För 38 år sedan, 1979, besökte jag Dusjanbe, huvudstad i dåvarande sovjetrepubliken Tadzjikistan. Jag deltog i en delegation från Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd (SUL) till motsvarande organisation i Sovjetunionen, KMO. När vi kom till Moskva fick vi veta att vi dagen därpå skulle resa till Tadzjikistan, vilket självfallet var spännande.
Mitt intryck den gången var att Tadzjikistan var ett nybyggarland på frammarsch. Det fanns många unga ryssar och ukrainare som byggde kraftverk, vägar och nya hus i Dusjanbe. De tadzjiker vi såg sopade gator eller gick runt på de breda esplanaderna. Det verkade inte vara några närmare och mer omfattande kontakter mellan folkgrupperna.
Dusjanbe var en vacker och ganska fräsch stad med breda alléer, kantade med träd. Vi gjorde också en biltur söderut på den ganska glesbebyggda landsbygden till gränsen till Afghanistan. Strax efter vårt besök invaderade sovjetiska styrkor detta land, ett dyrt krig både politiskt och mänskligt. Konsekvenserna lever vi fortfarande med.
Vad har då hänt i denna centralasiatiska republik sedan 1979? I våra medier förekommer detta land ytterst sällan. Därför var det med intresse jag öppnade den unga norska författaren Erika Fatlands bok Sovjetistan (Leopold förlag), där hon målande berättar om sin resa genom Tadzjikistan – och övriga centralasiatiska republiker, Turkmenistan, Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan. Fortsätt läsa