Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).
Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.
Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.
Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.
Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.
Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas.
Inte heller var det viktigt att trygga livsmedelsförsörjningen i landet. Som medlem i EU var det ju bara att importera. Samtidigt ställde vi högre krav på de svenska böndernas produktion än på importvarorna. Föga överraskande föll självförsörjningsgraden från ungefär 80 procent till under 50 procent.
Ideologiskt påverkades det svenska samhället av nyliberalismen. Staten skulle inte lägga sig i utan helst göras ”så liten som möjligt”. Marknaden skulle fixa det mesta. Inte heller näringslivet behövde några större lager, ens av nyckelvaror. Det var bara att beställa ”just-in-time” från någonstans i världen.
Coronakrisen innebär ett uppvaknande. När insikten infinner sig om att det är vi själva, nationalstaten, som måste klara krisen förstår de flesta behovet av en beredskap värd namnet. Av sjukvårdsmaterial, men även av andra nyckelvaror. Det kommer inga räddande änglar från ovan när krisen plötsligt är här, än mindre från Bryssel eller någon annanstans.
Fler förstår också att ett land som inte kan försörja sin befolkning med mat är otryggt. Äntligen är det möjligt att argumentera för högre självförsörjning och att vi bättre ska ta till vara på Sveriges goda möjligheter att producera bra mat. Det innebär att landets bönder måste ges bättre lönsamhet.
Sverige satsar nu – i bred politisk enighet – hundratals miljarder kronor för att näringslivet och samhället i övrigt ska klara coronakrisen utan sammanbrott. I detta läge framstår en stark stat, ett samhälle med muskler, som avgörande. Om idéerna om en ”så liten stat som möjligt” omsatts i praktiken hade vi varit väldigt illa ute. Även marknaden – företagen – behöver en stark stat.
Avgörande är förstås också att arbetslösheten kan pressas ned och att inte stora grupper hamnar i utanförskap. Lyckas man inte med det hotar sociala motsättningar, att samhällssolidariteten bryter samman. Även för att lyckas med detta krävs en stat, ett samhälle, med muskler. 
Efter coronan kommer vi behöva en väl fungerande handel över gränserna, men det måste finnas ett bättre regelverk. Jag vill ännu en gång understryka centerideologen Gustaf Jonnergårds krav om att ”samhället måste styra marknadshushållningen genom ramar och riktlinjer så att allas gemensamma intresse gagnas”. Det gäller såväl nationellt som i det internationella samarbetet. Likaså är detta nödvändigt för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Miljö- och klimathoten måste undanröjas.
Det är nu vi kan så de frön som kan blomma upp efter krisen. Nya tider väntar.
Håkan Larsson, centerpartist på Rödön