En stor politisk ledare

Självfallet är det bra att en av FÄLLDIN KÄRNKRAFTSOMRÖSTNINGSveriges absolut viktigaste politiska ledare under det senaste seklet uppmärksammas i Sveriges Television. Jag tänker naturligtvis på Thorbjörn Fälldin (1926-2016), som Pär Fjällström (som en gång gick i min klass på Journalisthögskolan) har gjort en dokumentär om, uppdelad i två timslånga program.

Jag träffade Thorbjörn många gånger när jag arbetade på CUF:s RO, lyssnade på honom på riksdagsgruppen och vid många stämmor. Vid den berömda debatten mellan Thorbjörn och Olof Palme i Scandinavium 1976 fanns jag på plats. Det var inte alltid jag höll med Thorbjörn men jag beundrade honom på flera sätt. Att en enkel bonde från Ådalen var så kraftfull och fick förtroendet att leda landets regering var fantastiskt i sig. Han representerade verkligen ”småfolket”.

Thorbjörn var i grunden en sann mittenpolitiker. Han var icke-socialist men ingen högerpolitiker, som Anders Ljunggren konstaterar i dokumentären. Grunden var att bygga ett generellt välfärdssamhälle i hela landet. Trygghet och frihet i förening. Thorbjörn använde aldrig beteckningen ”borgerlig” om sig själv eller centerpolitiken. Där menar jag att dagens företrädare har en del att lära. Fortsätt läsa

Natoanslutning ingen självklarhet

En av de största besvikelserna Skärmavbild 2017-10-17 kl. 15.05.04sedan jag blev politiskt aktiv i centerrörelsen 1967 inträffade inför centerstämman i Falun 2015. Då gick majoriteten i partistyrelsen ut på DN Debatt och förklarade att de hade tagit ställning för ett svenskt Natomedlemskap. Utan att frågan diskuterats brett och förankrats i folkrörelsen. Så bör det inte gå till i ett demokratiskt folkrörelseparti i en så principiellt viktig fråga.

Även idag, 2017, är centerrörelsen delad i synen på Nato, liksom det svenska samhället överhuvudtaget. Enligt SOM-institutets undersökningar sjönk stödet för en svensk Natoanslutning bland Centerpartiets väljare från 52 procent 2015 till 35 procent 2016. Det är kanske inte så konstigt när de mäktigaste ledarna inom Nato idag heter Donald Trump och Recep Tayyip Erdoğan.

Jag anser fortfarande att vi i Sverige behöver en bred diskussion om försvar och säkerhetspolitik. Ska vårt land bli medlem i Nato behöver ett sådant beslut vara förankrad i folkviljan. Mycket viktigt är också att diskussionen samordnas med Finland så att, om möjligt, våra länder agerar samordnat. Likaså bör man diskutera hur det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet kan utvecklas även om länderna idag har olika relationer till Nato. Och är det verkligen så att en Natoanslutning skulle öka stabiliteten i norra Europa – eller är det precis tvärtom. En Natoanslutning är ingen självklarhet även om en del debattörer vill framställa det som så.

Fortsätt läsa

Mannen som avgjorde folkomröstningen om EU

Bild 1: Omslaget till den nyutkomna boken ”Spårbyten”.
Bild 2: Ledare ur ÖP från april 1994 om ett klart EU-nej från Jämtlandscenterns distriktsstämma (85 röster mot 9).

Bo Dockered är den kanske Skannad 4mest betydelsefulle bondeledaren Sverige har haft. Mycket tyder nämligen på att det var han som först fick den egna organisationen LRF, därefter Centerpartiet och till sist väljarna i folkomröstningen 1994 att säga ja till EU-medlemskap. Han var naturligtvis inte ensam om att ha haft en förmodligen avgörande betydelse, men utan hans agerande som ”Ja-lokomotiv” betvivlar jag att Sverige idag skulle vara medlem i Europeiska unionen.

Jag, som hade en annan uppfattning än LRF-ordföranden när EU-frågan blev aktuell, beklagar än idag att han var så framgångsrik på det här området. Mitt alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att underkasta sig Bryssels regelverk. Det tror jag att vi hade varit betjänta av på samma sätt som att vi ska vara glada över att ha kronan kvar efter folkets nej 2003.

När jag läser Bo Dockereds memoarbok ”Spårbyten”, skriven tillsammans med Pär Fornling och utgiven på Arena förlag, kommer jag ihåg EG/EU-debatten under första halvan av 1990-talet som vore den igår. Jag skrev många ledarartiklar i de här frågorna inför folkomröstningen på Östersunds-Postens ledarsida och kritiserade inte sällan bondeledaren Dockered. På ÖP:s ledarsida argumenterade vi konsekvent för ett nej till inträde i Brysselunionen. Fortsätt läsa

Lyft fram Gustaf Jonnergård!

Bilden: Gustaf Jonnergård markerade att centerideologin, den gröna decentralismen, skiljer sig från de gamla 1800-talsideologierna.

Häromdagen hittade jag en ganskaGustaf Jonnergård tunn, grön skrift i mina gömmor. Bara titeln – Decentralisera framtiden – väcker mitt intresse. När jag ser att författaren är Centerpartiets främste ideolog genom tiderna, Gustaf Jonnergård, måste jag förstås sätta mig ned i fåtöljen och ta del av innehållet.

Förra gången jag läste den här skriften (”Decentralisera framtiden”, Gröna debattserien, LT 1980) var jag aktiv i CUF och jag inser att jag fortfarande delar det mesta i Gustaf Jonnergårds syn på samhället och centerpolitiken. Han var partisekreteraren som utvecklade den gröna, decentralistiska idégrunden under partiets fantastiska uppgång från slutet av 1950-talet och två decennier framåt.

Jonnergård understryker ofta att Centerpartiet står för en egen idégrund. I den här skriften konstaterar han:

De gamla ismerna från 1800-talet – socialismen, konservatismen och den gamla liberalismen – öppnade aldrig för någon diskussion om problemen kring centralisering/decentralisering. Men de leder i sig själva till centralisering – därför att de i så stor utsträckning förutsätter långtgående centrala beslut. Man skall observera att socialistiska partier och högerpartier har en gemensam centraliseringsinställning. Fortsätt läsa

Lärdomar från det senaste seklet

Bilden: Krisuppgörelsen 1933 innebar att den svenska demokratin stabiliserades och välfärdssamhället kunde byggas. Axel Pehrsson i Bramstorp och Per Albin Hansson var två modiga skåningar som satte landets intressen först.

I april 1917 – för 100 år sedan – var Bramstorp Per AlbinSverige i en djup ekonomisk och politisk kris. Utanför landets gränser rasade första världskriget och matförsörjningen fungerade inte. Bröd- och mjölransoneringen var nere på 200 gram per person och dag om det ens gick att få efter att ha köat utanför affärerna. Statsminister Hjalmar Hammarskjöld, i folkmun kallad ”Hungerskjöld”, hade just tvingats bort och ersatts av en mer moderat högerpolitiker, Carl Swartz.
I min egen barndom minns jag hur min farfar Kalle talade om hur svårt det under kriget var att få fram mat till hans växande familj. Han arbetade då i gjuteriet på Huskvarna Vapenfabrik och bodde med sin familj i arbetarbostäderna nära fabriken. ”Men som tur var hade vi släktingar som var bönder i Skärstad som vi kunde få en del tillskott i form av potatis och annat från”, berättade farfar.

Våren 1917 präglades av hungerdemonstrationer runt om i Sverige, men också i omvärlden. I Västervik genomfördes en demonstration, ”en direkt aktion”, som vann genklang på många håll. I Östersund var det främst soldaterna vid regementena som protesterade mot den dåliga mat de fick livnära sig på. Stora delar av landet hotades av svält och på många håll höjdes krav på större brödransoner och billigare potatis. Desperationen var nära. Det sägs att kungen, Gustaf V, hade väskorna packade ifall han skulle tvingas fly.

Fortsätt läsa

Att ta ansvar för landet

Bilden: Axel Pehrsson i Bramstorp och Bondeförbundet hade 1933 modet att göra upp med Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, den så kallade kohandeln, krisuppgörelsen. Det ogillades i hög grad av högerkrafterna, men efteråt kan vi konstatera abramstorp-och-per-albin2tt uppgörelsen stärkte den ännu sköra demokratin och lade en stabil grund för folkhemmet, det svenska välfärdssamhället.
Av detta kan vi lära att det inte sällan krävs mod för att ta ansvar för landet, men att det gäller att agera när det är nödvändigt.

Det politiska spelet upptar för närvarande en stor del av tiden för såväl ledande politiker som för media. Vem ska samarbeta med vem – och vem ska inte samarbeta med vem…

Spelteorier kan förvisso vara intressanta, men sakpolitiken är viktigare. Det är den, politikens innehåll, som lägger grunden för vilka samarbeten som är möjliga. Vi måste också fråga oss hur vi på bästa sätt tar ansvar för landet i den tid av osäkerhet inför framtiden som vi lever i nu. Då gäller det att försöka enas brett över partigränserna om vad som behöver göras och om hur landet ska styras.

Om ett och ett halvt år går svenska folket till val och väljer sina företrädare för den kommande mandatperioden. Utifrån väljarnas röster på valdagen kan Sverige förhoppningsvis få en stark regering, helst med stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter. Tycker vi att detta är viktigt är det oklokt att redan nu stänga dörrar för tänkbara koalitioner.

Jag delar uppfattningen att en ny regering inte bör vara beroende av Sverigedemokraternas välvilja. En handlingskraftig regering bör i stället om möjligt bildas i politikens centrum och då håller inte dagens närmast cementerade blocktänkande. Visst kan man drömma om att de fyra allianspartierna får egen majoritet i det kommande valet, men att drömmen ska bli verklighet är inte särskilt troligt. Inte heller tyder mycket på att dagens rödgröna konstellation kommer att kunna bilda den starka regering landet är i behov av. Ur allianspartiernas synvinkel vore det heller inte särskilt välbetänkt att låta socialdemokrater och miljöpartister regera vidare på Vänsterpartiets villkor. Fortsätt läsa

En utmärkt julklapp även i år!

Inför förra julen kom min bokbokomslag ”Grön Politik för Det Goda Livet”. Den är fortfarande aktuell och läsvärd för alla som vill lära mer om Centerpartiets och andra agrardemokratiska partiers historia och idégrund. Ta därför chansen att läsa den själv eller ge den som julklapp till någon du tror är intresserad.

Det finns fortfarande böcker kvar. I år har vi det speciella julpriset 150 kr per bok, inklusive frakt. Swisha gärna till 070-2667262.

God Jul och Gott Nytt År!

Mörka moln över framgångens Polen

Bilder:
1. Bredvid Kulturpalatset, Stalins ”gåva” till polska folket, växer nya moderna skyskrapor upp.

2. Vid vårt besök i parlamentet, sejmen, träffade vi från PSL förre jordbruksministern Marek Sawicki och nye partiordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysz (35-årig läkare från Krakow). På bilden även Håkan Larsson, Andrzej Mroz tolk och kontaktman, liksom Andrzejs dotter Karolina som studerar psykologi vid Warszawa universitet.

3. Den politiska debatten i Polen är hård. Förre premiärministern från PO Donald Tusk, idag ordförande Europeiska rådet, och PIS ordförande Jaroslaw Kaczynski står på varsin sida av barrikaderna.

4. PSL är världens äldsta agrardemokratiska gröna centerparti, grundat 1895. Partiet lanserade fyrklövern som symbol. Idag ser den ut så här i PSL:s version.

När man idag vandrar på warszawavyWarszawas gator blir man imponerad. Den polska huvudstaden är ren, fräsch och pulserande europeisk storstad. Nya hus växer upp, de gamla rustas och underhålls. För några decennier sedan var det helt annorlunda.

Även på landsbygden händer mycket positivt. I byarna byggs nytt. Vägnätet är upprustat. Jag besöker en ny, fräsch landsbygdskrog som serverar utmärkt polsk husmanskost. I närheten ligger en toppmodern bilverkstad.

De flesta polacker har fått det mycket bättre. Jag, som har besökt Polen många gånger sedan 1970-talet, ser detta överallt. Polen efter kommunismens fall är en framgångssaga. Som Maciej Zaremba skriver i DN har landet genomgått ungefär samma utveckling på bara 20 år som har tagit 70 år i Sverige. Men samtidigt som de ekonomiska klyftorna har minskat är har de mentala vidgats, menar Zaremba. Kanske har han rätt. Fortsätt läsa

Polens gröna centerparti vill samarbeta

Bilden: PSL-ordföranden Wladyslaw Kosiniak-Kamysh och förre jordbruksministern Marek Sawicki fördjupar sig i ”Grön Politik för Det Goda Livet”.

Under några dagar har jagskarmavbild-2016-10-22-kl-16-25-01 besökt vårt grannland söder om Östersjön, Polen. Viktigast var besöket i sejmen, där vi träffade ledningen för PSL, Polens gröna centerparti. För övrigt världens äldsta parti med agrardemokratiska rötter. Partiet, som bildades 1895, började med gröna fanor och lanserade fyrklövern som symbol. Tyvärr är många av centerpartisterna i vårt land omedvetna om detta, kunskapen om det egna partiets historia är inte särskilt utbredd.

PSL vårdar sin historia på ett helt annat sätt. Wincenty Witos och Stanislaw Mikolajczyk är de viktigaste personerna i historieskrivningen, och de på goda grunder. Witos var premiärminister två gånger under 1920-talet, bland annat då Röda Armén stoppades på väg västerut, ”Undret vid Wisla”. Han var också en av grundarna till ”Gröna Internationalen”, där de agrardemokratiska partierna samarbetade under mellankrigstiden. Mikolajczyk gjorde heroiska insatser i kampen för demokrati mot det kommunistiska maktövertagandet under åren 1945-47. Därefter arbetade han i exil för demokrati. Jag tror att hans arbete medverkade till att de gröna idéerna överlevde kommunismen i Polen. Hans bok ”Det skändade Polen, Sovjets erövringsmetoder” är mycket läsvärd för alla som vill veta vad som hände efter andra världskrigets slut.
Inom CUF och centerrörelsen i stort hade vi stort utbyte med först landsbygdsungdomsförbundet ZMW under 1980-talet och därefter med PSL in på 2000-talet.
Nu träffade jag PSL nye ordförande Wladyslaw Kosiniak-Kamysz, en 35-årig läkare från Krakow, som var minister i den tidigare regeringen. Det var en mycket trevlig bekantskap. Med vid mötet var också Marek Sawicki, som var jordbruksminister i den tidigare regeringen. Nu kämpar de för att återta förlorad mark i nästa parlamentsval. Regeringspartiet PIS (”Lag och Rättvisa”), som har egen majoritet i sejmen, är den stora motståndaren. Mer om detta senare.

Fortsätt läsa

Centerpartisten som kämpade för Polens frihet

En av de största och viktigaste Skärmavbild 2016-08-25 kl. 20.44.49personerna i den internationella centerrörelsens historia är utan tvekan polacken Stanislaw Mikolajczyk. Ändå är han i det närmaste okänd i Sverige, även inom Centerpartiet. I Polen vårdas däremot hans minne omsorgsfullt inom Centerpartiet PSL – och det på goda grunder.

Jag har de senaste dagarna läst Mikolajczyks bok Det skändade Polen, Sovjets erövringsmetoder (Natur och Kultur 1949). Det är en fängslande läsning om hur Polen först förråddes av den polska exilregeringens allierade Storbritannien och Förenta Staterna, för att sedan läggas under Stalins och Sovjets välde. I hela processen var Stanislaw Mikolajczyk en person som gjorde allt i sin makt för att hans land efter kriget skulle bli fritt och demokratiskt.

Från armén till exilregeringen

Under 1930-talet hade Mikolajczyk fått en allt viktigare roll inom bondepartiet/centerpartiet PSL, men vid krigsutbrottet 1939 blev han soldat i den polska armén. När de tyska nazisterna ockuperade hans hemland lyckades han fly och så småningom ta sig till London. Hans fru och son hamnade emellertid i tyska koncentrationsläger. Fortsätt läsa