Nyttiga perspektiv på rasbiologin

Inte sällan attackeras Centerpartiet i den dagspolitiska debatten för att ha en ”brunfärgad” historia. Som slagträ används ofta formuleringar i föregångaren Bondeförbundets program från 1933. Där sägs bland annat följande: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement”. Självfallet är detta en motbjudande formulering, som Centerpartiet för övrigt många gånger har tagit avstånd ifrån. Ändå upprepas anklagelserna av politiska motståndare.

Sanningen är att hela det svenska samhället var präglat av dessa uppfattningar under de första decennierna av 1900-talet.

Jag har nu läst en viktig, nyutkommen bok om den kanske viktigaste ideologen bakom rasbiologin Gustaf Retzius, ”Skallmätaren, Gustaf Retzius – hyllad och hatad” (fritanke.se) av Nils Uddenberg. Det är på många sätt en fantastisk bok som ger inblick i hur den svenska akademiska eliten levde under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Boken ger en mycket upplysande bild om tidsandan under denna epok.

Gustaf Retzius far och farfar var båda professorer och han gifte sig med Anna Hierta, dotter till den kände liberale tidningsmannen och entreprenören Lars Johan Hierta, mannen bakom Aftonbladet. Gustaf och Anna var liberaler som arbetade för arbetarnas rättigheter, stöttade fackföreningar och kvinnosakskvinnor samtidigt som de drev sociala projekt. På äldre dar kom de dock på kant med en del av sina tidigare åsiktsfränder.

Under en period ägde de Aftonbladet, där Gustaf skrev många texter.

Ändå är det som skallmätare Gustaf Retzius är känd för eftervärlden. Han samlade skallar inte bara från Sverige utan även från andra delar av världen, mätte deras skallar och drog slutsatser om olika raser. I samarbete med kollegor från olika länder utvecklade han rasbiologin, som vid denna tid ansågs vara en vetenskap bland andra.

Gustaf Retzius skrev mycket och etablerade sig som en ledande antropolog. Även om han själv oftast var ganska försiktig medverkade han till bilden av att den långa skallen, de blå ögonen, det ljusa håret och den resliga hållningen var genuina karaktäristiska för den överlägsna nordiska rasen. När rasforskningen på allvar politiserades kring 1900 började alltfler hävda att denna nordiska – eller ariska – ras var hotad av andra mindre väl rustade raser.

I en föreläsning som Retzius höll i London 1909 hävdade han utifrån sina skallmätningar med stolthet att den blonda, långskalliga och högvuxna nordiska rasen var bäst bevarad i Sverige. Vidare pekade han på att de många nordbor som emigrerat till USA i första hand röjde mark och blev bönder. De hade ju från äldsta tider varit fria. Slavgörat i fabrikerna fick ”de mörkhåriga, småvuxna, kortskalliga”, även om de också var dugliga, syssla med. Han hävdade att den ädla germanska rasen stod under hot från ett mindre fritänkande, kortskalligt och mörkhårigt släkte.

Samma år, 1909, bildades ett rashygieniskt sällskap i Sverige. En rad läkare och vetenskapsmän, som var kända för liberala ideal och framtidstro, anslöt sig. En ledande företrädare var Wilhelm Leche som samma år skrev en bok, där han talade om högre och lägre folkslag och slog fast att de senare hade mindre hjärnor än de förra. Uddenberg skriver att Leche ”var uppfylld av liberalismens framtidstro; för honom var rasbiologin ett medel att skapa en bättre människa”.

En av Gustaf Retzius beundrare var Hjalmar Lundborg, som brukar förkroppsliga svensk rasbiologi. Han blev chef för det statliga rasbiologiska institutet som inrättades av en enig riksdag 1921, två år efter Retzius bortgång, och hämtade mycket av sina idéer från Retzius. Från Lundborg och det rasbiologiska institutet kom de tyska nazisterna att hämta en del av sina förvrängda idéer.

Den som läser Nils Uddenbergs bok inser att det rasbiologiska tänkandet var utbrett i hela det svenska samhället, främst inom eliten av läkare och forskare, och inte något plötsligt påfund av de som skrev Bondeförbundets program 1933. Intressant i sammanhanget är för övrigt att två av partiets akademiker, Nils Wohlin och Ferdinand Nilsson, anses ligga bakom skrivningarna med den förstnämnde som inspiratör och den sistnämnde vid pennan.

Uddenbergs slutsats i boken är att ”rasbiologin blev, intressant nog, aldrig partiskiljande; den uppfattades som en vetenskaplig och socialmedicinsk angelägenhet som – precis som den vanliga hygienrörelsen – stod över partistriderna. När Statens institut för rasbiologi några år efter Gustafs död klubbades igenom i riksdagen var uppslutningen total från vänster till höger”. Den innehållsrika boken är överhuvudtaget en värdefull källa att ösa ur för den som vill sätta sig in i den tidsanda som rådde för ett sekel sedan.

Kanske vi i fortsättningen kan få en mer sansad diskussion utan att rasbiologiska uttalanden från början av förra seklet används för att attackera ett parti när det var hela det svenska samhället som var påverkat av dessa idéer. Hur det kunde bli så och hur vi ska undvika att liknande, falska idéer under vetenskaplig förklädnad ska spridas idag och framöver finns det däremot goda skäl att diskutera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *