Kategoriarkiv: Agrardemokratiska partier

Centerhistoria 17: Sockerbruksarbetaren och bonden som stred mot kommunismen

 

Den polske centerpartisten och PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk tog strid för demokratin i Polen efter andra världskrigets slut. Han tvingades fly och gå i exil, men den gröna politiken överlevde. Tillsammans med andra agrardemokrater från det av Röda Armén ockuperade öst- och centraleuropa bildade han International Peasant Union (IPU) för att ha beredskap för att återvända till hemlandet. Han uppmärksammades i sitt nya hemland, USA, där tidskriften Time utsåg honom till månadens man 1948. Idag sitter Mikolajczyks parti PSL i Polens regering.

Stanislaw Mikolajczyk föddes i västra Tyskland 1901. Hans familj kom från Poznan i västra Polen, då ockuperat och en del av det tyska kejsardömet. Det var vid den här tiden vanligt att polacker reste västerut för att få arbete, så också Stanislaws föräldrar.

Vid tio års ålder flyttade familjen Mikolajczyk hem till sin lilla gård. Stanislaw fick tidigt tjäna sitt levebröd som sockerbruksarbetare. Samtidigt började han engagera sig i den polska frihetskampen. Efter att Polen åter blivit en självständig stat 1918 deltog han i försvaret mot den framryckande Röda armén. Läs mer

Centerhistoria 16: En grön international för agrarpartier

 

Våren 1921 inrättades på initiativ av de tre gröna statsministrarna i Bulgarien, Polen och Tjeckoslovaken Gröna Internationalen, formellt Internationella Agrarbyrån. Huvudkontoret förlades till Prag, där verksamheten fortsatte fram till 1938, då Nazi-Tyskland invaderade Tjeckoslovakien. Efter andra världskriget fortsatte samarbetet i exil inom IPU (International Peasant Union).

Gröna Internationalen hade stor betydelse för att en självständig agrardemokratisk rörelse kunde utvecklas och för att partierna använde samma symbolspråk. Ett exempel på detta är att fyrklövern redan från internationalens start användes som symbol för de agrardemokratiska partierna (bilden). Klövern på bilden från internationalens bulletin kan vara ”urklövern”.

Under de första åren efter första världskriget upplevde stora delar av Europa en omfattande bondeoffensiv, kallad ”the Green Rising”. Särskilt i Central- och Östeuropa, liksom i Norden, var det därmed läge för politiska partier som hade till syfte att formulera och kanalisera böndernas och landsbygdsbefolkningens tankar och krav. De agrarpartier som redan fanns utvecklade sig till masspartier och blev en maktfaktor i samhället. Där sådana partier saknades bildades de vid den här tiden. Snart slöt man sig samman i en grön international av agrardemokratiska partier. Läs mer

Centerhistoria 15: Bröderna Radic och kampen för Kroatiens bönder

Bröderna Radic är förmodligen helt okända för 99 procent av svenska folket. Men för Kroatien och Jugoslavien spelade de en mycket viktig roll under de första decennierna av 1900-talet. De grundade Kroatiska Bondepartiet och särskilt den yngre brodern, Stjepan (bilden) fick en betydelsefull roll.

Texten har tidigare publicerats i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa (på norska).

Två bröder som hade vuxit upp i ytterstafattigdom stod 1904 bakom grundandet av Kroatiska Bondepartiet. Småbönderna, som de kämpade för, hade inte rösträtt och var oftast analfabeter. Vägen mot makten verkade länge hopplös. Den äldste brodern, Ante Radic (1868-1919) dog året innan partiet fick sitt verkliga genombrott. Stjepan Radic (1871-1928) fick leda Kroatiens i särklass största parti fram till han mördades mitt under en häftig debatt i Jugoslaviens parlament.

När Kroatiska Bondepartiet grundades lydde kroaterna fortfarande under den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. De var ivriga katoliker. Serberna hade å sin sida till nyligen varit underlagda turkarna och tillhörde den ortodoxa kyrkan. De två broderfolken talade samma språk, men använde olika alfabet. Förhållandena dem emellan präglades av stora motsättningar.

Radicbröderna hade brobyggande mellan kroater och serber som en av sina hjärtefrågor. Under de våldsamma upploppen i Zagreb 1902 angrep många av deras kroatiska landsmän allt som var serbiskt. Stjepan Radic kallade dessa demonstranter för svin. I en pamflett argumenterade han för att fördomarna mellan grannfolken måste brytas ned. Visionen var att hela folket skulle känna sig hemma såväl i Ljubljana och Zagreb som i Belgrad och Sofia. Läs mer

Centerhistoria 14: Agrarpolitiker byggde demokrati i Tjeckoslovakien


Att Tjeckoslovakien under mellankrigstiden var den enda stabila demokratin i Centraleuropa berodde i hög grad på de starka agrardemokratiska partierna med Antonin Svehla (bilden) och Milan Hodza i spetsen.

Den här texten är också hämtad från Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa (norska).

Centraleuropa under mellankrigstiden var Tjeckoslovakien. Från självständigheten 1918 fram till västmakternas svek i Munchen 1938, då man gav Hitler klartecken att ockupera delar av landet (Sudetenland) i utbyte mot ”fred i vår tid” fungerade den tjeckoslovakiska demokratin väl. Ett viktigt skäl till detta var de starka agrarpartierna och ledande företrädare som Antonin Svehla och Milan Hodza.

Både Svehla och Hodza arbetade tidigt för att stärka bondebefolkningens och landsbygdens situation, den förstnämnde i den tjeckiska delen och Hodza i den slovakiska delen av det blivande Tjeckoslovakien. Bland annat arbetade de med att bygga upp lantbrukskooperation, försäkringssystem och en egen bondepress. Milan Hodza var själv journalist och professor i historia. Läs mer

Centerhistoria 13: En självständig, grön idéströmning på 2000-talet

 

Jag lägger inte in de centerhistoriska texterna i kronologisk ordning, vilket den intresserade läsaren säkerligen har förstått. Här kommer en framtidsinriktad text, som (på norska) ingår som slutkapitel i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa. Vi menar att de gröna centeridéerna om frihet, trygghet, miljöansvar och decentralisering har ett minst lika stort befogande på 2000-talet som under förra seklet.

Jag hoppas att den unga generationen centerpartister – som dagens ledande CUF:are i Jämtlands län (bilden), förvaltar det gröna idéarvet väl samtidigt som de offensivt möter framtidsutmaningarna. 

När agrarpartierna/bondepartierna växte fram runt om i Europa kring sekelskiftet 1900 var de främsta drivkrafterna krav på rättvisa och trygghet. Det handlade om rättvisa mellan stad och land, om att ungdomen på landsbygden skulle ha samma rätt till utbildning som ungdomen i städerna, om kommunikationer och service.

Kampen handlade också i hög grad om trygghet. Att ha en egen torva att odla var en trygghet i sig. Strävan efter jordreformer var därför viktigt, särskilt för de många jordlösa i öst- och centraleuropa. Att den som brukade jorden också skulle äga den blev en grundbult i de nya bonderörelser som växte fram. Läs mer

Centerhistoria 12: Varken socialism eller borgerlighet

En av de viktigaste pionjärerna inom den internationella agrardemokratiska rörelsen var finländaren Santeri Alkio (bilden). Han arbetade hårt för att utveckla ett självständigt centeralternativ, en tredje väg mellan socialism och borgerlighet. Alkios budskap påverkade starkt även det svenska systerpartiet och ledde till debatten om den tredje vägen på 1940-talet.

Centerpartiet i Finland vårdar minnet av Santeri Alkio väl. Denna text har publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Santeri Alkio (1862-1930, ursprungligen Alexander Filander) växte upp i Laihela på landsbygden i södra Österbotten. När den finskspråkige pojken, tolv år gammal, skulle studera vidare efter folkskolan fanns enbart ett svenskspråkigt gymnasium att tillgå i hans hembygd. Men varken prästen eller skollärarna på skolan ansträngde sig för att hjälpa den begåvade pojken med dåliga svenskkunskaper – och studieförsöket avbröts snart.

Dessa erfarenheter präglade Santeri Alkio. Fastän djupt religiös kom prästerskapet aldrig att stå högt hos honom. Han tyckte att prästerna ägnade sig åt att tala om för människor vad de skulle göra och inte skulle göra i stället för att hjälpa dem i deras ofta hårda verklighet. En annan slutsats han drog var ingen finskspråkig ungdom skulle tvingas studera i svenskspråkiga skolor mot sin vilja, varför han aktivt kom att arbeta för att bygga upp finskspråkiga folkhögskolor runt om i Finland. Läs mer

Centerhistoria 11: Bondeledare med känsla för småfolket

 Axel Pehrsson i Bramstorp var en skicklig och modig politiker. Han var med och byggde upp böndernas fackliga rörelse samtidigt som han var mycket aktiv i politiken. När arbetslösheten bredde ut sig och småbönderna började gå i konkurs under depressionen efter 1930 gjorde han upp med Socialdemokraterna och en annan skåning, Per Albin Hansson. Genom krisuppgörelsen (”kohandeln”) slogs arbetslösheten tillbaka och bönderna kunde få avsättning för sina produkter. Förmodligen var krisuppgörelsen avgörande för att demokratin kunde stabiliseras och arbetet med att bygga ett folkhem bli framgångsrikt. 

Bramstorp samarbetade nära med Per Albin (bilden) och tillsammans kunde deras partier, Bondeförbundet och Socialdemokraterna under decennierna efter krisuppgörelsen 1933 bygga upp det svenska välfärdssamhället.

Axel Pehrsson (1883-1954) var bara 14 år då han fick ta ansvar för arrendegården Lilla Isie, några kilometer från Sveriges sydligaste udde Smygehuk. Det var meningen att han skulle ha börjat på realskolan i Trelleborg, men fadern begick självmord när han fick veta att han led av dödlig levercancer, och då hade äldste sonen Axel knappast något val.

Det blev förstås en tuff tid för den blivande bondeledaren, men snart visade han att han var en duktig brukare av den skånska myllan. Han hade förstås stor hjälp av sin mor Ingrid och brodern John. Gården utvecklades och när han 25 år gammal 1908 gifte sig med Sigrid Nilsson kunde de köpa granngården Bramstorp som varit i hennes släkt. Detta gårdsnamn kom också att bli familjens namn. Läs mer

Centerhistoria 9: Prästen som samlade Norges bönder

I Sverige startade LO det socialdemokratiska partiet. I Norge var det böndernas fackliga organisation som 1920 också förklarade sig vara ett politiskt parti, Bondepartiet, vilket har utvecklats till dagens Senterpartiet.

Bakom bildandet av Bondepartiet fanns ett utbrett missnöje med det liberala Venstre, som tidigare stötts av de flesta bönder. En ledare som spelade en viktig roll i arbetet för att samla landets bönder var prästen Nils Traedal i Kolvereid i Nord-Tröndelag. Bilden visar en valaffisch från Bondepartiet på 1930-talet.

Den här texten har tidigare publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Runt om i Europa växte böndernas politiska partier och ekonomisk-fackliga samarbetsorganisationer fram parallellt under decennierna kring sekelskiftet 1900. Ibland var de till en början förenade i samma organisation.

Så var det i Norge. Där beslutade Norges Landmandsforbund, grundat 1896, att 1920 också agera som politiskt parti. Bakgrunden var ett allt större missnöje ute i bygderna med de etablerade partierna, främst liberala Venstre. Tidigare hade de flesta norska bönder sett Venstre som ”sitt” parti. Det var Venstre som hade lett Norges demokratisering, inte minst införandet av parlamentarism 1884.

