Ett samarbetande Norden i Europa och världen

Idag är osäkerheten stor om hur det europeiska samarbetet kommer att utvecklas. Från Bryssel kommer propåer om att den enda vägen är mer centralisering, att bygga en federation, ett Europas Förenta Stater. Denna inriktning har för närvarande en svag förankring bland medborgarna.

Det är hög tid att diskutera både hur vi vill ha det framtida samarbetet i Europa och pröva om det är läge för ett närmare samarbete i Norden (kartan).

Inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 arbetade jag aktivt på nej-sidan. Jag var inte – som vi utmålades av förespråkarna för medlemskap – motståndare till europeiskt samarbete, men såg redan då hur starka krafter arbetade för att skapa en alltmer centraliserad statsbildning. En utveckling som ja-sidan för övrigt gjorde vad man kunde för att förneka. Det var naturligtvis taktik, det gällde att inte oroa väljarna. Nästan hela etablissemanget argumenterade för unionsinträde och hade stora resurser till sitt förfogande. Ändå vann ja-sidan med en ganska knapp majoritet.

Min vision 1994 var ett starkt och nära samarbetande Norden, som i sin tur samverkade med EU utan att vara en del av unionen. De nordiska länderna kompletterar varandra på ett bra sätt och skulle tillsammans ha en stark röst både i Europa och globalt. Länderna står nära varandra kulturellt och historiskt – och det finns en folkligt förankrad nordism. Därför var jag övertygad om att ett samarbetande Norden skulle bli en positiv kraft både internt och i det internationella samarbetet.

I samband med folkomröstningarna 1994 spelades länderna tyvärr ut emot varandra. Efter att Österrike först röstat ja tog Finland ställning för ett EU-inträde. Därefter var det de svenska väljarnas tur att ta ställning, varefter de största unionskritikerna, Norge, fick rösta till sist. Taktiken lyckades för alla länder utan Norge, där väljarna trots starkt tryck valde att säga nej till medlemskap i unionen. Hade i varje fall de nordiska länderna röstat på samma dag, vilket hade varit naturligt ur demokratisk synvinkel, tror jag att Sverige hade gjort samma val som Norge.

Självfallet respekterar jag att en majoritet av de svenska väljarna röstade ja till EU-inträde 1994. Eftersom de nordiska länderna valde olika relationer till Bryssel trodde jag emellertid länge att ett närmare nordiskt samarbete inte skulle vara möjligt under överskådlig tid. Detta blev ännu tydligare när Finland valde att ansluta sig till euron, medan Sverige i folkomröstningen 2003 slog vakt om den egna valutan, kronan. Nu tror jag emellertid att det kan ha varit en felaktig bedömning, det våras för Norden.

Eurokrisen delar Europa. Men i stället för att med all kraft ta itu med problemen väljer EU-eliten mer av samma vara som har medverkat till dagens djupa problem. Det blev helt tydligt när EU-kommissionsordförande José Manuel Barroso nyligen höll sitt tal om ”tillståndet i unionen” inför Europaparlamentet. Han förklarade då att EU ”måste bli en federation”, alltså ett statsbygge, ett Europas Förenta Stater. Enda lösningen är mer integration, förklarade han. Valutaunionen ska följas av en bankunion och en skatteunion. Därefter är målet ”en sann politisk union” (a  truly political union). Men Barosso har varken stöd av medborgarna eller verkligheten i sina ambitioner. Detta är demokratiskt allvarligt om centraliseringen ska drivas igenom från ovan. Ett långsiktigt hållbart samarbete måste byggas underifrån och ha stöd bland medborgarna.

EU är idag något annat än vid inträdet i unionen efter folkomröstningen 1994. Allt fler beslut har flyttats till Bryssel, senast efter förändringarna i Lissabonfördraget. Nu vill EU-kommissionen, enligt Barosso, gå vidare göra nya fördragsförändringar som gör EU till en fullfjädrad federation. Därför är det hög tid att nu starta en bred diskussion om vilken roll Sverige ska ha i det framtida Europa.

Ska vi samarbeta som självständig stat i Norden eller ska vårt land bli en delstat i det framtida Europas Förenta Stater som Barosso skisserar? I Storbritannien pågår en bred diskussion om landets roll i EU och en stark opinion kräver en folkomröstning. Det är dags att diskutera detta även i vårt land.

Som jag skrev i början av denna text tror jag att ett närmare samarbete i Norden skulle vara av stort värde. Kanske är det äntligen läge för tydliga steg i denna riktning. Ett starkt Norden som samarbetar med övriga Europa och världen i övrigt skulle kunna spela en mycket större roll globalt än vad de enskilda staterna klarar idag. Norden skulle exempelvis kunna bli en viktig röst i internationella organ som G20, IMF och FN – men även på Europanivå.

Från jämtländskt perspektiv ser jag en stor potential i ett närmare samarbete i Mittskandinavien, i Nordens Gröna Bälte. Tillsammans kan Tröndelag, Jämtlands och Västernorrlands län utveckla ett betydelsefullt samarbete från kust till kust. Arbetet för detta pågår, men skulle underlättas och påskyndas av ett närmare samarbete på nationell nivå mellan de nordiska länderna.

Under senare tid har försök gjorts för att få igång en ny diskussion om närmare samarbete i Norden. Tydligast har Gunnar Wetterberg varit med sin bok Förbundsstaten Norden och inom kort kommer Sveriges radios förre Nordenkorrespondent Bengt Lindroth med boken Härlig är Norden. Förhoppningsvis kan vi få till stånd en konstruktiv diskussion om hur de nordiska länderna på bästa sätt kan utveckla sitt samarbete framöver.

Jag hoppas alltså att debatten äntligen tar fart såväl om Sveriges roll i Europa som om samarbetet i Norden. Några tecken på att något är på gång går att se i media efter Barrosos tal om ett federalt EU.  Det handlar om vår framtid på många olika sätt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *