För tre år sedan – 2016 – gjordes en bred uppgörelse om energipolitiken mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Som det brukar vara när man kommer överens över partigränserna var uppgörelsen en kompromiss. Det handlade om att ge och ta, om att lägga fast långsiktiga spelregler.

Kärnkraften var även denna gång en nyckelfråga. Inga stoppår fastställdes för nuvarande reaktorer och man öppnade även för nybyggnation på de platser där kraftverken finns. Kraftbolagen, med Vattenfall i spetsen, får avgöra. Samtidigt slogs fast att kärnkraften ska stå för sina kostnader och att målet är att 100 procent av energin ska vara förnybar senast 2040.

Utbyggnaden av de förnybara energikällorna går snabbt. Som professor Tomas Kåberger, ledamot i Vattenfalls styrelse, har konstaterat är ny elproduktion från sol- och vindenergi idag långt billigare än från ny kärnkraft. Även driftskostnaderna för existerande kol- och kärnkraftverk är högre än för de förnybara energikällorna.

I Kina har inget nytt reaktorbygge har startat sedan 2016, i stället satsar landet offensivt på sol och vind. I USA stoppades ett reaktorbygge för ett år sedan trots att man satsat nästan 100 miljarder kronor. Även där växer de förnybara energikällorna snabbt. I Finland har reaktorn Olkiluoto 3 försenats i mer än ett decennium och blivit flera gånger dyrare än planerat.

Vattenfalls vd har konstaterat att ny kärnkraft ”inte finns på kartan” eftersom den är olönsam. Runt om i världen stängs fler reaktorer än som byggs.

Trots Sveriges goda förutsättningar att bygga ett förnybart energisystem har Moderaterna och Kristdemokraterna börjat drömma om kärnkraft. Det är svårbegripligt, särskilt när det gäller det gäller Kristdemokraterna som arbetade för kärnkraftsavveckling inför folkomröstningen 1980. Kärnkraften är lika farlig som då. Uranbrytning ger stora miljöproblem, risken för olyckor finns kvar – Tjernobyl och Fukushima har faktiskt inträffat – och slutförvaret av det högaktiva avfallet är inte övertygande löst. Till detta ska läggas risken för kärnvapenspridning; kärnkraft och kärnvapen är ”siamesiska tvillingar” som professor Hannes Alfvén uttryckte saken. Tar man hänsyn till hela cykeln, från uranbrytning till slutförvaring, är kärnkraften inte heller koldioxidfri.

Ändå talar Ebba Busch Thor och Ulf Kristersson om att satsa på kärnkraft. Man hävdar att FN:s klimatpanel, IPCC; skulle förespråka kärnkraft. Faktum är dock att IPCC, vilket professor Christian Azar som deltagit i panelens arbete understryker, inte förespråkar kärnkraft. Däremot refererar man till olika energiscenarier.

Kärnkraftsvurmen är obegriplig. Just nu pågår en energirevolution. Låt oss ta vara på vad sol, vind och bioenergi från de gröna näringarna kan ge. Effektivisera vattenkraften och satsa på energiutveckling, inte minst energilagring. Sverige har goda förutsättningar att senast 2040 ha ett förnybart energisystem. Eller som Tomas Kåberger har uttryckt saken:

För några år sedan var förnybar energi bra för världen, men inte lönsam. I dag har vi fantastiska möjligheter att satsa på energi som både är bra för världen och dessutom lönsam. Att då satsa på energi som skadar miljö och som är olönsam är pinsamt.

Håkan Larsson, centerpartist på Rödön