Kategoriarkiv: Centerhistoria

Senterpartiet visar vägen på 2020-talet

Publicerat av
Svara

På 70-talet – ett halvsekel sedan – arbetade jag på CUF:s riksorganisation på Bergsgatan 7B på Kungsholmen i Stockholm. Jag var redaktör för medlemstidningen Ung Center och arbetade med information i bred bemärkelse. Det var Centerpartiets hittills starkaste period. Ungefär en fjärdedel av landets väljare valde centervalsedeln i valen 1973 och 1976.

Under den här perioden hade vi omfattande kontakter och utbyten med våra nordiska systerorganisationer inom NCF (Nordiska Centerungdomens Förbund). Vi hämtade inspiration och erfarenheter från varandra och vi utvecklade de gröna, decentralistiska idéerna tillsammans. 

Ett minne från denna tid är när norska SUL, Senterdommen, kom på besök och ville veta varför Centerpartiet i Sverige hade stöd av kring 25 procent av väljarna medan Senterpartiet i Norge vid samma tid fick nöja sig med 8 – 10 procent i valen. De tog verkligen till sig av vad vi sa. Några månader senare kunde vi se broschyrer och artiklar i norska tidningar som visade att inspirationen verkligen hade förts över Kölen. Vi vet också att det norska Senterpartiet under de här åren hade nära kontakter med partisekreteraren Gustaf Jonnergård och utvecklade sin decentralism med idéer från honom. Även idag ser man Jonnergård som en viktig inspiratör. Fortsätt läsa →

Att känna historien är grunden för att förstå nuet och möta framtiden

Publicerat av
Svara

Bondeförbundets och Centerpartiets partiprogram

Historien har lagt grunden till nuet – och är basen även för framtiden. Därför är den så viktig – och det gäller även politiska partier. Det handlar om att lära såväl av det som har varit bra och av det som har varit mindre bra.

Jag är därför glad över att Centerpartiet har gett ut ännu en jubileumsbok, På väg framåt under 110 år, En resa genom Centerpartiets historia (Utgiven på eget förlag). Det är en snygg och välgjord bok, som den unge redaktören Andreas Håkansson ska all heder av. Som den historienörd jag är kan jag ändå inte låta bli att ha en del synpunkter på innehållet.

Särskilt vill jag lyfta fram Yngve Sunessons avsnitt om En inkluderande politik för välfärd och rättvisa och Susanne Öbergs Ett parti för hela Sverige. Yngve visar i sitt avsnitt på ett heltäckande sätt hur Bondeförbundet/Centerpartiet under hela sin historia har verkat för att ge alla en grundtrygghet och för att minska de sociala och regionala klyftorna i landet. Susanne lyfter särskilt arbetet för att ge landsbygden rättvisa förutsättningar – och att de gröna näringarna, jorden och skogen, är navet för utvecklingen.

Även stora delar av den nyutkomna jubileumsboken i övrigt är också innehållsrika och värdefulla att ta del av för dagens centergeneration. Jag har emellertid några kritiska anmärkningar.

Tydlig idégrund redan från start

Idéutvecklingen speglas på ett ytligt sätt. Det hävdas exempelvis att det var först 1958 som partiet lade fast ”en tydlig ideologisk väg”, vilket är struntprat. Bondeförbundet placerade sig redan från början som ett ”centerparti” mellan socialism och marknadsliberalismen. Partigrundaren Carl Berglund – liksom senare partiordföranden Axel Pehrsson Bramstorp – lämnade liberalerna bland annat eftersom de insåg att det krävs ramar och styrmedel för marknaden för att motverka centralisering och koncentration.

Denna ideologiska grund delade Bondeförbundet med andra agrardemokratiska partier som växte fram i Norden, men även i övriga Europa, i början av 1900-talet. Gemensamma grundvärden var demokrati, frihet, trygghet, kooperation och social rättvisa. Att påstå att detta inte är en ideologi stämmer helt enkelt inte – även om en del statsvetare och politiska motståndare hävdade att Bondeförbundet skulle ha saknat ideologi. Men man kan ha en stabil idégrund även om man inte ensidigt hyllar någon av –ismerna från 1800-talet. Även ett parti som särskilt kämpar för rättvisa åt landsbygden. Fortsätt läsa →

Trygghet och frihet

Publicerat av
2

Bild 1: ”Om Du anser att både trygghet och frihet är väsentliga ting för människorna, Rösta då den 16 september med Bondeförbundet (valbroschyr 1956).
Bild 2: Gustaf Jonnergård påverkade i hög grad centerrörelsens framgångar och idéutveckling mellan 1950- och 1970-talen. Han betecknas inte utan grund som ”chefsideolog”.

Gustaf Jonnergård blev Bondeförbundets partisekreterare 1951 – och den posten satt han på fram till 1976. Även åren därefter, till sin bortgång 1985, var han mycket aktiv i centerrörelsens politiska och ideologiska utveckling.

Det är ingen tvekan om att Jonnergård spelade en nyckelroll i Bondeförbundets/Centerpartiets stora framgångar under de decennier då han fanns i partiledningen. Partiet breddades och utvecklades ideologiskt. Vid valen 1973 och 1976 röstade ungefär en fjärdedel av landets väljare på Centerpartiet.

När det gäller idéutvecklingen – decentralismen – var Gustaf Jonnergård chefsideologen framför andra. Idag är Jonnergård trots detta av många bortglömd, även inom centerrörelsen. Det är en stor brist som bör åtgärdas.

Mycket i Jonnergårds böcker och skrifter är nämligen högst aktuella även idag. Intressant är att hans idéer verkar vara mer levande i det norska Senterpartiet än i det svenska systerpartiet. De stora framgångarna om att ”ta hela landet i bruk” bygger i hög grad på decentraliseringsideologin. Så här skriver John Dale bland annat i boken ”Nær folk gjennom 100 år” (2020):

Desentraliseringsideologien kom frå Sverige, i eit entusiastisk nordisk samarbeid med Centern. Generalsekretæren i Centern, Gustaf Jonnergård, vart ein samtalepartnar framfor alle og med rette omtalt som ”sjefsideolog”. Jonnergårds viktige poeng var å mobilisere til motstand mot liberalistisk og statskapitalistisk politikk. Fortsätt läsa →

En av vår tids viktigaste politiker

Publicerat av
Svara

Få politiker har åstadkommit så mycket för vårt land som Per-Ola Eriksson, P-O eller Pekka bland oss som har fått möjlighet att träffa och lära känna honom. Även idag har vi anledning att tacka Per-Ola för vad han och Göran Persson – Centerpartiet och Socialdemokraterna – åstadkom genom att samarbeta om att sanera svensk ekonomi mellan 1995 och 1998. Utan deras arbete hade Sverige haft sämre möjligheter att möta de omfattande ekonomiska konsekvenserna av den coronapandemi vi genomlever för närvarande.

De senaste dagarna har jag läst P-O:s nyutkomna bok ”Kompromisskungen” (Ekerlids förlag). Eftersom jag träffat honom många gånger genom åren är det särskilt intressant att ta del av vad han berättar. Kompromiskungen är en både innehållsrik och läsvänlig bok som följer bondpojken från Kalix livsresa fram till nutid. Eftersom P-O har drabbats av en ögonsjukdom och är idag är nästan blind har han haft hjälp med författandet av journalisten Lena Callne, uppenbarligen en utmärkt kombination.

Bild 1: ”Kompromisskungen” är en mycket läsvärd bok, som både ger en bra bild av Per-Ola Erikssons politiska insatser och viktig nutidshistoria.

Vi får följa P-O:s väg från barndomen i Kälsjärv i Kalix, ungdomstiden i CUF och det politiska arbetet i landsting och riksdag, landshövdingeposten i Luleå till dagens pensionärsliv. Det är en man av folket som genom sin kompetens och lyhördhet får viktiga roller i samhället. Ett arbete som också har gett resultat. Fortsätt läsa →

Nära folket genom 100 år

Publicerat av
Svara

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget. Fortsätt läsa →

Partisammanslagning lika dåligt förslag 2020 som det var 1973

Publicerat av
Svara

Bild: ur Ung Center 12/1973

Under första tiden då jag var medlem i Centerns Ungdomsförbund (CUF) samarbetade vi ganska nära med Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU). Jag minns särskilt en gemensam konferens i Värnamo, då såväl CUF-ordföranden Olof Johansson som FPU-ordföranden Per Gahrton var på plats. Då, i slutet av 1960-talet, var de politiska skillnaderna inte särskilt stora. Båda förbunden var påverkade av tidsandan, av den radikalisering av ungdomsgenerationen, ”68”, som pågick. Röster höjdes i båda ungdomsförbunden för att Centerpartiet och Folkpartiet skulle slås samman.

Några år senare var läget förändrat. Ungdomsförbunden hade politiskt glidit isär och man hade förstått att kulturerna i de båda partierna var olika, liksom den ideologiska grunden. Medan Centerpartiet var en bred decentralistisk folkrörelse framstod Folkpartiet som en samling karriärsugna individualister i halmhatt.

Starkt mittenparti

Thorbjörn Fälldin hade förmodligen inspirerats av samarbetet mellan ungdomsförbunden och ville gärna skapa ett starkt mittenparti. Det var en tid då Centerpartiet stöddes av ungefär 25 procent av väljarna och tillsammans med folkpartiväljarna skulle ett nytt parti på allvar kunna konkurrera med Socialdemokraterna om rollen som Sveriges största parti. (I riksdagsvalet i september 1973 hade Centerpartiet fått stöd av 25,1 procent av väljarna och Folkpartiet av 9,4 procent.)

Thorbjörn hade fått med sig partistyrelsen i Centerpartiet på att förbereda en sammanslagning med Folkpartiet. Detta trots protester från CUF, som nu leddes av Karl-Erik Olsson. Meningen var att sammanslagningen skulle proklameras vid ett möte i Uppsala i december 1973.

Först skulle emellertid CUF diskutera frågan och hur man skulle agera vid sitt förtroenderåd i Åre några veckor tidigare. Dit var även Thorbjörn inbjuden för att ta del av ungdomarnas synpunkter. CUF var vid den här tiden ett mycket starkt förbund och partiet måste ta hänsyn till deras åsikter.

Jag själv fick i uppdrag av redaktören Anita Brorsson att rapportera från förtroenderådet i medlemstidningen Ung Center (UC 12/1973). Det var för övrigt första gången jag besökte Jämtland. Fortsätt läsa →

Marknaden behöver ett starkt samhälle med muskler

Publicerat av
Svara

Bild 1: Gustaf Jonnergård är centerrörelsens främste ideolog genom tiderna. Han var tydlig om innehållet i centerideologin. (Bild av EWK).

Bild 2: Häftet ”Decentralisera framtiden” av Gustaf Jonnergård är väl värd att läsa även i dagens situation.

Att Sverige, Europa och världen kommer att se annorlunda ut efter coronakrisen råder ingen tvekan om. Det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” den globala pandemin, men ingen vet ännu hur länge det dröjer tills vi befinner oss ”efter”.

Inget hindrar dock att vi diskuterar vilka slutsatser som bör dras, tvärtom. Klart är att den svenska beredskapen för en kris av den här digniteten var bristfällig. När nästa kris, en pandemi eller någonting annat, kommer måste vi vara bättre förberedda. Frågan är inte om det kommer nya kriser utan när.

Efter kalla krigets slut på 1990-talet infann en naiv tro om att världen skulle präglas av evig fred och ständig tillväxt. Särskilt Sverige drabbades av denna naivitet, en del menar att vårt land var ”fredsskadat” av ha lyckats hålla sig utanför krig i två hundra år och nu trodde att hela världen skulle uppleva samma lycka. Grannlandet Finland, med andra erfarenheter, tänkte längre än så.

Resultatet blev att Sverige drastiskt avrustade såväl det militära som civila försvaret. Varken invasionsförsvar eller värnplikt behövdes, vi skulle ha militären till internationella FN-insatser. Beredskapslagren kostade bara pengar, reades ut eller kastades. De skulle ju ändå inte behövas. Fortsätt läsa →

Gedigen bok om omstritt statsråd

Publicerat av
Svara

KG Westman satt i Sveriges regering under såväl första som andra världskriget. För eftervärlden är han mest känd som ansvarig minister för ingrepp i pressfriheten, ”ministern som drog in tidningar”, under andra världskriget. Men det finns mycket mer – och mer positivt – att säga om denne intressante man. Därför är det värdefullt att Veine Edman har skrivit en så gedigen biografi över honom; ”Statsråd i krigstider, KG Westman, Bröderna – Vännen och välgöraren” (Atremi). Bröderna Karl Allan, bonde och riksdagsman, och Karl Ivan, diplomat, får också vara med i boken. Likaså välgöraren Henrik Westman, som bröderna inte var släkt med trots samma efternamn.

Karl Gustaf (KG) Westman och hans bröder växte upp i en postmästarfamilj i Linköping. Fadern, postmästaren, var dock inte särskilt framgångsrik. Han blev avstängd från sin tjänst och var djupt skuldsatt vid sin bortgång. Godsägaren Henrik Westman på Valla var däremot förmögen och kom att bli KG:s välgörare. Tack vare lån och bidrag från godsägaren kunde KG genomföra framgångsrika studier i Uppsala. Som 34-åring utnämndes han 1910 till professor i rättshistoria. Redan dessförinnan hade han fått uppdraget att revidera och bearbeta realskolans historiebok ”Fäderneslandets historia” (Lilla Odhner), vilket blev en livslång uppgift.

I Uppsala var KG Westman tidigt aktiv i den politiska debatten. Från början intog han ganska konservativa ståndpunkter, bland annat som aktiv i föreningen Heimdal. 1914 blev han ecklesiastikminister i Hjalmar Hammarskjölds så kallade ”kungaministär”. Denna regering kallades så eftersom den hämtade sitt stöd hos kungen och inte hos riksdagen. Intressant nog hämtade KG råd hos sin nära vän, konstnären Anders Zorn innan han sa ja till utnämningen. Och han var inte okritisk till kungen. Fortsätt läsa →

40 år efter kärnkraftsomröstningen – nu kommer den förnybara energin!

Publicerat av
Svara

Idag är det exakt 40 år sedan svenska folket folkomröstade om kärnkraften. Jag minns detta med dubbla känslor.

Kärnkraftsmotståndet var en bred och stark folkrörelse. Jag var själv en mycket aktiv del i denna rörelse. Efter centerstämman i Luleå 1973 var jag med om att bilda Aktion Stoppa Kärnkraften (ASK) som utvecklades till Folkkampanjen mot kärnkraft. Inför folkomröstningen den 23 mars 1980 hade denna Folkkampanjen breddats och utvecklats till en bred folkrörelse som kunde mobilisera tusentals människor till olika demonstrationer och aktioner. Inom centerrörelsen studerade många tusen energifrågor och engagemanget var enormt. Själv fick jag möjlighet att arbeta på Linje 3:s kansli med att göra tidningen Nej tack!

Samtidigt minns jag folkomröstningen som en manipulation med folkviljan. Kärnkraftsförespråkarna delade upp sig i två linjer, Linje 1 och Linje 2, och fick många väljare att tro att Linje 2 var en slags lagomlinje. Dessutom påstod båda linjerna att de på sikt ville avveckla kärnkraften fast de först skulle fördubbla antalet reaktorer från sex till tolv. Egentligen var hela upplägget en manipulation med folkviljan.

Idag, 40 år senare, kan vi konstatera att kärnkraften äntligen är på väg ut, även om det finns en del kärnkraftsromantiker som talar om nya generationer kärnkraft. Det är de förnybara energikällorna som är hållbara och har framtiden för sig. Samma kloka argument som vi framförde inför folkomröstningen för idag exakt 40 år sedan!
Bilden: Centerrörelsen med Thorbjörn Fälldin i spetsen har spelat – och spelar – en nyckelroll i den gröna energiomställningen.

Lär av historien för framtiden!

Publicerat av
3

Att känna sin historia är en bra grund för att förstå nuet och på bästa sätt möta framtiden. Det gäller inte minst politiska partier. I dagens Sverige är dock kunskaperna bland de partiaktiva om vad som varit under det gångna seklet inte särskilt stora. Det är i varje fall mitt intryck och det gäller inte minst mitt eget parti, Centerpartiet.

Bondeförbundets/Centerpartiets största framgångsperiod, hittills, inträffade från mitten av 1950-talet och under de följande två decennierna. Då breddades och stärktes partiet kraftigt. I valet till riksdagens andra kammare 1956 fick Bondeförbundet 9,4 procent av rösterna och i riksdagsvalet 1973 hade stödet vuxit till 25,1 procent. Det växande folkliga stödet var självfallet inte följden av en slump. Bakom framgångarna låg ett medvetet och målmedvetet arbete, politiskt och organisatoriskt.
(Bild 1: Gustaf Jonnergård, partisekreterare 1951-76, spelade en nyckelroll för Centerpartiets breddning och idéutveckling.)

Hedlund och Jonnergård

Ansiktet utåt under den här framgångsrika perioden var den jovialiske partiordföranden Gunnar Hedlund, som inte minst gick hem via TV. Men i bakgrunden spelade Gustaf Jonnergård en kanske ännu viktigare roll för framgångarna. Han var partisekreterare under hela perioden från 1951 till 1976. Jonnergård såg till att partiet fungerade väl och utvecklades både organisatoriskt och idémässigt även under perioder då Hedlund prioriterade sitt andra uppdrag som ordförande i den kooperativa skogskoncernen NCB.

I den här texten ska jag lyfta fram Gustaf Jonnergårds roll som den kanske främste ideolog centerrörelsen har haft, eftersom jag anser att hans idéer är viktiga även idag. Han utgick från Bondeförbundets grundläggande idégrund, som han utvecklade och tydliggjorde. Det arbete han gjorde medverkade till att bredda partiet och gjorde det intressant för fler grupper än tidigare. Särskilt efter namnbytet till Centerpartiet 1957/58. Fortsätt läsa →