Stor osäkerhet om eurons framtid

Under den gångna veckan har jag deltagit i en mycket intressant studieresa med riksbanksfullmäktige. Vi har bland annat besökt Europeiska Centralbanken (ECB) och Deutsche Bank i Frankfurt och Bank of England i London. En slutsats som jag kan dra är att osäkerheten om hur krisen inom eurozonen ska kunna undanröjas är stor även i samarbetets centrum, Frankfurt. (Bilden från träffen med ECB:s ledning. Från vänster: Peter Praet, ledamot i ECB:s direktion, och Vitor Constancio, vice ordförande i ECB.)

Klart är att ECB arbetar hårt för att hålla samman ECB och möta de enorma utmaningar den felkonstruerade valutaunionen kämpar med. Vilket än resultatet av ansträngningarna blir väntar år av problem för medborgarna i de berörda länderna – men även vi som har varit kloka nog att behålla våra egna valutor kommer självfallet i hög grad att påverkas. Att det är en stor fördel att vi har kronan kvar och en självständig riksbank som kan sätta en ränta anpassad till svensk ekonomi är jag lika övertygad om som någonsin. Våra argument mot en euroanslutning inför folkomröstningen 2003 har – tyvärr – visat sig ännu starkare än vad vi trodde. Fortsätt läsa

Den 14 september – ett intressant och viktigt datum

 

Dagens datum, den 14 september, är viktigt på flera sätt. För nio år sedan, den 14 september 2003 beslutade svenska folket att behålla kronan som valuta – och om två år, den 14 september 2014, väljer vi våra representanter till kommuner, landsting och riksdag för den kommande mandatperioden.

Centerpartiet spelade en nyckelroll för att väljarna tackade nej till euron 2003 och partiet kan spela en viktig roll i valet 2014. Agerandet får stor betydelse för om man kan leva upp till parollen ”Ett hållbart val”. 

Idag – den 14 september – är det exakt nio år sedan svenska folket med klar majoritet sa nej till att skrota kronan för euron. Trots ett enormt resursöverskott lyckades inte euroförespråkarna övertyga väljarna om att det var någon fördel med att överge den nationella valutan. Nio år senare är majoriteten för att behålla kronan ännu mycket större, kring 80 procent skulle rösta nej i en ny folkomröstning. Problemen med den felkonstruerade valutaunionen under de senaste åren har fått fler att komma till insikt.

Centerpartiet gjorde en mycket viktig insats i euroomröstningen 2003. Genom att partiet såg att valutaunionen var centralistisk och felkonstruerad valde man att aktivt ställa sig på nej-sidan. Jag deltog i arbetet inom nätverket Europa ja – euro nej, där Lena Ek var vice ordförande. Det kändes bra att kunna bidra till kampanjen och fantastiskt att vara en del av den segrande sidan i folkomröstningen. För den skull finns det självfallet inga skäl att glädjas över dagens eurokris. Hur krisen än kommer att utvecklas kommer det att finnas stora problem att övervinna, exempelvis i form av arbetslöshet och sociala problem i olika europeiska länder. Fortsätt läsa

Viktigt diskutera och granska Riksbanken

Sedan några år tillbaka är jag ersättare i Riksbanksfullmäktige, utsedd av riksdagen. Det är ett mycket intressant uppdrag. Eftersom Riksbanken sedan länge är självständig och det är den sex personer starka direktionen som fastställer styrräntan utan politisk inblandning fungerar fullmäktige främst som ett kontrollorgan. De viktigaste besluten som tas i fullmäktige handlar om att utse ledamöterna i direktionen.

I riksbanksfullmäktige får vi ledamöter hursomhelst mycket intressant information om det ekonomiska läget och om hur resonemangen går bland direktörerna i direktionen. Även gentemot media och allmänhet är Riksbanksdirektionen mycket öppen med diskussionerna går. Därför är det ingen nyhet att det finns mycket tydliga åsiktsskillnader mellan ledamöterna. Medan fyra av direktionsledamöterna, med riksbankschefen Stefan Ingves i spetsen, anser att styrräntan i nuvarande läge bör ligga på 1,5 procent, anser två av ledamöterna, de båda vice riksbankscheferna Lars E O Svensson och Karolina Ekholm att räntan är alltför hög i nuvarande ekonomiska situation. Fortsätt läsa

Folket klokare än etablissemanget

För åtta år sedan valde en klar majoritet av svenskarna att behålla kronan som valuta. Trots att större delen av den politiska eliten med socialdemokrater och moderater i spetsen förklarade att Sverige skulle marginaliseras i Europa utan euron och trots att enorma resurser satsades på ett ja från storföretagens sida höll medborgarna huvudet kallt och röstade nej.

Vi som arbetade för ett nej till euron förklarades som mindre vetande. Det hjälpte inte att flera av landets främsta ekonomer – Nils Lundgren, Sören Wibe och Stefan de Vylder för att nämna några – med goda argument varnade för att ge upp kronan för euron.

När svenskarna den 14 september 2003 röstade nej till euron var upprördheten stor inom etablissemanget. Svenska Dagbladets krönikör Richard Swartz fick ett vredesutbrott och förklarade att ”underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte ´nej-tanter, inte de offentliganställda. Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, folk i stora städer, de som reser och far, akademiker, LO och industri, eliten i de etablerade partierna.” (SvD 24/9 2003).

Swartz frågade vidare ”vem kom på den dumma idén att folkomrösta om euron?” Han menade att ”alla kan begripa att det är en alldeles för komplicerad fråga för att kunna överlämnas till den direkta demokratin”. På DN:s  ledarsida förklarade Niklas Ekdal bittert att folkomröstningar var ”en del av ett politiskt systemfel”.  I stället efterlyste han ”professionell myndighetsutövning”. Fortsätt läsa

Påskynda den gröna energiutvecklingen!

Kåberger2Den 26 mars besökte Tomas Kåberger och Lars Thomsson oss i Centerpartiet i Krokom. Tomas är professor vid Chalmers, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten, och nu ordförande för en stiftelse som arbetar för att ställa om Japans energisystem i förnybar riktning efter katastrofen i Fukushima. Lars är bonde, tidigare kommunalråd på Gotland och en av regeringens samordnare när det gäller vindkraft.

Det blev en mycket givande dag – och kväll. Tomas Kåberger, som är en av världens främsta experter på förnybar energi, konstaterade att det är vind- och solkraften som nu växer mest av alla energikällor globalt, medan kärnkraften är på nedgång. I maj kommer sannolikt Japans 54:e och sista kärnkraftsreaktor att stängas av och Kina har inte tagit några beslut om att bygga ny kärnkraft efter Fukushima. Tyskland och Schweiz har beslutat att helt avveckla sin kärnkraft.

Samtidigt tas ett nytt vindkraftverk i bruk i Kina varje 1,5 timme dygnet runt. Kostnaden för solceller har drastiskt sjunkit och bioenergin utvecklas mycket positivt. Tillsammans med satsningar på energieffektivisering ger detta förhoppningar om att den gröna energiutvecklingen kommer att lyckas – och den är nödvändig för att vi framgångsrikt ska kunna möta klimathotet. Lars Thomsson pekade – utifrån sina erfarenheter från Gotland – på de möjligheter som finns att producera vindkraft i Jämtlands län.

Den tyska energiomställningen, för att inte säga energirevolutionen, är remarkabel. Efter Fukushimakatastrofen beslutades snabbt i bred politisk enighet att kärnkraften ska avvecklas och att massiva satsningar ska ske på grön, förnybar energi. Att det fanns, och finns, en stark opinion mot kärnkraft i Tyskland var  naturligtvis en viktig orsak till det snabba agerandet, men det var även ett personligt ställningstagande av förbundskansler Angela Merkel, menar Tomas Kåberger. Som fysiker insåg Merkel efter katastrofen i Japan att det aldrig går att garantera säkerheten vid ett kärnkraftverk.

Ett år efter Tysklands ”energiewende” är den gröna energiutvecklingen i gång med full kraft. Tyskland har tagit ledningen. Det bör inspirera Sverige att följa det tyska exemplet. Även om en hel del sker i Sverige när det gäller grön, förnybar energi och mycket litet tyder på att någon ny reaktor kommer att byggas i Sverige – kärnkraften är inte bara farlig, den blir också allt mer olönsam – råder fortfarande oklarhet om energiframtiden. När det gäller den senaste uppgörelsen i regeringen är det främst kärnkraftsbolagens ekonomiska ansvar som måste tydliggöras. Det är oacceptabelt att begränsa ansvaret till 12 miljarder kronor när konsekvenserna av en stor kärnkraftsolycka, typ Fukushima, ekonomiskt kan beräknas till över 1000 miljarder kronor. Här måste skärpningar till.

För min del anser jag att Fukushima borde få entydiga konsekvenser när det gäller kärnkraften även i Sverige. Denna farliga energikälla måste fasas ut och uranbrytning förbjudas. Se i stället – som Tyskland – möjligheterna i den gröna energiutvecklingen!

Bilden: Tomas Kåberger talar inför en fullsatt aula på Åsbygdens gymnasium i Ås.

Ett viktigt debattinlägg

En av de i särklass viktigaste debattinläggen under senare tid publicerades på DN-debatt på lördagen, Vi behöver en ny kapitalism som är mer ansvarstagande. Inlägget har författats av ekonomen Klas Eklund, som på ett välgörande sätt understryker att de senare årens avreglerade finanskapitalism (även betacknad som ”nyliberalism”) har nått vägs ände. Han menar att det behövs en ny kapitalism, som måste bli mer uthållig, miljövänlig, ansvarstagande och inkluderande; utanförskap och segregering måste minskas.

Det är ord i rättan tid. Jag tycker att det finns likheter med den ramplanerade marknadsekonomi som vi argumenterade för i CUF på min tid. Eklund lyfter fram flera viktiga punkter i sin artikel – om vilka det borde gå att samla en bred enighet i Sverige:

– Företagen måste ta ett större samhällsansvar om de ska förtjäna vårt förtroende.

– Bankerna har ägnat sig åt spekulation i alltför stor utsträckning.

– Den höga ungdomsarbetslösheten hotar sammanhållningen, i Sverige och i flera andra länder. Trösklarna till arbetsmarknaden är för höga.

– Större resurser måste satsas på vård och omsorg, eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. Kvalitetskontrollen måste bli mycket bättre.

– Miljövänlig teknik måste stimuleras för att minska utsläppen av växthusgaser. Vi behöver ett nytt BNP-begrepp som väger in miljöeffekter. Sverige bör gå i spetsen för ett grönt BNP-begrepp.

Jag hoppas att Eklunds artikel kan medverka till en mer konstruktiv diskussion över alla partigränser. Vi har bara en enda jord. Klart är att vi måste sätta samhälleliga ramar och spelregler för den ekonomiska utvecklingen framöver. Vad jag förstår vill Klas Eklund se en del keynsianska inslag i ekonomin samtidigt som miljöhänsyn vägs in.

Glädjande nog har exempelvis såväl energi- och it-ministern Anna-Karin Hatt och vänsterledaren Jonas Sjöstedt uttalat sig mycket positivt om inlägget. Det kan förhoppningsvis vara början på en bra och framtidsinriktad diskussion – och kloka beslut.

Sverige har inga skäl att ansluta sig till ”stabilitetsunionen”

För att utveckla samarbetet mellan de länder som har infört euron föreslog EU-toppmötet i förra veckan en ny ”europakt” eller ”stabilitetsunion”. Syftet är främst att skärpa budgetkontrollen och hindra att enskilda euroländer missköter sin ekonomi. I förlängningen innebär detta ytterligare ett steg i federal riktning – på tyska villkor.

Sverige har kvar sin valuta, kronan, ordning på sin ekonomi och ingen anledning att underordna sig denna europakt. I respekt för beslutet i folkomröstningen 2003 borde detta vara en självklarhet, särskilt som av allt att döma en mycket stor majoritet, 80 procent enligt SCB, motsätter sig en euroanslutning. Ledande folkpartister, Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson, gick emellertid omgående ut i Svenska Dagbladet och krävde en svensk anslutning till överenskommelsen. Det är minst sagt utmanande. För min del anser jag att det är hög tid att Centerpartiet, som aktivt bidrog till att nej-sidan segrade i folkomröstningen 2003, säger ifrån och klargör att partiet inte kan medverka till en anslutning till europakten. Däremot bör Sverige, via IMF, bidra till att ge lån till de skuldtyngda länderna – som vi brukar göra när länder kommer på obestånd.

I en klargörande artikel på söndagens DN debatt tillbakavisar docenten i statskunskap Daniel Naurin folkpartisternas påståenden om att Sverige skulle hamna ”utanför” om vi inte ansluter oss till europakten. Vi har valt att stå utanför euron och kan inte tappa ett inflytande vi inte har. Tvärtom visar Naurin att forskningen har klargjort att det faktum att Sverige, Danmark och Storbritannien har kvar sina nationella valutor inte har inneburit minskat inflytande. Sverige och Danmark tillhör tvärtom de länder som har större inflytande än vad de borde ha i förhållande till sin storlek. Fortsätt läsa

Mer makt till Bryssel – nej tack!

JoschkaTysklands tidigare utrikesminister, miljöpartisten Joschka Fischer, darrar inte på manchetten. Låt oss tala klarspråk, skriver han i en krönika i Dagens Nyheter:

Ingenting annat än ett Europas Förenta Stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.

EU-eliten hoppas alltså att kunna använda den allt djupare skuldkrisen till att åstadkomma det de inte har lyckats med på demokratisk väg, nämligen att centralisera allt mer makt till EU-institutionerna i Bryssel, att bygga ett Europas Förenta Stater. Utan att vara konspiratorisk kan man till och med befara att man har planerat att använda sig av en kommande eurokris för att tvinga fram det statsbygge medborgarna är emot. Förre ordföranden i EU-kommissionen Romano Prodi skrev öppet om detta i en krönika i Financial Times i maj förra året:

When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.

Och vid en kris kan EU gå framåt, menade Prodi, liksom nu Fischer. I praktiken handlar det då om att flytta mer makt från medlemsstaterna till Bryssel. Det är en utveckling som majoriteten av medborgarna i Europa definitivt inte önskar, men som EU-eliten ändå hoppas kunna driva fram i en krissituation.

Fortsätt läsa

Vattenkraftsmotioner i riksdagen

Idag har jag fiskat i riksdagens motionsström efter motioner som lyfter kraven på att vattenkraftskommunerna ska få del av den värdeskapning det strömmande vattnet genererar. Jag är ordförande för den tvärpolitiska Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV), som sedan 1999 arbetar för att vattenkraftskommunerna ska få en rättmätig del för lokal utveckling och tillväxt. Det är absurt att naturresursrika kommuner som Jokkmokk och Ragunda, där en tiondel av landets vattenkraft produceras i vardera kommunen, ständigt ska tvingas kämpa med utflyttning och vikande skatteunderlag. Sverige är det enda land, där fastighetsskatten på vattenkraft går till staten och inte till de kommuner och regioner som släppt till sina forsar.

Av riksdagsmotionerna att döma finns hopp för framtiden. Jag hittar vid vid en första genomgång sju motioner som tar upp kraven på att vattenkraften ska medverka till lokal utveckling och tillväxt. Två centermotioner, en från Kenneth Johansson och Per Åsling, och en annan från Emil Källström och Helena Lindahl, lyfter de här frågorna. Från moderaterna hittar jag tre motioner i ämnet. En från Lars Beckman och Johan Johansson, en annan från Lena Asplund och Ulf Berg, och en tredje från Saila Quicklund och Eva Lohman. Kristdemokraten Anders Sellström har också motionerat i ämnet. Vänsterpartiet tar upp frågan i en partimotion med Lars Ohly som första namn. Fortsätt läsa

Jämtland och Tröndelag möts i sommartid

I förra veckan genomfördes det fantastiska St Olavsloppet mellan Trondheim och Östersund. Tusentals jämtar och trönder fick möjlighet att träffas, lära känna varandra, tävla och se varandras bygder. Jag är övertygad om att denna gränsöverskridande stafettävling har betytt – och betyder – oerhört mycket för att utveckla samarbetet över gränsen. Särskilt som deltagarantalet återigen växer igen efter några år av minskat intresse. Nästan 6 000 löpare deltog i årets St Olavslopp.

Den här veckan är det fotbollsturneringen Storsjöcupen i Östersund som dominerar bygden. Även här finns tusentals trönder på plats. En stor del av de 365 fotbollslagen kommer från Tröndelag.  Trönder-Avisa konstaterar att nordtrönderna denna vecka intar Östersund – och så är det. Det talas mer tröndermål och norska än jamska och svenska på gatorna vid Storsjön. Trönder-Avisas chefredaktör sa för ett par år sedan till mig att den största sommaraktiviteten i Nord-Tröndelag är Storsjöcupen i Östersund. Allt detta åstadkommer en ungdomsturnering i fotboll. Visst är idrotten en otrolig kraft när det gäller att bygga kontakter och utveckla vänskap.

Jämtland och Tröndelag har urgamla förbindelser. Inte för inte brukar Jämtland ibland kallas för ”Östtröndelag”. Egentligen är det en gemensam region som en nationsgräns olyckligt nog har delat. Det kan man konstatera när man ser Pettersson-Bergers spel om Arnljot på Frösön, vilket jag gjorde i söndags. Om ett par veckor blir det en liknande teaterföreställning på Stiklestad, Spelet om heilig Olav, som berättar om samma tid. Storsjöyran i slutet av juli är en annan aktivitet som lockar många triveliga trönder till Jämtland.

Under sommarveckorna är kontakterna över gränsen som mest intensiva. Jag hoppas att förbindelserna – ekonomiskt, kulturellt, idrottsligt och politiskt – ska fortsätta att utvecklas. Det ligger nämligen en stor utvecklingspotential i ett närmare samarbete i Nordens Gröna Bälte. Inte minst för Jämtlands län – och hela Mittskandinavien – kan ett fördjupat öst- västsamarbete få en mycket stor positiv betydelse.