Efter 131 dagar verkar Sverige få en regering

Bilden: Bondeförbundet/Centerpartiet och Socialdemokraterna har kunnat ta gemensamt ansvar för landet även under tidigare decennier. Därför är det inte konstigt att de båda partierna nu, tillsammans med Liberalerna och Miljöpartiet, bryter det regingskaos som utbröt efter höstens val.
Omslag av EWK på Politisk tidskrift.

Äntligen – efter 131 dagar – ser Sverige ut att få en regering. Talman Andreas Norlén har i varje fall lagt förslag om att Stefan Löfvén ska utses till statsminister på fredag. Det mesta tyder på att riksdagen kommer att tolerera detta – och i så fall blir Löfvén åter reguljär regeringschef.

Ingen är nöjd, många är IMG_3386besvikna, vilket egentligen inte är något konstigt. Att kompromissa frestar på, men det handlar om att ta ansvar för landet. Det är främst Centerpartiet och Liberalerna som har varit kapabla att ta ansvar. Annars skulle vi inte få någon regering nu heller.

Jag är hursomhelst glad om Sverige inom några dagar får en handlingskraftig regering även om jag kan vara kritisk till mycket som hänt och inte har hänt under den kaosartade hösten. Men efter fyra månader får landet äntligen en regering. Att låta kaoset gå vidare till extraval hade varit oansvarigt.

Som grund för regeringsbildningen ligger en överenskommelse mellan fyra partier i politikens centrum; Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna. Förhandlingarna har uppenbarligen varit tuffa, alla inblandade partier har fått ge och ta. Resultatet är på många punkter bra, även om jag inte är förtjust i alla. På flera punkter har Centerpartiet och Liberalerna nått längre när det gäller centerpartistisk och liberal politik än vad de gjorde i alliansregeringen före 2014.

Jag vill främst lyfta fram de punkter i överenskommelsen som är inriktat på att hela landet ska växa. Det ska bli möjligt att leva och bo på någorlunda likvärdiga förutsättningar på landsbygden lika väl som i staden. Infrastrukturen ska förbättras och byggas ut. Alla nya myndigheter ska lokaliseras utanför Stockholm, vi ska få fler servicekontor och det ska bli enklarare att bygga strandnära. Det svenska jordbrukets konkurrenskraft ska stärkas, vilket naturligtvis är mycket viktigt. Regelverket för att utvinna mineraler ur alunskiffer ska skärpas, vilket förhoppningsvis kan sätta stopp för stora dagbrott vid Storsjöns strand. För att ta några exempel.

En brist i överenskommelsen är att det inte finns någon skrivning om att en del av värdena från vattenkraft och andra naturresurser ska få stanna lokalt och regionalt. Jag skulle helst ha sett en punkt om regionaliserade skattebaser. Fastighetsskatten på vattenkraft skulle vara ett första steg. En omfattande skattereform utlovas emellertid – och där måste åtgärder av det här slaget finnas med. Ska ”dagens växande ekonomiska klyftor” utjämnas måste även de växande regionala klyftorna överbryggas. Landet får inte klyvas!

Samarbetet mellan de fyra partierna är i första hand ett budgetsamarbete. Varje budget ska förhandlas innan regeringen kan läggas fram. Personligen hade jag gärna sett att även Centerpartiet och Liberalerna skulle gått in i regeringen. Samtidigt förstår jag att detta ännu inte är möjligt, åtminstone inte den närmaste tiden. Skulle samarbetet fungera väl och förtroendefullt kan förutsättningarna förändras.

Som centerpartist ser jag uppgörelsen som att mitt parti åter tar ansvar i ett för landet besvärligt läge. Det kan Centerpartiet göra utifrån en självständig mittenposition och min förhoppning är att det är i den rollen partiet kommer att agera framöver. Att låsa sig inne i ett cementerat block är varken bra för landet eller för ett självständigt parti.

Inför valet 2006 ställde jag mig bakom Allians för Sverige även om jag var tveksam. Detta eftersom det var viktigt med ett trovärdigt regeringsalternativ till en allt tröttare socialdemokrati under ledning av en pampaktig Göran Persson. Det innebar dock inte att jag ansåg att Centerparti långsiktigt skulle låta sig cementeras in i ett högerblock under moderat ledning. Som decentralistiskt grönt parti kan Centerpartiet påverka mest från en mittenposition. Det är väljarnas utslag i valen och sakfrågorna som måste avgöra vilka samarbeten som är möjliga.

Moderatledaren Ulf Kristersson talar nu i sin bitterhet föraktfullt om ”kohandel” på samma sätt som högerfolk gjorde 1933 när Bondeförbundet kom överens om krisuppgörelsen med Socialdemokraterna. Genom denna uppgörelse pressades arbetslösheten bland arbetarna ned och konkurserna bland småbönderna blev allt färre. Folkhemmet kunde börja byggas. Det är ingen överdrift att krisuppgörelsen försvarade den ännu sköra demokratin och satte stopp för de auktoritära, fascistiska rörelsernas tillväxt i Sverige. Men högern var bitter också den gången.

En annan gång som Centerpartiet tog ansvar för landet var när svensk ekonomi sanerades 1995 – 98. Även då var det i samarbete med Socialdemokraterna. Moderaterna stod också då vid sidan och kritiserade. Det blir nästan tragikomiskt när Ulf Kristersson idag påstår att Centerpartiet genom samarbetet den gången gjorde sig till ett socialdemokratiskt stödparti. Att samarbetet fick ordning på svensk ekonomi – vilket partikamraten Anders Borg var tacksam för – struntar han i.

Att Centerpartiet från sin position i centrum också har kunnat samarbeta med övriga icke-socialistiska partierna till höger när förutsättningarna för detta har funnit är inte konstigt. Det gäller inte minst Thorbjörn Fälldins regeringar 1976-82, då ett långvarigt socialdemokratiskt styre bröts. Även för systerpartierna i Norge och Finland har det varit självklart att samverka åt både vänster och höger beroende på väljarnas vilja och de politiska förutsättningarna. Det handlar om att ta ansvar för landet och påverka politiken i grön och decentralistisk riktning när det är möjligt – och så är det även idag.

Det mesta tyder alltså på att Stefan Löfvén blir nygammal statsminister på fredag. Hur han kommer att lyckas regera utifrån mittenuppgörelsen återstår att se. Det är hursomhelst positivt om Sverige får en regering med ett tydligt grunddokument som underlag för regerandet. Jag hoppas att regeringspolitiken blir så grön och decentralistisk som möjligt. Men visst är osäkerheten stor om vad som kommer att hända. Vi befinner oss förmodligen i ett epokskifte.

 

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *