Tankar 35 år efter U137:s grundstötning

Hela 35 år har gått sedan skarmavbild-2016-10-27-kl-08-51-15den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Gåsefjärden vid inloppet till Karlskrona. Sverige har knappast varit närmare en militär konfrontation med stormakten i öster som dessa oktoberdagar. Statsminister Fälldin stod fast och uttalade sina bevingade ord ”Håll gränsen!”.

När detta hände befann jag mig på SSU:s kursgård Bommersvik i Sörmland. Jag arbetade för Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL), som var ungdomsorganisationernas samarbetsorganisation i internationella frågor. I oktober 1981 arrangerade vi en konferens, förlagd till Bommersvik, inom det all-europeiska samarbete som då pågick. Vid de här konferenserna deltog företrädare för alla viktiga ideologiska inriktningar, från de officiella kommuniststyrda ungdomsorganisationerna i öst över socialdemokratiska, liberala och centerinriktade organisationer till högerns unga. Nästan alla europeiska länder, i väst såväl som i öst, var representerade.

Jag minns hur chockade vi blev när de första rapporterna om den grundstötta sovjetiska ubåten kom den 27 oktober 1981. Vad skulle vi från svensk sida säga vid öppningen av konferensen morgonen därpå? Händelsen i Karlskrona skärgård var storpolitik som påverkade även ungdomssamarbetet. Vi svenska värdar satte oss ned och formulerade ett tydligt tal med ett skarpt fördömande av det sovjetiska intrånget på svenskt vatten. Ett tal som hölls av SUL:s ordförande Anna Lindh, senare Sveriges utrikesminister.

De sovjetiska deltagarna blev till en början mycket upprörda och kände sig uppenbarligen träffade av den hårda kritiken mot deras land. Hot om att de omgående skulle åka hem och uttalanden om att vi var dåliga värdar framfördes. Hursomhelst lugnade sig sovjeterna ned sig och efter att ha badat bastu (om jag minns rätt) bestämde de sig för att stanna kvar på konferensen. Jag tror att de innerst inne förstod vår upprördhet.

När jag tänker tillbaka på ungdomssamarbetet i Europa i början av 1980-talet slår det mig att vi vid denna tid hade ett omfattande utbyte med organisationer i hela östeuropa. Trots att vi var oeniga om mycket och trots att järnridån ännu inte hade fallit. Man kan förstås kritisera samarbetet för att det bara var av regimerna ”godkända” representanter som fick delta i samarbetet från de kommuniststyrda länderna, men jag är ändå övertygad om att samarbetet var positivt. Förståelsen ökade, missförstånd undanröjdes, och jag tror att det all-europeiska ungdomssamarbetet faktiskt också medverkade till vad som hände 1989/90.

Mitt intryck är att idag ligger både de officiella kontakterna, liksom kontakterna mellan ungdomsorganisationer och andra folkrörelser, med Ryssland på mycket låg nivå. Inte minst från Sveriges sida. Visst finns de normala diplomatiska kontakterna, men i övrigt verkar man knappast tala med varandra.

Även om man tycker illa om Putins styre i Ryssland är det viktigt att vi talar med varandra, att det finns ett utbyte på olika nivåer mellan svenskar och ryssar, politiskt på olika nivåer och mellan organisationer av variernade slag. Såväl tvistefrågor som samarbetsmöjligheter behöver diskuteras om man ska nå någonstans.

Detta är i varje fall en slutsats jag drar av det omfattande all-europeiska ungdomssamarbete som pågick under 1980-talet – och som Bommersvikskonferensen under ubåtskrisen 1981 var ett exempel på. Om vi inte talar med varandra kan det gå riktigt illa.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *