Ännu en gång ifrågasätts om barnbidrag ska utgå för alla barn. Några yngre enskilda ledamöter från Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna har i riksdagen motionerat om att en behovsprövning av barnbidraget ska utredas.
Det kan i förstone te sig tveksamt om barnbidrag verkligen ska ges till välbeställda miljonärsfamiljer. Ändå är motionärerna ute i ogjort väder. Tidigare utvärderingar av bidraget har visat barnbidraget fungerar väl, är billigt att administrera och uppfyller sitt syfte. Det är alltid dyrare att ha barn än att inte ha barn för såväl fattig som rik.
Det allmänna barnbidraget, lika för alla, infördes 1948 efter riksdagsbeslut året innan. Tidigare, från 1937, hade ett behovsprövat barnbidrag införts, men man kom fram till att det var bättre att göra barnbidraget generellt för att på ett obyråkratiskt sätt nå alla barnfamiljer. Några decennier senare, 1981, infördes flerbarnstillägget för familjer med flera barn efter förslag från Centerpartiets Karin Söder, som då var socialminister.
Överhuvudtaget har Bondeförbundet/Centerpartiet vid många tillfällen varit pådrivande när det gäller de allmänna barnbidragen. Under 1940-talet drev partiet denna fråga aktivt och offensivt såväl i valrörelserna som i riksdagen. Den som mest aktivt argumenterade för allmänna barnbidrag var professorn och riksdagsledamoten Sten Wahlund som var Bondeförbundets företrädare i Befolkningsutredningen.
Sten Wahlund anses av många den främste initiativtagaren till de allmänna barnbidragen. Han var mycket tydlig när han förespråkade allmänna barnbidrag. Argumentationen är tänkvärd och gäller även idag. Enda skillnaden är att man idag skulle understryka att ersättningen, barnbidraget, gäller båda föräldrarna:
Överhuvudtaget vill jag inte, att det skall ske någon behovsprövning, när det gäller dessa barnbidrag. Jag menar att barnbidragen helt naturligt inte får ha någon fattigvårdsprägel eller understödsprägel vare sig till utformning eller motivering.
Jag vill inte att barnbidraget skall betraktas som något slags nådegåva från samhället, utan det skall vara en ärligen förtjänt ersättning till Sveriges mödrar för att de genom att föda och fostra barn säkerställa släktets framtid eller – om jag får uttrycka mig mera vardagligt – säkerställa vårt framtida behov av arbetskraft. Därför anser jag det rimligast, att dessa bidrag utgå med lika belopp för alla barn.
Att barnbidraget är generellt innebär att administrationen är minimal, att det är svårt att fuska med och att det är kostnadseffektivt. Det är tveksamt om en behovsprövning skulle innebära någon besparing för staten. Däremot skulle det bli besvärliga avväganden.
Man kan också fråga sig om föräldrarnas inkomster skulle räknas samman – vilket i så fall skulle innebära en slags återinförande av sambeskattningen som avskaffades 1971. En annan risk är att stödet i den allmänna opinionen för barnbidraget, om det blir behovsprövat, skulle minska. Förpassa därför idén om behovsprövning till papperskorgen även denna gång. Det finns andra sätt än detta för att uppnå ökad rättvisa – om det nu är det man är ute efter.