Sverige har inga skäl att ansluta sig till ”stabilitetsunionen”

För att utveckla samarbetet mellan de länder som har infört euron föreslog EU-toppmötet i förra veckan en ny ”europakt” eller ”stabilitetsunion”. Syftet är främst att skärpa budgetkontrollen och hindra att enskilda euroländer missköter sin ekonomi. I förlängningen innebär detta ytterligare ett steg i federal riktning – på tyska villkor.

Sverige har kvar sin valuta, kronan, ordning på sin ekonomi och ingen anledning att underordna sig denna europakt. I respekt för beslutet i folkomröstningen 2003 borde detta vara en självklarhet, särskilt som av allt att döma en mycket stor majoritet, 80 procent enligt SCB, motsätter sig en euroanslutning. Ledande folkpartister, Jan Björklund, Carl B Hamilton och Birgitta Ohlsson, gick emellertid omgående ut i Svenska Dagbladet och krävde en svensk anslutning till överenskommelsen. Det är minst sagt utmanande. För min del anser jag att det är hög tid att Centerpartiet, som aktivt bidrog till att nej-sidan segrade i folkomröstningen 2003, säger ifrån och klargör att partiet inte kan medverka till en anslutning till europakten. Däremot bör Sverige, via IMF, bidra till att ge lån till de skuldtyngda länderna – som vi brukar göra när länder kommer på obestånd.

I en klargörande artikel på söndagens DN debatt tillbakavisar docenten i statskunskap Daniel Naurin folkpartisternas påståenden om att Sverige skulle hamna ”utanför” om vi inte ansluter oss till europakten. Vi har valt att stå utanför euron och kan inte tappa ett inflytande vi inte har. Tvärtom visar Naurin att forskningen har klargjort att det faktum att Sverige, Danmark och Storbritannien har kvar sina nationella valutor inte har inneburit minskat inflytande. Sverige och Danmark tillhör tvärtom de länder som har större inflytande än vad de borde ha i förhållande till sin storlek. Fortsätt läsa

De gröna partierna bör samarbeta

Det är fullständigt osannolika siffror, kommenterade K-G Bergström i Expressen dagens SCB-undersökning. Jag håller med honom. Hade någon för några år sedan ha påstått att Moderaterna snart skulle vara klart större än Socialdemokraterna hade han eller hon knappast blivit trodd. Men enligt SCB har Moderaterna i november 2011 stöd av 33,4 procent av väljarna, medan Socialdemokraterna är nere på 27,7 procent.

Ännu osannolikare ter sig de nedbrutna siffrorna för Jämtlands län. Här har Moderaterna plötsligt, enligt SCB, stöd av hela 40,7 procent, medan Socialdemokraterna får nöja sig med 31,9 procent. För några år sedan skulle ett sådant förhållande avfärdats som fullständigt verklighetsfrämmande. Nu ska det i sanningens namn sägas att underlaget är mycket begränsat, varför de nedbrutna siffrorna ska tas med en nypa salt. Men trenderna är tydliga över hela landet.

Centerpartiet måste sikta högre

Hur går det då för Centerpartiet med nyvalda partiordföranden Annie Lööf i spetsen? Nationellt ökar partiet något till 5,5 procent. I Jämtlands län har Centerpartiet sitt starkaste fäste med 13,1 procent. Det är hyfsat och en klar uppgång sedan den förra undersökningen, men vi borde ligga avsevärt högre. Det är ju inte länge sedan centerstödet i vårt län var avsevärt högre än moderaternas.

Förutom Moderaterna är Miljöpartiet det enda parti som kan glädja sig åt en kraftig uppgång. Miljöpartiet får sin högsta siffra hittills, nationellt ligger partiet nu på hela 11,7 procent. Stödet är starkast i Stockholm och Göteborg, i Jämtlands län får Miljöpartiet stöd av 6,7 procent.

En del kommentatorer hävdar att ett tvåpartisystem håller på att växa fram i Sverige. Jag tror att det är en felaktig bedömning. Dagens närmast cementerade blockpolitik kommer inte att hålla i längden. Väljarna är rörligare än förr och  vill ha fler alternativ att välja mellan i politiken. Dessutom anser jag att dagens tvåblockspolitik inte i längden är bra för landet. Breda uppgörelser i viktiga framtidsfrågor ligger i landets intresse, vilket hårda blocklåsningar inte gör.

Grönt alternativ till de röda och blå

De båda gröna partierna – Centerpartierna och Miljöpartiet – ser ofta varandra som konkurrenter och gör inte sällan mer eller mindre onödiga angrepp mot varandra. Så har det varit ända sedan Miljöpartiet grundades efter folkomröstningen om kärnkraften 1980. Många tidigare centerpartister anslöt sig vid den här tiden till det nya gröna partiet, vilket till en början skapade en konkurrenssituation.

Jag tror för min del att ett närmare samarbete mellan Centerpartiet och Miljöpartiet skulle stärka de gröna, miljöinriktade krafterna och påskynda utvecklingen mot ett mer hållbart samhälle. Många väljare skulle attraheras av ett starkare grönt alternativ till de röda och blå.

Redan i mitten av 1990-talet gjordes emellertid trevande försök till närmanden mellan de båda partierna, men den gången blev det inga praktiska resultat på riksplanet. I en hel del kommuner, bland annat i Krokom, samarbetar emellertid Centerpartiet och Miljöpartiet sedan länge på ett bra och konstruktivt sätt.

Fortsätt läsa

Tomas Kåberger på besök i Jämtland

Kåberger&coTomas Kåberger tillhör utan tvekan världens främsta experter på förnybar energi. Fram till i höstas var han generaldirektör för Energimyndigheten. Nu är han ordförande för den japanska stiftelsen Japan renewable energy foundation, som arbetar med att ersätta kärnkraft och fossilenergi med förnybar energi. Dessutom är han gästprofessor i Kina och snart också professor i energiteknik vid Chalmers i Göteborg.

I fredags besökte Tomas Kåberger Jämtland. När man lyssnar på honom inser man snart vilka möjligheter det finns att producera förnybar energi, inte minst i våra bygder. Tomas konstaterar att det idag är billigare att bygga vindkraft än kärnkraft och kolkraft. Vindkraft är den energikälla som växer mest globalt för närvarande. I Kina tas exempelvis för närvarande 1,5 nya vindkraftverk i drift varje timme. Fortsätt läsa

Mer makt till Bryssel – nej tack!

JoschkaTysklands tidigare utrikesminister, miljöpartisten Joschka Fischer, darrar inte på manchetten. Låt oss tala klarspråk, skriver han i en krönika i Dagens Nyheter:

Ingenting annat än ett Europas Förenta Stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.

EU-eliten hoppas alltså att kunna använda den allt djupare skuldkrisen till att åstadkomma det de inte har lyckats med på demokratisk väg, nämligen att centralisera allt mer makt till EU-institutionerna i Bryssel, att bygga ett Europas Förenta Stater. Utan att vara konspiratorisk kan man till och med befara att man har planerat att använda sig av en kommande eurokris för att tvinga fram det statsbygge medborgarna är emot. Förre ordföranden i EU-kommissionen Romano Prodi skrev öppet om detta i en krönika i Financial Times i maj förra året:

When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.

Och vid en kris kan EU gå framåt, menade Prodi, liksom nu Fischer. I praktiken handlar det då om att flytta mer makt från medlemsstaterna till Bryssel. Det är en utveckling som majoriteten av medborgarna i Europa definitivt inte önskar, men som EU-eliten ändå hoppas kunna driva fram i en krissituation.

Fortsätt läsa

Norges distriktspolitik – en succéhistoria

Norges senterledare Liv Signe Navarsete, som också är kommunal- och regionalminister, skriver idag en krönika i Aftenposten om vilken succéhistoria landets distriktspolitik är. Utan denna politik hade Norge varit ett fattigare land på många sätt. Femtio år efter införandet av en aktiv distriktspolitik genomförs en jubileumskonferens med det talande namnet Konsten att bygga landet.

Jag har översatt en del av Liv Signes krönika, som jag tycker genomsyras av stor klokhet:

Att ge folk frihet att bosätta sig där de önskar är inte något hot mot den nationella välfärden. Det är snarare en förutsättning. Därför är denna frihet ett överordnat mål i distrikts- och regionalpolitiken.

Vi har byggt vårt välstånd på kunskapsrik förvaltning av stora naturresurser och genom att säkra likvärdiga levnadsvillkor och gott utbud av service överallt. Detta har varit och kommer även framledes att vara en styrka i det norska samhället att vi brukar hela landet. Fortsätt läsa

Vattenkraftsmotioner i riksdagen

Idag har jag fiskat i riksdagens motionsström efter motioner som lyfter kraven på att vattenkraftskommunerna ska få del av den värdeskapning det strömmande vattnet genererar. Jag är ordförande för den tvärpolitiska Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV), som sedan 1999 arbetar för att vattenkraftskommunerna ska få en rättmätig del för lokal utveckling och tillväxt. Det är absurt att naturresursrika kommuner som Jokkmokk och Ragunda, där en tiondel av landets vattenkraft produceras i vardera kommunen, ständigt ska tvingas kämpa med utflyttning och vikande skatteunderlag. Sverige är det enda land, där fastighetsskatten på vattenkraft går till staten och inte till de kommuner och regioner som släppt till sina forsar.

Av riksdagsmotionerna att döma finns hopp för framtiden. Jag hittar vid vid en första genomgång sju motioner som tar upp kraven på att vattenkraften ska medverka till lokal utveckling och tillväxt. Två centermotioner, en från Kenneth Johansson och Per Åsling, och en annan från Emil Källström och Helena Lindahl, lyfter de här frågorna. Från moderaterna hittar jag tre motioner i ämnet. En från Lars Beckman och Johan Johansson, en annan från Lena Asplund och Ulf Berg, och en tredje från Saila Quicklund och Eva Lohman. Kristdemokraten Anders Sellström har också motionerat i ämnet. Vänsterpartiet tar upp frågan i en partimotion med Lars Ohly som första namn. Fortsätt läsa

Nytändning inom centerrörelsen

AnnieWångenMindre än en vecka har gått sedan centerstämman i Åre avslutades. Efter stämman har det varit full fart i svensk politik.

Sedan Annie Lööf valdes av ombuden i Åre har regeringen hunnit ombildas. Annie har blivit näringsminister efter Maud Olofsson och Lena Ek har efterträtt Andreas Carlgren på miljöministerposten.

Klart är att Annie agerar både snabbt och genomtänkt, vilket lovar gott. Nu har hon format sitt lag. Bland centerministrarna finns Eskil Erlandsson (som fortsätter som landsbygdsminister) och Anna-Karin Hatt kvar. Anna-Karin har kvar IT-frågorna men har också fått överta energifrågorna, vilket gör hennes ministerportfölj åtskilligt innehållsrikare.

Att Maud Olofsson lämnar regeringen när hon har lämnat partiordförandeposten är naturligt. Det vore inte bra för nya partiordföranden Annie att ha sin företrädare kvar i regeringsgänget. Att Andreas Carlgren lämnar miljöministerposten kan jag tycka är något oförskyllt, eftersom jag vet att han har arbetat hårt, inte minst för att nå framgång i klimatarbetet. Lena Ek kan hursomhelst bli en stark och grön miljöminister med genomslag. Inte minst är hennes erfarenhet som förhandlare inom EU-systemet kan bli en viktig tillgång. Fortsätt läsa

Ekohumanismen behövs på 2000-talet!

Bramstorp och Per Albin2Artikel, publicerad i Liberal Debatt nr 4 2011:

De gröna rötterna stärker Centerpartiet för framtiden

Bondeförbundet/Centerpartiet har vid många tillfällen under sin hundraåriga historia spelat en nyckelroll i svensk politik. Det är ingen tillfällighet. Från en självständig mittenposition har partiet konstruktivt kunnat påverka utvecklingen.

Centerpartiet har förutsättningar att spela en nyckelroll även i 2000-talets Sverige. Men det kräver att partiet hämtar näring från sina gröna rötter och samtidigt ser framåt. Det gäller att tydliggöra den egna profilen, offensivt driva hjärtefrågorna och samtidigt konstruktivt samarbeta med andra partier för att nå resultat.

Liberal kärna

Redan från början finns en liberal kärna i centerideologin. Under 1800-talet var framstegsvänliga bondepolitiker som Anders Danielsson, Hans Jansson och Nils Larsson aktiva och pådrivande i reformeringen av Sverige. Denna ”landsbygdsliberalism” hade förmodligen lika stor betydelse för samhällsomvandlingen som liberala adelsmän som Johan August Gripenstedt, Lars Johan Hierta och Louis de Geer, vilka brukar lyftas fram i historieskrivningen.

Många av Bondeförbundets pionjärer hörde till den landsbygdsliberala strömningen. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, ledare som Johan Andersson i Raklösen, Johan Johansson i Kälkebo och, inte minst, Axel Pehrsson Bramstorp (”den liberale agraren”). Berglund hade varit frisinnad landstingsledamot, medan de övriga hade en bakgrund som liberala riksdagsledamöter. Olof Olsson i Kullenbergstorp, som ledde partiet kring 1930, hade däremot varit ”högervilde” i riksdagen. Fortsätt läsa

”Årets Margareta” – ett fint pris

ÅretsmargaretaEtt unikt och fint pris utdelas varje år till en kvinnlig företagare i Krokoms kommun, ”Årets Margareta”. Bakgrunden är att Anders F Nilsson, bonde i Västerkälen, i samband med sin 60-årsdag ville göra något för sin kommun i stället för att få presenter. Eftersom Margareta Winberg var vice statsminister och bodde i Krokom valde han namnet på priset efter henne.

I samband med Krokomsdagen i lördags (27 augusti) delade Margareta Winberg ut årets pris till Tina Miinin, som driver Alsens chokladverkstad. Tina har successivt byggt upp sitt företag hemma i Helleberg. Idag drar verkstaden till sig chokladälskare från hela landet. Tina är en verkligt välförtjänt Årets Margareta! Grattis!

Bilden: Från vänster: Maria Söderberg, kommunstyrelsens ordförande i Krokom, Carina Grahn Hellberg, 2010 års Årets Margareta, Margareta Winberg som gett namn åt priset och Tina Miinin, 2011 års Årets Margareta.

Fördjupa samarbetet i Norden!

statsministrarVår nordiska samhällsmodell har lagt grunden för trygghet, gemenskap och tillit bland människor. Nu gäller det att vi gemensamt visar på den styrka som finns i våra öppna och fria samhällen. Tillsammans vill vi stå upp för ungas samhällsengagemang och våra länders välfärd och säkerhet.

Så skriver statsministrarna Fredrik Reinfeldt (Sverige), Lars Lökke Rasmussen (Danmark) och Jyrki Katainen (Finland) i ett gemensamt inlägg i Dagens Nyheter, Vår nordiska gemenskap står upp mot extremismen.

Bakgrunden till inlägget är illdåden i Oslo och Utöya den 22 juli. Nu visar regeringscheferna i de andra nordiska länderna sin solidarietet med det drabbade Norge. Terrorattackerna har samlat det norska folket till försvar för demokrati och öppenhet. Den norske statsministern Jens Stoltenberg har visat kraft och mod att leda sitt land i denna svåra tid.

Jag hoppas de nordiska statsministrarna menar allvar med vikten av samarbete i Norden och framöver aktivt medverkar till utveckla förbindelserna över de nordiska gränserna. Tillsammans kan länderna i Norden bli starkare och fungera som en viktig global kraft för demokrati, samarbete, miljöansvar och handel.

Samarbetet skulle ha underlättats om Norden valt ett gemensamt förhållande till EU, men att vi idag har olika relationer till Bryssel får inte hindra ett fördjupat och närmare samarbete våra länder emellan. Gunnar Wetterberg har i boken Förbundsstaten Norden lagt en bra grund för diskussion om hur en nordisk union kan utvecklas. Samtidigt bör vi på olika sätt fördjupa samarbetet mellan kommuner, regioner och organisationer i Norden. Här i Jämtlands län arbetar vi aktivt för att stärka och fördjupa de urgamla relationerna till grannarna i väster, Tröndelag. Det arbetet bör intensifieras ytterligare framöver. Mittnorden kommer att få stor betydelse för att stärka de öst- västliga förbindelserna i regionen. Jag har också lagt märke till att partiordförandekandidaten Anna-Karin Hatt särskilt lyfter fram vikten av det nordiska samarbetet, inte minst vill hon stärka och utveckla samarbetet mellan de gröna centerpartierna.

Det är hög tid att utveckla det nordiska samarbetet och stärka den nordiska samhällsmodellen. Att vi lyckas med detta är viktigt inte bara för oss själva utan för hela världen.