Nära folket genom 100 år

Jubileumsböcker är en sorts böcker jag gillar. De brukar sällan bli några bästsäljare men de ger perspektiv på hur vi har hamnat där vi är idag. Den senaste jubileumsboken jag har plöjt igenom är norska Senterpartiets nyutkomna bok Nær folk gjennom 100 år. Den är värd att uppmärksamma även på vår sida av Kölen och då främst inom systerpartiet Centerpartiet. Den 19 juni var det exakt ett sekel sedan det norska Landmandsforbundet/Bondelaget beslutade att bilda parti.

Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum slår an tonen direkt genom att slå fast att:
For å forstå politikken og vår samtid, er det viktig å kjenne historien.

Boken ger en bra överblick över hur Bondepartiet/Senterpartiet har utvecklats sedan 1920. Parallellerna med det svenska Centerpartiets utveckling är många även om det inte framkommer särskilt många gånger.

Tidiga kontakter

Bondepartiet bildades några år efter att svenska Bondeförbundet sett dagens ljus. Att det fanns kontakter råder ingen tvekan om. Redan i februari 1920 hölls ett gemensamt nordiskt möte i Göteborg, där Norge representerades av Johan Egeberg Mellbye, ordförande i Landmandsforbundet, som alltså några månader senare också bildade parti. Från Sverige deltog företrädare för såväl Bondeförbundet som Jordbrukarnas riksförbund, som slogs samman året därpå.

Mötet i Göteborg finns inte omtalat i jubileumsboken, men klart är att idéerna flödade över de nordiska gränserna vid denna tid. I Norge växte kritiken mot Venstre, som bönderna traditionellt brukade rösta på och 1920 var det alltså dags att bilda eget. Det handlade från start att arbeta för rättvisa mellan stad och land, för bygdernas och jordbrukets intressen. Året därpå valdes 17 ledamöter för det nya partiet in på Stortinget.

Under 1920-talet och början av 1930-talet fanns det ett brett åsiktsspann inom Bondepartiet. Så var det även inom det svenska partiet. Erling Kjekstad sammanfattar läget så här i boken:

Vi finner både liberalisme och antikapitalisme. Både det antimodernistiske og det progressive. Både skrekken for det revolusjonære Arbeiderpartiet, og anslagenet til kriseforliket med det samme Arbeiderpartiet.

Likheterna med det svenska Bondeförbundet är alltså tydliga.

Krisuppgörelser mellan bönder och arbetare

Under påverkan av den ekonomiska världskrisen gjorde Bondeförbundet och Socialdemokraterna i Sverige 1933 krisuppgörelsen, ”kohandeln”. Böndernas och arbetarnas partier kunde samlas för att bekämpa klyftor och olikheter. På samma sätt blev det i Norge två år senare, då Bondepartiet och Arbeiderpartiet gjorde ”kriseforliket”. Det var ett stort steg eftersom partierna några år tidigare hade varit stora antagonister. Mellan 1931 och 1933 hade motsättningarna varit som störst, då Bondepartiet hade suttit regeringsställning med en försvarsminister vid namn Vidkun Quisling. Denne hade försökt använda Bondepartiet för sina högerextrema intressen, men slagits tillbaka av den nye partiordföranden Jens Hundseid. När Quisling misslyckades i sina ambitioner bildade han eget, Nasjonal Samling, som kom att bli de tyska nazisternas redskap.

På 1950-talet diskuterades även inom Bondepartiet hur man skulle bredda väljarkåren och då kom, liksom i Bondeförbundet, frågan om namnbyte upp. Ett förslag, från den ledande partiföreträdaren i Tröndelag, Jon Leirfall, ville byta ut ordet bonde mot bygd, men fick inte gehör. 1959 beslutade landsmötet i stället att byta namn till ”Folkestyrepartiet Demokratane”. Bakom det beslutet stod bland andra partiordföranden Per Borten, också från Tröndelag. Kritiken blev emellertid hård mot det nya namnet – och ett nytt landsmöte enades om att det nya namnet i stället skulle bli Senterpartiet efter mönster från det svenska systerpartiet.

Jonnergård ”chefsideolog” även i Norge

Under 1970-talet utvecklades idéerna inom båda centerpartierna – och utbytet var omfattande. Decentralisering blev kampordet och miljöfrågorna kom in i diskussionen. John Dale konstaterar i sitt bidrag följande:

Desentraliseringsideologien kom frå Sverige, i eit entusiastisk nordisk samarbeid med Centern. Generalsekretæren i Centern, Gustaf Jonnergård, vart ein samtalepartnar framfor alle og med rette omtalt som ”sjefsideolog”. Jonnergårds viktige poeng var å mobilisere til motstand mot stor opphoping av pengar og makt. Han vende seg mot liberalistisk og statskapitalistisk politikk. Han og eg vart samde om at partia våre burde reisa kritikk frå ein desentralistisk posisjon mot ein styrlaus kapitalisme, og også stille folkestyret opp mot byråkratisert maktkonsentrasjon. I denne bodskapen låg ein sterkere politisk brodd en ”liberalt sentrum” distansert frå forståing av makt. Den slo ei bru mellom idear og praksis.

Det var utifrån denna gemensamma decentralistiska idégrund partierna breddades och utvecklades. John Dale gjorde själv en stor insats då han deltog i den grupp som tog fram det nya program som CUF antog vid stämman i Luleå 1973. Lokalsamhällesidén blev nu en viktig del även av centerpolitiken i Sverige. Överhuvudtaget överfördes många idéer mellan centerpartierna under denna tid, särskilt mellan ungdomsförbunden CUF och SUL. Jag var själv med.

Olika EG/EU-linjer

När det var dags för folkomröstningarna om medlemskap i EG/EU 1994 hamnade dock partierna på olika linjer. I Norge hade Senterpartiet redan tidigare haft omfattande diskussioner i frågan och tagit ställning mot ett medlemskap i EEC (EG/EU) redan 1972. Samma linje gällde inför folkomröstningen 1994 – och gav för övrigt Senterpartiet kraftigt ökat stöd i hela landet.

För svenska Centerpartiet handlade det däremot om den första folkomröstningen i EG-frågan. Partiet var djupt splittrat, men efter många turer, och inte minst LRF:s ställningstagande för ett medlemskap, beslutade en extrastämma i maj 1994 att ställa sig på ja-sidan. I folkomröstningen några månader senare röstade ändå en majoritet av centerväljarna nej till EG, men det hjälpte som bekant inte.

Jag arbetade för ett nej i folkomröstningen 1994 och hade då många kontakter med nej-sidan i Norge. Vid ett av mina besök i Oslo strax före folkomröstningen träffade jag den tidigare senterledaren Per Borten, som jag kände en del. Borten var mycket bekymrad över svenska Centerpartiets ställningstagande. Jag minns tydligt vad han sa ungefär så här:

Jag förstår inte hur mina centervänner i Sverige kan ta detta ställningstagande. Förstår de inte att det innebär att makten flyttar ut. Särskilt förundrad och förvånad är jag över att Nils G Åsling, som jag känner väl, vill ha ett ja.

Själv är jag fortfarande, 2020, sorgsen över att våra länder valde olika relationer till Bryssel. Min och många andras vision var ett nära samverkande Norden som samarbetade med EG/EU men utan att vara en del av unionen. För framtiden tror jag forfarande att ett starkt Norden är av största vikt för oss själva, för Europa och världen i övrigt. Det är oerhört viktigt att vi gör vad vi kan – och då har centerpartierna en nyckelroll. Den pågående coronapandemin får inte försvåra dessa ansträngningar.

Kaffekoppsstrategi för närodlad politik
Under de senaste decennierna har Senterpartiet och Centerpartiet utvecklats något olika. Medan Centerpartiet har påverkats mer i liberal riktning, inte minst genom medlemskap i liberala gruppen i EU, numera Renew Europé, och liberala internationalen har Senterpartiet arbetat vidare som självständigt grönt parti. Kontakterna fortsätter emellertid och i grunden delar partierna samma gröna, decentralistiska idégrund. Jag skulle för övrigt gärna se att samarbetet mellan de gröna centerpartierna på agrardemokratisk grund återupptas. Även på 2020-talet behöver vi ett INC (International Network of Centre Parties).

Jag är övertygad om att Senterpartiet och Centerpartiet har mycket inspiration och många erfarenheter att dela med varandra för framtiden. Jubileumsboken ”Nær folk gjennom 100 år” bekräftar detta.

En aktuell och positiv inspiration från Senterpartiet som Centerpartiet tagit fasta på är att man även på svensk sida har övertagit den framgångsrika ”Kaffikoppstrategien”. Även i en tid då digitala möten blir allt vanligare, särskilt i coronatider, får vi inte glömma att det är viktigt att träffas öga mot öga om än några få. Ordförande Trygve personifierar denna framgångsrika strategi, nära folk, och det kan mycket väl leda till en stor valframgång när nya ledamöter till stortinget ska väljas nästa år. Det är ”närodlad politik”, som man säger i det svenska partiet, det handlar om. Eller, som boktiteln säger, ”nær folk”.

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *