Den 15 oktober går de polska väljarna till val. Ledamöterna i parlamentets båda kamrar, senaten och sejmen, ska utses. Utgången av valet får stor betydelse för Polen, men även för oss och Europa i övrigt. Därför är det svårbegripligt hur lite uppmärksamhet valet i grannlandet söder om Östersjön får i våra medier.

Sedan 2015 har det högerauktoritära partiet ”Lag och rättvisa”, PiS, styrt Polen. Under de år som gått sedan dess har regeringen även börjat styra public service och en stor del av övriga medier, inskränkt domstolarnas oberoende, skärpt den strikta abortlagen ytterligare och inskränkt homosexuellas rättigheter. En allvarlig utveckling.

Bilden: I samband med valet 2019 träffade jag centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz i Warszawa.

Det är ingen överdrift att hävda att PiS med partiledaren Jaroslaw Kaczynski i spetsen utgör ett reellt hot mot den demokratiska rättsstaten. Som Polenkännaren Peter Johnsson har konstaterat: ”Det är inte en diktatur, men det är en regim som är allt mer auktoritär, och som monterar ned den ena demokratiska regeln efter den andra.”

Polen har samtidigt aktiva demokratiska partier som nu samlar krafterna för att försätta PiS i opposition. Enkelt är det dock inte med dagens förutsättningar.

Det största oppositionspartiet Medborgarplattformen, med Donald Tusk i spetsen, mobiliserar för närvarande för en ”Miljonhjärtas marsch” i Warszawa på söndag, 1 oktober. Blir uppslutningen ännu större än vid marschen den 4 juni, då ungefär en halv miljon människor deltog, blir det ett gott tecken inför valet. Helgen därpå planerar centerpartierna PSL och Polska2050 minst 1000 valmöten runt om hela landet. Så nog kan man hävda att valrörelsen går på högvarv.

De demokratiska oppositionspartierna är eniga om att åter stärka rättssamhället och det europeiska samarbetet. Samtidigt vänder de sig olika väljargrupper och går till val i olika konstellationer. Viktigast är Medborgarplattformen, KO, ”Tredje vägen” med centerpartierna PSL och Polska2050 och Vänstern, Lewica. I valet till sejmen finns alltså tre huvudalternativ med demokratiska partier. I valet till senaten har partierna enats om en gemensam lista.

Jag har följt polsk politik sedan 1980-talet och då främst det gröna centerpartiet PSL. För övrigt det äldsta agrardemokratiska partiet grundat 1895, det parti varifrån de nordiska centerpartierna har hämtat sina symboler fyrklövern och den gröna fanan. Ett parti som Bondeförbundet hade kontakter med redan på 1920-talet.

Bilden: Även 2016 träffade vi ledningen för PSL. Närmast partiordföranden.

Idag har PSL, tillsammans med det nya centerpartiet Polska2050 i valkoalitionen Tredje vägen, en nyckelposition i polsk politik. Den stora striden mellan PiS och Tredje vägen kommer att stå på den polska landsbygden. Från PSL:s sida kommer man att driva frågor som landsbygdsutveckling, stöd till jordbruket, småföretag och grön omställning med satsning på förnybar energi. Målmedvetet arbete för familjerna och jämställdhet mellan kvinnor och män är andra nyckelfrågor.

Det blir inte enkelt. PiS lockar med höjda bidrag av olika slag. Dessutom använder man i hög grad medierna för att förtala de politiska motståndarna. Men inte bara det. När jag träffade centerledaren Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, PSL, för ett par år sedan berättade han hur förfärligt han upplevde det när PiS till och med använde kyrkan för att misskreditera exempelvis PSL. Uppenbarligen händer det att präster från predikstolen agerar som företrädare för PiS. (Det gäller dock inte hela den katolska kyrkan i Polen. Även inom kyrkan finns olika uppfattningar om samhällsutvecklingen.)

Valet den 15 oktober blir hursomhelst av stor, kanske avgörande, betydelse för samhällsutvecklingen och demokratin i Polen framöver. Eftersom grannlandet söder om Östersjön är ett viktigt europeiskt land kan valutgången påverka även oss. Beklagligtvis bevakar våra medier vad som händer under den pågående valrörelsen Polen alltför bristfälligt.