Tusen år av krig och kärlek

Grundades Polen av vikingar? Ja, det spekulerar Herman Lindqvist om i sin senaste bok ”Polen – Sverige, 1000 år av krig och kärlek” (Albert Bonniers förlag). I sanningens namn är Lindqvist inte ensam. Även i Polen finns historiker som menar att så kan ha varit fallet. På samma sätt som att det var vikingar som grundade riken i Novgorod och Kiev.

Klart är att det på 900-talet fanns samhällen befolkade av nordbor – svear, danskar och gotlänningar – vid den polska östersjökusten. Lindqvist pekar också på att moderna DNA-analyser visar att det polska folket är det mest uppblandade i Europa. Många polacker är blonda och blåögda. Klart är att såväl nordbor som slaviska stammar befolkade det som blev landet Polen och så småningom blandades och gick upp i varandra.

Sigrid Storråda – Swietoslawa

En kraftfull kvinna från vikingatiden går under namnet Sigrid Storråda. Hon var dotter till den polske kungen Miescko I under namnet Swietoslawa. Sigrid Storråda gifte sig först med den svenske kungen Erik Segersäll och sedan med dennes danske antagonist Sven Tveskägg. Sonen till Sigrid och Erik är Olof Skötkonung, som lät sig döpas till kristendomen i Husaby källa år 1008.

Detta visar att utbytet mellan Sverige och Polen är minst tusenåriga, förmodligen mycket längre än så. Herman Lindqvist visar att kontakterna därefter har varit många och omfattande genom seklerna. Inte minst mellan kungliga familjer och adelssläkter. Det är ju främst sådana kontakter som är dokumenterade, men det har säkerligen funnits många andra kontakter.

Gemensam kung
Endast vid ett tillfälle har Sverige och Polen haft en gemensam kung. Det var kung Sigismund, son till Johan III och dennes polska drottning Katarina Jagellonica, som regerade Sverige mellan 1592 och 1599, då han blev utsparkad av sin farbror Karl. I Polen var han kung fram till sin död 1632 och flyttade bland annat landets huvudstad till Warszawa. Där står han än idag på en hög pedistal och skådar ut över slottet och den gamla staden.

Under 1600-talet härjade Sverige runt om i Polen. Svenskarna plundrade och förödde stora delar av landet och satte därmed stopp för landets första guldålder. Karl X Gustafs polska krig kallas ”syndafloden” och finns nämnt i den polska nationalsången. 1656 blev det dock stopp vid klostret Jasna Gora i Czestochowa nordost om Krakow. Polackerna ser fortfarande detta som ”Svarta Madonnans mirakel”. Polens heligaste ikon räddade landet undan de protestantiska svenskarnas vrede. Än idag används ett vardagligt uttryck, ”att svenska sig” (szwendac sie) om någon som planlöst dräller omkring.

Polen delas efter ”syndafloden”

Efter ”syndafloden” var Polen kraftigt försvagat och i slutet av 1700-talet delades landet och försvann från kartan som eget land under 123 år. Kontakterna med Sverige fortsatte hursomhelst i olika former. Lindqvist lyfter fram en hel del svenskar som flyttade till Polen och förpolskade sina namn. Även i andra riktningen kom människor över Östersjön. Ett känt namn är Henryk Bukowski, mannen som startade Bukowski auktionshus i Stockholm.

Polackerna gjorde uppror flera gånger under 1800-talet, främst mot ryssarna som ockuperade huvudstaden Warszawa. Ryssarna försökte förryska Polen men lika lite som i Finland utan framgång. Många svenskar tog ställning för polackerna. Solidaritetsmöten arrangerades i samband med upproret 1863, bland annat av bondeståndets talman Nils Larsson i Tullus, vilket dock Herman Lindqvist inte har uppmärksammat.

1918 återuppstod Polen som eget land, men några fredliga tider blev det inte. Först kom hotet österifrån. Ryssland hade blivit Sovjet och sände Röda Armén västerut. Men polackerna satte stopp genom ”undret vid Wisla” 1920. Generalen Jozef Pilsudski ledde framgångsrikt de polska trupperna och premiärminister var bondepartiet PSL:s ledare Wincenty Witos. Hade inte Röda Armén stoppats vid Wisla vet man inte hur långt västerut de kommuniststyrda trupperna hade nått – och hur Europa hade utvecklats.

Att det fanns kontakter mellan bondepartierna i Norden och Polen under mellankrigstiden via den så kallade gröna internationalen råder ingen tvekan om. Bland annat citerade Bondeförbundets ledare Axel Pehrson Bramstorp Wincenty Witos i samband med krisuppgörelsen 1933.

Pilsudski brukar betecknas som Polens landsfader, men under 1930-talet blev han alltmer auktoritär och bland andra Witos tvingades i exil till Prag. Den polske utrikesministern vid denna tid, Jozef Beck, hade planer på att bilda en federation av stater från Östersjön till Svarta Havet. Han ville ha med även Sverige och besökte Stockholm två gånger utan att få någon respons från Per Albin Hansson.

Ett nytt helvete
Andra världskriget innebar ett nytt helvete för Polen. Nazistiska Tyskland och kommunistiska Sovjet delade upp landet sinsemellan (Molotov-Ribbentroppakten) och därefter ockuperades landet från både väster och öster trots heroiskt motstånd. Under kriget spelade ”Warszawasvenskarna”, svenska affärsmän, som smugglade dokument och bildbevis på vad som egentligen pågick. Det handlade inte minst om förintelsen, om hur de tyska ockupanterna på olika sätt förtryckte och mördade stora delar av den judiska befolkningen i Polen. Lindqvist berättar också om Alice Habsburg, uppväxt i Stockholm under namnet Ancarcrona, som hela tiden tog ställning för Polen och vägrade att underkasta sig den tyska övermakten. En annan tapper kvinna i motståndskampen av Anna Lisa Malachowska, barnbarn till Victor Rydberg, som torterades till döds av Gestapo.

När andra världskriget äntligen var över väntade nya olyckor för det arma Polen. PSL-ledaren Stanislaw Mikolajczyk hade starkt folkligt stöd och gjorde heroiskt motstånd mot kommunisterna. Till slut tvingades han fly landet, men de gröna, decentralistiska idéerna levde vidare på landsbygden. Kommunisterna lyckades aldrig kollektivisera jordbruket. Efter kriget kom flera framstående polska judar som överlevt förintelsen till Sverige. En ny grupp kom 1968 när en antisemitisk våg drog över landet.

Kampen för frihet och demokrati levde hela tiden vidare. 1978 valdes Krakows ärkebiskop Karol Wojtyla till påve, Johannes Paulus II. I varje predikan upprepade han bibelordet ”Frukten icke – var inte rädda!” och det gav de katolska polackerna mod. Två år senare började arbetarna vid Leninvarvet i Gdansk att strejka med Lech Walesa och Anna Walentynowicz i spetsen. Den breda rörelsen Solidarnosc var född och drog till sig miljoner polacker i alla samhällsskikt. Bönderna organiserades i ett eget ”Bondesolidaritet”. Det kommunistiska styret med general Jaruzelski i spetsen tog till ”krigstillstånd” mot det egna folket i december 1981. Måhända undvek man på så sätt en massiv invasion österifrån som i Tjeckoslovakien 1968.

Solidaritet levde vidare under jorden. Svenska ambassaden i Warszawa, där Jean Christophe Öberg var ambassadör, spelade en viktig roll för kontakterna mellan regering och opposition under åren på 1980-talet då krigstillstånd rådde. Båda sidor såg ambassaden som ett ”andningshål”. Under denna tid byggde vi också upp omfattande kontakter mellan CUF i Sverige och Landsbygdsungdomsförbundet ZMW i Polen. Kontakter som hade betydelse för vad som hände 1989/90, då det kommunistiska styret föll – och när PSL återupprättades som självständigt parti.

Den andra guldåldern

I juni 1989 fick Polen sin första icke-kommunistiska regering på över 40 år. Omställningen var tuff, men framgångsrik. Snart började den polska ekonomin att utvecklas. Man började tala om Polens andra guldålder. Ekonomin växer fortfarande och arbetslösheten sjunker under svenska nivåer. Samtidigt har ett auktoritärt parti, PiS, sedan några år tagit över styret i landet. Rättsväsendet styrs och pressfriheten inskränks. Överhuvudtaget försöker PiS med Jaroslaw Kaczynski i spetsen centralisera makten till sig själva.

Förhoppningsvis kan denna utveckling åtminstone stoppas upp en del genom att oppositionen i valet i början av oktober fick majoritet i en av parlamentets kamrar, senaten. I fortsättningen kan PiS åtminstone inte genomföra nya lager på några timmar som man kunnat göra under de senaste åren. Presidentvalet i maj nästa år blir nästa viktiga prövning för den polska demokratin. En president från oppositionen – vare sig denne heter Donald Tusk eller Wladyslaw Kosiniak-Kamysz – skulle i varje fall kunna fördröja en fortsatt utveckling i auktoritär riktning.

De breda kontakterna mellan Sverige och Polen har utvecklats starkt under senare år. Mer än 100 000 polacker arbetar i Sverige och en hel del svenskar i Polen. Ungefär 150 000 svenska turister beger sig varje år över Östersjön och besöker städer som Krakow, Gdansk och Warszawa. Detta är bra, men i media är täckningen av vad som händer i grannlandet bristfällig. Vad som händer i Polen angår faktiskt även oss.

De officiella kontakterna är inte heller särskilt omfattande. Själv är jag sorgsen och bekymrad över att mitt parti, Centerpartiet, inte upprätthåller kontakterna med det polska systerpartiet PSL. Under 1990-talet var utbytet omfattande och det är enligt min mening dags att återuppta dem igen.

Herman Lindqvist pekar i slutet av boken på att polacker och svenskar ser olika på historien. I Polen lever historien, i Sverige är intresset ganska svalt. Vi har mycket att lära av varandra, men då bör vi också veta mer om alla kontakter mellan våra länder och folk genom århundradena. ”Sverige – Polen, 1000 år av krig och kärlek” är en bra källa att ösa ur.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *