Inlägg på Newsmill 21 april 2011:

Sverige behöver en tydlig grön och decentralistisk politik. Centerpartiet har de naturliga förutsättningarna att fylla denna viktiga roll, men det kräver att partiet med full kraft lyfter fram sina egna profilfrågor, skärper sin profil och träder ut ur alliansskuggan. Det är dags för Grön Politik för Det Goda Livet!

Under senare år har Centerpartiet allt oftare framställt sig som ett liberalt parti bland andra liberala partier. Detta har medverkat till att göra partiet otydligt, särskilt som det är något oklart vilken ”liberalism” det handlar om, socialliberalism, grön liberalism, nyliberalism eller en liberalism helt utan prefix. Det är dags att tydligare lyfta fram partiets egen unika gröna och decentralistiska profil.

Redan när Bondeförbundet bildades för ett sekel sedan fanns en frihetlig, socialliberal kärna i partiets politik. Idealet var en levande landsbygd med självägande bönder som, tillsammans med sina familjer, självständigt kunde utveckla sina gårdar. Det handlade i hög grad om att skapa rättvisa mellan olika samhällsgrupper, om att ge landsbygdens folk likvärdiga levnadsförhållanden med stadsborna.

Social marknadsekonomi

Flera centrala personer i Bondeförbundet under partiets första decennier startade sina politiska banor som liberaler. Det gäller partigrundaren Carl Berglund, liksom partiets förste statsminister Axel Pehrsson Bramstorp, som inledde sin riksdagsbana som liberal. En orsak till Bondeförbundets bildande var insikten om att en otyglad marknadsliberalism leder till koncentration och centralisering, till ökande klyftor mellan land och stad, mellan olika grupper i samhället. Liksom för övriga agrardemokratiska partier, som bildades runt om i Europa i början av 1900-talet, byggde Bondeförbundet på värden som frihet, social rättvisa, trygghet, kooperation och decentralisering. Denna idéströmning kallas av statsvetarna för agrarianism.

Bondeförbundet betecknades tidigt som ett ”naturligt centerparti” i det politiska landskapet. Som mittenparti kunde partiet samverka åt såväl höger som vänster utifrån möjligheterna att få genomslag för sina hjärtefrågor. Genom krisuppgörelsen 1933, av de politiska motståndarna föraktfullt kallad kohandeln, mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna inleddes ett rödgrönt samarbete som fick stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Tillsammans byggde böndernas och arbetarnas partier upp det svenska folkhemmet under de kommande decennierna. Fortsätt läsa →