Centerhistoria 19: Bondepartierna i Norden under mellankrigstiden

Under sina första decennier var bondepartierna i Norden, särskilt i Sverige och Norge, inte särskilt inriktade på regeringsmakten. Man prioriterade sakfrågorna, rättvisa åt landsbygden och bönderna. Under 1930-talet valde emellertid alla partierna att göra rödgröna uppgörelser med Socialdemokraterna. Dessa uppgörelser betydde mycket för att befästa demokratin och slå tillbaka auktoritära rörelser som vid denna tid försökte etablera sig.

Bilden visar en karikatyr i Dagens Nyheter efter den så kallade ”kohandeln” mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna. ”Kon” bärs här in i riksdagen. Texten har tidigar publicerats (på norska) i Kjell Dahles och min bok Annerledes-Europa.

Dagens nordiska centerpartier fick alla sina genombrott under åren kring 1920. Framgångarna berodde på att de tidigare etablerade partierna uppfattades vara ointresserade av bönder och landsbygdsbefolkning. Det var endast rösterna de var ute efter. De nya partierna erbjöd alternativ till stadspartierna både till höger och vänster. Partierna i Finland, Sverige och Norge kallade sig agrar- eller bondepartier. I Sverige blev namnet Bondeförbundet.

Framsoknarflokkkurinn (Framstegspartiet) på Island skiljer sig både när det gäller namn och uppkomst. Här var det ingen bondehövding som gick före och visade vägen. Då partiet på ett tidigt stadium förklarade sig villigt att ingå i en bred koalitionsregering var det emellertid ingen av bönderna som hade lust att bli statsråd. Man bad därför att få bli representerad av en man litade på från ett av de andra partierna. Statsministern representerade den andra koalitionspartnern och satte ned foten. Han fann sig inte i att maktbalansen i regeringen snedvreds på det här sättet. Framstegspartiet hade därför inget annat val än att föreslå ett namn. På så sätt blev bonden Sigurdur Jonsson (1852-1926) motvilligt statsråd med ansvar för kommunikationer och sysselsättning.

Islands bönder bildar egen regering

Framstegspartiet på Island bildades 1916 med åtta redan invalda bönder i Alltinget som grund. Sju av dessa kom från två bondepartier som hade varit ganska lösligt organiserade. Det ena var i praktiken mest ett nätverk av etablerade bondepolitiker som var för sig hade en lokal förankring. Det andra byggde på aktuella gräsrotsprotester mot regeringens förslag om ändringar i skatte- och avgiftssystemet som var negativa för bönderna.

Det nya bondepartiet blev i praktiken ett elitparti på så sätt att makten låg i alltingsgruppen samtidigt som man inte var särskilt intresserade av att bygga organisation eller diskutera politiska program. Kandidater till valen plockades ut på ett informellt sätt och valrörelsen bedrevs med utgångspunkt i kandidaternas personliga nätverk. Det var självägande bönder och inte utomstående akademiker som stod i spetsen för partiet. Och de hade ingen partiorganisation i ryggen, men däremot hade de en solid bas i två starka isländska massorganisationer, jordbrukskooperationen och ungdomsrörelsen.

Framstegspartiet deltog i flera koalitionsregeringar under 1920-talet och bönderna märkte att partiet gjorde skillnad. Snart var det dags för generationsskifte. I rekordvalet 1927 fick Framstegspartiet hela 29,8 procent av rösterna. Partiet bildade därefter en egen minoritetsregering. Tryggvi Thorhallsson (1889-1935) blev statsminister. Socialdemokraterna fungerade som stödparti.

Agrarregeringen, ledd av ”unga och oförfärade män”, skulle bli ”en av de mest omstridda regeringar Island har haft” (Thorsteinsson 1985:250). Några höjde den till skyarna, andra dömde ut den som omöjlig, men få var likgiltiga till den. Regeringen Thorhalsson ska ha varit ”extremt effektiv när det gäller att förbättra infrastrukturen på landsbygden för att motverka avfolkning och stärka den småskaliga produktionen” (Jonsson 2001:341). De statliga överföringarna till jordbruket steg kraftigt , regeringen startade en lantbruksbank (Bunadarbanki Islands) och denna stödde inveseringar i frysanläggningar längs kusten för export av lammkött.

Nyodlingen och jordbruksproduktionen utvecklades enormt under agrarregeringen. Kommunikationerna och skolan lades också om med sikte på att förbättra för landsbygden och en decentraliserad ekonomi. Som statsråd för justitie-, hälso-, kultur-, underbildnings- och kyrkofrågor hade partiets chefsideolog Jonas Jonsson (1885-1968) starkt inflytande över regeringens reformer. Jonsson, uppvuxen bland fattigbönder på Nordöst-Island, var i det civila rektor vid Kooperativa handelsskolan i Reykjavik. Han ombesörjde bland annat en utbyggnad av gymnasier, heradsskolar, i landets olika distrikt. Även som hälsominister tog Jonas Jonsson till orda för omfattande förändringar. Hans decentraliseringslinje föll inte alltid i smaken för läkarna, men Jonsson gick segrande ur striden.

Egen majoritet i alltinget

Vid nästa alltingsval, 1931, belönades agrarregeringen av väljarna. Framstegspartiet gick ytterligare fram och fick 35,9 procent av rösterna. Det gav partiet 23 av de 42 platserna i Alltinget. Dessvärre för partiet hade man dock inte majoritet i Alltingets överhus. Dessutom hade oppositionen blivit allvarligt skrämda av motståndarens valtriumf. Framstegspartiet hade också skäl att frukta att Socialdemokraterna skulle bli mindre medgörliga än i den tidigare mandatperioden. Tillsammans med de konservativa kunde Socialdemokraterna använda Överhuset till att stoppa budgetförslag och nya lagförslag.

Under sådana omständigheter vändes segern snart till nederlag. Ett klart flertal i alltingsgruppen bestämde sig för att ingå regeringssamarbete med det konservativa Självständighetspartiet. Statsministern gick också på den linjen. Jonas Jonsson var däremot motståndare till ett sådant regeringssamarbete. Minoritetens alternativ var att fortsätta i regering på egen hand och från den positionen kämpa för partiets hjärtefrågor. Skulle konfrontationer med oppositionen i Alltinget sluta med allvarliga nederlag skulle man utlysa nyval. Med en sådan linje menade man att partiet skulle kunna synliggöra den politik väljarna hade gett sitt stöd till.

I drygt ett år satt Framstegspartiet i regeringen tillsammans med de konservativa. 1933 blev det nyval. I detta förlorade Framstegspartiet var tredje väljare. Därmed försvagades de tidigare ledarnas ställning och Jonsson lyckades få partiet att bryta samarbetet med de konservativa. Alltingsgruppen klagade, men den nya linjen fick starkt stöd från föreningsrörelsen, ungdomen och vad det gamla gardet betraktade som stadsradikaler från huvudstaden. Problemet var att det hade tagit lång tid; Framstegspartiet hade inte längre egen majoritet i alltinget att basera en enpartiregering på.

Rödgröna krisuppgörelser

Genom sin agrarregering, stödd av Socialdemokraterna, hade islänningarna gått före bland de nordiska länderna när det gäller röd-gröna allianser. Snart skulle det bli olika varianter av sådana allianser mellan socialdemokrater och agrarer även i de andra nordiska länderna. I maj 1933 fick Norge, liksom Island, en ren bondepartiregering med hjälp från Socialdemokraterna. Böndernas parlamentariska grundlag var emellertid åtskilligt tunnare än på sagoön.

Bondepartiets regeringstillträde i Norge var en följd av den så kallade Lilleborgssaken. Venstreregeringen ville ändra koncessionslagstiftningen för att den inte längre skulle hindra storföretaget Unilevers planer på att köpa in sig i Lilleborg Fabrikker. För Bondepartiet var detta en strid mellan nationellt självbestämmande och liberaliseringsiver inför det internationella storkapitalet. Partiet fällde Mowinckels venstregering med hjälp från Arbeiderpartiet och två av Venstres egna ledamöter.

Under det sista året före regeringsskiftet hade godsägaren Johan E Mellbye lämnat sina maktpositioner i partiet. Han avgick som stortingsledamot, och därmed även som parlamentarisk ledare. Därefter avvecklades den gemensamma organisationen mellan Bondepartiet och Norges Bondelag. Nu kunde inte längre Mellbye och hans högra hand Wilhelm Dietrichson (1880-1949) styra partiet – som ordförande och förbundssekreterare i böndernas intresseorganisation. Även i fortsättningen byggde dock Bondepartiets program i hög grad på Bondelagets program.

Mellbyes avgång fick, tillsammans med omorganiseringen, klara politiska följder. Inte bara för Bondepartiets egen politik utan också för partiets förhållande till andra grupperingar. Bland de som tog över ledningen för partiet fanns två lantbruksskollärare som blev partiets huvudkandidater till statsministerposten. Partiet valde Peder Kolstad. Många menade att Jens Hundseid skulle ge bonderegeringen en alltför oförsonlig prägel, inte minst i förhållande till vänstersidan. Han hade emellertid inte heller särskilt goda relationer till högersidan; han betraktades som oberäknelig och kallades därför ”kastvinden från Ryfylke”.

Kolstad hann emellertid inte uträtta så mycket innan han dog året därpå. Därmed fick Hundseid trots allt chansen att ta över. Men inte särskilt länge. Bondepartiregeringen fälldes 1933 av Venstre och Arbeiderpartiet i anslutning till Stortingets finansdebatt. Den omedelbara anledningen var skepsis till regeringens besparingspolitik, men det hade också rent allmänt visat sig hopplöst att styra landet med ett överväldigande flertal emot sig i Stortinget. Regeringen hade ingen handlingskraft, förutom i jordbrukspolitiken. Flera prisskyddande regleringar som gynnade bönderna genomfördes.

Ett lika gradvis som omstritt närmande ledde 1935 till det så kallade ”kriseforliket” mellan Bondepartiet och Arbeiderpartiet. Många inom båda partierna kunde styra sin begeistring för överenskommelsen, men linjebytet gick förvånande smärtfritt. Den norska krisuppgörelsen hade stora likheter med den som genomfördes i Sverige året innan. I båda länderna var konsekvenserna av den ekonomiska världskrisen allvarliga i början av 1930-talet. Antalet arbetslösa exploderade, bönderna fick rekordlåga priser för sina produkter och konkurserna haglade.

”Kohandel” i Sverige

I Sverige gjorde Bondeförbundet som gjorde upp med den socialdemokratiska regeringen. I maj 1933 enades de båda partier om ett program, krisuppgörelsen, för att ”sätta hjulen i rullning”. Partierna på högerkanten kallade uppgörelsen nedlåtande för kohandeln. Hursomhelst förändrades Sverige genom det inträffade. Bondeförbundet stödde Socialdemokraternas program mot depressionen. Främst handlade det om offensiva åtgärder mot arbetslösheten. I gengäld lämnade Socialdemokraterna sin frihandelsvänliga linje och stödde Bondeförbundets program mot jordbrukskrisen. Det innebär skyddstullar, höjda priser på jordbruksprodukter och extra stöd till mindre jordbruk. Enligt krisuppgörelsen skulle också jordbruksproduktionen och böndernas inkomster regleras genom direkta förhandlingar mellan staten och böndernas ekonomiska organisationer. Detta system kom att fungera ända fram till 1990.

Alla i Bondeförbundet var inte positiva till krisuppgörelsen. Bland annat var det nödvändigt att förbi självaste partiledare, Olof Olsson i Kullenbergstorp (1859-1934), åt sidan. Denne tidigare ”högerbonde” var en ytterst försiktig och tillbakadragen man i politiken. Gubben, som han kallades, utmanövererades utan större motstånd. I stället ställde sig den drivne bonden, riksdagsmannen och organisatören Axel Pehrsson-Bramstorp (1883-1954) i spetsen och drev igenom krisuppgörelsen. Båda kom från Skåne, men den yngre Bramstorp var ”vänsterbonde” med en bakgrund som liberal. Han hade varit tvungen att överta familjejordbruket redan som fjortonåring, då hans far begick självmord. Förutom sin aktivitet i politiken hade Bramstorp länge varit aktiv i böndernas fackliga och ekonomiska organisationer. Året efter krisuppgörelsen blev han också ordförande för Bondeförbundet.

Kohandeln gav resultat. Ny optimism spirade både inom jordbruket och i industrin. Efter tre år hade arbetslösheten minskat med fem sjättedelar. Konkursböljan i jordbruket gick också snart över. Byggandet av det svenska välfärdssamhället startade på allvar. De två samarbetande partierna kom varandra allt närmare. Både arbetarrörelsen och bonderörelsen växte och blev stora folkrörelser med hundratusentals medlemmar. Under vintern 1935-1936 gick SSU och SLU ihop om att samla in pengar till strejkande småbrukare och skogsarbetare som var i konflikt med skogsbolagen.

Motsättningar när det gäller försvaret och pensionerna ledde till att den socialdemokratiska regeringen måste avgå. I juni 1936 bildade Bondeförbundet regering. Bramstorp blev både statsminister och jordbruksminister. Med bara 14 procent i väljarstöd kunde dock denna regering inte bli särskilt långvarig – och det blev den inte heller. Den har gått till historien som semesterregeringen.

Under valrörelsen 1936 varnade Bondeförbundet för att dela upp folket i två nationer, arbetare och borgerliga, och kritiserade storfinansens övermakt. Efter valet i september gick Bondeförbundet i koalition med Socialdemokraterna. Denna rödgröna koalition, som leddes av socialdemokraten Per Albin Hansson, ledde landet fram tills andra världskrigets utbrott. Genom en aktiv välfärdspolitik byggde partierna gemensamt upp det svenska folkhemmet. En rad sociala reformer genomfördes i arbetslivet, liksom i bostads- och familjepolitiken. Bland annat blev det förbjudet att säga upp kvinnor på grund av förlovning, äktenskap och barnafödande.

Samarbetet fungerade väl. Ett konkret exempel är det gemensamma projektet Folket i Bild. Syftet med denna tidskrift var att beskriva livet både hos arbetarklassen och bland bönderna. Tusentals medlemmar i de två partiernas ungdomsorganisationer såg till att Folket i Bild spreds i hela landet.

Island fick sin första rödgröna regering redan 1934. Jonas Jonsson pressade igenom detta i Framstegspartiet, där alltingsgruppen inte längre var lika allsmäktig som förr. Jonssons statsrådskollegor från centerhögerregeringen protesterade mot sådan vänstervridning. Därmed blev det splittring i partiet och kris i regeringsförhandlingarna. Den tidigare statsministern Thorhallsson ställde sig i spetsen för ett nytt bondeparti, Baendaflokkurinn. Ett nytt alltingsval måste utlysas. Trots partisplittringen förlorade Framstegspartiet bara två procent.

Därmed var bordet till sist dukat för den beslutade koalitionsregeringen med Socialdemokraterna. Denna så kallade arbetsfolksregeringen, ledd av Framstegspartiet Hermann Jonasson (1896-1976), satsade på små enheter och decentraliserad bosättning. Samarbetet med Socialdemokraterna säkrade goda villkor till bönderna, vilket drog undan grunden för det konkurrerande bondepartiet. Införandet av allmän folkförsäkring och byggande av ett stort antal arbetarbostäder blev viktiga byggstenar i en isländsk välfärdsstat.

Rödmylleregering i Finland

I Finland inleddes det rödgröna samarbetet något senare än i de övriga nordiska länderna. 1930-talet inleddes med stark inre oro inom Agrarförbundet. Motsättningarna blev särskilt tydliga i kölvattnet av att Agrarförbundet 1931 stödde högerns presidentkandidat. Vänsterfalangen i Agrarförbundet protesterade och i det kommande riksdagsvalet gick partiet kraftigt tillbaka. Två konkurrerande bondepartier vann fem riksdagsmandat i agrarernas kärnområde i norr.

I nästa steg bidrog oron till ett närmande mellan Agrarförbundet och Socialdemokraterna. 1937 blev agraren Kyösti Kallio republikens president. Samma år inledde Agrarförbundet för första gången ett regeringssamarbete med Socialdemokraterna. Denna kallades för rödmylleregeringen. Internt i Agrarförbundet var det bred uppställning för det nya samarbetet och även väljarna reagerade positivt. Liksom i Sverige ledde koalitionen mellan agrarer och socialdemokrater till omfattande sociala och ekonomiska reformer. Det fattiga Finland tog viktiga steg mot en välfärdsstat även om det inte gick lika snabbt som i det rikare Sverige.

Inför den ekonomiska världskrisen visade de nordiska bondepartierna vilja till att ompröva gamla ståndpunkter. Tidigare hade de ansett att kristider skulle mötas med minskade offentliga utgifter. Nu ställde de sig tvärtom positiva till en aktiv konjunkturpolitik, inspirerade av den brittiske ekonomen Keynes. Staten skulle användas som instrument för att sätta fart på näringslivet, och därmed minska arbetslösheten. Även om detta innebar att statsbudgeten under en tid skulle visa underskott. De rödgröna överenskommelserna ledde också till omfattande sociala reformer som bondepartierna tidigare hade motsatt sig.

I alla nordiska länder var huvudpunkten i det rödgröna samarbetet att skapa social trygghet i kristid. Detta lyckades man med. Fruktan för att förlora hem och arbete präglade inte längre vardagen varken för bönder eller arbetare. Genom sitt samarbete visade Nordens agrarer och socialdemokrater att partipolitik kan handla om annat än ett hopplöst skyttegravskrig. Det är fullt möjligt för tidigare politiska motståndare att nå fram till kompromisser som bägge parter har fördel av och som efteråt framstår som förnuftiga för de flesta.

Nordens demokratier överlevde dessutom en djup kris och demokratin kunde stabiliseras i en tid då odemokratiska partier tog över i många andra länder i Europa. En framväxande landsbygdsfascism kunde slås tillbaka och blev aldrig någon strömning att räkna med. De rödgröna kompromisserna motverkade dessutom de mer extrema socialisterna som önskade statlig detaljreglering och offentligt övertagande av produktionsmedlen. Grunden för ett brett folkligt missnöje drogs helt enkelt undan.

Malört i bägaren

Det finns dock skäl att hälla lite malört i bägaren innan vi lämnar 1930-talet. Tidens rasbiologiska tänkande fick genomslag i flera av de nordiska länderna. I Sverige och Norge kom detta även till uttryck i bondepartiernas program. Bondeförbundet i Sverige ersatte 1933 sitt tidigare grundprogram från 1919 med ett nytt program. Mycket var sig likt, men delar av programmet innehäll en blandning av rastänkande, nationalism och landsbygdsromantik. Bland annat skrev man om ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raseelement” och om ”landsbygdsfolkets betydelse som källa till svensk folkförnyelse”. Motsvarande formuleringar fanns även i valprogrammet från 1928, men fanns däremot inte med i valprogrammen 1932 och 1936. Den här typen av tankegods fanns inte i Carl Berglunds bondeförbund, utan kom in i partiet under 1920-talet efter sammanslagningen med det mer högerorienterade Jordbrukarnas Riksförbund.

Liknande rasbiologiska tendenser fanns även inom Bondepartiet i Norge, exempelvis hos framträdande företrädare som Johan Mellbye och Jens Hundseid. I 1921 års program heter det att invandring av ”mindre heldige foleelementer” måste hindras oh skadlig utvandring motarbetas genom näringslivsutveckling. I båda fallen för att värna ”den norske folkestamme” mot ”alt som bryter ned familielivet og folkekarakteren”. Sådana formuleringar fanns inte i senare program, men flera partiets stortingsledamöter kom även senare med offentliga uttalanden i samma riktning.

Idag kan detta framstå som nog så obegripligt. Liknande tankegods fanns emellertid även i andra politiska miljöer vid den här tiden. Det gällde framför allt inom etablerade vetenskapliga miljöer. Under 1920-talet startades exempelvis såväl i Sverige som i Norge instiut för rasbiologi/rashygien. Detta gjordes med stöd från hela det partipolitiska spektrat. Den annars så vänsterinriktade norske socialdemokraten Karl Evang, hälsodirektör i en mansålder, var exempelvis bland de främsta förkämparna för rasbiologiska idéer på 1930-talet.

Samarbete mellan nordiska bondepartier

Kontakt mellan de nordiska bondepartierna etablerades tidigt. Mest omfattande var kontakterna länge mellan Norge och Sverige. I början av 1930-talet inspirerades många inom svenska Bondeförbundet av det norska Bondepartiet och dess nära förhållande till Bondelaget. Man såg Norge som en förebild för en önskad omorganisering av Bondeförbundet (Jonnergård 1985:23).

Hjalmar Berlin, under många år redaktör för Skånska Dagbladet, sammanfattade en studieresa till Norge så här:

Norges bönder äga en ändamålsenlig, välskött, inflytelserik och ansedd organisation, vilken under årens lopp varit Norges modernäring och dess utövare till ovärderligt gagn.

Sist i sin redogörelse skriver Berlin:

Utan överdrift kan då genast fastslås, att Sveriges bönder i organisatoriskt hänseende tyvärr icke äro på nära håll lika lyckligt lottade som sina yrkesbröder på andra sidan Kölen (Berlin 1931:56)

Berlins panegyriska skrivningar om Bondelaget och Bondepartiet var mer än munväder. Tillsammans med Bondeförbundets sekreterare i Skåne, som hade varit med på resan till Norge, uppmanade han sitt parti att utreda om man kunde följa det norska exemplet i Sverige, ”förverkligandet av Norges bondelags idé” (Thullberg 1977:272). Bondeförbundet sa ja till förslaget och Berlin utsågs själv att delta i utredningen tillsammans med bland andra den senare partiledaren och statsministern Axel Pehrsson-Bramstorp. Utredningen utarbetade ett utkast till stadgar för en svensk facklig-kooperativ organisation med Norges Bondelag som förebild. Berlins idé om en nära formell knytning mellan Bondeförbundet och böndernas föreningsrörelse fanns dock inte med i förslaget.

De nära kontakterna över Kölen fortsatte emellertid. Vid Bondeförbundets jubileumslandsmöte 1936 var Bondepartiet det enda utländska parti som var representerat. Bondepartiet hade också tidigt kontakter med Agrarförbundet i Finland. Kontakterna mellan de svenska och finska agrarerna hämmades emellertid länge av Agrarförbundets ansträngda förhållande till Finlands svenskspråkiga minoritet. Under åren 1928-1933 ska Agrarförbundet ha korresponderat med bondepartier i tretton länder, men inte med det svenska.

1937 önskade emellertid de rödgröna regeringarna i Sverige och Finland få till stånd ett närmande mellan länderna. Den svenske utrikesministern socialdemokraten Richard Sandler hade det emellertid ”svårt med Finland” (Enochsson 1969:23). Han bad därför Bondeförbundets ledare, jordbruksministern Axel Pehrsson-Bramstorp, att han skulle kontakta de finska agrarerna. Bramstorp delegerade uppdraget vidare till ungdomsorganisationen SLU, som tog uppdraget som en utmaning och snart fick fart på samarbettet.

SLU:s mångårige riksombudsman och informell ”utrikesminister” Gunnar Ericsson blev den drivande kraften i det svensk-finska partisamarbetet. Ericsson, för övrigt yngre bror till Astrid Lindgren, lärde sig på egen hand finska. Positiva intryck av den radikala finska jordfördelningspolitiken, kallad Lex Kallio efter agrarledaren bakom reformen, inspirerade SLU och senare även moderpartiet till en hårdare och tydligare linje mot spekulation i jord och skog.

Ett mer fast och organiserat samarbete mellan Nordens bondepartier kom inte till stånd förrän efter andra världskriget. Danmark kom aldrig på allvar med i samarbetet. Huvudorsaken var förmodligen att de danska bönderna i motsats till sina nordiska yrkesbröder främst drev ett mer storskaligt jordbruk inriktat på export. Danmarks traditionella bondeparti, Venstre, kom att välja en annan linje än de övriga nordiska bondepartierna. Partiet låg längre till höger och förespråkade ekonomisk liberalism präglad av konkurrens och frihandel. Det internationella engagemanget gick mest ut på att söka marknader där danska produkter kunde konkurrera med lokala producenter. Inte för att finna utländska yrkesbröder att solidarisera sig med (Hodza 1942:121).

Likheter och skillnader

Det fanns nyanser mellan de ledande bondepartierna i Norge, Sverige, Finland och Island, vilket visade sig när politiken skulle omsättas i praktiken. Motsättningarna var ibland av höger-vänsterkaraktär, vilket exempelvis visade sig när storbönderna hade andra intressen än småbönderna.

Det går emellertid inte att hävda att något av partierna genomgående går att placera entydigt till höger eller till vänster. Snarare var det så att det samtidigt fanns parallella strömningar inom samtliga partier, och att det varierade vilken strömning som för tillfället dominerade. De politiska skillnaderna var väl så stora inom varje parti som dem emellan. Det är också viktigt att ha klart för sig att förändringar i ett partis politiska profil likaväl kan vara ett utslag av nya samarbetspartner som att parti har ändrat uppfattning om vad som är rätt och fel.

Under 1920-talet stod ledningarna för Finlands och Islands bondepartier klart till vänster om ledningen för systerpartierna i Sverige och Norge. De två sistnämnda partierna samarbetade under den här tiden främst åt höger. Samtidigt fanns det strömningar inom partierna, representerade av exempelvis Bramstorp och Traedal, som gärna såg ett annat samarbetsmönster. Under 1930-talet skulle dessa strömningar ta över ledningen och göra partierna mer lika de finländska och isländska partierna.

Ser vi till partiernas sociala sammansättning hade såväl medlemmarna som de förtroendevalda en klar tyngdpunkt hos bondebefolkningen. Bland ledare med högre utbildning var det främst lantbruksakademiker som framträdde. Partierna hade ju bildats för att bönder och landsbygdsbefolkning i övrigt skulle kunna välja företrädare som stod dem närmare än vad de var vana vid, och som speciellt arbetade för att ta vara på deras intressen.

I Finland och Sverige utvecklades agrarpartierna snart till masspartier. Medlemstalen växte snabbt och makten fanns i starka partiorganisationer som målinriktat arbetade med att utbilda och mobilisera medlemmarna. Bondepartiet i Norge var, som systerpartierna i Sverige och Finland, redan från början en massrörelse. Organisationsapparaten tillhörde emellertid Norges Bondelag och inte partiet självt. Efter skilsmässan på 1930-talet blev det en tuff utmaning för partiet att bygga upp en självständig organisation över hela landet. Någon motsvarande koppling mellan agrarparti och böndernas föreningsrörelse fanns inte i de andra länderna. Framstegspartiet skilde sig från start genom att vara ett typiskt elitparti, men kom under 1930-talet allt mer att likna de övriga nordiska bondepartierna.

Samtliga nordiska bondepartier hade starka rötter i folkbildningstanken. Ökad kunskap ansåg som viktig för att bönderna och landsbygden skulle klara att ta vara på de egna intressena. På så sätt har den politiska bonderörelsen mycket gemensamt med den politiska arbetarrörelsen. Båda rörelserna byggde på samhällsgrupper med liten formell utbildning, båda hade mål som gick på tvärs med den dominerande eliten, båda satsade på studiearbete och båda lade ned stor kraft på att bygga upp en egen partipress.

Särskilt till en början var bondepartierna inriktade på att stärka böndernas självtillit och tro på egna värden. Detta vara viktigt för att kunna stå upp mot den centrala makteliten. De fyra nordiska systerpartierna stod dessutom inför samma utmaningar när det gäller förhållandet till andra politiska aktörer. Gav det mest inflytande att gå i koalition med andra partier eller att hålla sig i opposition? Och vilka partiet borde man knyta närmare samarbete med? Periodvis har partierna samarbetat åt höger, periodvis åt vänster. Åren efter första världskriget var det främst center-högersamarbete som gällde, medan agrarerna på 1930-talet inledde center-vänstersamarbeten.

Finska och isländska agrarer var länge mer inriktade på att söka regeringsmakten än sina svenska och norska partikollegor. Ja, i Finland såg man det som ett mål i sig att vara en del av regeringen. Till en del handlade det om politiska kulturer. I Sverige och Norge lade man tydligare ideologiska motiv för att ingå i ett regeringsalternativ. Partier som samregerade skulle också stå varandra politiskt nära. I Finland och Island har partierna vanligtvis haft en långt mer pragmatisk inställning till vilka partier man kan regera tillsammans med.

Skillnaderna hör emellertid också ihop med olika synsätt på makt inom de olika partierna. Bondepartister i Sverige och Norge var mer skeptiska än sina finska och isländska kollegor till breda regeringskoalitioner och vad dessa skulle innebära i form av kompromisser. Samtidigt hade man större tro på att det fanns påverkansmöjligheter i en aktiv oppositionspolitik.

Kontrasten mellan Finland/Island å ena sidan och Sverige/Norge å den andra var särskilt tydlig fram till tidigt 1930-tal. Då Bondeförbundet och Bondepartiet för första gången tog plats i regeringskontoren handlade det illustrerande nog inte om koalitioner utan om rena agarregeringar, som styrde med stöd av andra partier i riksdag och storting. I båda fallen banade detta i nästa steg vägen för regeringssamarbete med andra partier.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *