Regeringsbildningen: Kan vi lära av historien?

Bilden: Som 19-åring gjorde den blivande världsmästartecknaren EWK den här bilden. Den visar hur Per Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp, Socialdemokraterna och Bondeförbundet, tidigare pucklade på varandra för att efter krisuppgörelsen 1933 samarbeta i bygget av folkhemmet.

Historien upprepas aldrig exakt, EWK 1937men det kan ändå ofta finnas lärdomar att dra av vad som tidigare har hänt. Det gäller även de ännu så länge fruktlösa regeringssonderingarna.

Jag ser likheter mellan situationen efter valet 1932 och vad som pågår för närvarande. En skillnad är förstås att Sverige vid den tiden var drabbat av den ekonomiska depressionen med växande arbetslöshet bland arbetarna och konkurser bland bönderna. En likhet är däremot att det var svårt att bilda en stabil och handlingskraftig regering efter valet.

I valrörelsen för 86 år sedan var motsättningarna stora, inte minst mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. SSU gav ut en smädesskrift om Bondeförbundets ungdomsförbund SLU, ”De idélösas samfund”, och Per Albin Hansson drog till med att Bondeförbundet stod för ”en mer reaktionär politik än den Lindmanska högern”. Bondeförbundet, med Olof Olsson i Kullenbergstorp i spetsen, svarade med att anklaga Socialdemokraterna för att svika bönderna och för att hota med socialisering.

Valet blev emellertid en framgång för båda partierna. Först testade Socialdemokraterna att bilda regering med de Frisinnade, som suttit i regeringsställning med Felix Hamrin som statsminister före valet, men utan resultat. Högern ville att Olsson i Kullenbergstorp skulle bilda regering, men han ville inte. Motvilligt bildade Per Albin Hansson då en socialdemokratisk minoritetsregering. ”Vi var tvungna att bilda regering”, skrev Ernst Wigforss som blev finansminister. Nästan alla trodde att det skulle bli en kortlivad ministär, som snart skulle fällas i riksdagen.

Regeringen lade fram ett krisprogram, men det krävdes en samarbetspartner för att få ett riksdagsbeslut till stånd. Per Albin gjorde då ett nytt försök med de frisinnade men de nappade inte nu heller. Då, i april 1933, bjöd jordbruksministern Per Edvin Sköld hem tre av Bondeförbundets riksdagsledamöter – Axel Pehrsson i Bramstorp, Gerhard Strindlund och Carl Gustaf Olsson i Golvesta – på middag i villan i Äppelviken. Även finansminister Wigforss var på plats.

Nu började det hända saker. I Danmark hade arbetare och bönder gjort upp om ett krisprogram – och varför skulle det inte kunna hända även i Sverige?, funderade man vid middagsbordet i Äppelviken. Både Per Albin och Bramstorp hade talat om att ”arbetarnöd är bondenöd”. Ett citat som för övrigt var hämtat från ledaren för det polska bondepartiet PSL, Wincenty Witos. Snart började man vid middagen att diskutera en uppgörelse där båda parter ruckade på sina tidigare ståndpunkter. Det handlade om att ge och ta. Stämningen var god och man far överens om att gå vidare.

Händelserna i omvärlden ökade vid den här tiden pressen på att partierna i Sveriges riksdag skulle ta ansvar. Flera europeiska länder övergav demokratin för diktaturer av olika slag. Den 30 januari utsågs Adolf Hitler till Tysklands rikskansler och snart blev han landets enväldige ”führer”. Även i Sverige började högerextrema rörelser att göra sig hörda, inte minst bland militärer, poliser och lärare. På läroverken firade nazisterna framgångar bland de unga. På vissa håll på landsbygden, främst i Värmland och Skåne, växte högerextrema rörelser fram även om det nybildade RLF, där Pehrsson i Bramstorp också var aktiv, gjorde stora insatser för att motverka diktaturförespråkarna.

Läget var allvarligt. Landet hade inte tid och råd att hålla nyval. Det måste hända något före sommaren. Demokratins trovärdighet krävde någon slags kompromiss. ”Något måste göras”, skrev exempelvis Bondeförbundets organ Svenska Landsbygden nästan desperat. Och något hände verkligen. Efter den hemliga middagen i Äppelviken i västra Stockholm fortsatte förhandlingarna mellan den socialdemokratiska regeringen och Bondeförbundet. Men partiledaren Kullenbergstorp hölls utanför och deltog inte, eftersom han var motståndare till en uppgörelse. Det var främst Per Albin Hansson och Bondeförbundets K G Westman som skötte förhandlingarna. Pehrsson i Bramstorp fanns också hela tiden med, om än i bakgrunden.

Den 26 maj var man överens. Bondeförbundets riksdagsgrupp sa ja, liksom Socialdemokraternas partistyrelse. I båda partierna fanns dock reservanter. Betydelsefullt var också att fjorton av de Frisinnades ledamöter också anslöt sig till uppgörelsen, liksom Nils Wohlin som nu återvände till Bondeförbundet från Högern.

Bramstorp och Per AlbinUppgörelsen innebar att Socialdemokraterna gick med på ökat stöd till och skydd av det svenska jordbruket. Bland annat infördes en margarinaccis för att hindra att smöret konkurrerades ut. Bondeförbundet accepterade samtidigt satsningar på beredskapsarbeten och bättre löner för lant- och skogsarbetare. Det handlade om att ge och ta för att få en uppgörelse till stånd. Båda partierna fick i landets intresse rucka på de åsikter de hade framfört i valrörelsen 1932.

Högerpressen mötte föga överraskande krisuppgörelsen – som gavs namnet kohandeln – med raseri i olika tonarter. Även liberala Dagens Nyheter stämde in i kören och påstod att uppgörelsen bara gynnade ”extrema grupp- och klassintressen”.

Snart visade det sig emellertid att uppgörelsen medverkade till att pressa ned arbetslösheten bland arbetarna och ge småbönderna bättre ekonomi så att konkursvågen kunde stoppas. Därmed gynnades hela landet. Politiskt innebar uppgörelsen en ny stabilitet då Bondeförbundet fick inflytande på den politik Per Albin Hanssons regering förde.

Oerhört viktigt var att krisuppgörelsen innebar att den ännu sköra demokratin stärktes. Nazism och andra högerextrema rörelser fick aldrig något större inflytande i Sverige. I valen var deras röstetal marginellt. Intressant är att i de länder där arbetarrörelsen och bonderörelsen gjorde uppgörelser och delade regeringsmakten – förutom Sverige de nordiska grannländerna Danmark och Norge – kunde demokratin befästas och högerextremismen hållas tillbaka.

De båda skåningarna Per Albin och Axel Pehrsson, som nu också lade till Bramstorp i sitt namn, samarbetade väl i det folkhemsbygge som nu började på allvar. Inför försvarsbeslutet 1936 kom partierna dock på kollisionskurs med varandra och Per Albin avgick. Under några sommarmånader ledde Bramstorp regeringen (”semesterregeringen”) fram till valet. Då fick Socialdemokraterna egen majoritet, men valde ändå att ta in tre statsråd från Bondeförbundet i regeringen. Den första rödgröna regeringen var ett faktum.

Vad kan man då lära sig av detta i dagens läge? Främst är det två saker. För det första är inte blockpolitik inte något framgångsrecept i ett parlamentariskt läge som det nuvarande. För det andra är det politikens innehåll som måste vara avgörande för vilka regeringskonstellationer som är möjliga.

Kompromisser är nödvändiga när inget parti har egen majoritet. Det handlar då om att ge och ta i landets intresse. Även i dagens läge kräver demokratins trovärdighet någon slags kompromiss även i dagens läge. Det är bara att hoppas att partierna tar sitt ansvar och ger landet en handlingskraftig regering så snart som möjligt.

Kanske historien kan lära oss alla något…

 

En reaktion på “Regeringsbildningen: Kan vi lära av historien?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *