Två böcker som väcker eftertanke

Har läst två nyutkomna böcker som manar till eftertanke om vad som händer just nu i vår tid. Båda relaterar till vad som pågick under 1930-talet och som ledde till andra världskriget, men som också i hög grad påverkade Sverige och det svenska samhället. Det finns likheter med vad som pågår just nu, på 2020-talet.

I boken ”Väckelsens vår, När Hitler formade Sverige” går journalisten Erik Sandberg igenom vad som faktiskt hände, särskilt kring 1933, då den svenska högern (Allmänna valmansförbundet) på olika sätt inspirerades av nazisternas maktövertagande i Berlin. Det mesta har suddats ut ur högerns egen historieskrivning.

Under senare år har olika krafter försökt brunsmeta Bondeförbundet, främst med hänvisning till den motbjudande rasbiologiska skrivningen i 1933 års partiprogram. Men då har man inte klart för sig att detta synsätt vid den här tiden delades i stort sett av hela det svenska samhället.

Bondeförbundets stora historiska insats var i stället att partiet genom krisuppgörelsen/kohandeln med Socialdemokraterna stärkte den ännu sköra demokratin och medverkade till byggandet av det svenska folkhemmet. Sandberg konstaterar också att Pehrsson-Bramstorp hade blivit en ”kompromispolitiker som hädanefter skulle agitera för demokrati och samförstånd”.

Fortsätt läsa

Lär av Jonnergård för framtiden!

Länstidningen 18 april
Östersunds-Posten 22 april
Skånska Dagbladet 24 april
Nordsverige 21 april
Västerbottningen 21 april
Lokaltidningen 21 april

Centerpartiets situation är tuff och partiet behöver en nystart. En bra grund för att gå vidare är att hämta näring från de egna rötterna.

I arbetet med biografin om Gustaf Jonnergård har vi särskilt studerat de uppseendeväckande framgångarna för Centerpartiet mellan 1950- och 1970-talen, då väljarstödet ökade från nio procent (1956) till över 25 procent (1973). En tid då partiet både utvecklades idémässigt och breddades. Stödet på landsbygden växte samtidigt som partiet vann insteg i städerna.

Som partisekreterare var Jonnergård en nyckelperson bakom Centerpartiets starka uppgång. Även om många medverkade – partiordföranden Gunnar Hedlund och den starka folkrörelseorganisationen spelade viktiga roller – finns det anledning att hämta inspiration från Jonnergård.

Var stolt över den egna idégrunden!

Jonnergård kände Bondeförbundet väl. Hans första uppdrag centralt var som redaktör för partiets Jubileumsbok 1950. Grunden från starten var rättvisa mellan stad och land, liksom att kombinera frihet och trygghet. En tydlig identitet att utgå ifrån. Fortsätt läsa

Lär av historien för att gå framåt!

Lagom till Centerpartiets extrastämma i Helsingborg den 2 februari är det boksläpp av boken ”Gustaf Jonnergård, Sveriges ´längste´ partisekreterare (Ekerlids förlag). Yngve Sunesson och jag har varit redaktörer för den biografiska antologin om denne nyckelperson i centerrörelsens utveckling. Övriga författare i antologin är Hans Albin Larsson, Thomas Korsfeldt, B Ingemar Nilsson och John Dale.

Jag hoppas att den nya partiledningen, liksom centerrörelsen i övrigt, kan hämta inspiration från de unika framgångsåren då Jonnergård var ideologen och det var Gunnar Hedlund som framförde centerbudskapet byggt på decentralisering och miljöansvar.

Boken kommer att kunna köpas i bokhandeln eller beställas från Adlibris eller Bokus. Lägger nedan in ett inlägg som Yngve och jag har skrivit och skickat till centertidningar runt om i landet.

—————————————
Centerpartiet befinner sig i ett avgörande skede. Ska partiet kunna återvinna en nyckelroll mitt i det politiska landskapet? Hur kommer det sig egentligen att partiet förlorade stöd bland kärngrupperna på landsbygden trots att partiet i sak fortfarande står för en decentralistisk politik för utveckling av hela landet?

Detta är frågor som den valanalys som ska presenteras inom kort förhoppningsvis kan ge svar på. Men först ska en ny partiledning väljas vid extrastämman den 2 februari. En ledning som får till uppgift att leda partiets nystart utifrån slutsatserna i valanalysen. Fortsätt läsa

Trygghet och frihet

Bild 1: ”Om Du anser att både trygghet och frihet är väsentliga ting för människorna, Rösta då den 16 september med Bondeförbundet (valbroschyr 1956).
Bild 2: Gustaf Jonnergård påverkade i hög grad centerrörelsens framgångar och idéutveckling mellan 1950- och 1970-talen. Han betecknas inte utan grund som ”chefsideolog”.

Gustaf Jonnergård blev Bondeförbundets partisekreterare 1951 – och den posten satt han på fram till 1976. Även åren därefter, till sin bortgång 1985, var han mycket aktiv i centerrörelsens politiska och ideologiska utveckling.

Det är ingen tvekan om att Jonnergård spelade en nyckelroll i Bondeförbundets/Centerpartiets stora framgångar under de decennier då han fanns i partiledningen. Partiet breddades och utvecklades ideologiskt. Vid valen 1973 och 1976 röstade ungefär en fjärdedel av landets väljare på Centerpartiet.

När det gäller idéutvecklingen – decentralismen – var Gustaf Jonnergård chefsideologen framför andra. Idag är Jonnergård trots detta av många bortglömd, även inom centerrörelsen. Det är en stor brist som bör åtgärdas.

Mycket i Jonnergårds böcker och skrifter är nämligen högst aktuella även idag. Intressant är att hans idéer verkar vara mer levande i det norska Senterpartiet än i det svenska systerpartiet. De stora framgångarna om att ”ta hela landet i bruk” bygger i hög grad på decentraliseringsideologin. Så här skriver John Dale bland annat i boken ”Nær folk gjennom 100 år” (2020):

Desentraliseringsideologien kom frå Sverige, i eit entusiastisk nordisk samarbeid med Centern. Generalsekretæren i Centern, Gustaf Jonnergård, vart ein samtalepartnar framfor alle og med rette omtalt som ”sjefsideolog”. Jonnergårds viktige poeng var å mobilisere til motstand mot liberalistisk og statskapitalistisk politikk. Fortsätt läsa

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Fortsätt läsa

Lär av historien för framtiden!

Att känna sin historia är en bra grund för att förstå nuet och på bästa sätt möta framtiden. Det gäller inte minst politiska partier. I dagens Sverige är dock kunskaperna bland de partiaktiva om vad som varit under det gångna seklet inte särskilt stora. Det är i varje fall mitt intryck och det gäller inte minst mitt eget parti, Centerpartiet.

Bondeförbundets/Centerpartiets största framgångsperiod, hittills, inträffade från mitten av 1950-talet och under de följande två decennierna. Då breddades och stärktes partiet kraftigt. I valet till riksdagens andra kammare 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1973 hade stödet vuxit till 25,1 procent. Det växande folkliga stödet var självfallet inte följden av en slump. Bakom framgångarna låg ett medvetet och målmedvetet arbete, politiskt och organisatoriskt.
(Bild 1: Gustaf Jonnergård, partisekreterare 1951-76, spelade en nyckelroll för Centerpartiets breddning och idéutveckling.)

Hedlund och Jonnergård

Ansiktet utåt under den här framgångsrika perioden var den jovialiske partiordföranden Gunnar Hedlund, som inte minst gick hem via TV. Men i bakgrunden spelade Gustaf Jonnergård en kanske ännu viktigare roll för framgångarna. Han var partisekreterare under hela perioden från 1951 till 1976. Jonnergård såg till att partiet fungerade väl och utvecklades både organisatoriskt och idémässigt även under perioder då Hedlund prioriterade sitt andra uppdrag som ordförande i den kooperativa skogskoncernen NCB.

I den här texten ska jag lyfta fram Gustaf Jonnergårds roll som den kanske främste ideolog centerrörelsen har haft, eftersom jag anser att hans idéer är viktiga även idag. Han utgick från Bondeförbundets grundläggande idégrund, som han utvecklade och tydliggjorde. Det arbete han gjorde medverkade till att bredda partiet och gjorde det intressant för fler grupper än tidigare. Särskilt efter namnbytet till Centerpartiet 1957/58. Fortsätt läsa

Centerpositionen ger politisk nyckelroll

Idag publicerar jag en gammal text, som jag skrev i augusti år 2000, för 19 år sedan. Innehållet är emellertid fortfarande aktuellt. Centerpartiet behöver hämta inspiration från de egna gröna rötterna för att på bästa sätt möta framtiden.

Jag är ganska optimistisk när nu centerstämman i Karlstad i morgon tar sin början. Idag är Centerpartiet ett självständigt parti som tar ansvar för sin politik och som är berett att samverka med andra partier för landets bästa. Utan hämmande blocklåsningar.

Vad som har hänt efter att jag författade denna text är att Centerpartiet mer än tidigare har börjat beteckna sig som ett liberalt parti. Jag menar att detta behöver diskuteras och att detta inte får innebära att man glömmer den egna unika idétraditionen.

Begreppet liberal behöver analyseras. Om beteckningen ska användas för Centerpartiets ideologi måste detta ändå innebära att partiet, liksom förr, är berett att sätta ramar för marknaden och använda styrmedel för att motverka centralisering och koncentration. I så fall kan beteckningen ”socialliberal” användas. Partiideologen Gustaf Jonnergård var mycket tydlig i sitt avståndstagande till ”gammelliberalismen”, vilket är ungefär samma som de senaste decenniernas ”nyliberalism”.

Personligen anser jag att de tidigare beteckningarna som decentralism och ekohumanism inte bör glömmas bort utan användas när man även idag analyserar centerpolitiken. Som jag skrev för snart 20 år sedan anser jag att vi bör använda våra egna, positiva beteckningar på centerpolitiken.

Bild: Gustaf Jonnergård har mycket att lära även dagens centerpartister.

—–
En granskning av bondeförbundets/centerpartiets samarbetsmönster

 Håkan Larsson

Rödön i augusti 2000

Förord:

En onödig etikettsdebatt

Vid 1999 års centerstämma i Jönköping fick diskussionen om vilken etikett som bör sättas på partiets politik stort utrymme, alltför stor ansåg många. Att frågan fick en så central plats i debatten berodde på att partiordföranden Lennart Daléus i sitt rikstingstal använde sig av begreppet ”borgerligt mittenparti” som beteckning på partiet. Tidigare centerledare har mestadels – på goda grunder – undvikit begreppet ”borgerlig” om det egna partiet och dess politik.

Om termen ”borgerlig” enbart ses som en synonym till ”icke-socialistisk” är begreppet måhända inte särskilt mycket att tvista om. Men om begreppet ses som ett sätt att markera centerpartiets tillhörighet till ett ”borgerligt block” står det i strid med centerpartiets historiska roll som ett självständigt och ansvarstagande parti i politikens centrum. Det är nämligen just genom denna självständiga roll och vägran att låta sig cementeras in i ett tvåblockssystem som bondeförbundet/centerpartiet har fått den nyckelroll partiet haft i svensk politik under 1900-talet.

Det kan också tilläggas att borgerlighetsbegreppet från början har sitt ursprung hos städernas borgerskap, borgarna i den gamla ståndsriksdagen, medan centerpartiets historiska rötter återfinns bland bönderna på landsbygden. För många står också begreppet ”borgare” för den ekonomiskt styrande överklassen, i motsatsställning till den breda allmänheten, ”folket”.

Även ur dessa historiska perspektiv är det alltså felaktigt att beteckna centerpartiet som ett borgerligt parti. Den politiska bonderörelsen, som utvecklats till centerpartiet, byggdes som en folklig rörelse underifrån, ofta i strid mot städernas ”borgare”.

Sammantaget är det inte konstigt att olusten inför begreppet ”borgerlig” har varit – och är – utbredd inom bondeförbundet/centerpartiet genom decennierna.

I ett yttrande till årets centerstämma i Skövde gör centerns partistyrelse en strikt uppdelning mellan etikettering och politiskt samarbete:

”Eventuella etiketter har inget att göra med möjligheterna till politisk samverkan. Samarbete formas utifrån politikens innehåll, och vad som är politiskt angeläget och parlamentariskt möjligt i olika tidsperioder.”

Gott och väl, men varför överhuvudtaget använda en sakpolitiskt och känslomässigt illa passade etikett som ”borgerlig” på centerpolitiken? En etikett som dessutom riskerar att göra centerpolitiken otydligt och ge en illusion om motsättningar som inte finns.

För min del anser jag att det borde vara närmast självklart att centerrörelsen använder egna, positiva, etiketter när man beskriver den egna politiken. Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt och ekohumanistiskt parti. Det är beteckningar som räcker långt på 2000-talet!

Rödön i augusti 2000

Håkan Larsson

Fortsätt läsa

Nyttiga perspektiv på rasbiologin

Inte sällan attackeras Centerpartiet i den dagspolitiska debatten för att ha en ”brunfärgad” historia. Som slagträ används ofta formuleringar i föregångaren Bondeförbundets program från 1933. Där sägs bland annat följande: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Självfallet är detta en motbjudande formulering, som Centerpartiet för övrigt många gånger har tagit avstånd ifrån. Ändå upprepas anklagelserna av politiska motståndare.

Sanningen är att hela det svenska samhället var präglat av dessa uppfattningar under de första decennierna av 1900-talet.

Jag har nu läst en viktig, nyutkommen bok om den kanske viktigaste ideologen bakom rasbiologin Gustaf Retzius, ”Skallmätaren, Gustaf Retzius – hyllad och hatad” (fritanke.se) av Nils Uddenberg. Det är på många sätt en fantastisk bok som ger inblick i hur den svenska akademiska eliten levde under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Boken ger en mycket upplysande bild om tidsandan under denna epok.

Gustaf Retzius far och farfar var båda professorer och han gifte sig med Anna Hierta, dotter till den kände liberale tidningsmannen och entreprenören Lars Johan Hierta, mannen bakom Aftonbladet. Gustaf och Anna var liberaler som arbetade för arbetarnas rättigheter, stöttade fackföreningar och kvinnosakskvinnor samtidigt som de drev sociala projekt. På äldre dar kom de dock på kant med en del av sina tidigare åsiktsfränder.

Under en period ägde de Aftonbladet, där Gustaf skrev många texter. Fortsätt läsa

Barnbidrag till alla barn även framöver!

Ännu en gång ifrågasätts om barnbidrag ska utgå för alla barn. Några yngre enskilda ledamöter från Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna har i riksdagen motionerat om att en behovsprövning av barnbidraget ska utredas.Gemenskap där alla behövs

Det kan i förstone te sig tveksamt om barnbidrag verkligen ska ges till välbeställda miljonärsfamiljer. Ändå är motionärerna ute i ogjort väder. Tidigare utvärderingar av bidraget har visat barnbidraget fungerar väl, är billigt att administrera och uppfyller sitt syfte. Det är alltid dyrare att ha barn än att inte ha barn för såväl fattig som rik.

Det allmänna barnbidraget, lika för alla, infördes 1948 efter riksdagsbeslut året innan. Tidigare, från 1937, hade ett behovsprövat barnbidrag införts, men man kom fram till att det var bättre att göra barnbidraget generellt för att på ett obyråkratiskt sätt nå alla barnfamiljer. Några decennier senare, 1981, infördes flerbarnstillägget för familjer med flera barn efter förslag från Centerpartiets Karin Söder, som då var socialminister.

Överhuvudtaget har Bondeförbundet/Centerpartiet vid många tillfällen varit pådrivande när det gäller de allmänna barnbidragen. Under 1940-talet drev partiet denna fråga aktivt och offensivt såväl i valrörelserna som i riksdagen. Den som mest aktivt argumenterade för allmänna barnbidrag var professorn och riksdagsledamoten Sten Wahlund som var Bondeförbundets företrädare i Befolkningsutredningen. Fortsätt läsa

Centerpartiet behöver diskutera självbilden

Att känna sin historia är viktigt, Skärmavbild 2015-11-06 kl. 16.53.19även för politiska partier. Utan en bra backspegel är det lätt att köra av vägen.
Detta är ett viktigt skäl varför jag har skrivit boken ”Grön Politik för Det Goda Livet” (Fristil), där jag ger min bild av Bondeförbundets/Centerpartiets historia, nutid och framtid. Min förhoppning är att boken ska fungera såväl som kunskapskälla som underlag för en diskussion om partiets roll idag.

Decentralistiskt alternativ

I boken konstaterar jag att Bondeförbundet bildades som ett decentralistiskt alternativ till de liberala, konservativa och socialistiska partierna. De etablerade partierna sågs som ”stadspartier” och som alternativ byggdes ett parti som främst var förankrat på landsbygden. Redan före det formella bildandet 1913 betecknade initiativtagaren Carl Berglund partiet som ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”.

Såväl Berglund som den senare ordföranden Axel Pehrsson i Bramstorp började sina politiska karriärer som liberaler. De insåg emellertid att det krävs samhällelig styrning av marknaden för att motverka en ohämmad centralisering och maktkoncentration och lämnade liberalerna. I Bondeförbundet förenades strävan efter frihet, trygghet, rättvisa och decentralisering. Fortsätt läsa