Hur kunde det gå så illa?

I dessa tider funderar man – i alla fall jag – ofta på hur det kunde gå så illa med Ryssland. Jag minns själv när jag på 1970- och 1980-talen i samband med olika delegationsresor träffade unga ryssar som var öppna och intresserade av hur vi levde väster om den dåvarande järnridån och gärna ville se en förändring. Den kom ju också kring 1990, då Sovjetunionen upplöstes och Ryssland blev ett eget land.

Några år senare minns jag hur många ryssar som besökte Sverige. När man gick på gatorna i Gamla Stan i Stockholm hörde man ofta mer ryska än engelska talas bland turisterna. Även andra delar av landet, exempelvis Åre, fick besök av en hel del ryska turister. Det kändes som om Ryssland började bli det grannland som det faktiskt är. Handeln växte och vi trodde i varje fall att den stora grannen i öster också skulle bli en vänligt sinnad demokrati.

Uppenbarligen lurade vi oss själva. Vi förstod inte vad som pågick under 1990-talets Ryssland. Kommunismen hade fallit, men vad kom i stället. Vad som hände var att ett gäng framfusiga herrar roffade åt sig en stor del av de tidigare statligt ägda företagen. Dessa oligarker blev stormrika, medan den breda massan blev fattigare. Anarki rådde i många delar av landet. Någon fungerande rättsstat hade inte blivit verklighet i det nya läget.

Anarki i stället för demokrati
I detta läge längtade förstås många ryssar efter ordning och reda, efter ”en stark man” som kunde åstadkomma detta. Då trädde den tidigare KGB-mannen Vladimir Putin in på scenen. Det blev utan tvekan bättre ordning, men man nådde inte särskilt långt på vägen mot en fungerande demokratisk rättsstat. Vi var dock många som fortfarande trodde att Ryssland var på rätt väg. Under de första åren på 2000-talet underströk även Putin att Ryssland ville bli en del av ett samarbetande Europa.
Bild: Uppenbarligen har Vladimir Putin förläst sig på historien. Han vill bli en ny tsar som Ivan den Förskräcklige. Att lära av historien kan vara bra, men inte att försöka upprepa den i en annan tid.
Fortsätt läsa

Kan Ryssland bli en vänligt sinnad demokrati?

Under 1970- och 1980-talen deltog jag i ett flertal delegationsresor till dåvarande Sovjetunionen, i ungdomsdelegationer från CUF och landsrådet SUL. Jag var även med vid flera stora all-europeiska ungdomskonferenser vid Balatonsjön i Ungern med deltagande från hela Europa och från ungdomsinternationaler och olika politisk färg.

Vi insåg inte då att sovjetsystemet stod inför sitt fall i en nära framtid, men vi märkte ett stort intresse från deltagarna från öst att öka kontakterna och göra hål i järnridån. Avspänning låg i luften efter kalla kriget – och en sådan utveckling ville självfallet vi medverka till.

Bild: Gorbatjov öppnade Ryssland och järnridån föll. (Teckning av EWK)
Sedan kom Gorbatjov med glasnost och perestrojka. Berlinmuren föll och demokrati infördes successivt i de tidigare kommuniststaterna. Även Sovjetunionen upplöstes och många av de tidigare delrepublikerna vann sin självständighet. Det mesta verkade positivt.

Kring 1990 och några år framåt såg framtiden ljus ut. Demokratin hade segrat och nu stod samarbete på programmet i hela Europa. Även i Ryssland. Trodde vi. Lite mer än 30 år senare pågår ett krig i Europa.

Hur kunde det gå så fel?
Jag funderar, som säkert många andra, över hur vårt grannland i öster, Ryssland, ännu en gång har utvecklats i auktoritär riktning och nu i praktiken är en diktatur. Hur kan det komma sig att inte även Ryssland har blivit en samarbetande stat i ett demokratiskt Europa?
Fortsätt läsa

Hur blev det så här?

I dessa dagar funderar jag ibland över varför det har gått så illa att vi åter har ett förfärligt krig i Europa. Hur kunde Putin roffa åt sig närmast diktatorisk makt och därefter få för sig att anfalla grannlandet Ukraina?

Jag har inget konkret svar, men inser hur naiva jag och många andra var efter murens fall 1989 – och Sovjetunionens upplösning ett par år därefter. Nu skulle alla Europas stater, inklusive Ryssland, bli fria och demokratiska. Trodde vi. Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama gjorde sitt berömda uttalande om ”historiens slut”, nämligen att efter Sovjetunionens fall skulle hela världen enas om marknadsekonomi och liberal demokrati. Idag kan vi konstatera att det var fria fantasier.

Bild: Boris Jeltsin och efterträdaren Vladimir Putin. Båda har ett stort ansvar för att Ryssland inte blev den demokrati och rättsstat många hoppades och trodde på under 1990-talet.

Utbyte under 1970- och 1980-talen

Själv minns jag de delegationsresor till Sovjet som jag deltog i under 1970- och 1980-talen. Såväl CUF (Centerns Ungdomsförbund) som SUL (Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd) hade utbyte med de sovjetiska ungdomsorganisationernas landsråd, KMO. Jag var med i båda sammanhangen. Vi fick besöka inte bara Moskva utan även städer som Leningrad, Tallinn, Tibilisi och Dusjanbe. Vi tog också emot unga sovjetiska medborgare i delegationer som besökte Sverige. Det var både intressant och informativt.
Fortsätt läsa

200 år sedan Jämtlands viktigaste politiker föddes

I år är det 200 år sedan Nils Larsson föddes i Tullus. För eftervärlden är han främst känd som bondeståndets siste talman, mannen som med ett klubbslag i december 1865 bekräftade att ett enigt bondestånd stod bakom avskaffandet av ståndsriksdagen och införandet av en tvåkammarriksdag. Ett viktigt steg på vägen mot demokrati även om mycket återstod.

Ättlingarna Maria Söderberg och Håkan Persson hedrar Nils Larsson på 200-årsdagen av hans födelse med en krans på hans grav.

Nils Larsson gjorde stora insatser även på andra områden. Redan som 26-åring tog han 1848 initiativ till ett ”reformsällskap” i Östersund med krav på allmän rösträtt (om än bara för män), ett radikalt krav vid denna tid. Han hade då redan blivit invald i hemsocknen Näskotts nya skolstyrelse och medlem i Jämtlands urgamla landsting.

Under flera decennier från 1850 – då han invaldes i riksdagen – var Nils Larsson också nationell politiker med stort inflytande. Han ingick i 1858 års kommunalkommitté, som ledde till att landsting fyra år senare infördes i hela landet efter jämtländsk förebild. Samtidigt skiljdes den kyrkliga och borgerliga kommunen åt. Fortsätt läsa

Dags för Norden!

Östersunds-Posten
Länstidningen
Dala-Demokraten
Jämtlands Tidning
Skaraborgsbygden

Nord-Sverige

Vi är många som har varit motståndare eller tveksamma till en svensk Natoanslutning. Denna vår har världen emellertid förändrats. Efter Putins angrepp mot Ukraina 24 februari är den säkerhetspolitiska situationen annorlunda. Detta har lett till att Sverige, tillsammans med Finland, har lämnat in ansökan om medlemskap – och detta med stöd även av en bred riksdagsmajoritet och en folklig opinion.

Förhoppningsvis kommer vår säkerhet att öka med ett Natointräde. Det är ju syftet. Hur det blir i verkligheten återstår att se.

Sveriges och Finlands inträde i Nato innebär att Norden i sin helhet kommer att stå på samma säkerhetspolitiska grund för första gången sedan Kalmarunionens tid för sex hundra år sedan. Det ger möjligheter som det gäller att ta till vara.

Bild: Kanske äntligen dags för ett nära nordiskt samarbete? Bilden från Skandinavismens tid i mitten av 1800-talet.

Samma dag, 16 maj, som det formella beslutet omNatoansökan fattades i Stockholm och Helsingfors förklarade Danmark, Norge och Island att de kommer att bistå Sverige och Finland om våra länder utsätts för en rysk attack. Vi kommer att ”göra allt vi kan för att hjälpa de två länderna”, sa den danska statsministern Mette Fredriksen och underströk att löftet gäller ”från idag”. Fortsätt läsa

Samma försvars- och säkerhetspolitik stärker Norden

Vi lever i en historisk tid. Genom sitt angreppskrig mot Ukraina har Rysslands president Putin medverkat till att Finland och Sverige inom några dagar kommer att ansöka om medlemskap i Nato. Krig kan få motsatt effekt mot vad det syftade till – och så är det i det här fallet.

