Alla inlägg av Hakan Larsson

Den gröna ungdomsrörelsen lever upp!

CUF 2012För en gammal förbundssekreterare i Den Gröna Ungdomsrörelsen, CUF, kändes det bra att vara med på debatten mellan de politiska ungdomsförbunden i Jämtlands län, arrangerad av Ida och Kalla på LT:s ledarredaktion. Rent allmänt kändes det som att partipolitiken åter börjar bli intressant bland de unga i länet, vilket känns mycket bra.

Själv är jag särskilt glad över att CUF i länet växer och har en tydlig grön och decentralistisk profil. Fortsätter man i den riktningen kan ungdomsförbundet återta rollen som en viktig pådrivare i grön och decentralistisk – ekohumanistisk – riktning. Jag hoppas att Jämtlandsgänget, med Patrik Andersson i spetsen kan ta på sig den viktiga uppgiften.

Kan man tänka sig; efter debatten ville CUF-gänget fotograferas tillsammans med mig – förbundssekreteraren från ett annat decennium (1981-84). Det kändes väldigt bra. Från vänster: distriktsordföranden Patrik Andersson, undertecknad, vice distriktsordföranden Kenneth Nilsson, styrelseledamoten Charlotte Nordling Schill och förbundsordföranden Hanna Wagenius. Alla med decentralistknappen på.

Några reflektioner efter Annies tal

AnniealmedalenMed ett par dagars distans har jag funderat över vad Annie Lööf sa i sitt premiärtal i Almedalen i fredags kväll. Det finns såväl det som var utmärkt i talet och sådant som borde ha funnits med i en centerledares tal denna sommar.

Att Annie lyfte fem områden som hon menar bör prioriteras framöver var bra. Det handlar om:

Utanförskapet, där politiken inte har varit särskilt framgångsrik under senare tid

Konkurrenskraften. I en globaliserad värld måste ett exportberoende land som Sverige ständigt gå på offensiven

Välfärden, oberoende av utförare måste alla få del av en grundläggande välfärd

Klimatet. När isarna i Arktis smälter krävs kraftåtgärder för att ställa om till ett hållbart samhälle

Landsbygden. Mycket mer måste göras för att hela Sverige ska leva

Detta är gott och väl. Vad jag däremot vill efterlysa är fler konkreta förslag, inte minst vad gäller den sista punkten. Talet var mycket allmänt, men det är en brist som hon delar med alla övriga partiledare.

Centerpartiet måste övertygade visa att partiet verkligen tar strid för att ge alla delar av landet likvärdiga förutsättningar. Gotlandsupproret, med Gunnar Bendelin i spetsen, har varit aktivt under veckan och krävt vägpriser för färjetransporterna till fastlandet. Det är ett exempel på vad man förväntar sig att Centerpartiet ska ta verklig strid för i regeringen.

Från norra Sveriges inland kräver vi krafttag för att vända flyttströmmarna – och här har Centerpartiet en rad förslag som måste aktualiseras. Del av vattenkraftens värdeskapning och geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter är två viktiga redskap för att ge hela landet likvärdiga förutsättningar. För hela landsbygden är grundläggande service, omlokalisering av statliga jobb från 08-området till övriga landet och kraftfulla infrastruktursatsningar av grundläggande betydelse. Lägg till detta att vikten av att de gröna näringarna (jordbruk, vattenbruk, skogsbruk, bioenergiproduktion etc) ges goda förutsättningar är av högsta betydelse för landsbygden. På alla dessa områden är förväntningarna på Centerpartiet stora.

Jag hade också gärna sett att Annie tydligare i sitt tal skulle ha understrukit vikten av en massiv satsning på förnybar energi och hushållning för att avvecklingen av fossila bränslen och kärnkraft ska kunna påskyndas. Det hade också varit av stort värde om hon påpekat att Centerpartiet aktivt bidrog till att Sverige idag har kvar en egen valuta och inte sitter fast i eurokrisen som de länder gör som har skrotat de egna valutorna. Utan Centerpartiet på nej-sidan inför folkomröstningen 2003 är risken stor att vårt land hade varit en del av den krisande eurozonen idag. Läs mer

Sverige behöver ett tydligt centeralternativ

Karl-Erik2Det är viktigt att tänka nytt. Men om man inte är väl förankrad i sina grundläggande värderingar kan det gå snett.

Därför blev jag glad över dagens seminarium med Centerpartiets idéprogramgrupp. Särskilt inspirerad blev jag av gamle CUF-ordföranden, jordbruksministern, EU-parlamentarikern, SPF-ordföranden med mera Karl-Erik Olsson, som vid seminariet förklarade att lokalsamhällestanken och arbetet för ett samhälle med ”gemenskap där alla behövs” är högaktuella även i vår tid. Karl-Erik var ideolog och ordförande för CUF i en tid då en hel generation unga centerpartister utvecklade det decentralistiska tänkandet och jag hoppas att vi kan får en ny idédiskussion värd namnet i den centergröna rörelsen. Jag deltog själv mycket aktivt in lokalsamhällesdebatten under Karl-Eriks tid som ordförande för den gröna ungdomsrörelsen. Läs mer

Folket klokare än etablissemanget

För åtta år sedan valde en klar majoritet av svenskarna att behålla kronan som valuta. Trots att större delen av den politiska eliten med socialdemokrater och moderater i spetsen förklarade att Sverige skulle marginaliseras i Europa utan euron och trots att enorma resurser satsades på ett ja från storföretagens sida höll medborgarna huvudet kallt och röstade nej.

Vi som arbetade för ett nej till euron förklarades som mindre vetande. Det hjälpte inte att flera av landets främsta ekonomer – Nils Lundgren, Sören Wibe och Stefan de Vylder för att nämna några – med goda argument varnade för att ge upp kronan för euron.

När svenskarna den 14 september 2003 röstade nej till euron var upprördheten stor inom etablissemanget. Svenska Dagbladets krönikör Richard Swartz fick ett vredesutbrott och förklarade att ”underklassen vill inte ha med detta Europa att göra; inte folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag, inte ´nej-tanter, inte de offentliganställda. Det hjälpte inte att överklassen var för Europa, folk i stora städer, de som reser och far, akademiker, LO och industri, eliten i de etablerade partierna.” (SvD 24/9 2003).

Swartz frågade vidare ”vem kom på den dumma idén att folkomrösta om euron?” Han menade att ”alla kan begripa att det är en alldeles för komplicerad fråga för att kunna överlämnas till den direkta demokratin”. På DN:s  ledarsida förklarade Niklas Ekdal bittert att folkomröstningar var ”en del av ett politiskt systemfel”.  I stället efterlyste han ”professionell myndighetsutövning”. Läs mer

Ett stärkt Norden gör skillnad

SkandinavismKanske våras det åter för Norden. För ett par år sedan lanserade Gunnar Wetterberg sin vision om Förbundsstaten Norden, ”den realistiska utopin”. I förra helgen tog Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF) ställning för en nordisk federation. Jag har själv försökt bidra till diskussionen.

Det viktiga är inte vilken beteckning man ger det nordiska samarbetet utan att det verkligen utvecklas och stärks. Själv har jag alltid varit en stark förespråkare för ett närmare samarbete över gränserna i Norden. Inför folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994 arbetade jag på nej-sidan, eftersom jag var övertygad om att en bättre väg mot framtiden var ett starkt Norden, som samarbetar med EU utan att bli en del av Unionen. Jag är fortfarande övertygad om att det var en klok linje.

När en knapp majoritet emellertid tog ställning för att Sverige skulle bli en del av EU trodde jag att det inte var möjligt med ett starkt Norden under överskådlig tid. Detta särskilt som de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel.

Idag kan vi glädjande nog konstatera att Norden tillsammans är en stabil del av vår allt mer globaliserade värld. Kanske är det läge att på allvar aktualisera ett nära samarbete i Norden. Tillsammans utgör de nordiska länderna en av världens 10-12 starkaste ekonomier och med ett gemensamt agerande skulle Norden ta plats bland länderna i G20 och i styrelserna för IMF och Världsbanken. Kan länderna dessutom undanröja de gränshinder som fortfarande finns i vår region skulle Norden bli ännu starkare. Inte minst i Mittskandinavien, Nordens Gröna Bälte, finns en stor potential i ett gränsöverskridande samarbete.

Hursomhelst är det läge för att Norden att fördjupa samarbetet på olika områden. Kanske är det läge för att genomföra den skandinavism (bilden) som många drömde om i mitten av 1800-talet i vår tid. (Finland och Island är självfallet också lika välkomna i samarbetet.)

Jag hoppas på en intensiv diskussion om Norden framöver. Kanske Wetterbergs starka argumentation och CUF:s ställningstagande kan få efterföljare. Vi har hursomhelst mycket att vinna på ett närmare samarbete över de nordiska gränserna och på att Norden agerar som en stark kraft på den globala arenan. Ett starkt Norden skulle göra stor skillnad!

Talmannen som lade grunden till det moderna Sverige

TalmanMariaPer-OlleNils Larsson i Tullus var en av de fantastiska män som i mitten av 1800-talet lade grunden till Sveriges utveckling från fattigt land i Europas periferi till ett av världens främsta välståndsländer. Idag har jag varit i talmansgården i Tullus och berättat om hans stora insatser. Åhörare var en grupp från Östersunds Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare.

Nils Larsson var bonde och sysslade även med handel. Men framför allt var han aktiv i moderniseringen av Sverige. Redan som 26-åring var han med och bildade Östersunds Reformsällskap 1848. Där arbetade han för allmän rösträtt (för män). Två år senare invaldes han i riksdagens bondestånd och inledde ett intensivt arbete för Jämtland, men även för Sverige. Han bekämpade orättvisor av alla de slag, arbetade för att Norge skulle jämställas med Sverige i unionen, för näringsfrihet och frihandel. Nils Larsson kämpade intensivt för att den ålderdomliga ståndsriksdagen skulle avskaffas och i december 1865 kunde han som talman i bondeståndet klubba ett enigt ställningstagande. Några dagar senare beslutade också majoriteten av de starkt oeniga adelsmännen att också säga ja till reformen.

På äldre dar gjorde Nils Larsson comeback i riksdagen 1887 som frihandlare under den stora tullstriden. Nu kunde han resa med tåg på 12 timmar till huvudstaden. När han första gången invaldes i riksdagen 37 år tidigare tog det mellan 10 och 14 dagar att resa till huvudstaden. Stora förändringar skedde under hans tid, förändringar som han själv aktivt bidrog till. Ännu större förändringar skedde senare, också det förändringar som han varit med att lägga grunden till.

Jag anser att Nils Larsson, bonden från Tullus, är en av de största och viktigaste politikerna i svensk 1800-talshistoria. Du kan läsa mer om honom här – och om du blir ännu mer intresserad av talmannens insatser kan du beställa den bok jag har skrivit om honom, Frihetskämpen från Tullus, En jämtländsk bonde i storpolitiken.

Bilden: I år är det 190 år sedan Nils Larsson föddes i Tullus – och han finns kvar som staty. Här ser du honom tillsammans med hans ättligare Maria Söderberg och Per-Olle Persson. Nils är Marias morfars farfar och Per-Olles farfars farfar.

Säg hej då till blockpolitiken!

Ola Nordebo på ”frisinnat socialliberala” Västerbottens-Kuriren har till de mest intressanta ledarskribenterna i landet för närvarande. Han är bättre på att se vad som sker i samhället än de flesta mediala betraktare.

I ett blogginlägg på VK skriver Ola Nordebo om Blockpolitikens solnedgång på ett intressant och övertygande sätt. ”Medierna och de politiska partierna har stirrat så länge på den svenska blockpolitikens mönster att de bränt sig fast på insidan av ögonlocken. De kan komma att bli överraskade när de öppnar ögonen”, skriver han.

Jag tror tror att Nordebo har rätt. Samarbetsmönstren i svensk politik kan förändras snabbare än vi kanske tror. Något rödgrönt block finns i praktiken inte längre – och alliansen kan snart också ha spelat ut sin roll. Ola Nordebo citerar den liberala tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher som sagt att politiska koalitioner är allianser med bestämda syften under begränsad tidsperiod. Blir de något mer förlorar minst en av samarbetspartnerna bildligt talat – sin själ.

När Allians för Sverige bildades i god tid före valet 2006 var det viktigt att samla oppositionspartierna för att de då trötta Socialdemokraterna behövde avlösning i regeringskanslierna. Jag ställde själv upp på att allianssamarbetet var viktigt i den situationen. Däremot har jag aldrig förespråkat en hård blockpolitik som vi har upplevt under senare år. Sådana låsningar är inte bra för landet – och inte heller för ett parti i politikens centrum som Centerpartiet. Ibland är breda uppgörelser av stor betydelse för landet.

Sverige har i grunden ett flerpartisystem och inte ett tvåblocksystem. För närvarande är åtta partier representerade i riksdagen, inte två block. Därför hoppas jag att partierna kan agera mer självständigt utifrån sina egna ideologiska utgångspunkter inför kommande val för att ge väljarna bra valmöjligheter. Att i förväg låsa samarbetsmönstren innebär begränsningar och mindre påverkansmöjligheter. Liksom i våra grannländer är det viktigt att det finns flera möjliga regeringskonstellationer och att väljarna kan markera vilka politiska sakfrågor som väger tyngst när de går till valurnan.

Jag anser exempelvis att det vore intressant Centerpartiet och Miljöpartiet kan närma sig varandra för att stärka de gröna krafterna i svensk politik. Det är inte självklart att det politiska mönstret ska se ut som idag under överskådlig tid. Ola Nordebo har uppenbarligen förstått detta. På olika håll borde man nog börja fundera över att säga hej då till dagens hårda blockpolitik.

Norrlandsförbundet säger ifrån till staten

I veckan har jag varit på förbundsmöte med Norrlandsförbundet i Luleå. Det var en givande tillställning. Bland annat antog de församlade representanterna ett uttalande som bör spridas brett. Jag återger det här:

Uttalande

Norrlandsförbundet, Luleå 10 maj 2012

Staten har ansvar för hela Sverige

Med dagens kommunikationer och teknik kan myndigheter med fördel lokaliseras på olika platser i landet. Statens sysselsättning är trots dessa möjligheter extremt koncentrerad till Stockholm. Även nytillkommande myndigheter lokaliseras oftast till huvudstadsområdet, trots riksdagens uttalanden om att nytillkommande sysselsättning bör placeras på andra platser.

Det är till och med så att utvecklingen går i centralistisk riktning. Redan omlokaliserad sysselsättning flyttas tillbaka till Stockholm. Ett exempel är generaldirektören för Folkhälsoinstitutet i Östersund som drivit igenom öppnande av en filial i Stockholm. Ett annat exempel är att Rikspolisstyrelsen planerar att centralisera sina telefonväxlar till storstadsregionerna. Fullföljs planerna skulle telefonväxeln, Norrlandsnoden, i Kramfors läggas ned. Detta är oacceptabelt!

Norrlandsförbundet kräver att statens myndigheter i sin lokalisering tar ansvar för hela landet. Centraliseringen till Stockholm måste stoppas och fler myndigheter omlokaliseras till andra delar av landet. De statliga jobben kan medverka till att stärka och bredda de regionala arbetsmarknaderna. Erfarenheterna visar att det går att finna god kompetens när myndigheter flyttas ut i landet.

En omlokalisering av statliga arbetstillfällen från huvudstadsregionen till andra delar av landet, inte minst Norrland, är positivt för hela landet. Fördelarna är många:

–       Prisvärda lokaler finns på många orter i landet

–       Lokaler frigörs i Stockholm för bostäder och annan verksamhet

–       Kompetent personal finns i andra delar av landet, inte minst i Norrland

–       Lägre personalomsättning utanför storstadsregionerna

–       Statliga jobb stärker de regionala arbetsmarknaderna och medverkar till att alla delar av landet kan växa och utvecklas

Norrlandsförbundet kräver att den slentrianmässiga koncentrationen av statliga myndigheter ersätts av en genomtänkt decentralisering. Följ riksdagens uttalanden om att ny statlig sysselsättning ska lokaliseras till andra delar av landet än huvudstadsregionen.

Vi välkomnar nya statliga jobb till Norrland!

Hämta näring från de gröna rötterna för att möta framtiden

Tillsammans med Sven Bergström skriver jag om Centerpartiets möjligheter på Newsmill. Vi är övertygade om att Sverige behöver ett tydligt, decentralistiskt och grönt mittenparti även framöver – och att det är Centerpartiets uppgift att fylla denna roll. Detta kräver emellertid att partiet hämtar näring från sina gröna rötter, är tydligt och offensivt.

Lyckas Centerpartiet i det Framtidsbygge partiet har inlett att åstadkomma detta finns goda förutsättningar för att partiet åter kan växa sig starkt. I kväll, tisdag, kommer jag att delta i ett seminarium i riksdagshuset om Centerpartiets möjligheter att bli det starka decentralistiska partiet för alla delar av Sverige.

Här, på Newsmill, kan du läsa Svens och min artikel.

En bra grund för framtiden

Det var länge sedan jag läste ett så genomarbetat och välskrivet centerdokument som den ”Framtidsagenda 2020”, som Centerpartiets förtroenderåd antog vid sitt möte i riksdagshuset idag. Under rubriken Det hållbara alternativet lägger partiet en god grund för det fortsatta arbetet på att bredda och utveckla partiet. Visst har jag synpunkter på vissa skrivningar, och visst skulle jag önska tydligare formuleringar i en del avsnitt, men det viktiga är att dokumentet visar ambitioner att åter göra Centerpartiet till ett tydligt – grönt och decentralistiskt – alternativ till centralister såväl till höger som till vänster.

Ambitionen att bredda partiet är tydligt i dokumentet. Likaså att partiet med stolthet ska utgå från den egna, unika, identiteten. Centerpartiet står för decentralisering av makt och för möjligheterna att bo och verka i hela landet, slås det exempelvis entydigt fast. Framtidsagendan citerar partigrundaren Carl Berglund som för mer än 100 år sedan slog fast att partiet i sin politik ska kombinera frihet och trygghet. Vidare lyfter Framtidsagendan fram det faktum att Centerpartiet 1962 väckte den första miljömotionen i riksdagen och sex år senare var det första parti som utarbetade ett heltäckande miljöprogram. Utifrån dessa decentralistiska och gröna rötter kan Centerpartiet möta framtiden som ett självständigt kraft i centrum av  svensk politik. Framtidsagendan andas inget av den hårda blockpolitik som delvis har förlamat svensk politik under senare år.

Särskilt glad blir jag över att Framtidsagendan som första delmål inför valet 2014 understryker att Centerpartiets traditionella kärngrupper, inte minst på landsbygden, ska stärkas. Kärnväljarna ska känna igen sitt parti. Detta måste innebära att partiet bättre tydliggör och driver en tydlig politik för att utveckla alla delar av landet. Centerpartiet har även idag bättre förutsättningar än något annat parti att fylla rollen som landsbygdens företrädare i det politiska landskapet. Att driva en offensiv politik för att ge alla delar av landet förutsättningar för utveckling står inte i motsättning till att vinna nya väljare i större städer och i nya väljargrupper. Tvärtom.

Att Sverige behöver ett kraftfullt grönt och decentralistiskt politiskt alternativ även på 2000-talet råder ingen tvekan om. Det är också den naturliga rollen för Centerpartiet, liksom det har varit i mer än ett sekel. Genom Framtidsagendan 2020, Det hållbara alternativet, läggs en bra grund för att vinna ökad trovärdighet och förutsättningar för att Centerpartiet åter ska kunna växa sig starkt. Men för att lyckas kommer det att krävas mycket arbete på centerrörelsens alla nivåer.