Bild 1: Omslaget till den nyutkomna boken ”Spårbyten”.
Bild 2: Ledare ur ÖP från april 1994 om ett klart EU-nej från Jämtlandscenterns distriktsstämma (85 röster mot 9).

Bo Dockered är den kanske mest betydelsefulle bondeledaren Sverige har haft. Mycket tyder nämligen på att det var han som först fick den egna organisationen LRF, därefter Centerpartiet och till sist väljarna i folkomröstningen 1994 att säga ja till EU-medlemskap. Han var naturligtvis inte ensam om att ha haft en förmodligen avgörande betydelse, men utan hans agerande som ”Ja-lokomotiv” betvivlar jag att Sverige idag skulle vara medlem i Europeiska unionen.

Jag, som hade en annan uppfattning än LRF-ordföranden när EU-frågan blev aktuell, beklagar än idag att han var så framgångsrik på det här området. Mitt alternativ var ett starkt Norden som samarbetade med EU utan att underkasta sig Bryssels regelverk. Det tror jag att vi hade varit betjänta av på samma sätt som att vi ska vara glada över att ha kronan kvar efter folkets nej 2003.

När jag läser Bo Dockereds memoarbok ”Spårbyten”, skriven tillsammans med Pär Fornling och utgiven på Arena förlag, kommer jag ihåg EG/EU-debatten under första halvan av 1990-talet som vore den igår. Jag skrev många ledarartiklar i de här frågorna inför folkomröstningen på Östersunds-Postens ledarsida och kritiserade inte sällan bondeledaren Dockered. På ÖP:s ledarsida argumenterade vi konsekvent för ett nej till inträde i Brysselunionen.

Samtidigt måste jag erkänna att jag var, och fortfarande är, imponerad av den färgstarke LRF-ordföranden. Under hans tid kom bondeorganisationen verkligen att märkas i den svenska samhällsdebatten. Det var en tid av snabba samhällsförändringar, spårbyten. Sverige lämnade ett sedan länge reglerat system för avreglering – för att därefter träda in i ett annat reglerat system, nämligen EU:s. Hela tiden spelade Bo Dockered och LRF en viktig roll.

I såväl Norge som Finland tog bondeorganisationerna ställning mot EU-inträde, medan Dockered på ett ganska tidigt stadium fick LRF-stämman att säga ja – för att därefter driva en intensiv kampanj för att påverka samhället i övrigt. Det är knappast en överdrift att det var Dockered, som ofta markerade sin egen partipolitiska hemvist hos Centerpartiet, och LRF som fick Centerpartiet att ta ställning för ett ja på extrastämman i maj 1994. Ordföranden Olof Johansson var länge en stark kritiker men föll undan för trycket och det blev då ja även från Centerpartiet. Norska Senterpartiets gäst på extrastämman John Dale var förfärad och menade att ombuden mer ”slöt upp bakom den centrala partiapparaten än de medlemmar de representerar”. Tyvärr låg det en del i detta.

Vi var ändå många centerpartister som arbetade för ett nej i folkomröstningen i november 1994 och valanalyserna visade att fler centerväljare röstade nej än ja. Men med ett annat ställningstagande från extrastämman hade de varit fler och medverkat till ett annat resultat. Klart är att LRF:s agerande och ordförande Dockereds roll som ”ja-lokomotiv” spelade en viktig, förmodligen avgörande, roll för omröstningsresultatet.

Bo Dockered spelade en viktig roll på många plan, exempelvis när det gäller Föreningsbanken. Många var kritiska när LRF i praktiken tvingade fram ombildningen från kooperativ bank till bolag och därefter inordnande i vad som idag är Swedbank. Enligt boken var detta emellertid enda sättet att rädda banken från konkurs. Dockered såg detta och var nog ganska brutal i sitt agerande.

Idag är Bo Dockered 75 år, men åldern hindrar honom inte ifrån att ha åsikter även om dagens samhälle. Han hoppas exempelvis i slutet av ”Spårbyten” att Centerpartiet ska bli en ännu tydligare talesman för landet utanför de tre storstadsområdena. Han lyfter här in viktiga delar från den norska distriktspolitiken som geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter och avskrivning av studielån för de som etablerar sig i de glesare delarna av landet. På de här punkterna är det lätt att instämma.

Det är viktigare att lära av duktiga grannar än att låta sig inordnas i ett allt hårdare centralstyre från Bryssel. Måhända är Bo Dockerad och jag överens om detta idag.