Kategoriarkiv: Centerhistoria

En av vår tids viktigaste politiker

Publicerat av
Svara

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Fortsätt läsa →

Nära folket genom 100 år

Publicerat av
Svara

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Fortsätt läsa →

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Publicerat av
Svara

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Fortsätt läsa →

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Publicerat av
Svara

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Fortsätt läsa →

Gedigen bok om omstritt statsråd

Publicerat av
Svara

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Fortsätt läsa →

40 år efter kärnkraftsomröstningen – nu kommer den förnybara energin!

Publicerat av
Svara

Idag är det exakt 40 år sedan svenska folket folkomröstade om kärnkraften. Jag minns detta med dubbla känslor.

Kärnkraftsmotståndet var en bred och stark folkrörelse. Jag var själv en mycket aktiv del i denna rörelse. Efter centerstämman i Luleå 1973 var jag med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) som utvecklades till Folkkampanjen mot kärnkraft. Inför folkomröstningen den 23 mars 1980 hade denna Folkkampanjen breddats och utvecklats till en bred folkrörelse som kunde mobilisera tusentals människor till olika demonstrationer och aktioner. Inom centerrörelsen studerade många tusen energifrågor och engagemanget var enormt. Själv fick jag möjlighet att arbeta på Linje 3:s kansli med att göra tidningen Nej tack!

Samtidigt minns jag folkomröstningen som en manipulation med folkviljan. Kärnkraftsförespråkarna delade upp sig i två linjer, Linje 1 och Linje 2, och fick många väljare att tro att Linje 2 var en slags lagomlinje. Dessutom påstod båda linjerna att de på sikt ville avveckla kärnkraften fast de först skulle fördubbla antalet reaktorer från sex till tolv. Egentligen var hela upplägget en manipulation med folkviljan.

Idag, 40 år senare, kan vi konstatera att kärnkraften äntligen är på väg ut, även om det finns en del kärnkraftsromantiker som talar om nya generationer kärnkraft. Det är de förnybara energikällorna som är hållbara och har framtiden för sig. Samma kloka argument som vi framförde inför folkomröstningen för idag exakt 40 år sedan!
Bilden: Centerrörelsen med Thorbjörn Fälldin i spetsen har spelat – och spelar – en nyckelroll i den gröna energiomställningen.

Lär av historien för framtiden!

Publicerat av
3

Att känna sin historia är en bra grund för att förstå nuet och på bästa sätt möta framtiden. Det gäller inte minst politiska partier. I dagens Sverige är dock kunskaperna bland de partiaktiva om vad som varit under det gångna seklet inte särskilt stora. Det är i varje fall mitt intryck och det gäller inte minst mitt eget parti, Centerpartiet.

Bondeförbundets/Centerpartiets största framgångsperiod, hittills, inträffade från mitten av 1950-talet och under de följande två decennierna. Då breddades och stärktes partiet kraftigt. I valet till riksdagens andra kammare 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1973 hade stödet vuxit till 25,1 procent. Det växande folkliga stödet var självfallet inte följden av en slump. Bakom framgångarna låg ett medvetet och målmedvetet arbete, politiskt och organisatoriskt.
(Bild 1: Gustaf Jonnergård, partisekreterare 1951-76, spelade en nyckelroll för Centerpartiets breddning och idéutveckling.)

Hedlund och Jonnergård

Ansiktet utåt under den här framgångsrika perioden var den jovialiske partiordföranden Gunnar Hedlund, som inte minst gick hem via TV. Men i bakgrunden spelade Gustaf Jonnergård en kanske ännu viktigare roll för framgångarna. Han var partisekreterare under hela perioden från 1951 till 1976. Jonnergård såg till att partiet fungerade väl och utvecklades både organisatoriskt och idémässigt även under perioder då Hedlund prioriterade sitt andra uppdrag som ordförande i den kooperativa skogskoncernen NCB.

I den här texten ska jag lyfta fram Gustaf Jonnergårds roll som den kanske främste ideolog centerrörelsen har haft, eftersom jag anser att hans idéer är viktiga även idag. Han utgick från Bondeförbundets grundläggande idégrund, som han utvecklade och tydliggjorde. Det arbete han gjorde medverkade till att bredda partiet och gjorde det intressant för fler grupper än tidigare. Särskilt efter namnbytet till Centerpartiet 1957/58. Fortsätt läsa →

Än är Polen ej förlorat…

Publicerat av
10

PiS (”Lag och rättvisa”) fortsätter att styra Polen. Partiets stöd ökade till över 43 procent och PiS fortsätter att ha egen majoritet i parlamentets andra kammare, sejmen. Men samtidigt förlorade partiet majoriteten i första kammaren, senaten. Detta kan innebära att det inte blir lika enkelt för PiS att fortsätta utvecklingen i auktoritär riktning som under den gångna mandatperioden.

(Bild: PSL ökade i valet. Från valvakan.)
Faktum är att det polska samhället är starkt polariserat och att motsättningarna växer. De tre oppositionskoalitionerna – Medborgarkoalitionen, Lewica (vänstern) och PSL/Kukisz15 – fick tillsammans ungefär 900 000 fler röster än PiS. Att regeringspartiet ändå behåller majoriteten i sejmen och kan fortsätta i regeringsställning beror på att valsystemet bygger på d´Hondts princip (i varje valkrets), vilket gynnar det största partiet eftersom det inte finns några utjämningsmandat. Sverige övergav detta system 1952, då Socialdemokraterna och Bondeförbundet enades om att ersätta detta system med den jämkade uddatalsprincipen, utarbetad av professor Sten Wahlund, riksdagsman för Bondeförbundet. Fortsätt läsa →

Centerpositionen ger politisk nyckelroll

Publicerat av
1

Idag publicerar jag en gammal text, som jag skrev i augusti år 2000, för 19 år sedan. Innehållet är emellertid fortfarande aktuellt. Centerpartiet behöver hämta inspiration från de egna gröna rötterna för att på bästa sätt möta framtiden.

Jag är ganska optimistisk när nu centerstämman i Karlstad i morgon tar sin början. Idag är Centerpartiet ett självständigt parti som tar ansvar för sin politik och som är berett att samverka med andra partier för landets bästa. Utan hämmande blocklåsningar.

Vad som har hänt efter att jag författade denna text är att Centerpartiet mer än tidigare har börjat beteckna sig som ett liberalt parti. Jag menar att detta behöver diskuteras och att detta inte får innebära att man glömmer den egna unika idétraditionen.

Begreppet liberal behöver analyseras. Om beteckningen ska användas för Centerpartiets ideologi måste detta ändå innebära att partiet, liksom förr, är berett att sätta ramar för marknaden och använda styrmedel för att motverka centralisering och koncentration. I så fall kan beteckningen ”socialliberal” användas. Partiideologen Gustaf Jonnergård var mycket tydlig i sitt avståndstagande till ”gammelliberalismen”, vilket är ungefär samma som de senaste decenniernas ”nyliberalism”.

Personligen anser jag att de tidigare beteckningarna som decentralism och ekohumanism inte bör glömmas bort utan användas när man även idag analyserar centerpolitiken. Som jag skrev för snart 20 år sedan anser jag att vi bör använda våra egna, positiva beteckningar på centerpolitiken.

Bild: Gustaf Jonnergård har mycket att lära även dagens centerpartister.

—–
En granskning av bondeförbundets/centerpartiets samarbetsmönster

 Håkan Larsson

Rödön i augusti 2000

Förord:

En onödig etikettsdebatt

Vid 1999 års centerstämma i Jönköping fick diskussionen om vilken etikett som bör sättas på partiets politik stort utrymme, alltför stor ansåg många. Att frågan fick en så central plats i debatten berodde på att partiordföranden Lennart Daléus i sitt rikstingstal använde sig av begreppet ”borgerligt mittenparti” som beteckning på partiet. Tidigare centerledare har mestadels – på goda grunder – undvikit begreppet ”borgerlig” om det egna partiet och dess politik.

Om termen ”borgerlig” enbart ses som en synonym till ”icke-socialistisk” är begreppet måhända inte särskilt mycket att tvista om. Men om begreppet ses som ett sätt att markera centerpartiets tillhörighet till ett ”borgerligt block” står det i strid med centerpartiets historiska roll som ett självständigt och ansvarstagande parti i politikens centrum. Det är nämligen just genom denna självständiga roll och vägran att låta sig cementeras in i ett tvåblockssystem som bondeförbundet/centerpartiet har fått den nyckelroll partiet haft i svensk politik under 1900-talet.

Det kan också tilläggas att borgerlighetsbegreppet från början har sitt ursprung hos städernas borgerskap, borgarna i den gamla ståndsriksdagen, medan centerpartiets historiska rötter återfinns bland bönderna på landsbygden. För många står också begreppet ”borgare” för den ekonomiskt styrande överklassen, i motsatsställning till den breda allmänheten, ”folket”.

Även ur dessa historiska perspektiv är det alltså felaktigt att beteckna centerpartiet som ett borgerligt parti. Den politiska bonderörelsen, som utvecklats till centerpartiet, byggdes som en folklig rörelse underifrån, ofta i strid mot städernas ”borgare”.

Sammantaget är det inte konstigt att olusten inför begreppet ”borgerlig” har varit – och är – utbredd inom bondeförbundet/centerpartiet genom decennierna.

I ett yttrande till årets centerstämma i Skövde gör centerns partistyrelse en strikt uppdelning mellan etikettering och politiskt samarbete:

”Eventuella etiketter har inget att göra med möjligheterna till politisk samverkan. Samarbete formas utifrån politikens innehåll, och vad som är politiskt angeläget och parlamentariskt möjligt i olika tidsperioder.”

Gott och väl, men varför överhuvudtaget använda en sakpolitiskt och känslomässigt illa passade etikett som ”borgerlig” på centerpolitiken? En etikett som dessutom riskerar att göra centerpolitiken otydligt och ge en illusion om motsättningar som inte finns.

För min del anser jag att det borde vara närmast självklart att centerrörelsen använder egna, positiva, etiketter när man beskriver den egna politiken. Centerpartiet är ett grönt, decentralistiskt och ekohumanistiskt parti. Det är beteckningar som räcker långt på 2000-talet!

Rödön i augusti 2000

Håkan Larsson

Fortsätt läsa →

I Bramstorps anda

Publicerat av
2

Bild 1: Axel Pehrsson Bramstorp tog ansvar för land och folk. (Valaffisch från 1940-talet).
Bild 2: Bramstorp gjorde upp med Socialdemokraterna och Per Albin Hansson om krisuppgörelsen (”kohandeln”) 1933. Det var en historisk insats för landet.

Bild 3: Bramstorps serafimersköld med parollen ”Samarbete ger styrka”.

Det finns de som är förvånade över att Centerpartiet (och Liberalerna) genom Januariavtalet inledde ett budgetsamarbete med den socialdemokratiskt ledda regeringen. Den som känner historien bör dock inte vara förvånad; Centerpartiet (Bondeförbundet) har i för landet svåra situationen inte backat för att ta ansvar utifrån en självständig mittenposition. Krisuppgörelsen 1933 och samarbetet för att få ordning på ekonomin 1995-98 är bara två uppenbara exempel.

Redan partigrundaren Carl Berglund underströk innan ens partiet formellt bildats att Bondeförbundet skulle vara ett ”i ordets finaste bemärkelse ett centerparti”. Utifrån den utgångspunkten har det aldrig passat partiet särskilt väl att vara instängt i ett cementerat block. Det är politikens innehåll och väljarnas val som är avgörande för hur samarbetsmönstret kan se ut.

Partitidningen Landsbygden konstaterade redan 1913 att Bondeförbundet skulle ”såsom medelpunkten i samhället verka som klassförsonare, utjämnare och regulator.” Axel Pehrsson Bramstorp utvecklade detta många gånger när han motiverade varför Bondeförbundet var berett att ta regeringsansvar. I Skånska Dagbladet skrev han den 27 augusti 1934, efter krisuppgörelsen men före regeringsinträdet, bland annat följande:

Bondeförbundet är och förblir ett självständigt parti med klart utstakade mål. Det samarbetar gärna med andra meningsriktningar om samhällsgagnande program och låter icke påverka sig till avsteg härifrån vare sig åt höger eller vänster. Fortsätt läsa →