Numera saknar centerrörelsen en fungerande, bred arena för idédebatt. Det är en allvarlig brist. För ett folkrörelseparti är det viktigt att olika frågor kan diskuteras och analyseras. Något som särskilt gäller innan ställningstagande i principiellt viktiga frågor.
Jag skulle vilja se att Politisk tidskrift, centerrörelsens idé- och debattidskrift, återuppväcks i en variant anpassad till dagens situation. Från Centerpartiet i Krokoms kommun har vi väckt motioner om detta vid de två senaste centerstämmorna. Trots att stämman i Falun 2015 uttalade sig positivt om motionen har inte mycket hänt. Det borde vara dags nu.
Politisk tidskrift startades av ungdomsförbundet SLU 1941 och hade stor betydelse för idédebatten under hela sin existens fram till i början av 2000-talet. En variant för framtiden vore en kontinuerligt uppdaterad webbtidning kombinerad med en tryckt tidskrift med månadsutgivning. Politisk tidskrift bör ha en självständig redaktion som arbetar på centergrund.
I Politisk tidskrifts jubileumsnummer 2001 skrev jag om tidskriftens betydelse och jag lägger in artikeln här. Förhoppningsvis är den läsbar.
– Mitt sonderingsuppdrag kommer ägnas åt att försöka finna sakpolitiska vägar framåt för de större reformer som Sverige behöver och se till att Sverige får en regering som kan genomföra reformpolitik.
Det underströk Annie Lööf när hon på onsdagen fick talmannens uppdrag att sondera förutsättningarna för att dyrka upp de låsningar som hittills har hindrat att Sverige har fått en ny regering efter valet i september. Att diskutera sakpolitiken är verkligen på tiden. Ulf Kristersson och Stefan Löfvén, som båda misslyckats i sitt regeringsbildande, har koncentrerat sig på vilka partier som ska ingå i en regering som de vill leda.
Sverige är utan tvekan i behov av omfattande reformer på flera områden. Vi behöver en omfattande skattereform, en decentralistisk politik som tar hela landet i bruk och en välfärdspolitik för minskande sociala klyftor. Vidare krävs en långsiktigt fungerande politik på miljö- och migrationsområdena. Bara för att ta några exempel. Fortsätt läsa →
Bilden: Som 19-åring gjorde den blivande världsmästartecknaren EWK den här bilden. Den visar hur Per Albin Hansson och Axel Pehrsson i Bramstorp, Socialdemokraterna och Bondeförbundet, tidigare pucklade på varandra för att efter krisuppgörelsen 1933 samarbeta i bygget av folkhemmet.
Historien upprepas aldrig exakt, men det kan ändå ofta finnas lärdomar att dra av vad som tidigare har hänt. Det gäller även de ännu så länge fruktlösa regeringssonderingarna.
Jag ser likheter mellan situationen efter valet 1932 och vad som pågår för närvarande. En skillnad är förstås att Sverige vid den tiden var drabbat av den ekonomiska depressionen med växande arbetslöshet bland arbetarna och konkurser bland bönderna. En likhet är däremot att det var svårt att bilda en stabil och handlingskraftig regering efter valet.
I valrörelsen för 86 år sedan var motsättningarna stora, inte minst mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. SSU gav ut en smädesskrift om Bondeförbundets ungdomsförbund SLU, ”De idélösas samfund”, och Per Albin Hansson drog till med att Bondeförbundet stod för ”en mer reaktionär politik än den Lindmanska högern”. Bondeförbundet, med Olof Olsson i Kullenbergstorp i spetsen, svarade med att anklaga Socialdemokraterna för att svika bönderna och för att hota med socialisering.
Valet blev emellertid en framgång för båda partierna. Först testade Socialdemokraterna att bilda regering med de Frisinnade, som suttit i regeringsställning med Felix Hamrin som statsminister före valet, men utan resultat. Högern ville att Olsson i Kullenbergstorp skulle bilda regering, men han ville inte. Motvilligt bildade Per Albin Hansson då en socialdemokratisk minoritetsregering. ”Vi var tvungna att bilda regering”, skrev Ernst Wigforss som blev finansminister. Nästan alla trodde att det skulle bli en kortlivad ministär, som snart skulle fällas i riksdagen. Fortsätt läsa →
Sverige tillhör världens främsta vinteridrottsnationer men har aldrig arrangerat olympiska vinterspel. Det är en brist. Flera ansökningar utan framgång har gjorts. Själv minns jag särskilt besvikelsen när norska Lillehammer fick arrangörskapet 1994 framför Östersund/Åre.
Jag har varit kritisk till att SOK har beslutat satsa på Stockholm som huvudort för olympiska vinterspel. För främst längdåkning och skidskytte är detta såväl anläggningsmässigt som klimatmässigt tveksamt. Ett attraktivt alternativ, som jag gärna skulle se, är ett svensk-norskt arrangemang med Östersund, Åre och Trondheim som huvudorter. Förutsättningarna här är sannolikt bäst i världen, men förutsätter att konkurrenterna Sverige och Norge samverkar – och där är vi inte ännu.
Nyligen förordade Internationella Olympiska Kommittén (IOK) Sverige som ett av tre kandidatländer för vinterspelen 2026. Många bedömare ser Sverige som favorit, eftersom vi redan har många lämpliga anläggningar och aldrig har arrangerat vinter-OS. Fortsätt läsa →
Bilden: Knut Arild Hareide gratulerar sin svenska partiledarkollega Ebba Busch Thor till valframgången i september. Politiskt verkar de båda och deras partier dock glida allt längre ifrån varandra. (Bilden från KrF:s facebooksida.)
I Sverige pågår sonderingar i regeringsfrågan mellan partierna. Blockeringarna verkar svåra att bryta upp, även om vi inte ska ge upp hoppet. För egen del hoppas jag att vårt land så snart som möjligt har en bred, handlingskraftig regering med tyngdpunkten i det politiska mittfältet. Ur det perspektivet är det också intressant att se hur diskussionerna går i omvärlden.
Jag följer sedan länge norsk politik med stort intresse. Även hos grannarna i väster ligger regeringsfrågan just nu i stöpsleven – och det är Kristelig Folkeparti (KrF) som skapar spänning och nervositet i regeringskvarteret i Oslo. Partiordföranden Knut Arild Hareide har nämligen kommit fram till att hans parti kan påverka mer om man väljer att söka regeringssamarbete med Senterpartiet och Arbeiderpartiet i stället för att fungera som stödparti till Erna Solbergs blå-blå regering med Høyre (H) och Fremskrittspartiet (FrP).
Just nu pågår en intensiv diskussion inom KrF runt om i hela Norge om vilken väg partiet ska välja. Den 2 november samlas KrF till extra landsmöte för att ta ställning till hur partiet ska samarbeta framöver. Ställningstagandet kan få avgörande betydelse för vilka partier som kommer att ingå i Norges regering framöver.
I sitt underlag inför landsmötet understryker Hareide att KrF är ett mittenparti (sentrumsparti) och att Norge bör ha en regering med tyngdpunkt i mitten. Han understryker att KrF har stor värdegemenskap med det andra mittenpartiet Senterpartiet. ”Vi vil ha levende bygder og bygge sterke lokalsamfunn i hele landet, vi vil bygge samfundet nedenfra, der mennesker bryr seg om hverandre.” Om detta är de båda partierna helt överens. Fortsätt läsa →
Bilden: Intressanta böcker att läsa inför valet till Europaparlamentet
Snart är det val igen. Den 26 maj nästa år ska vi välja våra svenska representanter till Europaparlamentet. Diskussionen om hur vi vill samarbeta med omvärlden, med våra nordiska grannar och i EU lyser emellertid i stort sett med sin frånvaro. Medierna och partierna förefaller närmast ointresserade av en bred folklig debatt. Resultatet blir att Sverige närmast viljelöst följer med i utvecklingen mot ett Europas förenta stater. Så kan det inte få fortsätta.
Jag beklagar fortfarande att de nordiska länderna spelades ut mot varandra 1994. Regeringarna valde då att först låta Finland, där stödet för EU-inträde var störst, folkomrösta först, därefter Sverige och till sist Norge. Hade folkomröstningarna hållits samtidigt är jag övertygad om att även en majoritet av svenskarna hade valt att säga nej till medlemskap i Unionen.
Mitt och många andras alternativ för 24 år sedan, 1994, var ett starkt Norden som kunde samarbeta med EU utan att vara en del av Unionen. Nu splittrade i stället EU de nordiska länderna eftersom man valde olika relationer till Bryssel. Jag är fortfarande övertygad om att ett starkt Norden utanför EU även idag skulle ha spelat en viktig roll i Europa och globalt. Tillsammans skulle de nordiska länderna spela en långt större roll internationellt än var för sig. Fortsätt läsa →
Länstidningen 4/9 2018.
Nyligen besökte vi, några centerpartister från Krokom, våra partivänner i grannkommunen Lierne. Ännu en gång blev vi inspirerade av vad som händer i den lilla fjällkommunen på andra sidan gränsen. Här finns massor av lärdomar att hämta.
I Livertens restaurang i kommunhuset i Nordli fick vi ta del av hur företagsamheten växer i kommunen. Vi fick en engagerad genomgång om allt som händer av projektledaren i Lierne utvikling, varefter två av företagen, Li-vilt och Liverten, presenterade sig. Klart är att lokal, ”kortreist”, mat är en snabbt växande näring i denna fjällbygd.
Sedan tidigare har jag följt bageriet i Sörli. Numera drivs det av Baxt och producerar för fullt. En stor del av den norska marknaden förses med ”lefser” och ”klenning” från fabriken på fjället. Den stora landbaserade rödingodlingen Blafjell strax bredvid har också börjat leverera sina högkvalitativa fiskprodukter.
När man passerar gränsen till Lierne kan man konstatera att här byggs nya fina villor samtidigt som det är omöjligt att få låna pengar från banken för att bygga nytt på den svenska sidan. Här finns moderna skolor och äldreboenden, en modern sporthall och ett levande fjälljordbruk. Framtidstron är stark. I en ledare i Trönder-Avisa betecknades Lierne som ”suksessbygda” – och det är inte svårt att instämma i.
Hur kan det då detta komma sig? Självfallet har eldsjälar och ett jäklaranamma stor betydelse. Men det är den norska distriktspolitiken som ger förutsättningarna. Arbetsgivaravgifterna är låga i Lierne, endast 5,1 procent. De geografiskt differentierade arbetsgivaravgifterna syftar till att ge likvärdiga förutsättningar i hela landet – och fungerar verkligen. Det ska vara möjligt att driva företag både i en glest befolkad fjällkommun som i det tätbefolkade området runt Oslo.
Lierne får också del av vattenkraftens värden, vilket ger kommunen resurser för att investera och erbjuda en bra samhällsservice.
Det är fullt möjligt att överföra dessa kraftfulla verktyg för att ta hela landet i bruk även i Sverige. En geografisk differentiering av arbetsgivaravgifterna och en regionalisering av beskattningen av naturresurserna, i ett första steg vattenkraft och vindkraft, kan införas så snart som den politiska viljan infinner sig.
Låt oss lära av Lierne. Samma förutsättningar på den svenska sidan skulle ge ett verkligt lyft för bygder som Hotagen och Frostviken, som gränsar till den lilla norska kommunen. Det är med andra ord dags att på allvar inspireras och i praktiken lära av norsk distriktspolitik!
Turerna kring kärnkraften har pågått sedan 1970-talet. För två år sedan, 2016, gjordes dock en bred överenskommelse med målet att Sveriges energiproduktion till 100 procent ska vara förnybar 2040. Inga stoppår slogs fast för de kvarvarande reaktorerna, men det underströks att kärnkraften ska stå för sina egna kostnader. Underförstått innebär detta att reaktorerna kommer att stängas av när de inte längre lönar sig.
Jag tog ställning mot kärnkraft efter att ha hört professor Hannes Alfvén vid centerstämman i Luleå 1973. Alfvén pekade på att avfallsfrågan inte var löst och på risken för kärnvapenspridning. Han betecknade kärnkraft och kärnvapen som ”siamesiska tvillingar”. Efter folkomröstningen 1980 fick kärnkraften finnas kvar ytterligare en tid, men debatten flammade åter upp efter kärnkraftsolyckorna i Tjernobyl 1986 och i Fukushima 2011. Hela tiden påpekade vi som är kritiska till kärnkraft att framtiden finns i de förnybara energikällorna, i sol, vind, vatten och bioenergi. Kombinerat med hushållning och teknikutveckling. Fortsätt läsa →
För fem år sedan – 2013 – föreslogjag som regeringens särskilde utredare att en ny Viltmyndighet bör inrättas. (”Viltmyndigheten – jakt och viltförvaltning i en ny tid”, SOU 2913:71). Jag menade att en framgångsrik viltförvaltning behöver en nystart och att dessa frågor därför bör lyftas ut från Naturvårdsverket till en särskild myndighet.
Efter regeringsskiftet 2014 fortsatte vi i Jaktlagsutredningen vårt arbete med att gå igenom den föråldrade lagstiftningen. Vårt huvuduppdrag från dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson var att uppdatera lagstiftningen på jaktområdet. Den nuvarande lagstiftningen är ett lapptäcke som grundar sig på lagar från 1938 och 1987, kompletterade med diverse direktiv från EU så nog finns det behov av en modernisering. Sverige bör ha en modern lagstiftning som utgår ifrån att viltstammarna ska förvaltas på bästa sätt.
Jag blev därför förvånad när Erlandssons efterträdare Sven-Erik Bucht ett halvår efter regeringsskiftet meddelade att utredningen skulle ”upphöra”, det vill säga läggas ned. Motiveringen var att det fanns för många utredningar och att regeringen ”måste prioritera”. Mitt intryck är emellertid att orsaken främst låg i olika synsätt på jaktområdet mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Då var det enklast att lägga ned utredningen och slippa ett utredningsförslag att behandla.
Innan nedläggningen hann vi lägga fram två delbetänkanden, bland annat förslaget om en ny Viltmyndighet. Vår slutsats var att förvaltningen av de vilda djuren behöver en nystart och en kompetent myndighet som kan renodla verksamheten och arbeta flexibelt. I dag har vi mer vilt i Sverige än på århundraden och då är det viktigt att myndighetsutövningen anpassas till detta.
En riksdagsmajoritet instämmer också med utredningen om behovet av en ny Viltmyndighet. 2015 utfärdade riksdagen nämligen ett ”tillkännagivande” till regeringen om att en viltmyndighet bör inrättas. Regeringen har dock struntat i riksdagens uppfattning i den här frågan. En ny regering efter höstens val tar förhoppningsvis tag i frågan och agerar så snart som möjligt.Var en Viltmyndighet bäst lokaliseras kan självfallet diskuteras. I delbetänkandet pekade vi på Östersund som en lämplig ort för den nya myndigheten. Senare har Centerpartiet i Krokoms kommun lyft fram Grönt Center i Ås. Här håller ett centrum för de gröna näringarna på att byggas upp och den nya myndigheten bör även få i uppdrag att främja jakt som näring. Jaktturism är, liksom fisketurism, en grön framtidsnäring.
Nästa år, 2019, ska Naturvårdsverket enligt planerna flytta från Valhallavägen i Stockholm till Hammarby Sjöstad, också i huvudstaden. I samband med denna flytt vore det lämpligt att lyfta ut jakt- och viltförvaltning och bilda den nya Viltmyndigheten. Denna bör lokaliseras nära den verklighet där jakten bedrivs och viltet förvaltas – och då kan Grönt Center vara en utmärkt lokalisering.Handlingsförlamningen på området behöver brytas. Jag hoppas att en ny Viltmyndighet blir verklighet och att vi inom en inte alltför avlägsen framtid också får en modernisad lagstiftning på området anpassad till dagens situation.
Så har även jag läst Annie Lööfs bokSanningens ögonblick (Ekerlids förlag). Det är en välskriven och lättläst bok som främst beskriver Annies egen väg som partiordförande sedan valet i Åre 2011. Den som vill veta närmare hur Annie har haft det sedan hon som 28-åring valdes att leda Centerpartiet fram till idag kan hämta mycket information ur den här boken.
Bokens rubrik inträffade då Annie och hennes man var på semester i Thailand kring årsskiftet 2012/2013, lite mer än ett år efter Årestämman. Konvulsionerna kring förslaget till idéprogram inom centerrörelsen var så stora att ordföranden måste visa att hon klarade av att leda i en svår tid. Då var det bara att resa hem. Det var verkligen en tuff situation, ett sanningens ögonblick. Inte blev det bättre av att partiet låg klart under fyraprocentsspärren i flera opinionsundersökningar. Det var kris i partiet, helt enkelt.
Jag minns mycket väl hur upprörda många var över de extrema nyliberala inslagen (platt skatt, månggifte, avskaffad arvsrätt och skolplikt, fri invandring etc) i förslaget. Många centerpartister kände inte igen sitt parti och reagerade med kraft. Även de som inte varit särskilt engagerade höjde rösten. Från Centerpartiet i Krokoms kommun skrev vi ett tydligt mycket kritiskt remissyttrande. Liknande reaktioner kom från nästan alla delar av landet.
Annie Lööf hade tillhört den nyliberalt påverkade unga generationen centerpartister, men nu lyfte hon sig över detta och tog hon ansvar för partiet. Efter hemkomsten förklarade hon att ”jag är inte nyliberal” och att hon är motståndare till nattväktarstaten. Vidare att samhället har ansvar för att ge alla en social grundtrygghet. Det mesta av de nyliberala inslagen togs också bort och det idéprogram som antogs senare under våren 2013 är i huvudsak att ett genuint centergrönt program. För första gången skrevs det dock i ett partiprogram in att Centerpartiet är ett liberalt parti. En liberalism som är ”grön, decentralistisk och social”. Fortsätt läsa →