Växande kritik inom Venstre

Under 1910-talet växte emellertid kritiken mot Venstres allt tydligare Oslostyrning runt om i landet. Den egenmäktige partiledaren Gunnar Knudsen ansågs inte ta hänsyn till jordbruket och distrikten. Bönderna ansåg exempelvis att Norge måste skydda sitt jordbruk som andra länder gjorde, bland annat med en spannmålstull, medan partiledningen var starkt frihandelsinriktad. Läs mer

Centerhistoria 8: Fattigpojken som ville förena Europas bönder

 

En av den agrardemokratiska rörelsens främsta företrädare var den bulgariske bondeledaren Aleksander Stambolijskij (bilden). Han var premiärminister och hans parti, Agrarunionen, fick vid valet 1923 egen majoritet, hela 54,1 procent, av de avgivna rösterna. Förmodligen det starkaste stöd ett centergrönt parti fått i ett demokratiskt val. Högerkrafterna kunde emellertid inte acceptera detta utan störtade bonderegeringen i en blodig statskupp då premiärministern själv mördades. Hans minne är ännu idag levande i Bulgarien.

Den här texten (på norska) ingår i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Vid San Stefanofreden efter det rysk-turkiska kriget 1878 utropades Bulgarien till självständigt furstendöme. Formellt skulle den turkiske sultanen emellertid att vara formellt överhuvud.

Samma år föddes Aleksander Stambolijskij, mannen som kom att bli den bulgariska bonderörelsens förgrundsfigur framför andra, i byn Slavovica i norra Bulgarien. Han växte upp i en mycket fattig familj, men var vetgirig och vill utbilda sig. För att få möjlighet till det tvingades han rymma hemifrån.

Avgörande möte

På en jordbruksskola träffade den unge Aleksander Stambolijskij läraren Janko Zabunov, ett möte som fick stor betydelse. Zabunov hade själv tvingats rymma hemifrån för att få gå i skola och arbetade nu för att förbättra de bulgariska böndernas förhållanden. Nu detta även Aleksanders livsuppgift. 1899, vid 21 års ålder, deltog han vid den kongress i Pleven med 700 delegater som beslutade bilda den bulgariska agrarunionen. Läs mer

Centerhistoria 7: Bonden som ledde det nya Polen

Vad många inte känner till är att Bondeförbundet/Centerpartiet är en del av en internationell rörelse av agrardemokratiska partier. Under åren kring sekelskiftet 1900 grundades agrarpartier/bondepartier såväl i Centraleuropa som i Norden. Under mellankrigstiden samarbetade dessa partier i Gröna Internationalen med gröna fanor och fyrklövrar som symboler.

Tillsammans med Kjell Dahle, norsk statsvetare och tidigare partisekreterare i Senterpartiet, har jag skrivit en bok om de agrardemokratiska partierna, Annerledes-Europa. Boken är ännu så länge enbart utgiven på norska. (Du kan beställa den här.) Här publicerar jag en text på svenska om den polske bondeledaren Wincenty Witos (bilden) som ingår i boken, en viktig pionjär i den agrardemokratiska rörelsen.

Det är fascinerande att besöka Witosmuséeti Wierzchoslawice utanför Tarnow i södra Polen. I detta enkla hus i bondbyn bodde en gång Polens premiärminister och bondeledare Wincenty Witos (1874-1945). En del av rummen ser ut ungefär som när Witos avled 1945, i andra finns hundraåriga gröna fanor med fyrklövrar och andra minnen från den polska bonderörelsens historia. Här känner man verkligen historiens vingslag…

Dagens polska folkrörelseparti PSL (ofta kallat bondepartiet), som sitter i Polens regering, är världens äldsta gröna centerparti. Witos hyllas än i denna dag som en mycket viktig föregångare av PSL – och det på goda grunder. Läs mer