Storregion eller inte: Ingen höger- vänsterfråga

När sakargumenten tryter tar man till skrämsel. På något annat sätt har jag svårt att tolka regionordföranden Ann-Marie Ammi Johansson när hon i ett facebookinlägg försöker hävda att frågan om storregion eller inte är en ”klassisk höger-vänsterfråga”. Än mer konfunderad blir jag när hon får stöd av den vanligen kloka Margareta Winberg, som antyder att motståndarna till ett ”Norrlands län” skulle vara ”höger” och ha en dold agenda som går ut på att ”sälja ut stora delar av den offentliga vården”. Jag tar mig för pannan.Skärmavbild 2016-04-05 kl. 15.44.49
Motståndet mot att göra region Jämtland Härjedalen till en inlandsdel av en jätteregion som omfattar mer än halva landet är starkt i alla politiska läger. Men nu vill alltså ledande socialdemokrater skrämma ”sina egna” med att vården skulle privatiseras och säljas ut om vår region får vara kvar. Det är ingenting mindre än rent struntprat.
Om Johansson och Winberg verkligen anser att storregion eller inte skulle vara en ”klassisk höger-vänsterfråga” borde de vara de första att argumentera för att frågan ska behandlas i en valrörelse eller i en folkomröstning. Men det gör de förstås inte… Fortsätt läsa

Centerpartisten som kämpade för Polens frihet

En av de största och viktigaste Skärmavbild 2016-08-25 kl. 20.44.49personerna i den internationella centerrörelsens historia är utan tvekan polacken Stanislaw Mikolajczyk. Ändå är han i det närmaste okänd i Sverige, även inom Centerpartiet. I Polen vårdas däremot hans minne omsorgsfullt inom Centerpartiet PSL – och det på goda grunder.

Jag har de senaste dagarna läst Mikolajczyks bok Det skändade Polen, Sovjets erövringsmetoder (Natur och Kultur 1949). Det är en fängslande läsning om hur Polen först förråddes av den polska exilregeringens allierade Storbritannien och Förenta Staterna, för att sedan läggas under Stalins och Sovjets välde. I hela processen var Stanislaw Mikolajczyk en person som gjorde allt i sin makt för att hans land efter kriget skulle bli fritt och demokratiskt.

Från armén till exilregeringen

Under 1930-talet hade Mikolajczyk fått en allt viktigare roll inom bondepartiet/centerpartiet PSL, men vid krigsutbrottet 1939 blev han soldat i den polska armén. När de tyska nazisterna ockuperade hans hemland lyckades han fly och så småningom ta sig till London. Hans fru och son hamnade emellertid i tyska koncentrationsläger. Fortsätt läsa

Minnesord över Thorbjörn

Thorbjörn Fälldin har gått bort, FÄLLDIN KÄRNKRAFTSOMRÖSTNING90 år gammal. Han var utan tvekan en av 1900-talets största svenska politiker. En sann decentralist och mannen som på allvar lyfte miljöfrågorna högt upp på den politiska agendan. Som statsminister utgick han från vad politiken innebar för vanliga människor, gärna personifierade av hans grannar i Ådalen.

Jag har många minnen av Thorbjörn. Allra första gången jag träffade honom var vid min första CUF-kurs på Lövhult utanför Nässjö 1966. Då var han ännu inte partiordförande utan fortfarande en framtidsman. Så småningom blev det många fler gånger vi träffades. Under Thorbjörns tid som centerledare arbetade jag som Ung Centerredaktör och förbundssekreterare i CUF – och han följde med intresse vad som hände i ungdomsförbundet. Ibland var han kritisk mot vad vi gjorde och tyckte och då fick vi veta det. Fortsätt läsa

”Norrlands län” löser inte framtidens problem

Publicerad i Länstidningen 7 juli 2016

– Det är helt crazy!

Det utbrast min vän, en ledandeSkärmavbild 2016-06-06 kl. 10.44.30 politiker i Tröndelag, när jag nyligen besökte grannarna i väster. Regionfrågan var en naturlig diskussion. Vännen skakade på huvudet och visade med sitt kroppsspråk hur ”crazy”, galen, han anser att förslaget att slå samman halva Sverige till en region är.

I Norge skulle ingen komma på tanken att halva landet, från Tröndelag till Finnmark, ska slås ihop till en region. Däremot kommer Nord- och Sör-Tröndelag att förenas 2018. Sammanslagningen av Tröndelag har föregåtts av en bred diskussion och beslutet har fattats av fylkena själva. Att Tröndelag har gemensam historia och identitet underlättar förstås.

I Sverige är det annorlunda. Nyligen presenterade Indelningskommittén förslag om nya storregioner redan från 2019, länsstyrelserna ska slås samman ännu tidigare, 2018. En av de tilltänkta storregionerna är ”Norrlands län”, ”Stornorrland”, som omfattar de fyra nordliga länen, mer än halva landets yta.

Utredarna, Barbro Holmberg och Kent Johansson, hävdar att detta långtgående förslag har bred ”acceptans”. Om utredarna hade lyssnat på medborgarna i Jämtland Härjedalen hade de förstått att detta har föga med verkligheten att göra. Tyvärr är det tydligen viktigare att oåterkalleligt skapa storregioner. Utan att väljarna får ta ställning vare sig i val eller folkomröstning.

Huvudsyftet verkar vara att befolkningsmässigt skapa ungefär lika stora enheter, ”one-size-fits-all”. Att förutsättningarna skiftar mellan olika delar av landet väljer man då att blunda för. Det är faktiskt inte enbart storleken som avgör hur framgångsrik en region är. Fortsätt läsa

Kan EU reformeras?

De politiska eliterna runt om i Skärmavbild 2016-06-28 kl. 13.07.34Europa är i chock över att de brittiska väljarna med klar majoritet har uttalat sig för att Storbritannien ska lämna EU. I kommentarerna anstränger man sig för att snacka bort folkets ställningstagande. Det påstås att många inte förstod vad de röstade om, var ”korkade”, att de föll offer för populism och att de nu ångrar sig. En undersökning gjord efter folkomröstningen visar dock att klart fler är ”happy” med resultatet än motsatsen.

I grunden handlar det om att medborgarna inte längre stillatigande accepterar att makten i EU utövas över deras huvuden. När de brittiska väljarna efter 43 års medlemskap tar ställning för att lämna unionen måste det tas på allvar. Storbritannien bör inte straffas för att man har lyssnat till folkviljan utan det gäller nu att få till stånd bra avtal och överenskommelser mellan alla inblandade parter. I stället gäller det att dra slutsatser av brexit.

Fortsätt läsa

Lägg korten på bordet i regionfrågan!

Grönbok Stoppa Stornorrland

Bilder:
1. Det föreslagna ”Stornorrland” skulle omfatta halva landet och bli Europas i särklass största region.

2. Region Jämtland Härjedalen är till ytan långt större än dagens Västra Götaland.

Tankesmedjan Framtid Jämtland Skärmavbild 2016-06-06 kl. 10.44.30har utarbetat en ”Grönbok” om förslaget till storregioner, där man kräver korten på bordet i denna oerhört viktiga framtidsfråga. Det finns många starka argument mot storregioner i allmänhet och ”Stornorrland” i synnerhet.

Nedan kan du läsa sammanfattningen av grönboken. På länken i längst upp eller i slutet på detta inlägg kan du läsa hela rapporten. Huvudförfattare är Sten Rentzhog och Nils-Bertil Nilsson.

För och emot Stornorrland och andra storregioner

SAMMANFATTNING

Trots lagstiftningens krav på att alla omständigheter ska vara utredda har varken regeringen eller Region Jämtland Härjedalen gjort något försök att undersöka konsekvenserna.

Ett litet undantag är två rapporter från regionkansliet, som anses visa följderna av att gå med eller stanna utanför Stornorrland. Men de behandlar bara regionens egna uppgifter och samarbetet kring regionsjukhuset. Konsekvenserna för näringsliv och länsutveckling diskuteras inte alls. Dess- utom snedvrids analysen genom det tvivelaktiga antagandet att nuvarande samarbete med grannlänen måste upphöra om de bildar storregion utan oss.

Regeringens och Indelningskommitténs argument för storregioner sägs vara att man vill ha:

  • Jämnstora regioner för att kunna ge likvärdig service i hela landet.
  • Regioner med större skattekraft än dagens.
  • Regioner som kan ansvara för specialistsjukvården.
  • Ökad samverkan över dagens länsgränser.
  • Samordning av regional och statlig förvaltning i gemensamma regioner.Dessutom sägs att storregioner skulle ha en starkare röst gentemot staten än de nuvarande länen. Alla dessa argument diskuteras i nästa avsnitt.
    I floden av invändningar och varningsord märks bland annat att:
  • Demokratin äventyras av ökade avstånd till beslutsfattarna.
  • De nya regionerna får vinnare och förlorare, centrum och periferi
  • Hela landet riskerar att drabbas av en förödande centralisering.
  • Klyftorna ökar, storstadsområdena vinner, glesbygdslänen förlorar.

Fortsätt läsa

Kan Norden ta sig samman?

Artikel publicerad i Kritiska EU-fakta, juni 2016

Bilden: Från Skandinavismens storhetstid i mitten av 1800-talet, då en stark opinion arbetade för Nordens enande.

Inför folkomröstningen om EU för snart 22 år sedan var vi många som såg ett nära samverkande Norden som alternativ till EU-inträde. Länderna spelades emellertid ut mot varandra och valde olika relationer till Bryssel. Finland och Sverige valde EU, medan Norge röstade nej. Då kändes ett starkare nordiskt samarbete avlägset.

Idag ser Europa och världen emellertid annorlunda ut. EU är inne i en allvarlig kris, Storbritannien ska rösta om utträde ur unionen, och även tidigare EU-entusiaster inser att det ligger i de nordiska ländernas intresse att stärka och fördjupa samarbetet. Idag diskuteras på fullt allvar en gemensam nordisk statsbildning även.Skandinavism

Historiska tillfällen

Det har genom historien funnits flera tillfällen då Norden hade kunnat enas, ungefär som Tyskland och Italien. Kalmarunionen fungerade mer eller mindre mellan 1397 och 1523. Efter århundraden av krig väcktes ”skandinavismen” till liv i mitten av 1800-talet. Ett konkret resultat är myntkonventionen 1873, då Sverige, Danmark och Norge införde kronan som valuta. En mängd nordiska möten genomfördes, liksom ett omfattande kulturutbyte. Ett bakslag vara att unionen Sverige – Norge upplöstes 1905, men det skedde och redan året därpå argumenterade författarinnan Ellen Key för ”Nordens Förenade Stater”.

Vid första världskrigets utbrott samlades Sveriges, Danmarks och Norges monarker till trekungamöte i Malmö för att visa nordisk samhörighet. Efter kriget bildades Föreningen Norden 1919 för att knyta kontakter över landsgränserna. Under 1920-talet samarbetade länderna om gemensam lagstiftning, exempelvis en modern äktenskapsbalk. Fortsätt läsa

Vem tar ansvar för landet?

Publicerad på Dagens Samhälles webb den 1juni 2016

Söndagens partiledardebatt präglades av konfrontation och aggressivitet. ”Käbbelnivån” var hög, som K-G Bergström konstaterar i Expressen och befarar att partiledarna kan bli oregerliga när det är dags för valrörelse. Än värre är det förstås om Sverige skulle bli omöjligt att regera.

Sanningen är att Sverige har den svagaste regeringen i modern tid, men också en svag opposition. I stället för att sträva efter gemensamma lösningar väljer partiledarna konflikt och att svartmåla varandras förslag. För landet är detta riskabelt, särskilt i en så osäker värld som vi lever i idag.

Att varken regeringen eller allianspartierna vill vara beroende av, än mindre samverka med, Sverigedemokraterna är begripligt. Slutsatsen borde då vara att försöka nå breda uppgörelser i mitten, över den så kallade blockgränsen. Bristen på sådana strävanden är emellertid uppenbar, vilket inte minst blev tydligt i partiledardebatten.Bramstorp och Per Albin2

Regeringen är beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budget. Allianspartierna satsar å sin sida på att återta regeringsmakten 2018, trots att inte särskilt mycket tyder på att man kan räkna med egen majoritet i riksdagen. Även en alliansregering riskerar att bli en svag minoritetsregering. Ska Sverige ha en svag ledning i ytterligare sex år? Fortsätt läsa

Se upp för kartritning från ovan

Publicerad i Östersunds-Posten och Länstidningen den 3 juni 2016.

Skärmavbild 2016-06-06 kl. 10.44.30 Just nu läser jag en intressant bok om Mellanöstern av Ingmar Karlsson, tidigare diplomat och en av våra främsta kännare av regionen. Titeln är ”Roten till det onda” – och då blir man förstås nyfiken på vad som ligger bakom dagens förfärliga situation i länder som Syrien och Irak.

Roten till dagens onda kan sökas ett hundra år tillbaka, till 1916, menar Karlsson. Då satte sig britter och fransmän i hemliga förhandlingar om hur de skulle dela upp det Osmanska riket, som höll på att falla samman. De drog streck på kartan utan hänsyn till den flertusenåriga civilisationens historia, kultur och religion. Resultatet är konstlade statsgränser, som idag hundra år senare drabbar människor hårt.

Av detta kan man lära att kartritande från ovan är en farlig verksamhet. Tar man inte hänsyn till de människor som berörs kan konsekvenserna bli allvarliga.

Fortsätt läsa

Vem tar ansvar för landet?

IMG_3386Jag är bekymrad över att Sverige har en så svag regering. Det är inte bra för landet, i en tid av svåra utmaningar, med en minoritetsregering som är beroende av ett parti på vänsterflanken för att få igenom sin budget. Vi behöver breda uppgörelser i mitten för att möta framtiden på bästa sätt. Detta insåg ledande partiföreträdare under tidigare decennier, men idag verkar blockpolitiken vara alltför cementerad för att man ska våga ta gemensamt ansvar. Om detta skriver jag i den följande texten. (Bilden: EWK:s syn på tidigare generationers ansvarstagande för landet.)

Sverige har idag den svagaste regeringen i modern tid, men också en svag opposition. I stället för att i det läget sträva efter gemensamma lösningar väljer partierna konflikt och att svartmåla varandras förslag. För landet är detta farligt, särskilt i en så osäker värld som vi lever i idag.

Att varken Stefan Löfvéns regering eller allianspartierna vill vara beroende av, än mindre samverka med, Sverigedemokraterna är begripligt. Den logiska slutsatsen borde då vara att arbeta för breda uppgörelser i mitten, över den så kallade blockgränsen. Bristen på sådana strävanden är emellertid närmast total, även om centerledaren Annie Lööfs förslag nyligen om en bred kriskommission kan ses som ett ljus i mörkret. Fortsätt läsa