Kan EU reformeras?

De politiska eliterna runt om i Skärmavbild 2016-06-28 kl. 13.07.34Europa är i chock över att de brittiska väljarna med klar majoritet har uttalat sig för att Storbritannien ska lämna EU. I kommentarerna anstränger man sig för att snacka bort folkets ställningstagande. Det påstås att många inte förstod vad de röstade om, var ”korkade”, att de föll offer för populism och att de nu ångrar sig. En undersökning gjord efter folkomröstningen visar dock att klart fler är ”happy” med resultatet än motsatsen.

I grunden handlar det om att medborgarna inte längre stillatigande accepterar att makten i EU utövas över deras huvuden. När de brittiska väljarna efter 43 års medlemskap tar ställning för att lämna unionen måste det tas på allvar. Storbritannien bör inte straffas för att man har lyssnat till folkviljan utan det gäller nu att få till stånd bra avtal och överenskommelser mellan alla inblandade parter. I stället gäller det att dra slutsatser av brexit.

Fortsätt läsa

Kan Norden ta sig samman?

Artikel publicerad i Kritiska EU-fakta, juni 2016

Bilden: Från Skandinavismens storhetstid i mitten av 1800-talet, då en stark opinion arbetade för Nordens enande.

Inför folkomröstningen om EU för snart 22 år sedan var vi många som såg ett nära samverkande Norden som alternativ till EU-inträde. Länderna spelades emellertid ut mot varandra och valde olika relationer till Bryssel. Finland och Sverige valde EU, medan Norge röstade nej. Då kändes ett starkare nordiskt samarbete avlägset.

Idag ser Europa och världen emellertid annorlunda ut. EU är inne i en allvarlig kris, Storbritannien ska rösta om utträde ur unionen, och även tidigare EU-entusiaster inser att det ligger i de nordiska ländernas intresse att stärka och fördjupa samarbetet. Idag diskuteras på fullt allvar en gemensam nordisk statsbildning även.Skandinavism

Historiska tillfällen

Det har genom historien funnits flera tillfällen då Norden hade kunnat enas, ungefär som Tyskland och Italien. Kalmarunionen fungerade mer eller mindre mellan 1397 och 1523. Efter århundraden av krig väcktes ”skandinavismen” till liv i mitten av 1800-talet. Ett konkret resultat är myntkonventionen 1873, då Sverige, Danmark och Norge införde kronan som valuta. En mängd nordiska möten genomfördes, liksom ett omfattande kulturutbyte. Ett bakslag vara att unionen Sverige – Norge upplöstes 1905, men det skedde och redan året därpå argumenterade författarinnan Ellen Key för ”Nordens Förenade Stater”.

Vid första världskrigets utbrott samlades Sveriges, Danmarks och Norges monarker till trekungamöte i Malmö för att visa nordisk samhörighet. Efter kriget bildades Föreningen Norden 1919 för att knyta kontakter över landsgränserna. Under 1920-talet samarbetade länderna om gemensam lagstiftning, exempelvis en modern äktenskapsbalk. Fortsätt läsa

Inspiration från öster och väster

 

Centerpartiet Finland val 19 april 2015Under senare tid har jag följt såväl Centerpartiet i Finland som Senterpartiet i Norge lite närmare. Det är inspirerande. Båda partierna verkar nämligen vara i god form inför valen senare i år.

Mindre än en månad återstår till riksdagsvalet i Finland. Finländarna går till valurnorna den 19 april. Centerpartiet är för närvarande, enligt opinionsmätningarna, landets i särklass största parti med kring 25 procents uppslutning. Håller det även på valdagen kommer centerledaren Juha Sipilä (se valaffischen, ”Finland i form”) med all sannolikhet att få uppdraget att bilda regering.

Huvudorsaken till det finländska partiets framgångar i opinionen är att man driver en tydlig grön och decentralitisk politik som väljarna känner igen. Utmaningen för Centerpartiet är att få ”Finland i form”. Partiordföranden Juha Sipilä – som uppenbarligen går igenom TV-rutan – har också stor positiv betydelse för framgångarna. Lägg till detta att Centerpartiet framstår som ett tydligt grönt alternativ såväl till Samlingspartiet som till Socialdemokraterna. Partiet går ut till väljarna med sin egen politik samtidigt som man är beredd till regeringssamverkan efter valet. Hård blockpolitik är främmande för Finland. Fortsätt läsa

Efter två decennier i EU: Norden åter på agendan

För exakt 20 år sedan röstade Skärmavbild 2014-11-13 kl. 08.16.57svenska folket ja till EU-medlemskap. 52,3 procent av väljarna valde ja-sedeln, medan 46,8 procent röstade nej den 13 november 1994. Det var i hög grad ett centrum – periferival. Medan över 80 procent av väljarna i Strömsund röstade nej var siffran den omvända i Danderyd.

Jag var aktiv på nej-sidan. Under åren före folkomröstningen skrev jag många ledarkommentarer i ÖP mot EU-inträde och i samband med omröstningen var jag tjänstledig för att vara kanslichef på nej-sidan. När jag nu läser texterna i ÖP vid folkomröstningen kommer minnena tillbaka. Det var en intensiv tid med debatt på alla nivåer.

Mitt – och många andras – alternativ till EU var ett nära samarbete mellan de nordiska länderna. Ett starkt Norden som samarbetar med EU utan att bli en del av Unionen. Jag är övertygad om att det skulle kunnat bli en bra lösning. Tillsammans kan länderna få en starkare ställning än var och en för sig. Det gäller även idag. Fortsätt läsa

Dra slutsatser av Talvivaara!

I östra Finland pågår en utveckling som riskerar att leda till en omfattande miljökatastrof. Gruvan i Talvivaara, Sotkamo kommun, läcker sedan en tid tillbaka stora mängder giftigt avloppsvatten. Sulfat, nickel, uran och kadmium förorenar vattnen i omgivningarna. Sjöarna i närområdet är nu, enligt miljöexperter, så salta att syreförhållandena är totalt förändrade.

Vid Talvivaaragruvan finkrossas den skiffer som bryts för att man ska kunna laka ur mineralerna. Huvudprodukten är nickel, men snart tänker gruvföretaget även börja utvinna uran. Verksamheten resulterar i gigantiska mängder avfall och stora dammar med giftigt avfallsvatten. Dammar som kan brista och, som nu, förorena omgivningen. Under den gångna veckan har tusentals kubikmeter avfallsvatten i timmen forsat ut i omgivningarna.

Fortsätt läsa

Ett samarbetande Norden i Europa och världen

Idag är osäkerheten stor om hur det europeiska samarbetet kommer att utvecklas. Från Bryssel kommer propåer om att den enda vägen är mer centralisering, att bygga en federation, ett Europas Förenta Stater. Denna inriktning har för närvarande en svag förankring bland medborgarna.

Det är hög tid att diskutera både hur vi vill ha det framtida samarbetet i Europa och pröva om det är läge för ett närmare samarbete i Norden (kartan).

Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 arbetade jag aktivt på nej-sidan. Jag var inte – som vi utmålades av förespråkarna för medlemskap – motståndare till europeiskt samarbete, men såg redan då hur starka krafter arbetade för att skapa en alltmer centraliserad statsbildning. En utveckling som ja-sidan för övrigt gjorde vad man kunde för att förneka. Det var naturligtvis taktik, det gällde att inte oroa väljarna. Nästan hela etablissemanget argumenterade för unionsinträde och hade stora resurser till sitt förfogande. Ändå vann ja-sidan med en ganska knapp majoritet.

Min vision 1994 var ett starkt och nära samarbetande Norden, som i sin tur samverkade med EU utan att vara en del av unionen. De nordiska länderna kompletterar varandra på ett bra sätt och skulle tillsammans ha en stark röst både i Europa och globalt. Länderna står nära varandra kulturellt och historiskt – och det finns en folkligt förankrad nordism. Därför var jag övertygad om att ett samarbetande Norden skulle bli en positiv kraft både internt och i det internationella samarbetet. Fortsätt läsa