Vi lever i en mer orolig värld än på länge. I Kreml sitter en diktator som ägnar sig åt ett anfallskrig och i Vita Huset härskar en oberäknelig president. I flera europeiska länder växer oro och polarisering. I detta läge är ett närmare nordiskt samarbete viktigare än någonsin i modern tid. Vi behöver inse att ett samlat Norden kan påverka långt mer än varje enskild stat var för sig. De nordiska frågorna behöver med kraft lyftas in i samhällsdebatten – och resultera i konkreta politiska beslut.
Under andra världskriget och efter krigsslutet 1945 växte insikten om att ett samlat Norden skulle ha bättre möjligheter att stå emot aggression från omvärlden. Böcker skrevs och föredrag hölls runt om i de nordiska länderna. Föreningen Norden blev något av massrörelser i de nordiska länderna. Gunnar Ericsson (Astrid Lindgrens bror) var en av de många som vid den här tiden reste runt och argumenterade för ”Nordens Förenade Stater”. Denne bonde, nordist och riksdagsledamot (Bondeförbundet) argumenterade för ett Norden med gemensamt försvar och gemensam utrikes- och handelspolitik. Gärna i form av statsförbund eller förbundsstat. Han var före sin tid på många områden, även detta.
Den nordiska försvarsallians som diskuterades 1948 – 49 – och som var nära att förverkligas – syftade även till att de ingående länderna skulle agera som en gemensam kraft i utrikes- och säkerhetspolitiken. Försvarsalliansen gick dock i stöpet eftersom Danmark, Norge och Island valde att ansluta sig till det nybildade Nato och Finland bands vid VSB-pakten med Sovjet. Sverige valde i detta läge att stå fast vid alliansfriheten.
Idag vilar hela Norden, genom Finlands och Sveriges inträde i Nato, på samma säkerhetspolitiska och försvarspolitiska grund för första gången sedan Kalmarunionens tid. Om de nordiska länderna ska gå vidare mot ett närmare och fördjupat samarbete är upp till dem själva. Därför måste Nordenfrågorna på allvar in i samhällsdebatten. Det kan handla om att samordna ekonomisk politik, utrikes- och säkerhetspolitik, miljö- och energipolitik, liksom kultur- och språkpolitik. Kvarvarande och nytillkomna gränshinder behöver undanröjas för att öka den fri rörligheten. Fortsätt läsa