Jag har länge varit motståndare till ett svenskt Natointräde (alliansfriheten har tjänat oss väl i över 200 år), men när omvärlden förändras måste man kunna byta åsikt. Det är vad som sker, men jag kan erkänna att jag känner osäkerhet och oro.

Bilden: Kalmarunionen, som bildades 1397, omfattade hela Norden, Kanske, ja förhoppningsvis, är det nu, 2022, dags för en ny nordisk union?

Förhoppningen är förstås att medlemskapet i Nato ska stärka vår säkerhet, men sanningen är att ingen vet.

Visst finns fördelar. Efter att även Finland och Sverige har blivit medlemmar i Nato kan de nordiska länderna samarbeta i försvars- och säkerhetsfrågor från samma utgångspunkt. Faktum är att Norden inte har haft en gemensam plattform när det gäller försvaret sedan Kalmarunionen mellan 1397 och 1521. Det ger utan tvekan möjligheter. Fortsätt läsa

Ett oförlåtligt övergrepp mot broderfolke

Hur kan Vladimir Putin inbilla sig att han kan ena de östslaviska broderfolken genom ett förfärligt anfallskrig mot Ukraina? Ja, det kan man verkligen fråga sig. Om den ryske presidenten ville ha ett nära och bra grannsamarbete med vad man i Moskva gärna kallar ”Lillryssland”, Malorussia, skulle han agerat på helt annat sätt. Nu riskerar han att ha skapat fientlighet mellan ryssar och ukrainare för generationer framåt.

Det går dock att få en viss insikt i hur presidenten i Kreml resonerar. I juli förra året publicerade han nämligen en lång artikel om ”Ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet”, på ryska och engelska, på den egna presidenthemsidan. Jag har ägnat en stund åt att ta del av Putins tankar genom att läsa artikeln.

Bilden: Ryssland har utvidgats successivt. År 1462 ingick inte Ukraina i Moskvastyret och har under århundradena till stora delar haft en annan historia än Ryssland.

I sina ansträngningar att visa att ryssar, ukrainare och vitryssar/belarussier egentligen är samma folk går Putin tillbaka till ”Gamla Rus” som på 800-talet bildades av Rurik i Kiev. Att denne man var en viking, enligt legenden från Roslagen, nämner han dock inte utan understryker i stället att detta rike enade de tre östslaviska folken. Enande var/är också den ortodoxa tron. I sin historiska genomgång försöker han visa att så ska det vara genom tiderna även om litauer, polacker och svenskar från tid till annan har besvärliga inkräktare. Exempelvis utmålas kosackledaren Mazepa som lierade sig med Karl XII som en förrädare. Fortsätt läsa

Minnen från en annan tid med paralleller till dagens situation

I en tid då spänningarna i Europa ökar påminns jag om hur läget var för lite mer än 40 år sedan. Det var också en tid av internationella spänningar, det kalla kriget pågick fortfarande. När jag hittade igen bilden som illustrerar den här texten blev jag verkligen påmind om den tiden.

Bilden: Jag hälsar deltagarna till den all-europeiska miljökonferensen 1981 välkomna. Därefter höll SUL:s ordförande Anna Lindh (vid bordet) sitt inledningsanförande.

I slutet av oktober 1981 påverkades Sverige direkt genom att den sovjetiska u-båten, U137, gick på grund i ett militärt skyddsområde utanför Karlskrona. Spänningen mellan vårt land och supermakten Sovjet blev akut. Statsminister Fälldin behöll emellertid lugnet och slog fast att det var viktig att ”hålla gränsen”. Fortsätt läsa

Den polska landsbygdsrörelsens unika muséum

Krönika 3 från Polenbesök 3 – 7 oktober 2021

I Polen är historien levande på ett annat sätt än hos oss i Sverige. Det fick jag ännu en gång klart för mig under det senaste besöket i den polska huvudstaden nyligen. Runt om i Warszawa finns statyer och monument som påminner om personer och händelser både för länge sedan och nyligen.

Jag fick också möjlighet att besöka Museum Historii Polskiega Ruchu Ludoowego, ungefär De Polska Folkrörelsernas Historiska Muséum, som berättar om landsbygdsrörelsernas historia fram till nutid. Här finns inte minst mycket material från Polskie Stronnistwo Ludowe (Polska Folkrörelsepartiet), PSL, världens äldsta gröna, decentralistiska centerparti grundat 1895.

Bild: Muséet är beläget i ett vackert 1700-talshus, byggt i toscansk stil.

Muséet är beläget i ett vackert 1700-talshus, byggt i italiensk stil. När man ser huset från utsidan kan man tro att man befinner sig i Toscana. Muséet är omgivet av en fin trädgård med många statyer av män och kvinnor som har betytt mycket för landsbygden. I muséet förvaras 60 000 föremål, 3000 målningar och 600 fanor, främst gröna. (De nordiska centerpartierna har hämtat såväl sina gröna fanor som fyrklöversymbolen från Polen.) Det handlar om såväl politik som kultur. Fortsätt läsa

PSL – Polens gröna, decentralistiska centerparti

Det äldsta gröna centerpartiet på agrardemokratisk grund är polska PSL, som grundades femton år innan Carl Berglunds upprop för att bilda Bondeförbundet.
Jag har intresserat mig för polsk politik sedan 1980-talet och följt PSL:s återupprättande som självständigt parti kring 1990 fram till idag. Eftersom jag anser att PSL är de nordiska centerpartiernas genuina systerparti är min förhoppning att kontakterna och samarbetet ska återupptas. Under 1990-talet fanns ett organiserat samarbete inom INC (International Network of Centre Parties), vilket tyvärr har somnat in. Dags för att återknyta förbindelserna!
Jag ger här i punktform min bild av PSL:s historia från 1895 fram till idag, 2021. (Bildtexter kursiva.)

1863

Även innan de agrardemokratiska partierna bildades fanns kontakter mellan bönderna i Sverige och Polen. När polska folket 1863 gjorde uppror mot den ryska ockupationen arrangerade bondepolitiker i Sverige solidaritetsmöten. Bondeståndets siste talman, Nils Larsson i Tullus, startade en insamling för Polen genom att ge 500 riksdaler av sitt talmansarvode och bonderiksdagsmannen Sven Rosenberg höll ett kraftfullt till stöd för den polska frihetskampen. Kontakterna bönder emellan fanns innan PSL bildades i Polen och Bondeförbundet i Sverige.

Bondeförbundets  siste  talman,  Nils  Larsson  i Tullus,  arrangerade  solidaritetsmöten  och  startade  insamling  för  den  polska  frihetskampen 1863.

1895

– PSL är ”urcenterpartiet”, bildat 1895 i Rzeszow i den österrikiska delen av det då delade Polen, 15 år innan Carl Berglund tog initiativ till Bondeförbundet i Sverige. Partiet blev snart en stark politisk kraft som främst organiserade bönderna. Redan från början handlade det alltså om att kämpa för rättvisa för landsbygden och för landsbygdsbefolkningen. Samma krav som bondepartierna i Norden drev, men utifrån förhållandena i Polen.

Det är för övrigt möjligt att PSL var en av inspirationskällorna när Berglund tog initiativ till Bondeförbundet genom uppropet i tidningen Landsbygden 1910. Han hade rest runt på kontinenten (och i USA) åren innan och hämtat idéer och inspiration.

Wincenty  Witos  i centrum  för  PSL  i samband  med  Polens  självständighet  1918.

1918

– PSL spelade en viktig roll när Polen återupprättades som självständig stat 1918. Partiordföranden Wincenty Witos var premiärminister tre gånger under 1920-talet, bland annat 1920 när Röda Arméns tåg västerut stoppades. (”Undret vid Wisla”)

1921

– 1921 tog Witos (tillsammans med den tjeckiske bondeledaren Svehla och den bulgariske Stambolijskij) initiativ till Internationella Agrarbyrån, kallad Gröna Internationalen som samlade de agrardemokratiska partierna. Grundvärdena var fem; frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering.

Fyrklövern var tidigt symbol för PSL. Här en fana från 1905. 

1924
– Bondeförbundet blev inte fullvärdig medlem i Gröna Internationalen, men hade en särskild kontaktman (Herbert Rettig) med partierna i Internationalen. Han rapporterade om samarbetet inom Gröna Internationalen vid partistämmorna, bland annat 1924. Fortsätt läsa