltså hög tid att öka ansträngningarna att fördjupa det nordiska samarbetet! Läs mer

In i ett avgörande skede för Norden och Europa

Länstidningen 15mars 2017

Lördagen 25 mars ska det firas i nordenden italienska huvudstaden. Åtminstone är det tänkt så. EU-ledarna samlas för att påminna om att det är 60 år sedan Romfördaget, Unionens grunddokument, antogs.

Jubiléet sker i ett läge då EU befinner sig i sin djupaste kris sedan fördraget skrevs 1957. Britterna har beslutat lämna och motsättningarna växer bland de kvarvarande medlemmarna. Därför blir den ”framtidsdeklaration” som ska antas i Rom intressant. Tanken är att deklarationen ska starta en bred ”medborgardiskussion”. Som underlag har kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker presenterat en vitbok med fem alternativ. Vi går in i ett avgörande skede för det europeiska samarbetet.

En bred diskussion om EU är välkommen, inte minst i Sverige. Risken är emellertid att statsbyggarna, de som vill öka Bryssels makt med mer överstatlighet tar befälet i debatten trots en växande kritik bland allmänheten. Tyskland och Frankrike vill samla mer makt till EU. Ordföranden för liberala Aldegruppen Guy Verhofstadt går längst och argumenterar i klartext för ett Europas Förenta Stater med gemensam regering och armé. Alla medlemsländer ska vara med i Schengen och ha euron som valuta. Läs mer