Kan Norden ta sig samman?

Artikel publicerad i Kritiska EU-fakta, juni 2016

Bilden: Från Skandinavismens storhetstid i mitten av 1800-talet, då en stark opinion arbetade för Nordens enande.

Inför folkomröstningen om EU för snart 22 år sedan var vi många som såg ett nära samverkande Norden som alternativ till EU-inträde. Länderna spelades emellertid ut mot varandra och valde olika relationer till Bryssel. Finland och Sverige valde EU, medan Norge röstade nej. Då kändes ett starkare nordiskt samarbete avlägset.

Idag ser Europa och världen emellertid annorlunda ut. EU är inne i en allvarlig kris, Storbritannien ska rösta om utträde ur unionen, och även tidigare EU-entusiaster inser att det ligger i de nordiska ländernas intresse att stärka och fördjupa samarbetet. Idag diskuteras på fullt allvar en gemensam nordisk statsbildning även.Skandinavism

Historiska tillfällen

Det har genom historien funnits flera tillfällen då Norden hade kunnat enas, ungefär som Tyskland och Italien. Kalmarunionen fungerade mer eller mindre mellan 1397 och 1523. Efter århundraden av krig väcktes ”skandinavismen” till liv i mitten av 1800-talet. Ett konkret resultat är myntkonventionen 1873, då Sverige, Danmark och Norge införde kronan som valuta. En mängd nordiska möten genomfördes, liksom ett omfattande kulturutbyte. Ett bakslag vara att unionen Sverige – Norge upplöstes 1905, men det skedde och redan året därpå argumenterade författarinnan Ellen Key för ”Nordens Förenade Stater”.

Vid första världskrigets utbrott samlades Sveriges, Danmarks och Norges monarker till trekungamöte i Malmö för att visa nordisk samhörighet. Efter kriget bildades Föreningen Norden 1919 för att knyta kontakter över landsgränserna. Under 1920-talet samarbetade länderna om gemensam lagstiftning, exempelvis en modern äktenskapsbalk.

Efter andra världskrigets slut lyftes åter ”Nordens Förenade Stater” fram med stor entusiasm. Efter att planerna på en nordisk försvarsunion fallit valde länderna emellertid olika relationer till Nato. Danmark, Norge och Island valde Natomedlemskap, Sverige alliansfrihet och Finland slöt en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen.

Gemensam arbetsmarknad

Stora framsteg i det nordiska samarbetet gjordes trots allt under 1950-talet. Nordiska rådet grundades 1952 och två år senare blev såväl den nordiska passunionen som den gemensamma nordiska arbetsmarknaden verklighet. Reformer av stort värde även idag. Nästa stora steg, en gemensam ekonomisk organisation Nordek, misslyckades dock. Finland fick signaler från Sovjet om att man inte gillade planerna och Danmark vände sig mot EEC (dagens EU), där landet blev medlem 1973.

Det nordiska samarbetet har därefter gått på tomgång. Relationerna till EU har varit viktigare. Att länderna 1994 valde olika relationer till Bryssel blev ett hinder för stärkande av Norden. I takt med EU:s fördjupade kris lyfts emellertid nu Norden åter fram som ett framtidsalternativ. Historikern Gunnar Wetterberg lanserade 2009 fram förslaget om en nordisk förbundsstat. Först avfärdades idén av de ledande politikerna i alla länderna, men snart gav Nordiska Rådet Wetterberg i uppdrag att skriva en hel bok om ”Förbundsstaten Norden”. Under de senaste åren har konkreta förslag om hur en statsbildning skulle kunna se ut diskuterats i Nordiska Rådet. Den norske hotellmagnaten Petter Stordalen väckte nyligen uppmärksamhet runt om i världen genom att på självaste 17 maj föreslå att Norge, Sverige och Danmark ska slås samman. Jag tror att han gärna skulle vilja ha med Finland och Island också. Ett samlat Norden skulle bli en av världens tio-tolv starkaste ekonomier och en självklar deltagare i G20. Såväl det ekonomiska som det politiska inflytandet i världen skulle kraftigt öka.

Starkare argument

Dagens EU-kris ökar argumenten för Norden. Ingen vet om euron finns om några år. Schengen fungerar inte och hotar den nordiska passunionen. ID- och passkontrollerna mellan Skåne och Själland är en allvarlig inskränkning. Och snart röstar britterna om de ska lämna eller vara kvar i EU. Mycket kan komma att hända som det gäller att ha beredskap för.

Fortfarande finns många gränshinder mellan de nordiska länderna som bör avvecklas. Olika skatteregler och lagar behöver samordnas för att det ska bli lättare att arbeta över gränserna. Ett intressant förslag är att införa ett nordiskt medborgarskap som komplement till det nationella. Personnummer som fungerar i hela Norden skulle minska såväl gränshindren som byråkratin.

Hotet mot den nordiska passunionen skulle kunna mötas med invandringsunion med gemensamma yttre gränser. Det förutsätter förstås att länderna kan enas om en gemensam migrationspolitik.

Folkligt stöd

Att det finns ett folkligt stöd för ett nordiskt förbund visar en opinionsundersökning från 2014 (TNS Gallup), där Norden ställdes mot EU. Enligt denna skulle 49 procent av svenskarna och 50 procent av finländarna hellre ingå i ett nordiskt förbund än i EU. Enligt undersökningen prioriterade 28 procent av svenskarna och 31 procent av finländarna EU-medlemskapet.

Jag ser också gärna ett starkt Norden, öppet mot omvärlden, som står självständigt såväl mot EU som Nato. Ändå tror jag inte att dessa relationer ska sättas högst på agendan i det korta perspektivet. Det skulle riskera att blockera förhandlingarna redan från start.

På sikt gäller det att förverkliga ett gemensamt Norden i form av en förbundsstat eller ett statsförbund. Kanske står vi närmare ett enat Norden idag, när EU krisar, än vad vi tror. Den avgörande frågan är om Norden verkligen kan ta sig samman den här gången.

Håkan Larsson, Krokom

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *